Förgasarcirkus

För ganska precis ett år sedan köpte jag en Volvo 145. Bilar som är 50 år gamla har en historia, oftast med många ägare med egna idéer. Någon har låtit bli att skruva med bilen, någon annan borde ha låtit bli. Den ena tycker att det är viktigt att elkablarna har rätt färg så att de går att följa medan någon annan struntar i framtiden och inte drar sig för att svetsa fast delar när de saknar rätt skruv och som då blir ett helvete att få bort nästa gång.

Den förra ägaren hade inte ägt bilen så länge och sa sig inte veta någonting om den. Jag vet inte om jag helt trodde på honom, men man kan inte tvinga folk att prata. Min enda invändning mot bilen var att den kändis lite som en racerbil. Själv puttrar jag helst runt på låga varvtal och denna gick bäst med plattan i mattan.

Det satt en Weber 45-förgasare på motorn, vilket tyder på att någon tidigare ägare haft bråttom. Det betyder inte att bilen måste vara törstig om man kör lugnt, men det var den. Trots försiktigt gasande tydde första bensinmätningen på att den drog två liter milen och då var det inget svårt beslut att byta förgasare. Jag var säker på att kunna sälja den gamla dyrt till någon annan som gillar att köra fort, och det gjorde jag.

Jag satte dit en Weber 32/36. Med den drog bilen 1,3 liter. Bättre, men långtifrån bra. Jag satte istället dit en originalförgasare av märket Stromberg (jag inser att de här namnen är ointressanta för många läsare och spelar heller ingen roll, men utelämnar jag dem kommer någon förståsigpåare att fråga). Nu borde jag ha kommit ner på litern, men den var kvar på 1,3. Dessutom hade bilen en tendens att rycka, som att den fick fel mängd bränsle. En kille som kan betydligt mer än jag (det kräver inte mycket) drog och ryckte i förgasaren och konstaterade att den glappade i spjällaxeln, vilket kan ge tjuvlyft som kanske kunde förklara ryckningarna. Svårt/dyrt att fixa.

Nu började jag bli irriterad. Jag köpte den här bilen för att jag var less på att meka, men här stod jag nu med den tredje förgasaren och ingen gick som den skulle. Men skam den som ger sig, jag hittade en Solex-förgasare från 1969 som jag köpte larvigt billigt och som ingen kan ha mekat sönder. Hur kan jag veta det? För att den aldrig varit monterad, den hade legat i originalkartongen och väntat på mig sedan innan jag föddes!

Dock bjuder 55 år gamla förgasare också på utmaningar. Gummidetaljer kan ha torkat och behöva bytas ut. Det här är långt över min kunskapshorisont, men jag fick tips om en kille i Oslo som både kunde kolla funktionen och justera den för att gå snålt. Jodå, ”skicka hit den bara” sa han och det gjorde jag när jag fått klart för mig att det inte skulle bli så farligt dyrt. Han tog till slut en tusenlapp för jobb och delar. Frakten fram och tillbaka kostade ytterligare några hundra och sedan var det bara att skruva dit underverket och hoppas.

Äntligen! Den första mätningen av bensinförbrukningen visar 0,83 liter per mil. Lustigt nog på centilitern samma siffra som 245:an jag hade dessförinnan. Jag sparar alltså nästan en halvliter milen jämfört med de tidigare förgasarna. Med ett bensinpris på runt tjugolappen är renoveringen betald på nolltid och nu håller jag tummarna för att slippa öppna motorhuven för andra skäl än att fylla spolarvätska under lång tid framöver.

Unga sparar mer

Ungdomar sparar mer än tidigare, både i fonder och aktier. Det är väl bra? Absolut! Samtidigt kan jag inte låta bli att se historiska paralleller.

Gammal ekonomibloggare minns sitt 80-tal...

Varje gång börsen går upp rejält under lång tid stiger intresset bland nybörjare. När toppen är nådd köper de in sig. Så kommer kraschen och de väntar på en vändning uppåt. Kanske köper de till och med lite mer för ”nu kan det väl inte sjunka mer?”. När allt ser som mörkast ut ger de upp och säljer allt för att inte återvända till börsen på mycket länge.

Kanske väntar de tills det återigen börjar snackas om hur bra det går på börsen, tänk att kunna få passiva inkomster av sitt sparade kapital! Man borde nog köpa in sig i marknaden, det går ju så bra för alla andra. Och när de gör det faller det ihop på nytt.

Bild från Framfabs bolagsstämma år 2000.

Det finns en gammal sägen om att Joseph Kennedy sålde allt när skoputspojken gav honom aktietips. Det var strax innan den stora kraschen 1929. Jag har hört samma historia med en taxichaufför som kommit med tipsen. Antagligen för att skoputsarbranschen fått sig en knäck det senaste seklet, men principen är densamma. När alla bara ser fördelar är det dags att stanna upp och tänka efter.

Samtidigt vittnar berättelsen om ett människoförakt. Jag tvivlar på att utbildning är en faktor i att hitta bra investeringar.1920-talets skoputsare träffade mycket folk precis som 2020-talets taxichaufförer, det ger säkert bra möjligheter att snappa upp ett och annat. Som svensk är det lätt att tänka på Aktiestinsen, en klok man som samlade på pengar istället för högskolepoäng.

Men med det sagt har börsen gått väldigt bra väldigt länge. Inga kurvor bär till himlen, åtminstone inte utan rejäla hack. Kanske är artikeln om ungdomars ökade börssparande ett bra tillfälle att vänja sig vid tanken på att det inte alltid kommer se ut som det gjort de senaste åren.

Svamplöpning

Jag hade aldrig lyckats med svampplockning förrän förra sommaren när jag hittade flera kilo kantareller varje gång jag försökte. Andra svampar vågar jag mig i princip inte på, men kantarell duger fint. Champinjoner kan jag köpa.

I år skulle jag nästan vilja säga att jag uppfunnit en ny motionsform – svamplöpning. Jag föredrar att springa på asfalt. Det är ett slätt och snabbt underlag, men ombyte förnöjer och där jag bor finns det gott om grusvägar. Kantareller växer gärna precis vid kanten av vägar och stigar, jag tror att det har med vibrationer att göra. Springer man och tittar ner i backen mellan vägen och skogen kan man se en gul fläck som betyder kantarell, och där det finns en finns det oftast fler.

Det enda som krävs är att jag har med mig en tygpåse i fickan alternativt springer med ryggsäck. Och så får jag inte springa för fort. Jag brukar inte precis spränga ljudvallen när jag springer i skogen, men jag måste ändå tänka på tempot för att hinna uppfatta svamp och hittar jag kantareller blir det oregelbundna avbrott i löpningen. Lite anpassning alltså, men det tar jag glatt med ett kilopris på ett par hundralappar.

300 gram/6 km

Det här rekommenderar jag alla. Vill du inte springa går det lika bra att promenera och det borde alla med fungerande ben göra regelbundet. Ta med en påse i fickan och välj en sträcka där det kan finnas kantareller. Jag har redan fått en känsla för vilken terräng jag ska hålla utkik efter, men skulle du inte hitta några kantareller har du ändå fått motion.

Många (inklusive mig) har en tendens att gnälla på dyra matpriser, men se då till att hämta den mat som finns i skogen. Svamp, bär och grönsaker står där, obesprutade och inte minst gratis väntar de på att vi ska ta dem till frysen eller stekpannan.

Bedrägliga samtal

Jag fick ett mejltips från Andreas om ett ämne jag tagit upp flera gånger. Men eftersom problemet inte tycks ha minskat tål det att tas upp igen. Det handlar om pensionärer som låter sig luras, denna gång Ingrid, 78.

”Hej, jag kommer från hemtjänsten!”

Hon fick ett telefonsamtal om att hennes bankkort hade använts utan hennes vetskap. Det slutade med att Ingrid efter uppmaning klippte sönder sitt kort varpå en man kom och hämtade det, pusslade ihop det och tömde kortet på riktigt.

Ingrid kände sig inte lättlurad, och hon verkar heller inte vara en av de mest blåögda. Hon misstänkte att det var något skumt, men det hjälper ju inte när hon ändå följer bedragarnas instruktioner till punkt och pricka. Om samtalet kommit från hennes bank hade de såklart kunnat spärra kortet utan att hon klippte sönder det, på samma sätt som banken aldrig kommer att uppmana en kund att lämna ut sina lösenord eller ringa för att be henne logga in med bank-ID.

Hur ska man då göra för att stävja det här svineriet? Ett sätt är att polisen börjar leta upp bedragarna och ett annat är att inte ge dem tramsstraff, som de gjort i fallet med Ingrid, de gånger de lyckas hitta förövarna. Men i väntan på att Sverige får politiker och tjänstemän som är intresserade av det kan vi hjälpa våra äldre.

Första tipset är att säga åt dem att be om hjälp. Hade Ingrid kunnat/vågat störa någon i sin närhet hade detta antagligen inte hänt. Tips 2: Få dem att utgå ifrån att alla de inte känner som ringer är ute efter att luras, oavsett om de kallar sig bankkamrerer, advokater, samordnare, telefonförsäljare eller något annat. Säg ”Nej tack!” och lägg på. Det är en fin egenskap att tro människor om gott, men det bör inte gå till överdrift. Och avslutningsvis, ha inte mer pengar på ett konto kopplat till ett bankkort än du kommer att behöva i närtid, precis som att det är dumt att fylla hela plånboken/handväskan med kontanter. Det gäller förresten inte bara för gamlingar.

Bisysslor

När man börjar med något nytt behöver man ofta en massa grejer, men efter hand har man skaffat det och då återstår bara lite förbrukningsmaterial. Fast i biodlingen har jag lyckats krångla till ekvationen genom att hela tiden öka antalet samhällen. Därför behöver jag ständigt mer saker.

Förra året tillverkade jag egna packväggar så att det räckte och blev över, men när jag nu är uppe i elva kupor hade de inte räckt till i vinter, så det blev till att göra nya. Vis av erfarenhet siktar jag varje gång jag har för lite material till kuporna (lock, tak, lådor, ramar, spärrgaller osv i all oändlighet) på att klara tjugo samhällen, så slipper jag förhoppningsvis göra om det i första taget.

Så där ja!

Packväggarna, som används för att inskränka platsen i kupan och skapa mer isolering, kostar en hundring styck att köpa och jag använder fyra per kupa vid invintring så det blir pengar. Mina kostar en tjuga. Som synes på bilden har jag också sågat till takisolering. Och lite annat. Men jag har köpt bottnar, tak, ramar och en himla massa lådor. Det är långtifrån alltid rimligt att tillverka saker själv. T ex snickrade jag till ett par ramar för bina att bygga drottningceller i. Det gjorde jag av skräpmaterial och de blev visserligen lika bra som de man kan köpa färdiga för 76 kr, men arbetsinsatsen blev helt orimlig.

Kontentan av utvidgningen är hur som helst att jag fortsätter att inte gå plus på biodlingen. Å andra sidan har jag nu material till en biodling som borde kunna ge mig ett ton honung om året (men då borde jag bl a köpa en bättre slunga för tiotusentals kronor). Jag tror på strategin, att utvidga i en självfinansierad takt som gör investeringen mer eller mindre riskfri. Så gör jag med det mesta.

T ex gjorde jag likadant när jag en gång i forntiden började spela poker. Jag tror att jag inledningsvis satsade 500 kr. Så småningom plockade jag ut samma summa för att verkligen känna att jag bara spelade för vunna pengar. Surt ändå att förlora en jättepott precis som det nu skulle kännas otroligt tråkigt om en sjukdom hade utplånat bigården, men jag skulle åtminstone inte gå back på erfarenheten. Andra får göra hur de vill, men detta känns bekvämt för mig.

Socialfall över snittet

Jag hör ständigt om människor som i mitt tycke borde klara sin ekonomi utan problem, men som själva upplever sig leva på marginalen. Nyligen läste jag om en 74-årig norsk artist som tog alla jobb hon kunde få eftersom hon bara får ut 16000 kr i pension och det kan hon inte leva på. Ingen jätteinkomst, men hur mycket orkar en 74-åring egentligen sätta sprätt på? Barnen utflugna och de stora investeringarna avklarade sedan länge.

”All-in, Gottfrid!”

Det var dock ingenting emot den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Linda Snecker som pga partiets egna ”partiskatt” bara får behålla 57000 kr av sin lön. Det borde väl åtminstone bli över 35000 kr netto i plånboken.

”Med tanke på hur matpriserna ser ut så skulle jag vilja kunna handla och inte bara jaga extrapriser. Och den känslan delar jag med många andra som har det lite svårt.”

Det är för övrigt inte första gången Linda har otur när hon tänker:

Det finns så mycket att säga om detta. Först och främst anser hon att en lön på 57000 kr sätter henne i gruppen svenskar som ”har det lite svårt”. Wow! Och på vilket sätt är det orimligt att handla mat på extrapris? Det har jag gjort hela livet, Ingvar Kamprad gjorde det, men Linda Snecker tycks se det som en mänsklig rättighet att kunna stoppa vad som helst i matkorgen utan en tanke på priset.

Olof Palme fick en gång frågan vad en liter mjölk kostar och han hade inte en susning. Det fick han skit för, folk ville inte ha politiker som inte visste sånt. Palme var ingen idiot, så han förstod säkert att det där var dåligt för hans image. I Linda Sneckers värld har många riksdagsledamöter ”problem att få ekonomin att gå ihop rent krasst”.

Hon lär inte få sparken för det. Folket har för länge sedan gett upp hoppet om att få politiker med koppling till verkligheten. Inte nog med att Snecker sannolikt inte har en aning om vad en liter mjölk kostar. Hon tycker dessutom att det är orättvist att hon ens ska behöva veta det. Jag kan ana vad hennes gamla partikamrat C.H. Hermansson hade sagt.

”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti!”

Generation Dubbelmoral

Jag fick ett tips från Sara om Generation Z:s shoppingvanor. Har du, som jag, svårt att hålla reda på vad alla dessa bokstäver betyder kan jag berätta att zätorna är födda ungefär 1995-2010 och således idag tonåringar och nästan upp till trettioårsåldern.

Aftonbladet konstaterar att denna grupp säger en sak medan de gör en annan när det kommer till shopping.

”De är miljömedvetna men shoppar på fast fashion-sajter, är oroliga för privatekonomin men handlar på kredit. Bland medlemmarna i 'Generation Z' råder en kluven och ofta motsägelsefull hållning till konsumtion.”

Ja, det må man säga! Alla i reportaget hittar sina skäl till att handla som de gör. Många skyller på sina låga inkomster för att de handlar billigt skit trots att det naturligtvis går att handla dyr kvalitet av samma skäl. De som tror att klimatet blir lidande av att de handlar mycket tycker att det är upp till politiker att sätta gränser, lite på samma sätt som när influencers och föredettingar krävde att statsministern skulle uppfostra dem genom flygkvoter och förbud.

Annars kan man ju själv ta ansvar för att man lever som man lär. Att vara dålig på det tror jag tyvärr inte är unikt för någon generation, men för mig som snål är det tvärtom ganska lätt. Jag gör oftast mina val utifrån vad som bäst gynnar min privatekonomi (med hänsyn taget till både lagar och moral). Jag är för det mesta villig att lyssna på den som tycker att jag agerar fel, men jag kan åtminstone motivera varför jag gör som jag gör.