Bilverkstadshaveri

Jag skrev en krönika i Råd & Rön för kanske femton år sedan som gick ut på att det bästa med sociala medier är att de går att använda för att få rätt mot företag. Du kan gnälla dig blå, så länge du ändå bara når en chattrobot, eller en lågt avlönad växeltelefonist. Men genom att sakligt upplysa omvärlden, gärna på företagets egen Facebookvägg, om hur de behandlat dig som kund träffar de dem när det gör ont – i plånboken.

Någon som tagit fasta på detta är Citroen-ägaren Marie Elme som tappade bort sin bilnyckel och lämnade in bilen hos Hedbergs Bil i Malmö. Att ”utvecklingen” gjort att man ska behöva lämna in bilen på verkstad för omfattande arbete för att man saknar nyckel är en diskussion vi kan ha en annan gång, men så är det. Hedbergs Bil tog dock god tid på sig. När det gått elva månader utan att de var klara bytte Marie taktik. Istället för att klaga hos företaget skrev hon ett inlägg på Facebook.

Det tog skruv, företaget hörde av sig och blev tvungna att erkänna att deras (möjligen före detta) anställde hade klantat till det. Det blev ju inte Maries bil bättre av och när hon ett par månader senare följde upp med ytterligare ett inlägg hakade SVT på med ett reportage.

”Rolf Hedberg?”

Bilen är nu skickad till en ny bilverkstad och någonting säger mig att Hedbergs Bil börjar ångra att de inte gav detta ärende högre prioritet i ett tidigare skede. När potentiella kunder i framtiden gör en webbsökning på företaget kommer de mötas av rubriker som ”Varning för Hedbergs Bil i Malmö”. Det är dålig reklam som troligen aldrig går att tvätta bort.

En onödig arbetsplats

Elefantkyrkogården. Namnet kommer upp ibland när någon oduglig myndighetschef tvingats bort från sin position och hamnar på den avdelning inom regeringskansliet som kallas just Elefantkyrkogården. Det är förresten inte första gången elefanter får klä skott för dåliga fenomen.

För det finns verkligen ingenting positivt med detta. Här har svenska skattebetalare avlönat storheter som Dan Eliasson och från och med nu Anna Kinberg Batra. Det är människor som ofta redan kostat massor med pengar genom att missköta sitt jobb, men som pga undermåliga avtal måste betalas fram till att deras förordnanden går ut.

Om de inte hittar ett annat jobb innan, men det händer nästan aldrig. De har ju genom vänskapskorruption redan tillskansat sig en hög lön och nu kommer de inte ens behöva göra något för den. Varför skulle de gå ner i lön för en position som dessutom kräver en motprestation? Nu säger visserligen civilministern, Kinberg Batras nye chef, att hon visst ska jobba. ”Att tiden ska fyllas och användas effektivt så länge hon är anställd är en självklarhet.”

Men alla vet att det är skitsnack. Hon kommer att få 122400 kr i månaden för att göra ingenting, möjligen med avbrott för påhittade arbetsuppgifter. Totalt kostar Elefantkyrkogården skattebetalarna 10-20 miljoner om året. Det är inga jättepengar ens för en fattig stat, men ändå stötande. Det pratas ofta om vilket stort ansvar ”klägget”, representanter för den politiska adeln, har. Kinberg-Batra blev officiellt avskedad – hon fick sparken, på ren svenska. Ingen jag känner som fått sparken har fått miljonlön över fyra år efter att de slutat jobba.

Jag förstår att det aldrig kommer att hända, men jag är övertygad om att den politiske ledare som ifrågasätter den här ordningen, att belöna oduglighet och i vissa fall ren kriminalitet, kommer att belönas med respekt av folket.

Till att börja med kan man sluta att skriva denna typ av avtal. Myndighetschefer har generellt otroligt hög lön i förhållande till sin kompetens. De behöver inte ha mångdubbelt högre anställningstrygghet än alla andra. Om de nu är så himla duktiga får de ju lätt ett nytt jobb. Och är de inte det, då har de för hög lön redan när de jobbar och ska självklart inte ha mer än max ett halvårs uppsägningstid. Med krav på motprestation! Jag tycker t ex att det vore ytterst lämpligt att Kinberg Batra och hennes nya kollegor plockar skräp på Stockholms gator, då skulle hon göra nytta för första gången i sitt liv.

Vad gör man med fallfrukt

Det är tydligen rekordår för äpplen i år, men c:a 95 procent av frukten slängs. Det ser rätt tråkigt ut när man kommer förbi en villaträdgård full av ruttnande fallfrukt på marken, så dagens inlägg kommer att handla om min fallfrukt.

Eller nedfallsfrukt eftersom jag bor i Norge och alla ord är lite roligare på norska. Här kommer jag att tänka på min favoritdeckarförfattare Jo Nesbø som i sin ungdom hade ett band som hette Nasse og nedfallsfruktene. Orkar ni höra på norska och har 90 sekunder över följer här en kul anekdot om det bandet berättad av författaren/sångaren själv.

Tillbaka till mina äpplen. Jag har bara ett träd, men efter vårens beskäring tycks fjolårets jätteskörd upprepa sig, och innan merparten av äpplena ens är mogna ramlar det fallfrukt. Förutom att rådjuren kommer och äter upp dem riskerar de att ruttna och de stör min gräsklippning. Därför plockar jag upp dem ett par gånger i veckan. En del har jag gett till äppellösa grannar, en del äter jag färska och en del har jag gjort små satser äppelmos av. Då ser det ut så här:

Notera att skalet får vara kvar, jag skär bara bort skador. Det sparar tid och när det rör sig om obesprutade äpplen tror jag att det är nyttigare eftersom det är mycket vitaminer och annat precis under skalet. Om någon månad kommer jag att plocka ner alla äpplen från trädet och då blir det en större volym mos med konservering i glasburkar, men så här på försäsongen blir det plastburkar i kyl eller frys.

Det viktiga är att de inte ska hamna i de 95 procent som slängs (för jag misstänker att Norge har ungefär samma bedrövliga siffror) utan konsumeras i någon form, nu eller senare.

Förmögenhetsskatt

Det kan låta rimligt att klämma åt de allra rikaste med hjälp av en förmögenhetsskatt. Jag är förvånad att Sverige inte återinfört den, men är övertygad om att det kommer att hända i närtid. Därför tänkte jag berätta lite om vad som händer i Norge, som redan har en förmögenhetsskatt.

Först och främst ska jag vara tydlig med att jag är part i målet. Jag betalar förmögenhetsskatt och skulle såklart helst slippa att göra det, men med det sagt gör staten antagligen rätt i att klämma åt sådana som mig. Jag betalar inte så mycket annan skatt och skulle Norge gå miste om mig hade de kunnat levt med sorgen.

”Tom igen?!”

Men av Norges 400 största förmögenheter är nu 75 placerade i utlandet genom att deras ägare flyttat från Norge, och dessa 75 personer/familjer äger tillsammans 42 procent av de fyrahundras samlade förmögenheter. Totalt handlar det om 780 miljarder kronor som inte staten kommer åt. Hur mycket andra skatter man går miste om är omöjligt att säga, men det hade såklart varit många miljarder i inkomstskatt, moms osv.

Är då miljardärerna bara giriga? Nej, många har faktiskt inget annat val och det långt innan miljarden. Tänk dig själv att du startar ett företag som går väldigt bra och du äger en fjärdedel av det. Din andel värderas till hundra miljoner. Du har ett fint hus och ett sommarställe (som norrman måste man ju nästan ha en ”hytte” att gå på tur ifrån), en ny bil och en slant på banken och i aktiefonder. Jag menar inte flera miljoner utan en högst ordinär privatekonomi, med undantag för aktierna i ditt eget företag. Ganska snabbt kommer du då upp i att behöva betala minst en miljon om året, bara i förmögenhetsskatt.

Vad tar du pengarna ifrån? Entreprenörer i nystartade företag kan sällan ta ut fantasilöner även om företaget har en hög värdering. Du kan inte ta ett extrajobb för du jobbar redan 80 timmar i veckan. Sälj sommarstugan så klarar du första året, men sedan då? Utdelning i företaget? Man får ha rätt hög utdelning för att din andel ska täcka en miljon (plus skatt på utdelningen) och de andra aktieägarna har kanske inte alls det behovet, särskilt om de inte bor i Norge. Då återstår att undan för undan sälja dina aktier till kollegorna, eller att flytta.

Hade Spotify, Mojang eller andra framgångsrika svenska IT-startups varit norska hade de inte varit norska, för att uttrycka det enkelt. Förmögenhetsskatten har blivit ett effektivt sätt för Norge att inte bara göra sig av med miljardärer utan att undvika entreprenörer och företag som hade kunnat bli kassakor år efter år.

Jag tycker att Sverige har för hög inkomstskatt, men själva konceptet är begripligt. Att däremot beskatta värden som knappt ens går att omsätta i pengar, det är helt galet. Och som det norska exemplet visar ger det kanske inte ens skatteintäkter.

Gratis böcker till unga finns redan

Svenska förläggareföreningen tycker att regeringen ska införa ett bokbidrag till alla 18-åringar för att köpa en bok på svenska. Sveriges Radio P4 gjorde en raid på Bokmässan och kunde konstatera att de unga gillade förslaget.

Tänk vilket scoop att unga bokmässebesökare som troligen är insyltade i bokbranschen gillar böcker! Snart är det någon som kollar om inte fotbollsderbypublik eller fotbollsspelare på elitnivå har ett stort fotbollsintresse, något jag misstänkt men aldrig fått bevis för.

Men skämt åsido, unga som vill läsa böcker på svenska har redan alla chanser att göra det. På över tusen platser i landet finns inrättningar som kallas bibliotek och där vem som helst med giltig legitimation kan få ett lånekort och fri tillgång till tusentals böcker.

Jag fattar att det inte duger för bokförläggarna, som såklart tjänar mycket mer pengar på varje såld än på varje utlånad bok. Jag hade också velat att staten subventionerar min verksamhet genom att ge bidrag till alla som anlitar mig, men det betyder inte att det är bra ur samhällsperspektiv.

Tycker förläggarna att det är en bra idé får de väl skramla ihop till det där bokbidraget från sina medlemmar i bokförlagen. Eller ännu hellre – sänk priset på böcker generellt. Gör det mer attraktivt i konkurrens med streamingtjänster, poddar och allt annat de slåss med. Att bara ropa på pappa staten är ynkligt.

Slut på sommaren

Där försvann september. Förhoppningsvis blir det några fina dagar i oktober innan det bara återstår dåligt väder i närmare ett halvår. Ändå hög tid för mig att summera vad jag hann i år.

Det renoveringsprojekt jag är mest nöjd med var att måla ladan. Det var mycket jobb, men resultatet blev bra och särskilt nöjd är jag med att ha bytt ut dåliga fönster. Det återstår en vägg att måla nästa år, men det som är klart är klart.

Mindre nöjd med härbret som skulle renoveras och som jag knappt ens hunnit börja med. Förra året byttes taket ut och i år var det tänkt att jag skulle ge mig på insidan och byta fönster. I stort sett har jag bara målat och satt spröjs på fönstren, men ryktet säger att det kommer ett nytt år nästa år.

Biodlingen tickar på liksom övrig odling, och i bägge fallen hoppas jag på ännu bättre resultat nästa år. När det gäller matproduktion är jag ännu mer nöjd med sånt jag inte behöver odla. I år har jag satt i mig stora mängder kirskål för att inte tala om kantareller.

Även om sommaren är slut är ju inte året det och i år har jag tänkt hålla i lite bättre i vinter. Jag har haft byggprojekt även tidigare vintrar, men de har en förmåga att gå på sådan sparlåga att det knappt blir styrfart.

I år tänker jag riva ur och fixa en del i källaren, det är faktiskt redan på gång. Mitt sovrum är en sorglig syn som jag varje vinter tänkt att det där får jag ta tag i i sommar, men när det är sommar har jag inte tid, så då tänker jag detsamma för vintern, men då är det för kallt för att få arbetsglädje och så gick det ytterligare ett år. I vinter får det hända något där. Om vädret tillåter (jag pallar bara inte ytterligare en rekordkall vinter) ska jag kunna snickra lite på härbret också.

Ni hör. Om jag bara realiserade en bråkdel av alla förhoppningar hade jag varit en ganska framgångsrik människa.

Dagens offerkofta

Vår dagliga kofta, giv oss idag.
Och förlåt oss våra hånleenden,
såsom ock vi förlåta
dem som av vårt elände gläds.

Det var några strofer ur Jante vår. Jag måste sluta där för jag har inte skrivit längre. Dagens blogginlägg ska handla om Sofi, som blev änka vid 25 när hennes man plötsligt och oväntat dog av att hjärtat slutade slå. Om vi gissar att maken också var relativt ung var det naturligtvis en fruktansvärt händelse för henne som tar tid att hämta sig ifrån och som ger sår som aldrig läker.

Nu har det gått fyra år och hur hemskt det än var och är måste livet gå vidare och i Sofis fall har det gjort det med ett bedrövligt ekonomiskt läge som ändå tycks väldigt självförvållat. Som vanligt i den här typen av artiklar får vi veta rätt lite. Finns det barn med i bilden ger det t ex mer mening att Sofi till varje pris vill bo kvar i sitt och makens gemensamma hem för att skona barnen från ännu en omställning. Får jag gissa hade reportern dock inte missat barnaspekten om det funnits en sådan.

Men oavsett, nu har det som sagt var gått fyra år. Sofi har tre jobb och även om samtliga nog är ganska lågbetalda måste de inbringa en slant. Oavsett lön kan hon knappast jobba mer eftersom hon antyder att hon jobbar 29 dagar per månad. Jag är ändå imponerad av att hon lyckats skaffa sig tre jobb trots att hon tatuerat sig i ansiktet och för säkerhets skull häftat fast det med sån där pjärsing också. Det tyder på handlingskraft.

Anställd? Nej, vanställd.

Tyvärr tycks merparten av hennes energi gå åt till att hitta syndabockar för sin situation. Hon är missnöjd med räntan på sina lån och sur på banken, men mest sur tycks hon vara på Riksbanken:

”Någonstans måste Riksbanken börja tänka på oss vanliga människor som inte har höga banklöner. Det känns som om det regnar skit.”

Att Sofi har svårt att få ekonomin att gå ihop beror inte på höga löner hos bankanställda eller att Riksbanken bara för att jävlas med henne sänker räntan långsammare än de höjde. Det beror på att hon bor för dyrt för sin plånbok. Det är få förunnat att bo kvar i orubbat bo efter att ha gått från tvåsamhet till singelhushåll, oavsett omständigheter. Sofi borde flytta och trappa ner innan hennes hjärta också får nog. Man blir nämligen inte odödlig av att tatuera ”immortal” i pannan, bara fattigare.