fredag 4 november 2016

De slösar bort våra pengar!

Oavsett om man vill eller inte hör man då och då konkreta exempel på människor som drabbas av att samhället saknar pengar. Det kan vara föräldrar till sjuka barn som inte får den hjälp de behöver, åldringar som får liggsår av att personalen på äldreboendet glömt bort dem, eller att de ”bara” serveras riktigt sorgliga plastinpackade måltider.


Det där sista kan verka som ett i-landsproblem i en värld där folk svälter ihjäl och dör i krig och farsoter. Men allvarligt talat, det här är inte att jämställa med när vi yngre köper en skitlunch på bensinmacken och kastar i oss den på stående fot. Detta är mat till gamla människor som inte kommer ut så ofta, som kanske har denna måltid som något av dagens högtidsstund. Då är plastförpackad grismat fan inte mänskligt!

Så då undrar vän av ordning vad som prioriteras istället för mat till våra mor- och farföräldrar, och det är nu jag blir förbannad på riktigt. Bara den senaste veckan har vi kunnat läsa om ett av Mona Sahlins många snedsteg. Henne försörjer vi för pengar som inte finns för att ge gamlingarna mat och vård!


Vidare har vi kunnat läsa om statssekreterare Erik Bromander som bränt hundratusentals skattekronor på privata lyxresor trots att fanskapet hade en månadslön på 96400 kr. Får han fängelse nu då? Nej, han får en fallskärm på 2,3 miljoner!

Nu blev det två sossar på raken, men det är en ren slump. Några andra som valt att vara lediga på vår bekostnad (eller som valt att behålla sina inkomster i företaget medan de lever på oss) är Lars Ohly (v), Göran Hägglund (kd), Fredrik Reinfeldt (m) och Margareta Larsson (sd).


Som jag tog upp i mitt månadssammandrag har Skatteverket anordnat en ”mångfaldsdag” där de bl a hyrde in en ”genusfotograf” för att lära personalen ”normkritisk kommunikation” (citattecknen sätter jag dit för att markera att jag tycker att det är rent trams). Jag har inget emot mångfald i sig, men varför Skatteverket ska arbeta med mångfaldsfrågor övergår mitt förstånd.


När vi ändå är inne på enfald klätt som mångfald har Luleå kommun under året infört könsneutrala toaletter och omklädningsrum till en kostnad av runt femtio miljoner kronor. Så det kan ju Luleås åldringar glädja sig åt det när de öppnar dagens plastmatlåda. Fast det faktum att hemtjänsten knappt har råd att hjälpa dem gå på sina egna toaletter kanske sänker feststämningen en aning.


Jag skulle – tyvärr! – kunna fortsätta hur länge som helst och berätta om myndigheters galna upphandlingar, rent svindleri som vore åtalbart om det inte var offentliga medel som gick åt, samt hittepåjobb för politiker och tjänstemän som är för inkompetenta för att utföra riktiga arbeten.

Det är häftigt att betala skatt”, sa ovannämnda Mona Sahlin, och hon hade haft rätt ifall pengarna gått till svaga barn, åldringar, halta och lytta. Att finansiera henne och andra inkompetenta och i många fall kriminella stolpskott är baske mig bara motbjudande!

torsdag 3 november 2016

Jobba på't!

På ett löparforum jag är med i diskuterades omgivningens reaktioner på andras träning. Släktingar, vänner och arbetskamrater har massor av invändningar. ”Varför tränar du så mycket, det kan inte vara bra”, ”Tänk på din ålder, du borde ta det lugnt”, ”Vad försöker du bevisa?”, ”Du säger att du behöver gå ner i vikt, vad säger det om mig som väger ännu mer?” och min personliga favorit ”Att springa över tio km gör mer skada än nytta”.


Soffpotatisar har ofta inga problem med att flåsa i trappor eller släpa runt på några kilo övervikt förrän de påminns om att det inte behöver vara så. Istället för att glädjas åt att andra trivs med sina liv får de dåligt samvete över sitt eget. Eller nåt, jag vet inte, jag är bara hobbypsykolog.

Samma sak med ekonomi. I en gammal spelreklam (Triss?) fick en kille höra att grannen köpt ny bil och svarar helt utan inlevelse: ”Åh, vad roligt! Alltid kul när det går bra för folk...” Att antyda att du har bättre ekonomi än andra, eller överhuvudtaget god ekonomi, kommer förr eller senare framkalla avund.


Det där med träningen drabbar mig sällan. Jag springer flera gånger i veckan och försöker tänka på vad jag äter, men jag är inte Usain Bolt och min grisrosa lekamen tar två chipspåsar i bänkpress.


Ekonomin är aningen värre. Jag pratar sällan om min privatekonomi utanför den här bloggen, men det kommer upp i och med att jag inte har en arbetsgivare och inte svälter de månader jag har sämre med jobb. Jag kan ibland lägga tid på sånt som inte ger snabba och stora pengar, vilket kan reta folk något alldeles vansinnigt och det slutar aldrig fascinera mig.

För inget hindrar andra från att göra mina val. Jag har aldrig haft jättehög lön, men jag håller i mina pengar och låter dem arbeta ihop nya åt mig. På samma sätt vaknade inte Stefan Holm upp en dag och upptäckte att han kunde hoppa högre än alla andra. Han gick förmodligen ner till den lokala idrottshallen i Forshaga och tränade spänst någon timme varje morgon medan klasskamraterna sov.

Alltså, först betalar man: tid, engagemang, uppoffringar.
Sedan kommer belöningen: pengar, framgång.


Påfallande många verkar vilja börja i andra änden.

onsdag 2 november 2016

Distansarbete

Sverige är på väg att bli ett av Europas mest urbaniserade länder. Allt fler flyttar till stora städer eftersom det är där jobben finns.


Samtidigt. När internet var nytt pratades det mycket om att den nya tekniken skulle möjliggöra distansarbete. Nu skulle vi kunna arbeta och bo var vi vill. Sverige låg och ligger i framkant vad gäller internet och datoranvändning, så det borde kunna ske. Men det gör det inte.

Varför inte? Det beror knappast på att intresset saknas. När jag bodde på landsbygden träffade jag på flera som valt att köpa hus där och arbetspendla 10-15 mil enkel resa helt enkelt för att huset kostade en tiondel just tack vare läget. Hade de haft möjlighet att slippa sitta tre timmar i bil fem dagar i veckan år ut och år in är det många som hade gjort det.


Flexibilitet på arbetsmarknaden efterfrågas ständigt, men med det menas sällan att arbetskraften ska vara fria att röra sig och ta jobb var de vill. Jag hade en chef som gnällde så fort jag var på tjänsteresa. Han såg gärna att jag jobbade hemifrån på julafton, men inte en tisdag förmiddag.


Sedan vet jag inte om internet är tillräckligt stabilt överallt på landsbygden för att kunna jobba med. Som stadsbo är jag van vid fiberuppkoppling, men man behöver inte komma så långt ut i ”spenaten” för att inte ha den möjligheten och jag har en känsla av att utbyggnaden går ganska trögt även om politikerna gillar att lova allt möjligt.

Det här är en viktig byggsten för att Sverige ska fungera i framtiden. Det finns inte bostäder i städerna. Inte jobb heller. Visst kan man bygga bort alla grönområden och slå upp skyskrapor, men är det så vi vill ha det? Inte jag i alla fall, och knappast de miljontals människor som fortfarande klänger sig kvar vid sina byar och småstäder.


Själv lever jag på sätt och vis i framtidsdrömmen. Jag jobbar via nätet, skulle kunna klara mig helt utan personliga jobbmöten och därmed kunna bosätta mig vartsomhelst i världen så länge det finns internet. Men så länge jag var anställd var det inte möjligt. Inte då, inte nu.

tisdag 1 november 2016

Oktober i videosammandrag

I oktober backade SIXPRX, -0,95 % och Nasdaq Comp landade på -2,31 %, att jämföra med mitt eget resultat +0,77 %. Övriga månadskommentarer tänkte jag visualisera på följande sätt:


Nästa år ska jag engagera mig... kanske.

måndag 31 oktober 2016

Utdelning är det nya svarta

Resultatet har försämrats, det förvärv vi gjorde har inte gått så bra, framtidsutsikterna ser mörka ut. Det har vi flaggat för tidigare, men nu verkar det som att det ska bli ännu sämre. Men... vi höjer utdelningen.

PANG! Aktien stiger 7 procent inom loppet av tre andetag. Nej, jag hittar inte på, det är en beskrivning av Com Hems kvartalsrapport för ett par veckor sedan.


Vindkraftbolaget Eolus Vind redovisade en förlust på 5-6 miljoner, men förhoppningen om en extrautdelning gjorde 8 procents stigning på en sur börs.

Andra aktier rasade istället efter sina Q3:or trots resultat i linje med förväntningarna, bara för att de inte höjde utdelningen. Jag har förstått att aktieutdelning blivit en religion, men att utdelning (eller utebliven sådan) nästan är det enda som spelar roll för marknaden känns som en ny företeelse i höst.


Jag har en affärsidé. Varför inte starta Svenska Utdelningsaktiebolaget? Ingen verksamhet, bara utdelning. Jag skickar in tio miljoner i bolaget, börsintroducerar och säljer halva firman ("ägarspridning"), 100000 aktier för 20-47 kr/styck. Det slutar med att det blir just 47 kr, men det är ju ändå 6 procent rabatt på substansvärdet, så det är billigt!


Direkt efter introduktionen kungör jag att SUAB ska dela ut 10 kr. En fantastisk utdelning, så redan innan utdelningen kommer aktien vara uppe i 62 kr, men sjunker såklart till 52 kr när utdelningen avskiljs.

Ett par dagar senare har den stigit tillbaka lite, SUAB är ju ett av börsens riktiga högutdelare nu, där vill man vara med. Så jag börjar sälja mina 100000 aktier, några tusen i taget. Kursen sjunker lite när det kommer ut, men det vänder när jag sprider ett rykte om en planerad extrautdelning. När pressen ringer spelar jag nervös, som att de kommit på något jag inte vill ska komma ut. För säkerhets skull lägger jag ut en tvetydig dementi på Twitter (nästan allt blir tvetydigt i en text på 140 tecken) och går sedan under jorden.


Förhoppningsvis kan jag snitta åtminstone 50 kr för mina 100000 aktier, vilket tillsammans med introduktionen och utdelningen ger mig en vinst på 700000 kr innan jag lämnar bolaget åt sitt öde. Vad kan gå fel, alla gillar ju utdelning!

söndag 30 oktober 2016

Mat eller glutamat

Jag har nästan skippat helfabrikat och även många halvfabrikat, men jag köper färdigt bröd, pasta, ketchup och senap, så jag är inte absolutist. Det gör stor skillnad för ekonomin, men det är långt ifrån enda anledningen.


Som vegetarian och nötallergiker läser jag alla innehållsförteckningar och där finns väldigt många ingredienser jag ifrågasätter nyttan av, som färgämnen och en massa tillsatser som enkelt hade kunnat bytas ut eller tas bort om man använt riktiga råvaror istället för en massa fuskalternativ. En del varor åker tillbaka på hyllan utan att de innehåller animalier eller nötter, bara för att det är så fruktansvärt många ingredienser. Om en glass innehåller fyra saker känns det obehagligt att välja den som innehåller tjugo.

Jag är inte kemist utan bara en vanlig konsument som läst Den hemlige kocken och tänkt en hel del på de här sakerna. Och så har jag en annan drivkraft, jag lider av migrän. För den som inte upplevt migrän utan tror att det är ungefär som vanlig huvudvärk är det svårt att förklara, men tänk dig att du sätter en tving runt huvudet och skruvar åt tills den sitter fast. Skruva ytterligare fem varv, tills det börjar låta som att skallbenet ger efter. Sedan låter du den sitta där, några timmar upp till ett par dygn. Så känns migrän.


Den som lider av migrän är villig att testa det mesta för att slippa undan bara ett enda anfall. Jag hörde någonstans att glutamat (E620-625) kan ge migrän. Det finns naturligt i nästan alla grönsaker och i soja, men också som tillsatt smakförstärkare i väldigt många hel- och halvfabrikat och då i högre koncentration. Jag testade att aktivt välja bort soja och all glutamat i tillsatser. Då gick antalet migränanfall ner från ett per månad till ett om året.


Det finns inga som helst bevis för att glutamat utlöser migrän eller att det har några andra biverkningar, och en del som lider av migrän i unga år blir i stort sett besvärsfria senare i livet utan att ändra någonting i sin kosthållning eller livsföring. Men jag som vet hur den där ”tvingen” känns tänker inte pröva att gå tillbaka.

Och som så ofta pekar allt åt samma håll. Genom att välja mer hälsosam mat får jag billigare och godare på köpet. Mat jag lagar från grunden, utan en massa sönderprocessade skitingredienser, behöver inga andra ”smakförstärkare” än vanliga kryddor som salt och peppar, Och att mammas recept är godare än Mor Annas, Mamma Scan och alla de andra mödrarna, det vet vi.

lördag 29 oktober 2016

Inga ekonomer!

När Ericsson sökt vd har jag på flera ställen hört och läst att det är viktigt att man inte anställer ännu en ekonom. Helst en ingenjör (det är franska och betyder Ingen gör), men viktigast är att det inte blir en ekonom.


Nu var ju förra vd:n Hans Vestberg civilekonom, liksom tillförordnade vd:n Jan Frykhammar, och ingen med aktier i företaget är väl imponerad av deras insatser, men beror det verkligen på att de är ekonomer?

Jag blir lite provocerad över tänkesättet eftersom jag själv nästan ratats på liknande sätt en gång i tiden när jag skulle ta över som produktionsplanerare på ett sågverk. Jag ska försöka att inte tråka ut er med träindustrifakta nu, men alla produktionsplanerare i företagets historia hade skoglig bakgrund, främst jägmästare och skogsmästare.


Jag kunde inte ett skit om skog. När jag kom till företaget (som administratör) kunde jag inte se skillnad på gran- och tallvirke och visste inte skillnaden mellan planka och bräda. Man bör ju veta åtminstone ett hum om produkten man jobbar med, men det går faktiskt att lära sig ganska mycket utan att gå fyra år på högskola. För övrigt hade säljare, sågoperatörer, timmersorterare och en massa andra människor den kunskapen och de fanns alla inom telefonavstånd.

Det jobb jag skulle utföra, att foga samman leverantörernas timmer, kundernas behov, marknadsavdelningens önskemål och anläggningarnas begränsningar krävde framförallt färdigheter inom matematik och några dataprogram, lyhördhet och förmågan att sätta ner foten (och vid behov trolla). Visst fanns det stunder när det underlättat om jag kunnat mer om trä, men då hade jag förmodligen haft andra brister. Inte vet jag, kollegorna gjorde kanske vågen när jag slutade (det hade jag nog gjort), men jag tyckte att det funkade rätt bra.


En kompis började för många år sedan som ekonom på McDonald's. Första veckan fick han jobba på en hamburgerrestaurang och steka burgare. Han skulle vara någon slags höjdare på huvudkontoret, men det spelade ingen roll. Alla fick en introduktion ”på golvet”. Det tycker jag är en bra idé som fler företag borde anamma. Man ska veta vad kärnverksamheten är hos arbetsgivaren, men man behöver inte leka hela havet stormar. Alla behöver inte kunna alla arbetsuppgifter.

Nu fick ju Ericsson till slut sin ingenjör. Han kanske blir bra, men vore jag aktieägare i Ericsson hade jag inte fått magknip av ännu en ekonom på tronen, Ola Rollén t ex. Jag tror helt enkelt inte på att det finns ett samband mellan att vara trögfattad och att vara ekonom: