Svampblind höna trevar sig fram

Jag brukar säga att jag är svampblind. Jag har gjort några försök de år folk säger att i år kan alla hitta svamp. Inte jag.

Jag hade en granne som säkert plockade femtio sorter och hade stenkoll på allt, och då vore det såklart lättare än för mig som bara kan identifiera kantareller som garanterat ätlig svamp. För det är inte så att jag inte hittar svamp. Jag hittar massvis med flugsvamp och stora slemmiga grå svampar, men det blir jag ju inte mätt på.

Någon gång har jag ändå snubblat över kantareller och fått med mig ett tiotal hem. Efter rensning och stekning brukar det i bästa fall bli en matsked. Trevligt, men ur mathänseende kan man ju både ha och mista det.

”Det var inte småpotatis! Eller jo...”

Häromdagen var jag upp till mina bin som ju befinner sig på resande fot i hopp om ljunghonung. Det hade de inte samlat i någon större mängd, och det är ju svårt för bin när det regnar nästan varenda dag och de tvingas sitta inne i kupan. Ni har kanske fått med er att stora delar av Norge behöver snorkel och simfötter för att ta sig fram.

På vägen dit såg jag dock att det lyste gult i vägkanten. Kuporna står i ett skogsområde bakom låst bom, så ganska förskonat från trafik. Jag bestämde mig för att kolla innan jag åkte hem och där var det kantareller, kantareller och ännu fler kantareller. När jag var klar hade jag på kort tid en påse med 1,8 kilo.

Om vädret och tiden tillåter ska jag försöka igen nästa gång. Nu hade jag bilen full med lådor och ramar för att bygga på kuporna och det verkar jag knappast behöva i höst. Men om det ena gula guldet uteblir får man försöka sig på det andra.

Äpplen och skruttmänniskor

Det påstås att nittio procent av äpplena i svenska trädgårdar ruttnar bort. Jag vet inte om det stämmer, men även om det så bara vore hälften är det illa nog.

Ganska ofta ondgör sig förståsigpåare över att det importeras långväga frukt till Sverige, som bananer, apelsiner och avokado. En del av dessa kräver dessutom stora naturresurser redan i odlingsfasen. Äpple är en god och nyttig frukt som växer över hela Sverige. Den kräver egentligen ingen tillagning utan går att äta som den är, men går också enkelt att torka eller förvandla till juice eller mos.

Därför blir jag nästan provocerad över mesigheten hos Hushållningssällskapets vd i inslaget när hon säger:

”Jag vill inte säga att folk är dåliga, för jag vet ju att det är lite jobb och vi är inte vana vid att kanske lägga arbete på det som finns i affären ganska billigt.”

Okej, då säger jag det istället. De som inte tar hand om sina äpplen är dåliga människor. Inte så att varenda fallfrukt borde resultera i spöstraff, men man kan inte gnälla över höga matpriser eller dålig privatekonomi om man samtidigt låter sina äpplen ruttna. För övrigt förstår jag inte vilket arbete hon pratar om ifall alternativet är att köpa frukt. Den ska ju också tvättas och eventuellt tillredas. Om man kastade sina äpplen till förmån för helfabrikats-äppelpaj hade det funnits någon logik, men då är man ju idiot på riktigt.

Förresten kanske någon kommer ihåg att jag bad om råd för att rädda mitt eget äppelträd i höstas. Jag tog till mig många av råden och har genomfört ett par av dem, nämligen Veronicas tips om att gräva upp gräsmattan i en radie på någon meter från stammen och att gödsla med koskit, som flera var inne på.

För att göra det ännu bättre ska jag förhoppningsvis klara av att beskära det också, men jag har en biodlarkollega som är trädgårdsmästare, så huvudplanen är att lura hit henne för att åtminstone peka ut vilka grenar jag ska ge mig på. Redan i år, utan beskärning, kommer skörden att bli betydligt bättre än förra årets och jag kan garantera att inte en enda användbar frukt kommer att kastas.

Dårskapscertifiering

Jag trodde att det bara var RFSL som genomförde så kallad HBTQ-certifiering, men det görs tydligen av privata företag också, som detta. Företag och myndigheter köper ett utbildningspaket där de ska lära sig att inkludera människor med andra sexuella läggningar än heterosexualitet. Varför? Ingen aning.

Enligt utbildarna ”ökar möjligheten för personalen att känna sig trygga och inkluderade” om man ger dem pengar. Blir någon enda anställd – oavsett vem de ligger med på fritiden – trygg av att arbetsgivaren köpt det här avlatsbrevet? Jag tvivlar. Vidare påstås att ”kravet från kunder och samhället ökar avseende ett aktivt arbete med dessa frågor”. Det tror jag ännu mindre på.

Men om ett företag eller en kommun vill förvissa sig om att behandla alla lika, även om det sker genom särbehandling, vad bryr jag mig om det? Jo, det är inte precis gratis att ”ligga i framkant”. Det kostar vanligtvis ett sexsiffrigt belopp att köpa in några timmars ”utbildning”. Betalas verksamheten med skattemedel är det alltså skattebetalare som får ta smällen, är verksamheten privat är det i slutändan kunderna.

Till vilken nytta, kan någon förklara det för mig? Jag är inte homofob och har inga problem med att varken jobba med eller handla av någon av ovannämnda förkortningar, men eftersom jag aldrig varit medarbetare eller kund på ett horhus har jobbet aldrig haft med sex att göra. Precis på samma sätt som att jag inte tar med mitt sexliv till jobbet förväntar jag mig att andra inte heller gör det, så varför ska jag då utbildas för att förstå det? Det är nog tur att jag jobbar själv.

Blåbärssäsongen 2023

Jag har säkert bloggat om blåbär vartenda år sedan jag startade den här bloggen 2016. Egentligen har jag inte mer att tillföra i år. Bara gör't! En bärplockare (och det bör man ha) kostar någonstans mellan en femtio- och en hundralapp, och nästan alla människor behöver röra sig mer. I övrigt krävs bara tid.

Blåbär finns i nästan hela Sverige, oftast i ganska rikliga mängder även om vädret kan ställa till det. Allra värst är nog frost i april som kan frysa blommorna. Något år gav jag upp efter ett par liter eftersom det var för mycket jobb att plocka. Men inte ens torka som våren i år har sabbat tillgången även om det inte blev ett av de bättre åren.

För mig är det just tid som varit den sko som klämt värst. När jag tjatat hit folk som hjälper mig att bygga kan jag inte gärna dra iväg och plocka bär, så där försvann en del dagar. Biodlingen sätter också tydliga gränser. T ex är det bara att lägga allt annat åt sidan när honungen ska slungas eller tappas på glas.

Hade jag redan haft ett blåbärslager i frysen skulle jag ha tagit det lugnare, men det bar sig inte bättre än att de 25 liter jag plockade 2022 tog slut redan i maj så i år var målet 35 liter. Vanligtvis gillar jag att bara plocka några liter per dag. Då hinner jag inte ledsna, men i år har jag känt att jag måste gå all-in när jag väl tagit mig ut. Hittills har tre plockdagar gett mig 25 liter blåbär, men säsongen är lång. Från att första bäret mognat tar det minst en månad innan det börjar tunna ut i skogen. Så än lever hoppet.

En ”nackdel” med att plocka bär är att man blir kräsen. Jag tycker att köpesylt mest smakar socker, dyr är den också. Så jag hoppas verkligen komma ut en eller två dagar till så att jag slipper köpa. Dagens I-landsproblem, jag vet.

Taklagsfest!

Äntligen blev ett större byggprojekt klart, takbyte på vedboden där det läckte in. Planen var att lyfta bort takteglet riva taket ner till takstolarna, sätta på råspont och läkt och sätta tillbaka de gamla takstenarna om de var hela.

Men när jag tittade närmare på taket såg jag att det inte var så farligt. Det var egentligen bara på två ställen som det läckte in, många tegelpannor såg helt perfekta ut. Så då bestämde jag mig för att byta ut det som var dåligt.

Det tog sin rundliga tid och kom hela tiden mer akuta uppgifter emellan, som slungning och tappning av honung och annat som helt enkelt inte kunde vänta. Genom att hela tiden sätta tillbaka lika många plankor som jag tagit bort kunde jag leva med någon regnskur utan att täcka hela taket med presenning.

Baksidan kändes ännu läskigare att kliva upp på, och värst av allt att sätta fast nockplåtarna (ja, där fick det bli plåt för att täcka hela taket) och de sista takstenarna från en racklig stege. Nästa tak jag ska bygga om är ännu högre så där måste jag ha åtminstone en byggnadsställning.

Kostnaden för det här projektet blev helt okej. Teglet som byttes ut hade jag på lager även om jag fick jobba lite för det. Samma med läkten. En hel del plankor blev jag tvungen att köpa. Eftersom jag köpte annat samtidigt är det svårt att säga exakt vad de kostade, men runt 3000 kr skulle jag gissa.

Det är ett överkomligt pris för att få ett tak som förhoppningsvis ska hålla i många decennier. Det hade blivit enklare att sätta korrugerad plåt eller åtminstone köpa nya tegelpannor istället för att stå och stålborsta de gamla, men jag vill att taket ska se gammalt ut, bara inte läcka in.

Tillbaks på ruta 1.

”De ljuger”

När en person berättar i media att hon äter för 600 kr i månaden blir reaktionen på nätet ”Jävla lögnare!”.

Jag är inte förvånad och det är antagligen inte Anna-Maria heller. Varje gång jag berättar om mina matkostnader (som nu nått svindlande 864 kr/månad efter att tidigare ha legat på Anna-Marias nivå) får jag också höra att jag snackar skit, ljuger eller bara inte har en aning om hur mycket pengar jag egentligen gör av med. Särskilt om det yttras utanför mina egna kanaler. I bloggen eller mitt Twitterkonto är folk mer vana vid min dårskap.

Det får man räkna med när man sticker ut, men jag tycker ändå att det är tråkigt. Både att bli tagen för lögnare och att så många utgår ifrån att om de själva inte kan eller gör något måste det vara likadant för alla andra. För nej, såklart inte. Jag kan inte prata mandarin, hoppa sex meter i stavhopp eller springa en mil under en halvtimme. Trots det tror jag att det är möjligt för andra.

När mitt matkonto låg under 600 kr i månaden var prisläget ett annat, men jag skulle absolut kunna nå dit igen med mer självhushållning och snålare val. Ni får tro mig (eller Anna-Maria i Arbrå) om ni vill, men den som inte gör det borde åtminstone fråga sig vad vi tjänar på att ljuga.

Jag har inte fått en krona för att berätta min historia i Sparpodden, Expressen eller någon annanstans. Jag får inte ligga mer, beundrande blickar eller ett bättre liv av att vara en sparsam jävel. Och jag är faktiskt inte helt fantasilös – hade jag velat ljuga om något för att verka intressant hade jag kommit på något betydligt mer underhållande än en slimmad budget.

Gör egen glass

Läste att GB:s Big pack-glass utnämnts till ”Årets matbluff” efter att de bytt ut mjölkprodukterna i glassen mot vatten och ärtprotein. Detta har väckt folkets vrede. Själv tänker jag att GB får ha vilka ingredienser de vill i sin glass. Att det skulle handla om att minska sitt klimatavtryck tror jag däremot inte på. Om de inte tror att påståendet i sig ska göra att de tjänar mer pengar.

Hur som helst slog det mig att jag inte köpt glass på väldigt länge. Jag bor i Norge där glass är dyrt, och att köpa frysvaror från Sverige är nog ingen bra idé. Jag har själv reagerat på märkliga ingredienser i glass och tänkt att det där borde man göra själv istället. Så nu har jag gjort det.

Jag har ingen glassmaskin, men läste mig till att det inte skulle behövas. Efter att ha letat runt efter vettiga recept gjorde jag ett eget baserat på 4-5 glassar andra gjort. Den blev faktiskt onödigt bra, om jag får säga det själv. Detta behövs:

vispgrädde, 2,5 dl
mjölk, 2,5 dl
strösocker, 1,5 dl
ägg, 2 st
blåbär, 150 gram

Jag använde fryste blåbär, som jag mixade lätt för att slå sönder bären. Föredrar du andra bär går det säkert lika bra. Mixade, mosade, hela... pröva dig fram.

Grädden jag använde hade 31 % fetthalt. Och så köper jag färsk och opastöriserad bondmjölk där fetthalten beror på korna. Om det går lika bra med minimjölk vet jag inte, men jag hade nog föredragit standardmjölk om jag måste köpa butiksmjölk till detta.

Vispa grädden klar. Tillsätt de andra ingredienserna, vispa ihop röran och häll den i en form som har lock och åtminstone ett par centimeter från rörans yta upp till kanten.

Nu ska glassen nämligen röras och då är det ju bra om den stannar i burken. Men först – på med locket och in i frysen.

Efter en halvtimme tog jag ut den första gången och rörde runt den med en sked. Än så länge är den helt flytande, men det går att ana att det nog ska bli glass av detta.

Sedan tog jag ut glassen och rörde 1-2 gånger i timmen tills den stelnat klart efter ungefär fyra timmar. Kanske blir den allra godast om man låter den smälta lite innan servering, men det är nog också en smaksak.

Grädden kostade mig 11,50 kr, mjölken 2,50 kr (ja, det lönar sig att skippa detaljistledet) och äggen 5 kr. Blåbären kostade mig bara ansträngningen av att plocka dem och sockret 1,65 kr. Det blir en totalsumma av 20,65 kr. Dyrare än GB:s ärtproteinglass, men betydligt billigare än Häagen-Dazs, Ben & Jerry och en massa andra kemiska konstellationer kryddade med politisk korrekthet och moralkakor.