torsdag 9 januari 2020

1. Minimera 2. Flytta

Jag såg ett tv-inslag om ett äldre par som kämpat med att bli av med grejer i samband med sin flytt till ett mindre boende.

Jag känner igen mig, förutom att jag inte har några barn och barnbarn som kan ta över släktklenoderna. Det är svårt att sälja möbler och saker som genererat minnen och ännu svårare att kasta bort dem. Jag har de senaste månaderna skickat iväg saker som känts som att pissa på förfädernas gravar. Ingen bra känsla, men jag varken kan eller vill spara allt.

Samtidigt tycker jag inte att det är schysst att pracka på andra ett halvt bohag bara för att man själv vill bo mer minimalistiskt. Företaget som nämns i videon, som hjälper pensionärer att flytta, ger följande tips till de vuxna barnen:
Your parents may want to give you items, including some you may not be happy to receive. Take them anyway. Store the items in your basement if you must, but accept them graciously. Knowing that cherished objects are with family can bring comfort and peace of mind to your parents.

Bara nej! Ska barnen fylla sina förråd med sånt de inte vill ha, flytta med dem ett par gånger för att till slut tvinga sina egna barn att ta emot dem? Det tar ju aldrig slut! Folk måste lära sig att ta hand om sin egen skit. För det är heller inte vettigt att som paret i filmen efter flytten ha kvar ett helt rum med flyttkartonger. Min gissning är att lådorna förutom att fylla återstoden av deras liv med onödigheter kommer att finnas kvar till barnen och barnbarnen.

Jag har flyttat sju gånger i mitt liv och lärt mig att en flytt är ett utmärkt tillfälle att göra sig av med saker som inte längre skänker glädje. Blir de med till det nya hemmet är risken stor att de överlever ett varv till. Jag vill därför bryta den kedjan innan jag packar och sakerna letat sig ner i flyttkartonger. NU!

25 kommentarer:

  1. Så sant! För hyfsat många år sedan tömde mitt då nya minimalist-jag källarförrådet som hörde till min lägenhet (putsade till och med fönstret som hörde till förrådet). Helt tomt, inte ens damm på golvet …

    Det går en vecka innan grannen ringer på dörren, och frågar om hon kan få låna mitt förråd för hennes var fyllt upp till taket, och det var fler prylar som skulle framtidssparas till hennes barn. "Nej, jag vill ha mitt förråd tomt", säger jag, och hon blir sur: "Men jag betalar!" och jag svarar att hon får nog börja slänga mer än hon sparar. Blev inte så många ord utbytta oss emellan efter det.

    Sedan har jag och brorsan haft diskussionsdans om arvegods från bortgågna släktingar:

    Brorsan: "Men det är ju farmors finporslin! Måste sparas."
    Jag: "Vare sig du eller jag tycker om det. Skänk, sälj, släng."
    Brorsan: "Men det är ju farmors finporslin! Måste sparas."
    Jag: "Vare sig du eller jag tycker om det. Skänk, sälj, släng."

    … på repeat.

    Ack ja. När jag väl flyttar från Sverige kommer det jag vill ta med mig rymmas i bagageutrymmet i en kombi-Volvo. Resten kan anförskaffas på plats.

    Wien-Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan förstå grannens förhoppning, men det är magstarkt att bli sur över att inte få hyra ett förråd som inte är ens eget. Och så fick hon ju ett bra tips helt gratis ;-).

      I diskussionen med brorsan har du rätt även om jag förstår honom och till viss del är där själv. Men om vi säger så här då, om ingen av er gillar det, hade farmor velat att ni behåller det? Om jag går till mig själv och tänker på saker jag gillar, så hade jag hellre velat att ni sålt porslinet till någon som uppskattat och använt det än att det ska stå i ett förråd hos någon som uppskattade mig men inte min smak.

      Starkt om du klarar Volvo-kombi-nivån! Det kommer inte jag att göra.

      Radera
    2. Det värsta är väl om farmor nån gång har pekat på en låda och sagt "där ligger min finkaffeservis. Titta Spargrisen, jag har skrivit ditt namn på, det ska du ha efter mig". Då hamnar någon annans ovilja att slänga och dåliga samvete automatiskt på mig.
      Ja, den lådan med finkopparna står fortfarande i ett skåp hemma. Tillsammans med andra finkoppar man fått och ärvt. Och jag dricker sällan kaffe.

      Spargrisen

      Radera
    3. Ja, sådana farmödrar hoppas jag läser den här texten först och/eller tänker till. Det är inte schysst någonstans.

      Det man kan göra som mottagare är väl att försöka bryta sig lös ur förbannelsen och tänka att farmor nog hellre hade velat att servisen skulle hamna hos någon som uppskattat den. Istället för att stå obrukad i ett skåp hos familjen Spargris hade servisen kunnat få kärlek och kaffe hos familjen Bud-Get. Så hade spargrisarna fått en slant att köpa något de hellre velat ha. Vill man döva samvetet kan man ju t o m öronmärka pengarna så att man vet att "den där tavlan köpte vi för pengarna vi fick för farmors servis", så blir det på ett sätt ändå ett minne av henne.

      Radera
  2. Viss igenkänningsfaktor där nästan. Det är nog många som sparar på allt, fast kanske främst i äldre generationen, de som vet hur det var den tid det var väldigt knapert i Sverige?
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själv försöker jag tänka mig för innan jag anskaffar fler prylar. För det blir enbart jobb med dem, plats tas och kostnader.

      Radera
    2. Dels det, och så luras man av värdet. Som exemplet med en servis, den kan ha kostat väldigt mycket, kanske en månadslön, någon gång i forntiden. Jag har själv sålt tre serviser på tiotalet, för 500-1000 kr. Det är lätt att se det som en förlust, men har man kvar saker man inte vill ha blir ju det ännu värre.

      Radera
  3. Haha, stark igenkänningsfaktor på denna. Tur nog, så är vi inte så konflikträdda i familjen och vi barn har därmed lyckats sätta stopp för våra föräldrars önskan om att vi ska ärva X antal möbler från dem. Men gudarna ska veta att de försökte! :)

    God fortsättning på dig och tack för de dagliga inläggen!

    mvh,
    10årsplanen
    https://10arsplanen.blogspot.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror de flesta känner igen detta. Inte bara mellan barn och föräldrar. Jag har under de senaste fyra månaderna bl a försökt förmå mina mostrar att ärva kläder och annat av min mor, eftersom det känns jobbigt att kasta. Jag hoppas verkligen att de inte tagit emot saker de inte velat ha utan verkligen vågat säga ifrån. Det tror jag för det är inte mycket de tagit emot. Fast det är min syn, de kanske tycker att de tagit alldeles för mycket.

      God fortsättning själv!

      Radera
  4. När jag stöter på något som eventuellt kan tänkas sparas (lagras) brukar jag påminna mig själv om att bostadspriser där jag bor som är 40 000kr/kvm så är det väldigt dyr lagringsyta för den där flyttkartongen med skräp som bara ska stå där (i vägen).

    Jag vill använda mitt bostadsutrymme till annat än som förråd. Jag insåg för ett tag sedan att jag hade slängt ut alla mina gamla CD-skivor (ersatt med Spotify), DVD:er (ersatt med streamingtjänst) och böcker (ersatt med eboksläsare). Samtidigt har jag gjort mig av med bokhyllor, tv-bänkar och CD-ställ.

    Det händer att någon släkting vill pracka på oss gamla saker men brukar göra allt vi kan för att undvika att ta emot det (lik förbaskad ligger det några gamla tavlor i förrådet som vi inte lyckades värja oss emot)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samtidigt har du redan kvadratmeterna. Du kan inte hyra ut 2 kvm den månad du har lite mindre grejer. Men långsiktigt har du rätt. Undrar hur många som bor större än de hade gjort med lite rensning. De kanske inte ens vet om möjligheten.

      Jag har lyckats sälja ett par CD-ställ. Tusan vet vem som köper för det är ju som du säger. Fast själv har jag (som inte använder streamingtjänster eller Spotify) inte förmått mig att slänga alla mina cd-skivor. Men jag jobbar på det.

      Radera
    2. Jag är nog en minimalist med andras mått mätt skulle jag tro, och jag trivs bra så. Dock har jag en akilleshäl och det är böcker. Jag läser inte överdrivet mycket även om jag skulle vilja, utan det blir på sin höjd några månader mellan varje bok.

      Men jag tycker det är fint med en välfylld bokhylla. Det är lite som inredning för mig, det får hemmet att kännas mer personligt och rogivande utan en massa prydnadssaker överallt.

      Jag är lite kluven till detta innerst inne. Å ena sidan tycker jag om mina böcker, å andra sidan är det knappast minimalistiskt. Det hjälper ju inte heller att just böcker hör till det som är allra jobbigast att ta med sig när man flyttar.

      Tack förresten Sparo för en fin blogg! Jag ramlade över den för några veckor sedan när den tipsades om i något kommentatorsfält. Jag är inte så bra på ekonomi och vet knappt vad en aktie är, men jag läser din blogg med nöje och lär mig ett och annat på vägen :)

      Radera
    3. Kul! Att du läser böcker, men mest att du läser bloggen. En aktie går förresten att direktöversätta till en andel, så nu vet du det ;-).

      Jag trodde tidigare att jag hade behov av en välfylld bokhylla, framförallt gillade jag att ha uppslagsböcker. Men i mitt fall insåg jag till slut att det snarare var drömmen om en annan personlighet, jag slog sällan upp saker, jag bara ville göra det.

      Men för dig verkar det ju vara ett genomtänkt val och då är det ju bra. Ett rogivande hem kan aldrig vara fel. Och visst är de tunga att flytta (jag sålde nyligen 40 böcker på ett bräde, så det vet jag av erfarenhet), men så länge du inte är nomad och har ett smärre antikvariat hemma borde flyttjobbet vara hanterligt utslaget på ett helt liv.

      Radera
  5. Håller helt och hållet med! Jag brukar vara noga med att använda systemet en sak in - en sak ut k hemmet. Det finns verkligeningen anledning att fylla sitt hem med gammal skit!

    Aktiepappa - en blogg om ekonomi och aktier

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att alla sådana där "regler" är svårapplicerade, men hade jag använt tydliga regler lite konsekvent hade jag nog haft mindre prylar nu. Fast just det senaste kvartalet kör jag på "en in-tusen ut".

      Radera
    2. Håller med men då jag inte lever själv så måste jag ha "regler" för resten av familjen ;).

      Aktiepappa - en blogg om ekonomi och aktier

      Radera
    3. Ja, en-in-en-ut tror jag lite fördomsfullt gör mest nytta i kvinnliga garderober ;-).

      Radera
  6. En liten pytte-enrummare. Ett litet pytteförråd. En liten pyttebil (utan dragkrok).
    Det är liksom allmänt känt att jag varken har utrymme för, eller möjlighet att transportera större saker.

    Men har varken släkt eller bekanta som är direkta samlare, hamstrar, hoarders. Kärt barn, många namn.
    Så de gånger jag får något är det ofta sammansatt med meningen: "Om du inte vill ha det kanske det går att sälja på loppis eller på Tradera". Har liksom fått klartecken att sälja om jag vill.

    Så om det möjligen är någon som är samlare skulle det nog vara jag. Men pyttelägenheten begränsar ju. (Så ska jag flytta får det nog bli till något mindre - påtvingad minimalism) ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog det lättaste sättet att hålla nere på grejerna, att inte bo stort från början. Jag skulle gärna ha en lada för att fylla upp med grejer att sälja när man får larvigt bra erbjudanden ("Ta skiten och sälj om du kan!"), men själva bostaden vill jag minimera.

      Radera
    2. (När fyndlådan på auktion går nästan gratis och man bjuder för man vet att det finns massor i den som säljer som smör på Tradera).
      Ska försöka sälja av lite mer prylar nu när jag gått ned i arbetstid.
      Och kom till och med ihåg att köpa några kartor med frimärken innan portohöjningen!

      Radera
    3. Jag har drömt om att någon gång kunna bjuda på en sådan låda för att tjäna pengar, men jag har alltid så mycket att sälja redan innan att det känns fel att skaffa mer.

      Om frimärkena tar slut säljs de i större partier på Tradera:
      https://www.tradera.com/item/150146/381032352/sjalvhaftande-frimarken-vinterblommor

      Radera
    4. Bugar mig för Sparo´s sparsamhet. Inför honom är vi alla amatörer. ;-D

      Radera
    5. Nej då, jag lär mig hela tiden och har för mig att det var någon i kommentarsfältet på den här bloggen som först lärde mig att man kan köpa frimärken till rabattpris på Tradera.

      Radera
  7. Jag anammade citatet i inlägget när mina föräldrar skulle göra sig av med pappas föräldrahem som de haft som fritidshus och tog emot det som ffa mamma ville att jag skulle spara.
    Det ligger väl paketerat i mitt förråd och numera har hon slutat prata om grejorna så det är väl dags att börja kasta och sälja av det. Det var helt enkelt fridfullast för alla. Nu var det inte så sagolikt stora mängder och alla möbler gick till en auktionsfirma utom det jag helt frivilligt ville ha själv.

    Det slapp bli mer än nödvändigt många diskussioner under en pressad tid när stället skulle tömmas. Jag tror att det lönade sig i relationen till föräldrarna faktiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan vara klokt att inte starta krig. Det bästa är ju om givaren själv låter bli att trycka på. Innan min mamma dog var hon noga med att poängtera att alla hennes saker kunde kastas när hon inte längre behövde dem så att de inte skulle landa som dåligt samvete i ett förråd.

      Sedan beror det ju på vad man har för förhållande till varann och till saker, och hur lätt man har att prata om sånt här. Är det viktigt kan man försöka att så ett frö lite försiktigt, men kan man få frid genom att ta emot några flyttkartonger är inte det heller fel.

      Radera