torsdag 2 januari 2020

Vem bär ansvaret för ditt liv?

Det kan tyckas som en larvig fråga, men det lite oväntade svaret är enligt en enkät om arbetslöshet tydligen: ”Staten.

Hur ska man annars tolka det när mindre än hälften av de tillfrågade anser att de är ansvariga för sin egen ekonomi om de blir arbetslösa eller sjuka? Inte helt oväntat är de också sämre förberedda för dylika situationer, så man måste ändå ge dem att de lever som de lär.


Kanske tycker de sig betala så mycket skatt att det borde innebära att de köpt sig fria från ansvaret. Men det har de ju inte, och samma undersökning visar att många är oroliga för vad som skulle hända om de blir långtidssjuka eller arbetslösa. Det känns som att de tänker att om de upprepar att de inte har några möjligheter att ta tag i sitt liv tillräckligt många gånger har de ryggen fri.

Jag tycker också en massa om rådande samhälle. Mycket skulle jag vilja ändra på, men det innebär inte att jag slipper förhålla mig till verkligheten i väntan på det drömsamhälle som troligen aldrig kommer.


Hur har det blivit så här? Jag skyller på sossarna. Eller egentligen inte, jag skyller på varje enskild person med möjlighet att ta ansvar för sitt liv som väljer att inte göra det. Men att det blivit så här kan bero på att vi som kollektiv en gång vaggades in i tron att staten tar hand om oss.

Kanske gjorde den det, men det spelar ingen roll nu när det inte är så. En gång i tiden var det lönsamt att ha lån. En annan (lite senare) gång var det avdragsgillt att betala in pengar till en privat pensionsförsäkring. Därför finns det människor som har bolån de inte behöver och betalar in till en försäkring som inte längre finns och som definitivt inte längre lönar sig, för de ”har hört” att det är så. Vad ska de göra när det blir val, rösta på Tage Erlander för att de hört att han är bra?

Från en tid med andra ideal, bl a på byxor.

Du. Det är svaret. Det är du som bär ansvaret för ditt liv, i med- och motgång. Ju förr du greppar det, desto bättre.

29 kommentarer:

  1. Det är fortfarande lönsamt att ha bolån. Jag har maxat mitt bolån och investerat pengarna på börsen. Börsen get ju betydligt mer avkastning över tid än vad räntan på lånet kostar mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det stämde 2019, men ta inte gift på att det funkar 2020.

      Radera
  2. Nej, det kan ju komma en dipp eller krasch men då växlar jag över till guld så det är lugnt. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan absolut gå (även om man inte brukar se att kraschen kommer förrän den redan har gjort det). Vad jag menade med att det en gång i tiden var lönsamt att ha lån var att det fanns systematiska fördelar, men om du kan få bättre avkastning än låneräntan är det såklart bra. Men det vet man aldrig.

      Radera
  3. Det är så fruktansvärt hemskt att ta ansvar för sitt eget liv. Hur skall man bo om man inte kan låna 85%? Vilken bil kan man köra om man måste betala kontant? Hur kommer semestern se ut om man måste spara de pengarna istället? Vad skulle grannarna säga?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kan alltid "sms:a lån" så länge du också betalar för det, men visst underlättar det på sikt om man sparar ihop pengar INNAN man konsumerar dem.

      Grannarna kommer antagligen säga: "Så skulle vi också vilja göra, men det går ju inte för att..." Och ungefär där brukar jag sluta lyssna.

      Radera
  4. Jag har utarbetat ett system som jag tänker följa för att växla mellan guld och aktier beroende på hur börsen går. Har backtestat det på historiskt data från 1998-2017 med lovande resultat. Drygt 15% årlig avkastning och största dipp på 23%. Finns ju såklart inga garantier på att det kommer funka framöver men det är det bästa jag kan komma på och gör att jag känner mig relativt lugn med att vara fullt investerad. Förstår vad du menar med de systematiska fördelarna som fanns förut. Har för mig att lån var 100% avdragsgilla på 70-talet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant! Själv är jag inte så systematisk, men med händer och fötter på bromsarna i branta nedförsbackar känns det onekligen lite lugnare.

      Jag hade varken lån då eller nu, men jag tror att de var helt avdragsgilla, och för en del verkar det där aldrig sluta gälla.

      Radera
    2. Jag tror att 100% var avdragsgillt, även mot skatten på lön, samtidigt som marginalskatten var högre än idag. Det var mycket lönsammare för en höginkomsttagare att låna än för en med lägre marginalskatt.

      På 60-talet fanns det marginalskatter på 80% och mer. Den personen betalade i realiteten bara 1/5 av låneräntan. Sossarna har historiskt förstått att man måste ha kapitalet med sig, även om retoriken lät annorlunda. Någongång på 80-talet spårade det sen ur. /nils

      Radera
    3. Ja, höginkomsttagarnas pengar tackar ingen politiker nej till, men det gäller att ge tillbaka precis så mycket att de ändå håller sig lugna. Det där är en konst Partiet visat stor skicklighet i.

      Radera
    4. Lånen i Sverige har aldrig varit avdragsgillt med mer än 50% men har man varje år plus 10% inflation blir det rätt förmånligt att ha mycket lån!

      Radera
    5. Är du verkligen säker på det?

      Radera
    6. Nä Wikipedia kan ju ha fel: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ränteavdrag men borde stämma. Den stora grejen var ju inte avdraget utan den höga inflationen som fanns för. Lätt att göra en bra affär högt belånad om inflationen äter upp lånet.

      Radera
    7. Okej då, jag känner mig åtminstone lite ung nu (eller också har jag bara dåligt minne).

      Radera
    8. Korrekt sammanfattat. På 70-talet var räntan på lån avdragsgill mot löneinkomst, så med de höga marginalskatter och den höga inflation vi hade då var realräntan för många i praktiken negativ trots att den nominella räntan var förhållandevis hög.

      Minns när min pappa försökte förklara detta för mig när jag var 10-12 år eller så. Jag begrep ingenting...

      Radera
    9. Ändå imponerande att han försökte :-). Ränteräkningen på mellanstadiet var åtminstone på min tid av nivån: "Ett par jeans kostar 200 kr när butiken i samband med en rea sänker priset med 20 %. Vad kostar de då?"

      Radera
  5. Visst är det den enskilde individen som bär ansvar för sig själv. Det är dock ganska provocerande att Staten kramar ur oss så många skattekronor utan att egentligen leverera det de säger att de skall leverera. Om jag börjar bära mina byxor så redigt högt som herr Erlander så hoppas jag verkligen att landstinget hjälper mig med eventuella följdproblem. Jag skulle ju i och för sig kunna släppa lite på hängslena...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och än mer provocerande när de istället för att leverera (eller sänka skatterna) sitter på Twitter och slår sig för bröstet över allt vi anses få för skatten. Allt medan socialister som Göran Greider och Daniel Suhonen kallar Sverige för ett skatteparadis, helt utan belägg.

      Kanske var Tage ett modelejon på sin tid, men det visar också att det var ett tag sedan :-).

      Radera
    2. Sverige är dock ett skatteparadis för den med kapital. Ingen förmögenhetsskatt, ingen arvsskatt, ingen gåvoskatt och låg ISK-skatt.
      /nils

      Radera
    3. Skatteparadis tycker jag ändå är ett starkt ord. Vid i stort sett all konsumtion skattar man minst 25 procent. Köper man el, bensin eller alkohol är siffran betydligt högre. Men visst, om man trots svenska inkomstskatter lyckas samla ihop ett kapital och sedan har för avsikt att aldrig använda det är Sverige helt okej. Så länge man är frisk och inte behöver hjälp av ordningsmakten för då blir man förvånad.

      Radera
    4. Rätt less på att höra att Sverige är ett skatteparadis för att vi inte har fastighetsskatt.. Hur många länder tror du betalar reavinst på 21% på bostadsförsäljningar? Inga andra länder, för alla andra har fattat att inga flyttar då.

      Just det... Ingen arvsskatt tar den alla dagar i veckan för en normalised kapitalskatt som inte är 30%! Det är långt ifrån alla investeringar som kan ligga i isk.........

      Radera
    5. Förmögenhetsskatten är väl ett nollsummespel med tanke på att om den införs så flyttar tydligen kapital utomlands varför nästan inga länder idag har kvar förmögenhetsskatt.

      Radera
    6. Ja, det vore ju märkligt om det inte skulle gå att hitta enstaka punktskatter där Sverige inte är värst. Det är ändå rätt långt från skatteparadis i min värld.

      Radera
    7. Jag kan ju inte påstå att skatten på en ISK är speciellt hög. Vilka länder har ett smidigare och billigare system än detta? /nils

      Radera
    8. Jag skulle säga att Norges ASK (aksjesparekonto: https://www.skatteetaten.no/person/skatt/hjelp-til-riktig-skatt/aksjer-og-verdipapirer/om/aksjesparekonto-ask/) är smidigare genom att du slipper skatta så länge pengarna är kvar på kontot. Huruvida det är billigare beror väl på hur det gått.

      Men som jag skrev alldeles nyss har ingen påstått att Sverige är dyrast på allt. ISK är helt klart ett av de mest konkurrenskraftiga skatterna.

      Radera
    9. Till anonym långt alla investeringar kan du ha i en isk/kf

      Radera
    10. Det är också sant, och då sitter man ändå där med 30 procent skatt på eventuell vinst. Samma sak med ränta på sparkonton.

      Radera
  6. Hur förvandlas den här kommentarsslingan till något helt annat än det du skrev om? För du nämnde inte ordet skall eller kapital, du pratade om eget ansvar och att det onekligen är kört för de individer som inte fattar den saken. Faktum är att det är än mer kört idag än för bara 10 år sedan. Idag har politikerna använt samhällskontraktet som skithuspapper.
    Mvh investera-pengar.blogspot.se/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju det jag gillar med det här kommentarsfältet, att det kan dra iväg åt ett oväntat håll :-). Men om jag får gissa handlar det om att den starka svenska staten har en stark kontroll (och tidigare också en viss omsorg) av folket med hjälp av det höga skattetrycket. Kanske inte helt klarlagt vad som är hönan och ägget, men att det hänger ihop kan nog alla enas om.

      Och då menar väl jag att om omsorgen försvunnit borde också skattetrycket lätta. Det är orimligt med ett av världens högsta skattetryck om det inte samtidigt innebär att vi tas väl omhand. Fast personligen tror jag att ett samhälle med mer personligt ansvar blir bättre och mer hållbart.

      Radera