fredag 26 juni 2020

Ekonomisk skadeglädje

Det sägs att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig, men det ligger något i det och det gäller i högsta grad ekonomi.

Och så en p-bot på det...

Jag känner empati med människor som drabbats orättmätigt, men blir också uppiggad av att titta på de som aldrig har några pengar när det helt och hållet beror på att de bränner sin lön på skit. Jag har inte bestämt mig för om känslan gör mig till ett as eller om det är mänskligt, kanske både och.

Andras tillkortakommanden blir ju också ett kvitto på att man själv gjort något bra, åtminstone relativt omvärlden, och vem vill inte få den bekräftelsen? Skadeglädje kan också vara en bra drivkraft. Varje gång jag hör talas om någon som pga slarv, dumhet eller ren slöhet drabbats av rättmätigt elände blir jag varm i bröstet. Lite som Olyckan:


Tänk att engelskan inte har något ord för skadeglädje, vilket fattigt språk! De har tvingats låna tyskans schadenfreude, som ligger ungefär lika bra i munnen på en amerikan som när denne beställer en öl på Mallorca genom att säga ”Oona sörwejsa grande, pörr fawåår!”.

Det är min övertygelse att ekonomisk skadeglädje inte bara är en av mina främsta drivkrafter utan är själva grunden till det mesta vi människor gör.

18 kommentarer:

  1. Haha, nä fy vad du är elak. Känner inte alls igen mig i det här. När jag ser stackarna i Lyxfällan tycker jag förvisso att dem får skylla sig själva och har ingen lust att betala för dem, vare sig direkt eller via skatten. Men jag gläds inte det minsta åt deras situation.
    Samma sak med aktiekrascher, senaste är Wirecard, jag känner ingen glädje över de som förlorat pengar där...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller åtminstone på sätt och vis med. När jag ser Lyxfällan känner jag mest förundran över att så många verkar vara så fundamentalt okunniga och oförmögna att se sambandet mellan orsak och verkan; gör man av med mer pengar än man drar in går man back. För att inte tala om att många verkar tro att ett lån är något man får - inte ens framtida jags egna pengar som ens framtida jag måste betala tillbaka med ränta. Själv är jag vanligen noga med att inte reta upp mitt framtida jag - det drabbar ju bara mig själv i slutänden...

      Vid aktiekrascher som Wirecard - och är man så gammal som jag kan man inte låta blir att dra paralleller till vårt eget Fermenta - slås jag alltid över hur flockmentaliteten och "Fear Of Missing Out" verkar trumfa egen reflektion. Har en aktie gått upp 708% på kort tid borde ju logiskt sannolikheten att kursen ska fortsätta i tangentens riktning vara mycket låg, men det är alltid några dumma spån som hakar på sent och får ta den allra största smällen.

      Radera
    2. Jag känner nog också mest förundran, men också lite glädje åt att jag själv navigerat rätt när andra gjort fel.

      Radera
    3. Jag skiljer på två typer av aktiekrascher. Dels "lex tulpanlök", där värdet och verkligheten gått skilda vägar (Fingerprint, Lehman). Dels "lex madoff", där värderingen kunde varit riktig om det inte fifflats med bokföringen (Wirecard, Enron).
      Har man gått på den senare tycker jag det är lite hårt att kallas dumt spån, för kan man inte lita på bokföringen kan man lika gärna kasta pil på börssidorna...

      Radera
    4. Ja, sådana känner jag ingen skadeglädje gentemot.

      Radera
    5. Sålde det mesta i Wirecard efter förra skandalen men behöll en del då det ändå verkade finnas sybstans i företaget. Det är alltid svårt att skydda sig mot företagsledningar som försöker påverka siffrorna. På senare år är det väl uppblåsta Fingerprint som drabbats hårdast med fall från 130 till 5kr och jag är glad att jag aldrig hoppade på det tåget. Andra förutspådde samma historia för Fortnox men är nu glad att jag inte lyssnade på dessa röster då aktien stigit 1000% sedan dess. Det är alltid lätt att i backspegeln få rätt.

      Radera
    6. Förr eller senare går vi alla på en smäll, det hör till. Det är om man har laddat in 80 procent av sitt kapital i den smällen man förtjänar dumstrut.

      Radera
  2. Jag tror det är något fundamentalt i oss som gör att det alltid känns bra att känna sig "bättre" än andra på ett eller annat sätt. Det kan gälla ekonomi eller helt andra saker som rökning, självförvållad övervikt eller annat. Den rådande hälso- och träningstrenden har ju även den ett visst drag av elitism över sig, även om det självklart inte är uttalat för alla.

    SvaraRadera
  3. Jag tror aldrig jag känt ekonomisk skadeglädje faktiskt. Får mest en klump i magen av ta del av det. Lyxfällan har jag bara sett någon enstaka gång men då blev jag mer på dåligt humör eftersom jag ser dessa personer som oansvariga och som en belastning för samhället. En belastning de har valt att vara då vill säga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag tänker efter lite så skulle jag nog känna ganska stor skadeglädje om en lurendrejare lider svår ekonomisk skada.

      Radera
    2. Lurendrejare eller latmaskar i mitt fall. Att de som inte jobbar på att få bättre ekonomi inte heller får det.

      Radera
  4. Vad gäller fallet lyxfällan kan jag inte påstå att deras misär gör mig glad. Däremot det faktum att man själv är så mycket bättre på privatekonomi än människorna i programmet gör ju att en viss självgodhet infinner sig.
    På något sätt skulle man vilja att programledarna kom förbi med budgettavlan till mitt vardagsrum bara så att jag kunde få höra hur god ordning jag har.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eftersom många tagit upp Lyxfällan ska jag tillstå att jag inte sett programmet på många år. Min hjärna har ett Frida Boisen-filter som innebär att så fort hon är inblandad i något går jag åt andra hållet.

      Tyvärr tror jag ett program där man går igenom ordnad ekonomi inte skulle locka så många tittare, men efter X antal säsonger Lyxfällan med väldigt snarlika avsnitt skulle ett sådant program locka mig mer.

      Radera
    2. Har man sett ett avsnitt räcker det nog. Annars finns en sammanfattning här
      https://kit.se/2015/08/26/7790/alla-avsnitt-av-lyxfallan-nagonsin/

      Radera
    3. Precis min bild, förutom att jag hade kallat köksbordsscen 1 för gråtscenen eftersom den mest tycks gå ut på att få deltagaren att gråta.

      Radera
  5. Några saker att tänka på med Lyxfällan.
    - Målgruppen för programmet är inte personer med ekonomiska problem. De tittar ändå inte. Målgruppen är förnumstiga medelålders. Allstå sådana som vi som läser och skriver här :)
    . Programmet är stenhårt mallat. Varje avsnitt följer exakt samma mönster. Det viktiga är inte att hjälpa deltagarna utan att pressa in dem i mallen
    - Inte alla som är med har sökt själva utan har blivit castade av produktionsbolaget. Oklart om de verkligen har stora problem. I vissa fall känns de som rena skådespelare

    Så vad jag säger är att det handlar om feelgood TV för den ekonomiskt ordningssamme!

    Kan tilläggas att jag gillar programmet och definitivt tillhör målgruppen :D

    //Krusse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror den stora målgruppen är personer med ekonomiska problem, men inte lika jävliga som de som är med. Lite som att överviktiga kan få en kick av att notera att abnormt feta ligger ännu värre till.

      Men självklart är det i första hand underhållning.

      Radera