Att starta eget

Gårdagens inlägg handlade om alternativa anställningsformer. Nu till min favoritvariant – egenföretagandet. För att förenkla fokuserar jag på enskild firma. Jag har aldrig startat aktiebolag och vill egentligen inte ta den diskussionen. En del tycker att AB enbart har fördelar. Det ger t ex fler möjligheter till avdrag. I aktiebolaget kan du äga bilar och fast egendom till skillnad från den enskilda firman som inte är en juridisk person. Å andra sidan kompliceras redovisningen lite.

Jag säger inte att alla borde ha ett eget företag i någon bolagsform, men många. Som företagare väljer jag själv vad jag vill och inte vill göra. Jag styr mina arbetstider och kan närsomhelst lägga om verksamhetens inriktning utan att fråga någon om lov.

Och som jag var inne på igår är det många uppdragsgivare som inte vill bli arbetsgivare. Med arbetsgivarrollen kommer en massa ansvar, sjuklön, anställningstrygghet och sånt.

”Ikväll? Lite pappersarbete...”

Får man anlita någon som fakturerar blir tröskeln lägre. Och det är inte särskilt krångligt att starta eget heller. En enskild firma kräver inget startkapital. Det kostar ett par tusenlappar och tar någon dag att komma igång. Lite beroende på vad du behöver: registrerat företagsnamn, hemsida, bankkort?

Ska du leva på företaget från dag 1 behövs det såklart kapital, men det är inget som hindrar att du startar eget vid sidan av anställning eller studier. Alldeles oavsett föreslår jag att du skaffar FA-skatt, alltså F-skatt så att du kan fakturera, men A-skatt så att du ändå kan vara anställd. Jag har haft det i tjugo år och hittills inte sett någon nackdel.

Bokföringen tar emot för många. Det är såklart en nackdel att behöva upprätta en lagstadgad redovisning, men man ska inte överdriva problemet. Det finns bokföringsprogram som för en låg månadsavgift gör merparten av jobbet, men allt du egentligen måste ha är papper och penna. Det är inte rymdfysik och självaste Skatteverket håller kostnadsfria informationsträffar för att hjälpa igång dig.

Och det är med bokföringen som med Pippi Långstrumps skolgång som var förutsättningen för sommarlovet. Utan bokföring – ingen avdragsrätt. Det är en stor uppsida med eget företag, att kunna dra av kostnader i verksamheten. Exempelvis får du göra reseavdrag från första kronan, till skillnad från privata jobbresor där du själv får stå för de första 11000 kronorna.

Men först måste du starta. Jag har inte ångrat mitt företagande en enda dag. Jo, det har jag nog, men det har varit värt bekymren. Lite som föräldrar brukar säga om sina barn.

Alternativa arbetsformer

När jag berättar att jag inte haft en fast anställning sedan år 2000 blir folk nyfikna. Kanske till och med sugna att följa efter, vad vet jag.

Det enklaste och kanske vanligaste sättet (tillika det sätt jag använder) är att starta eget. För att för omväxlings skull vara lite systematisk tänkte jag ta egenföretagande i ett eget inlägg imorgon. För det finns ju fler sätt.

Ett är att välja timanställning. Någon kommer att reagera på ordvalet. Lyssnar man på statsmedia och LO är det lätt att tro att ingen väljer det frivilligt utan att det är en anställningsform man tvingas till av elaka arbetsgivare, men faktum är att en del aktivt väljer behovsanställningar, en eller flera parallella. För det där med behov går åt bägge håll. När man inte har tid eller lust att jobba låter man bli. Är man bra får man nya chanser.

Projektanställningar av olika slag går både att administrera själv eller dra genom ett bemanningsföretag eller vikariepool. För femton år sedan jobbade jag själv extra på somrarna, på företag som hade sin högsäsong då, men vars personal ändå ville ha sommarlov. Min egen verksamhet hade lågsäsong så det passade bra att dra in lite okomplicerade pengar på det viset.

Som frilans kommer du förr eller senare träffa på företag som inte vill anställa dig för tillfälliga uppdrag för att administrationen är för krånglig. Då kan du gå via en faktureringstjänst, företag som fakturerar uppdragsgivaren, betalar lön till dig och tar en slant för besväret. Min högst personliga bild är att detta är särskilt populärt hos skådespelare. Kulturarbetare lider ofta av svår administrationsångest.

För allra bäst tycker jag att det är att starta eget, fakturera själv, behålla kontrollen och alla pengar (förutom drygt hälften som staten lägger beslag på). Mer om egenföretagande imorgon!

Varför har inte fler mer?

Att tid är en viktig faktor för sparandets utveckling är allmänt känt och tydliggjordes ytterligare av Avanza häromveckan.

Staplarna begriper jag, ju äldre man blir desto mer pengar har man. Det är skalan jag inte förstår. Jag tror att jag snålat ihop min första miljon när jag var 28. Av Avanzas 28-åringar är det bara en dryg procent som gjort detsamma.

Nu kan man invända att en del spridit ut sitt sparande över flera banker, men då ska man komma ihåg att de 28-åringar som har depå hos Avanza knappast är genomsnittliga. Banken har en dryg miljon kunder. Nordnet aningen fler, men färre i Sverige. Många, t ex jag, är kund hos bägge. En förkrossande majoritet av svenska folket har ingen nätmäklare alls. Vi kan anta att andelen miljonärer i den gruppen är väsentligt lägre.

”Investeringssparkonto, vad fan är det?!”

Men okej, många av dagens 28-åringar har knappt doppat tårna på arbetsmarknaden och i den mån de haft något kapital att tala om har de tvingats skjuta in det i sitt boende, som de ändå har lån på. Men låt oss röra oss uppåt i diagrammet. Bara sju procent av Avanzas 40-åringar har en miljon i depån, 93 procent har det inte! Och återigen, det här är inte ett snitt för befolkningen utan kundbasen hos en nätmäklare som främst vänder sig till börsintresserade.

Det skrivs böcker om hur man blir rik. En av mina kompisar skrev ”Miljonär innan 30 och pensionär innan 40”. Hoppas att jag inte låter stöddig nu för det är absolut inte min avsikt, men själv skulle jag vilja läsa en bok om hur man med normal lön lyckas med bedriften att inte bli miljonär ens innan 40. Om man inte är narkoman eller spelmissbrukare alltså.

Rimdahl, kapitel sju

Många yrkeskriminella är nog det för att de inte kan något annat och antagligen inte skulle kunna göra så mycket annat heller. Som Leif G W Persson svarade på frågan om Åmselemördaren Juha Valjakkalas framtid: ”Jag tror ju inte han blir blir generaldirektör någonstans.”

Inte generaldirektör.

Det tydligaste exemplet på den oorganiserade brottsligheten måste vara när Lars-Inge Svartenbrandt iklädd damperuk och lösmustasch flydde på cykel och gömde sig under en gran där han somnade och greps. Inga generaldirektörserbjudanden där heller. Inte ens från MSB.

Men så finns det kåkfarare som inte passar in i mallen. En sådan är Maskeradligans ledare Mats Rimdahl. Jag har läst en del om honom och lyssnat på SR:s intressanta dokumentär om ligan. Alla som träffat honom verkar tycka att det är en skärpt kille. Innan Rimdahl blev rånare var han yrkesmilitär med ljus framtid, men hans organisatoriska kvaliteter borde ha gett honom även andra möjligheter. Han kunde ha startat eget i säkerhetsbranschen, jobbat med film eller vad som helst. Ett tag var han tydligen lärare på en folkhögskola, fast med fejkat cv.

Framförallt verkar Mats Rimdahl tillräckligt smart för att märka att den kriminella banan inte var optimal för honom. Första gången han åkte dit var 1986 och efter det har han knappt varit på fri fot mer än 2-3 år i taget. Vid 64 års ålder är det nu dags igen, efter att han för åtminstone tredje gången påträffats med ett falskt polisleg.

Teoretiskt kan han ha tjänat bra pengar på något ouppklarat brott, men när han summerar sitt ”yrkesliv” har jag ändå svårt att tro att han tycker att det varit värt det. Klent med pensionspoäng också. Lite sorgligt, kan jag tycka.

Om samhällets stöttepelare viker ner sig

Jag såg en insändare i Göteborgsposten om skatt på kapital med en lite ovanlig vinkel.

Klicka på länken eller bilden om du inte har väldigt god syn.

När det gnälls över kapitalbeskattning brukar en del svar, även i mitt kommentarsfält, gå ut på att det faktiskt inte drabbar någon fattig. Ett välfärdssamhälle bygger på att de mest välbärgade delar med sig, och de mest välbärgade återfinns definitivt på världens börser, det tror jag ingen ifrågasätter.

Men det finns ett annat sätt att se på saken, som jag tycker att insändarskribenten belyser fint. De som tjänar mest gör sällan det för att de haft tur. De har kämpat för det, pluggat hårt, jobbat ännu hårdare, försakat fest och lättja till förmån för timme efter timme på kontoret. De har belånat sig för att bygga sina imperier, väl medvetna om att ingen kommer att hjälpa dem om det går åt skogen. Det gäller inte alla, men många.

”Ey Yo, jag stretar på
från undergroundnivå.”

Vad skulle hända om dessa människor slutar att vilja bidra och tröttnar på att ständigt framställas som samhällsparasiter och slavdrivare? Att betala skatt är inte frivilligt, men det går trots allt att göra mycket för att komma undan, särskilt för bättre bemedlade företagsledare. De behöver inte ens flytta utomlands, det räcker med att de startar nästa fabrik i Asien istället för Askim. Företaget kan flaggas ut och den egna förmögenheten flyttas till en brevlåda långt från svenska skattemyndigheter.

Jag talar inte i egen sak här. Mitt företag har aldrig anställt någon och de småslantar jag betalat i skatt kan finansministern ha och mista. Men när dagens företag drar åt sina kranar och morgondagens företag aldrig startar eftersom deras potentiella ägare ser ett betydligt bekvämare liv framför sig som anställda förskollärare eller sopåkare, vem ska Maggan då beskatta för att bekämpa ”orättvisor”?

Fel plats vid fel tid

Jag såg en tänkvärd tweet som jag tror att många skulle må bra av att reflektera över.

Själv framstår jag säkert fortfarande som bitter och vresig, men jag och många andra kan ändå känna igen sig. Inte nödvändigtvis i att egenföretagande är lösningen på allt. För någon är det precis tvärtom, men jag tror att många från tid till annan varit personer de inte velat vara. Jag har det definitivt.

Och här kommer ekonomin in. Det går inte att köpa sig lycka, men olycka bottnar ofta i frustration över att man sitter fast. Fast det räcker sällan med pengar för att komma loss, det krävs ofta mod och tur. Kanske behöver man också omge sig med personer som sporrar och uppmuntrar. Det kan också vara tur att man har det.

I mitt fall var det min mamma som sporrade mig att säga upp min fasta anställning och satsa fullt ut på företagandet. Det var definitivt på gång, men just då behövde jag knuffen. I efterhand har jag aldrig ångrat en uppsägning, och att starta eget var något av det bästa jag gjort. För mig passar det perfekt att styra min egen tid och att fullt ut kunna påverka vad och vilka jag ska jobba med. Andra skulle hata att behöva ta allt ansvar själva eller sakna daglig kontakt med arbetskamrater.

Det är också helt okej, men om du som Katarina en dag upptäcker att du blivit en person du inte vill vara, våga ifrågasätta ditt liv och arbetsliv. Det kan ge ekonomisk vinst, men framförallt en vinst som inte går att mäta i pengar.

”Fan, fortfarande pengar i plånboken!”

Av alla värdelösa biverkningar av denna pandemi kan den sämsta vara att folk i större utsträckning än tidigare plastikopererar sig.

SR intervjuar en 27-årig kvinna som opererat sina bröst för 75000 kr. Nu gör man ju inte av med så mycket pengar, så då kan man bränna pengar på detta istället, resonerar hon. Då kan man tro att hon har pengarna, men hon har lånat ihop till operationen. Och är ändå inte nöjd. De bröst hon nyss förstorat och som hon ”grät av lycka” över vill hon redan förstora ytterligare, och den näsa hon tidigare byggt om vill hon göra om igen.

”Jag kommer nog aldrig bli nöjd, men jag tror att det är för att jag jobbar aldrig på den delen av mig, alltså att älska mig själv, utan jag jobbar ju bara på att spara ihop pengar och kunna operera mig, typ.”

”Nej, det är ändå något som fattas.”

Och återigen, hon fick alltså låna till detta ingrepp, så hon verkar inte jätteduktig på den biten heller! Men hon är alltså inte ensam. Plastikkirurgen i reportaget bekräftar att de får fler förfrågningar än tidigare. Varför? För att rastlösa shopaholics känner att de måste konsumera och nu när de inte kan åka till Mallorca och gå på krogen behövs nya hål att stoppa pengarna i? Eller för att mer fritid gjort att de tittar sig i spegeln inför videomöten? Jag vet inte, men dumt är det. Riktigt jävla dumt!

Ostrategiskt fondsparande

Jag brukar tycka att tidningarna är överdrivet negativa när de klagar på dyra aktiefonder. Ofta jämförs äpplen och päron, man stirrar sig blind på avgifterna utan att se till avkastning kontra risk över tid.

Men när SVT dömer ut Nordeas Stratega-fonder tycker jag att de har en poäng. Det här är Nordeas blandfonder som investerar 10-70 procent i aktier, resten i ränta, och för detta tar de en årlig avgift på 1,22-1,81 procent. Räntedelen ligger i olika Nordeafonder, så bankens kostnader för det borde ligga väldigt nära noll.

Fondsparande i Göteborg.

För kunden också. Räntefonder är billiga jämfört med aktiva aktiefonder, de kostar sällan över en halv procent. Så vill man vikta ner risken med hjälp av ränta (jag kommer inte på något skäl, men en del gör det) kan man med fördel göra mixen själv genom att köpa en eller fler räntefonder för 30-90 procent av pengarna, och så köper man aktiefonder för resten.

Där kan man välja mellan aktiva fonder och rena indexfonder. Det finns argument för bägge, men vill man ändå hålla nere risken genom att köpa ränta kan man i mitt tycke lika gärna hålla sig till de billigare indexfonderna. Den som vill höja risken bör hellre göra sig av med räntefonderna än att växla över aktiedelen till aktiv förvaltning.

Ibland är livförsäkringar att föredra.

Marknaden för Nordea Stratega och liknande produkter är osäkra människor utan koll. På Nordeas hemsida pushar man hårt för Stratega som man rekommenderar till månadsspararna som vill ha ”ett sparande som sköter sig självt ”. Mm, detsamma gäller för madrassen. Avkastningen är aningen sämre, men det är å andra sidan avgiftsfritt.

H&M-diskriminering?

Jag äger aktier i H&M, så är det sagt. Men jag tror att jag ändå hade reagerat på Aftonbladets ”journalistiska” utspel om att H&M inte fällts för diskriminering.

Bakgrunden är att Aftonbladets skjutjärnsreporter Robert Aschberg lät två kvinnor försöka lämna tillbaka ett plagg till två av kedjans butiker. En vit kvinna fick pengarna tillbaka medan en svart kvinna nekades byte – rasism!

Diskrimineringsombudsmannen konstaterar att det inte går att utreda huruvida omständigheterna var exakt lika. Alla med erfarenhet av journalisters metoder kommer också fråga sig hur många försök Aftonbladet gjorde för att få det här resultatet. Kanske ett, kanske tjugo. Helt säkert var det detta man ville få fram, att H&M är ett rasistiskt företag.

Rasismens fula tryne?

Men om vi bortser ifrån att tidningen nu försöker göra ett scoop av att H&M inte vill svara på tidningens frågor med hänvisning till att utredningen är nedlagd är det väl helt självklart att företag gör subjektiva bedömningar. I en perfekt värld ska varje kund få samma service, men människor gör mänskliga bedömningar och det får vi leva med.

För några år sedan var jag på Nordnet Live och kom dit i en grupp med 5-6 personer. Där ingick mat och två av oss var vegetarianer. Det icke-vegetariska alternativet fanns överallt medan det vegetariska var lite mindre spritt, inga konstigheter. Den andra vegetarianen i sällskapet, en snygg blondin i 25-årsåldern gick tidigt fram till ett matbås och frågade efter vegomat. ”Jag ska hämta” sa kocken, sprang iväg och var snabbt tillbaka.

”Ursäkta, kan jag få lite service?”

Någon timme senare gick jag, 45-årig flintskallig skägglurk, fram till samma kock med samma fråga. ”Då går du en trappa ner och 30 meter till höger, där finns det en kö...” Var det diskriminering? Knappast, jag fick den service jag kunde förvänta mig, och i ärlighetens namn fick den 25-åriga tjejen den service jag förväntade mig att hon skulle få.

Jag kan välja att känna mig förorättad, men jag kan också acceptera fakta och kanske glädjas åt att i ett annat sammanhang, t ex när jag går själv till bussen på kvällen, har jag en fördel. Sånt är livet. Men kanske borde jag ringa Aschberg i alla fall...

Alla är vi barn i början

På påskafton sprang jag några kilometer ihop med en kompis som normalt inte gör det. Han bestämde tempot vilket blev c:a 20 procent saktare än det långsammaste jag någonsin springer. Begripligt och inte förvånande, men för varje minut gick det lite långsammare samtidigt som hans andning blev flåsigare. När den nått nivån ”lungsjuk flodhäst” började jag tänka att hjärt-lungräddning borde man nog lära sig.

Det var en bra verklighetsuppdatering för mig som den senaste tiden gnällt på min dåliga form, och detta går att överföra till ekonomi. Jag har alltid varit intresserad av pengar och ekonomi, men ibland får jag en påminnelse om att inte alla befinner sig i den bubblan.

Det här inlägget hittade jag på Twitter mellan andra i mitt flöde som går kort DAX och flippar SPAC:s. Det är lätt för oss som snackar börs och sparande varenda dag att glömma hur nollställda många är. Vi har såklart våra egna kunskapsluckor där vi är lika borta.

Jag tycker att det är fint när människor börjar intressera sig för privatekonomi i vuxen ålder. Bättre sent än aldrig. Samtidigt kan jag inte låta bli att förvånas över hur man kunnat ducka hela detta ämne så länge. Man kan utmärkt klara att leva ett helt liv utan löpning och utan att veta hur schackpjäserna rör sig, men det går ju inte att komma undan pengar.

Inlägget resulterade i diverse tips. Allt från indexfonder och bitcoins till böcker och poddar, och kurser där jag personligen skulle tro att det vore bättre att spara tiden och pengarna. Samtidigt undrar jag om det är tips på lärande som efterfrågas.

För privatekonomi är ju lite som att lära sig ett språk eller att bli hälsosam. Det går inte att köpa ett diplom. Jobbet måste göras och även om man kan ta hjälp av goda lärare eller tränare finns det ingen annan som kan göra det än du själv. Förslag på ”exakt i VILKEN jävla fond” man ska spara räcker inte, man måste först varför.

Bok utanför boxen

Läste om en bok som väckte mitt intresse, Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras av Erik Lidström.

Jag har svårt för boktitlar längre än noveller, men innehållet verkar intressant. Här ifrågasätts statens storlek, enkammarriksdagen, valsystemet, parti- och presstöd och huruvida offentliganställda och personer under 35 ska ha rösträtt.

Jag gillar inte allt det där och det vore förmätet att såga idéerna utan att ha läst boken, men jag tycker att det är befriande att frågorna väcks. Tyvärr (?) lär det väl stanna som just idéer eftersom ingenting av detta kommer att få politisk majoritet under min livstid, men kul tankar.

Rösträttsåldern har jag pratat om tidigare. Myndighetsåldern sänktes senast 1974. Jag vet inte varför och om det fanns fog, men jag tänker så här. Mina föräldrar, som blev myndiga på 50-talet var mognare än mig som blev myndig 1989, och dagens unga är ännu senare i sin utveckling. Därför är det inte självklart att myndighets- och rösträttsåldern ska gå åt motsatt håll, men 35 är drastiskt.

Att offentliganställda inte ska få rösta känns fel även om jag förstår tanken. De bidrar inte till skatteintäkten mer än indirekt, och politik handlar ju i mångt och mycket om att fördela pengar. Dessutom är de jäviga eftersom deras liv bygger på en stark stat.

Bidragstagare då? Om man inte bidrar till samhället och lever helt och hållet på andras pengar, ska man då få välja hur skattepengarna ska fördelas? Bjuder jag hela puben på Tuborg och någon föredrar Heineken kan de förvisso ha önskemål, men om det är min plånbok som betalar är det jag som bestämmer.

Parti- och presstöd då? Ta bort, rakt av! Det finns relevanta argument för partistöd, men motargumenten är fler. Som läget är nu har bägge dessa bidrag blivit ett sätt för makten att köpa folkets lydnad.

Som sagt, inget av detta kommer att hända, men det faktum att frågorna väcks tycker jag är befriande. Möjligen är det i sig ett bevis för hur kuvad jag är.

Skräptips

Att sopor har ett värde har jag skrivit om flera gånger. ”One man's garbage is another man's treasure”, sägs det, och det stämmer. Folk samlar på all möjligt skit.

En som bokstavligen samlade på all möjlig skit gick och dog förra året och nu försöker ett par släktingar ta reda på hans kvarlåtenskap. Det är ett styvt jobb att rensa ett hus där någon bott i 50 år även om det inte är en skrotsamlare, men detta var något i hästväg. Det har jag själv bevittnat eftersom det är bekantas bekanta som städar huset.

Så kom det sig att jag blev tillfrågad om jag kunde köra iväg metallskrot från en hög utanför huset till en metallåtervinning. Sagt och gjort, jag åkte dit, fyllde min gamla bil så att fjädringen gick i botten (nej då, jag är säker på att jag lastade precis tio kilo mindre än högsta tillåtna maxlast), rullade iväg till återvinningen och lastade av.

Det funkar ungefär som en soptipp med den väsentliga skillnaden att man får betalt. Vid ankomst väger man sin bil, lastar ur, väger på nytt och får pengarna direkt in på kontot. Själv åkte jag till Allåtervinning i Stockholm AB, och vet inte om de är bättre eller sämre än konkurrenterna, men de var smidiga att ha att göra med. Just den här dagen betalade de 1,30 kr/kilo, men det varierar med metallpriserna.

Största vitsen med att göra sig av med sopor är den plats det frigör, men även om jag inte fick någon nytta av det den här gången eftersom det inte var min plats så var det ett fruktbart jobb med god timlön. Så har du metallsopor, släng dem inte på tippen, ta betalt för dem. Kanske ett lämpligt påskpyssel för någon?

Äg inget, för då jävlar!

Om inte ett högeralternativ vinner valet kanske S kan regera ihop med C, med passivt stöd från V och MP (jag utgår ifrån att L åker ur riksdagen vilket block de än väljer att stödja), men om den här konstellationen får fortsätta har de den senaste tiden gett några indikationer på vad vi har att vänta.

Det började med att Socialdemokraterna krattade för ”en progressiv fastighetsskatt, höjd skatt på kapital och slopat rutavdrag”. Anders Ygeman, energi- och diverseminister, säger att de ”vill göra det lite rättvisare” och tydligen är det detta som avses. Först sparar man ihop kapital genom att tjäna pengar som man får skatta på. När man väl har kapital ska man skatta ännu mer.

”Slå er själva i ansiktet så att ni vänjer er!”

Regeringskollegan MP vill inte vara bättre. ”Någonting behöver göras med kapitalbeskattningen i stort, inklusive skatten på fastigheter”, säger Karolina Skog, ekonomiskpolitisk talesperson. Nästan så att man anar en samordnad attack bakom uttalandena.

När en budget inte går ihop måste man antingen öka intäkterna eller minska utgifterna. Eftersom de inte tycks vilja dra in på något måste de således hitta nya skatteoffer, och även om finansministern vad jag vet aldrig erkänt Lafferkurvan inser nog regeringen att de inte kan slå mycket hårdare på arbetarna, så då går turen till spararna.

Signalen är tydlig. Spendera – inte investera! – det du tjänar. Blir det pengar över kommer regeringen att jaga dig till världens ände och putta dig över kanten om du inte genast lämnar ifrån dig ditt överskott.

Köpa sig fritid

Alexandra tipsade mig om familjen Falk som prenumererar på fönsterputsning fyra gånger om året.

Jag kan fatta att man inte tycker att det är kul att putsa fönster, men vem tusan behöver putsa sina fönster fyra gånger om året?! Möjligen om man bor på nedre botten vid Sergels Torg. Själv skulle jag aldrig putsa mer än en gång per år.

”Den största kundvolymen utgörs av människor som saknar tid. Man köper sig fritid och lejer bort sådant man tycker är tråkigt. Jag tror att vi kommer se allt mer av det, i likhet med hemleveranser av mat eller robotdammsugare och robotgräsklippare.”

Så säger fönsterputsföretagets vd och han har säkert rätt. Men hur jobbigt är det egentligen? Att putsa ett fönster tar kanske en halvtimme. Då hinner man även våttorka de målade ytorna mellan rutorna, det tror jag inte proffsputsarna gör. Man behöver inte putsa alla på en gång utan kan ta ett i taget, när vädret är fint och man har en stund över.

Har inte alla det? Så mycket skit som man ser och hör folk göra är jag övertygad om att de skulle hinna putsa sina fönster. Det de flesta kallar tidsbrist tror jag allt som oftast borde kallas lathet. Antagligen är fönsterputsning hyfsad motion också och det behöver vi alla.

Förr kunde en hel familj leva på en lön. Nu har många svårt att leva på två. Samtidigt har de inte tid att städa, laga mat, handla, byta däck... Kanske finns det ett samband här, och en möjlig omprioritering.

Värmeslag på börsen?

Det sägs att börsen är nära toppen när taxichaufförer snackar aktier. Jag har inte fattat varför den yrkeskategorin skulle vara markör för någonting annat än trafik, men poängen är att när ”alla” är på börsen, eller på väg in, brukar det vara tid att kliva ur.

Jag ser helt andra indikatorer för börskrasch. En av dem är när ”alla” tror att det bara kan fortsätta upp och ser allt annat än branta uppförsbackar av innehavens utveckling som galet, när sanningen snarare är tvärtom.

Häromdagen öppnade LeoVegas aktie upp 6,5 procent för att aktien skulle börja handlas på en amerikansk lista. Det var dessutom en sur börsdag då Stockholmsbörsen gick ner någon procent. Jag antar att glädjeskuttet bottnar i att bettingaktier generellt är högre värderade i USA, så med amerikansk draghjälp kan det fortsätta uppåt. Jag hoppas det, jag äger själv aktien, om än med fingret på avtryckaren.

Men åter till kraschteorierna. I Avanzas forum kommenterades uppgången med följande replik:

”Snacka om ljummen reaktion på en sådan fantastisk nyhet.”

Vad som är ljummet är förstås en subjektiv bedömning, men 6,5 procent är inte kattskit i min värld. Till råga på allt hade Leo redan stigit nästan 50 procent på ett kvartal, så vi pratar inte om en nedtryckt aktie som studsar tillbaka lite när det efter år av väntan kommer en positiv nyhet.

Om det är där vi är nu, att till och med uppgångar i den storleksordningen möts av otåliga gäspningar, tror jag att man ska iaktta viss försiktighet. Eller springa i vild panik.

Kidnappning som PR

Musikbranschen är tydligen något helt annat än den var för bara några år sedan. Hårdrockare tatuerade upp till hakan kunde säkert få människor att gå över till andra sidan gatan, men vann de priser kom de och hämtade dem, de satt inte häktade för mord eller människorov. Det är inte utan att jag förstår bitterheten från äldre artister.

Rapparen Haval Khalil, som sitter häktad ihop med den mer framgångsrike Yasin Mahamoud, är kanske den artist som jobbar hårdast med sin image. Jag tror inte att han vunnit några statsmediala priser, men han kunde få ett diplom för ”Mest aggressiva marknadsföring” efter sin idé att kidnappa en P3-medarbetare om de inte spelar hans musik minst var tredje timme.

Förundersökningen är givetvis redan nedlagd. Möjligen för att poliserna trots upprepade genomläsningar inte lyckades utröna vad fan karln egentligen menar. Åtminstone hade jag det problemet.

Ännu svårare har jag att förstår hur Haval Khalil tänker. När en låt spelas i P3 får artisten 52,67 kr/minut förutsatt att han också är upphovsman. Om vi räknar med tre minuter långa musikstycken gör det 1264,08 kr/dygn om de spelar hans låtar enligt önskemål. Med skatt och egenavgift får han kanske loss en femhundring.

Artisten med ett av sina instrument.

Jag vet väldigt lite om kidnappningsbranschen, men med ej avdragsgilla kostnader för hyra av en lämplig lokal, lön till vakter och till dem som utför själva kidnappningen kan jag inte tänka mig att man kommer så långt med 500 kr per dag. Det blir nog till att lägga till minst två nollor.

Dessutom bygger min matematik på att han inte redan spelas i P3, fast det gör han. Sveriges Radios områdeschef Anna-Karin Larsson låter meddela att Haval redan finns på rotation i kanalen P3 Din gata och att man inte kommer att ändra på det bara för att artisten vill kidnappa deras medarbetare. Kurden har alltid rätt?

Stötta det du gillar

Karl Hedin, som åtalades för jaktbrott, har gjort en aktieutdelning på 100 miljoner och är tydlig med att han nu ska kämpa mot det system som försökte sätta dit honom. Det är ingen vågad gissning att vi snart ser ett enskilt åtal mot den åklagare som drev denna fars till åtal.

Jag har ett väldigt litet behov av byggmateriel, men om det ändrar sig kommer jag att försöka handla av AB Karl Hedin. Det är ett företag med högt anseende, men främst skulle jag välja det för att stötta hans kamp för rättsstatens återupprättande, mot myndigheters maktmissbruk och tjänstemäns privata korståg mot oliktänkande.

Det kan verka högtravande, men jag tycker att detta är viktigt. I den mån mina shoppingvanor frångår rent affärsmässiga principer brukar det vara för att bojkotta ett eller annat. Det tycker jag också är viktigt, att inte ge pengar till människor och organisationer man ogillar, men det kan lika gärna göras genom positiv särbehandling.

Därför kvalar Karl Hedin in på min lista ihop med storheter som Bahnhof, den enda internetoperatör som tar strid för sina kunders integritet gentemot staten, och Dollarstore, vars styrelseordförande hånat statsfeminismen och uppfostrande medier.

Jag uppmanar alla att stödja det de tror på, vara sig det är företagsledare som tar strid mot makt och media eller om det är småföretag med god service på den egna orten. Eller vad som helst! Är AIK viktigast i världen för dig, försök stödja andra AIK:are. Det är så lätt att stötta med ord, men ingen kan leva på ”gillanden” på Facebook, företag behöver kunder. Och om du, som jag, tycker att det är synd att allt fler fogar in sig i tystnad och passivitet för att slippa stormar, se till att det lönar sig när de tar dina strider.

Boendekris, massflytt och hemlöshet?

Såg rubriken ”4 av 10 pensionärer säger sig inte ha råd att bo kvar”. Det låter dramatiskt, men här har vi inte bara att göra med självrapporterade uppgifter utan om självrapporterade uppgifter om en potentiell framtid. Många ”om” där.

Faktum är att vi människor klarar att anpassa oss till väldigt mycket trots att vi slagit på stora trumman om motsatsen. Varje gång bensinpriset når en ny toppnivå säger drivmedelskonsumenten att ”det här var droppen, blir det en höjning till så ställer jag bilen”, men inte gör han det. Han anpassar sig.

Men okej, det stämmer säkert att många människor inte skulle klara sina boendekostnader med 68 procent av sin nuvarande lön, och många kommer att få mycket lägre pension än så. Det betyder dock inte att Sverige kommer att ”stå inför en stor boendekris för blivande pensionärer som har låg eller saknar tjänstepension och privat pensionsförsäkringssparande” (även om jag också skulle säga det ifall jag sålde pensionsförsäkringar).

Däremot betyder det att människor måste anpassa sig genom att byta till ett billigare boende när de blir pensionärer, alternativt sluta att maxa sina utgifter dessförinnan. Alternativ 2 är vettigt även av andra skäl. Det kan dyka upp betydligt mer svårförutsedda privatekonomiska händelser än pensionering. Huset kan brinna upp, man kan få sparken, bli sjuk... Faktum är att det nästan inte borde finnas något så förutsägbart som just att man ska fylla X antal år.

Ändå beter sig märkligt många människor som att ingenting var svårare att se. Jag antar att de ”varit naiva”, den nya folksjukdomen. Var inte det. Naivitet är gulligt fram till tioårsåldern, vid 60+ blir det bra fånigt.

Lägg skulden på den skyldige

Det är lätt att få en uppfattning att människors privatekonomi blivit bättre tack vare alla nedstängningar som gör att vi helt enkelt inte kan göra av med pengar på lika många ställen som tidigare. Så är det kanske, men en idiot och hans pengar kommer alltid att gå skilda vägar.

Klarnas kunder har en halv miljard i skulder, i de flesta fall skitsummor. Jag tror inte alls att det beror på att folk förlorat sitt jobb och därmed också möjligheten att betala sina lån. Det beror på att en del människor är oförmögna att sysselsätta sig med något vettigt om de inte måste, så då shoppar de.

Många kritiserar Klarna för att de möjliggör handel på kredit. Jag är inte heller imponerad av dem och stör mig på att jag som näthandelskund ofta aktivt måste välja bort Klarnas kreditalternativ, och ibland går köpet genom Klarna även när jag väljer direktbetalning.

Men det är ju faktiskt inte Klarnas fel att människor handlar när de inte har råd. Vi kan väl se dem som knarklangare. Illa att det finns en marknad för dem, men i samma stund som alla narkomaner väljer att sluta knarka kommer langarna bli arbetslösa.

Så varför handlar människor tvångsmässigt för pengar de inte har? Det kan vara ett självskadebeteende som bottnar i ett trauma i barndomen, dåliga kunskaper om privatekonomi eller att de helt enkelt är dumma i huvudet. Det är där insatserna måste sättas in. Klarna, sms-låneföretag och skumma inkassobolag kommer alltid att finnas, så länge kunderna vill.

Hur mycket marknadsföring tål Aktiespararna?

Jag har aldrig varit medlem i Aktiespararna. Det är inget principiellt, men när jag var tillräckligt ung för Unga Aktiespararna var jag för ointresserad av nätverkande, och ”gamla” Aktiespararna känner jag mig för ung för. Visst borde man väl engagera sig och se till att sänka medelåldern med några decennier, men jag har aldrig orkat.

På senare tid börjar jag dock undra om jag ens hade stått ut med ett medlemskap. Det började med Gamestop-gate, där Aktiespararna som den naturligaste sak i världen slöt upp bakom hedgefondförvaltarna i kampen med småspararna och släppte det för en småspararorganisation smått unika uttalandet:

”Jag tycker det är ganska otäckt att småsparare kan påverka marknaden på det här sättet. Det här ifrågasätter ju hur hela börsmarknaden fungerar.”

Vem behöver motståndare med sådana företrädare? Det senaste exemplet som får mig att vilja springa åt andra hållet är när vd:n Joacim Olsson säger:

”Jag varnar för de snabba klippens logik som följer av att kvällstidningarna skriver om 19-åringar som är tradingproffs. Det riskerar att bränna väldigt många som nu har fått ett intresse.”

Okej, med lite välvilja förstår jag hur han tänker. Att det kan bli en osund hype när traders hyllas som rockstjärnor. Men så led folk rätt då! Det här låter lite som det gnäll som kan uppstå i en frikyrkoförsamling när nya själar ansluter varpå de gamla inte längre känner igen sig på kyrkkaffet utan helst skulle vilja att allt blev som vanligt.

Lägg därtill podden med allt glesare utgivning där Dag Rolander, 120(?), med hjälp av helt omotiverat Trump-hat (japp, trots att han är avsatt handlar snudd på varje avsnitt ändå om hur dum i huvudet Donald Trump är) försöker skapa den mest politiskt korrekta podden utanför statsmedia. Troligen har han lyckats vid det här laget, jag gav till slut upp hoppet om motsatsen.

De får driva sin organisation hur de vill. Eftersom jag inte är medlem kan jag såklart inte kräva någonting, men jag ställer mig ändå frågan: Vem behöver Aktiespararna? Det påstås att deras medlemstal växer, vilket är konstigt när de beter sig som att de helst skulle vilja slippa medlemmar överhuvudtaget.

Hyllning till ett par gamla skor

När jag köper löparskor är det alltid ett noggrant jämförande. Jag räknar på vikt och värderar märken. Eftersom jag gärna köper förra årets modell (att skor är en färskvara är en seglivad myt) ska det sedan till lite tur. Det är inte alltid storlek 46,5 finns kvar på hyllan när rabattnivån drar iväg.

Löparskor bör hålla 100 mil. Mina brukar hålla uppemot 150 och eftersom jag växlar mellan flera olika par får de hänga med några år. Mitt bästa skopar genom tiderna var ett par Asics Tarther som kändes som gjutna på fötterna från första steget. De vägde 211 gram, men inte ens i riktiga lättviktsskor på under 100 gram har jag känt mig så lätt på foten som i dessa.

Mest tog jag dem på korta och medellånga pass på upp till 15 km, men jag har testat att springa 30 km med dem och det funkade, även om jag gärna har lite mer dämpning då. Så miltalet tickade på, men alla liv kommer till ett slut och vid 200 mil borde jag definitivt ha slängt dem.

Men det blev inte av, och sedan kom 2020 då löpningen drabbades av såväl ett krånglande muskelfäste som av hjärtoperation. Ett tag där var jag inte säker på att jag skulle kunna fortsätta springa, och då är det väldigt dålig ekonomi att köpa löparskor. Men nu gick det inte längre. När jag sprungit exakt 250 mil blev det högtidlig begravning i grovsopcontainern.

Hälkapporna är nötta, men...

… det är ingenting mot sulorna.

Dags att börja jämföra modeller och priser igen. Just nu har jag bara fyra par löparskor i hallen (varav två är oroväckande nära pensionsålder) och så kan jag ju inte ha det.

Hantverkarjävlar

En krönika i Kvartal tror jag får många igenkännande nickar, även om denne skribent tycks ha drabbats mer än de flesta.

”Vid det laget hade vi bara fått träffa den karismatiske svenske arbetsledaren, som ständigt var tillgänglig under införsäljningen, men som efter att arbetet drog igång plötsligt fick väldigt svårt att hitta parkering inne i stan. Parkering var dock inget problem för de 4-8 icke svensk- eller engelskspråkiga uzbeker som de kommande veckorna sprang in och ut ur lägenheten, förstörde hissen, skitade ner trappuppgången, rev en bärande vägg och lyckades göra hål på en vattenledning.”

Uzbekiska hantverkare har inte drabbat mig, men många byggare har en helt annan energi och tidsuppfattning när de väl fått ett jobb än de hade medan de fortfarande behövde övertyga kunden att skriva kontrakt med just honom. När bostaden ligger i ruiner, då blir det plötsligt viktigare att hitta nya jobb än att slutföra det som är påbörjat.

Uzbekisk hantverkare.

Jag håller just nu på att renovera min bostad, men även om jag svär över arbetet, får ont i ryggen och slår mig på tummen är jag rätt nöjd med att slippa vara i händerna på struliga hantverkare som inte håller tiden, inte gör det man kommit överens om, skitar ner och fuskar.

Sedan drabbades skribenten av hantverkare som jobbade med bedrägeri och stöldgods. Det är förhoppningsvis inte lika vanligt, men knappast unikt. Och alltihop bottnar i att man som kund är rätt maktlös.

”Vad säger det om den svenska arbetsmarknaden när det, för en person som jobbar med att göra bakgrundskontroller, är näst intill omöjligt att hitta ett seriöst tjänsteföretag? Och vad skickar det för signaler till de kriminella när det krävs en telefonförsäljares envishet för att väcka polisens intresse för bevisning i en brottsutredning?”

Byggbranschen verkar inte intresserade av att återupprätta sitt förtroende. Under ett par år var jag själv krönikör i en byggtidning och varje gång jag riktade kritik mot något fenomen i branschen (och det var i ärlighetens namn i varje nummer) fick redaktören kritiska mejl från hantverkare som kände sig påhoppade. Det verkade vara ett helt skrå av ofelbara offerkoftor, men redaktören (som inte heller hade byggbakgrund) tyckte bara att det var kul att jag lyckades ”röra om i getingboet”, så han lät mig hållas.

Och att polisen hellre ägnar sina dagar åt att spela innebandy än att lösa brott har bekräftats dagligen i decennier, så då får vi kanske hålla tillgodo med den tjänstesektor vi har. Själv skulle jag må skit om jag tog betalt för ett dåligt jobb, men yrkesstolthet är mer ute än kassettbandspelare och ostfondue tillsammans.