Quickfix-ekonomi

Magrutor på bara tio dagar, gå ner 30 kilo till badsäsongen, fem övningar som ger dig det perfekta sexlivet... Ungefär så ser löpsedlarna ut. Allt ska ske senast nu, helst igår och utan arbetsinsats. Uppenbarligen är det detta vi vill läsa för annars skulle de inte skriva så.

Samma sak med ekonomi. Det står aldrig ”Tänk långsiktigt” eller ”Många bäckar små”, det vore för trist. Snabba cash ska det vara, bli miljonär bara, spela, satsa, våga!

Precis som muskler och kondition inte går att bygga på en pisskvart gäller detsamma för en god ekonomi. Denna ständiga jakt efter genvägar blir ju bara tröttsam, men jag har en känsla av att allt fler lägger allt mer tid på att leta efter dem och det är synd.

För det är ju inte så att det krävs flera generationer för att bli rik, det kommer bara inte hända från nu till årsskiftet. Gör förändringar som håller långsiktigt och var medveten om att det tar tid att få resultat. Ränta-på-ränta-effekten blir större med tiden.

Det var och en kan göra direkt är att börja bygga ett startkapital. Hur stort det blir beror på hur mycket man är villig att offra och satsa. Alla kan sälja sånt man inte använder, leta efter billigare abonnemang och dra ner på onödig konsumtion. Men det ska göras, det räcker inte att kunna. Precis på samma sätt som alla kan motionera, men också välja att skjuta upp det.

Är man hardcore kan man leta efter ett mer välbetalt jobb eller andra sidoinkomster, byta till ett billigare boende och sälja bilen. Det kan ta emot lite mer eftersom det innebär anpassning och omställning. Fast det är inte skrivet i sten att det blir jobbigt, det kan vara en lättnad också.

Lika viktigt är det att placera kapitalet så att det ger en okej avkastning. Åtminstone de senaste hundra åren har börsen varit den bästa platsen för detta. Man kan också köpa lotter eller gå in i en galen startup, men statistiken är lika usel som för kvällstidningarnas bantningstips.

Men alla har sin metod. Det enda vi vet säkert är att det inte funkar att sitta på arslet och tro att ekonomin ska bli bättre av sig själv. I verkligheten kommer inget Lyxfällan-team att sälja den begagnade bilen till en bilfirma för fyrtiotusen mer än den är värd eftersom Hederlige Harrys Bilskojaraktiebolag ”vill hjälpa till”. Så det första vi kan göra är att sluta att köpa tidningen som påstår att de får oss i form på åtta veckor, för hade det varit så enkelt hade vi redan gjort det.

Pastavatten

Nu är det ju poppis att uppmana till minskad användning av vatten, så jag tänkte dra mitt strå till stacken. Jag har aldrig förstått varför folk ska använda så förtvivlat mycket vatten för att koka pasta. De flesta tillverkare, bl a Zeta och Barilla, rekommenderar minst en liter vatten till 100 gram pasta. Själv tar jag 6 dl. Naturligtvis mäter jag inte upp det utan går på känsla, men jag siktar på att inte hälla upp mer vatten än att det ska täcka pastan under hela koktiden.

Mina argument är såklart att en mindre mängd vatten går snabbare (och billigare) att koka upp och kräver mindre salt. Vad är då argumenten för mer vatten? Jag hittar främst två:

”Pastan klibbar ihop annars.”

Det har jag i och för sig inte märkt, men är det ett problem? Klibbigare pasta är snarast enklare att äta och det påverkar väl inte smaken? Steker man något vid sidan om kan man med fördel röra i pastan med stekspaden, så gör matfettet att pastan inte klibbar. Dessutom kommer ju en pastasås ändå höja upp klibbfaktorn.

Klibbig pasta?

Med för lite vatten blir pastan inte tillräckligt kokt.”

Va? Jag kan garantera att det går alldeles utmärkt att överkoka pastan så länge det finns vatten kvar i kastrullen. Det handlar bara om tid. Och eftersom jag sparade in tid på att inte koka upp för mycket vatten kan jag väl lägga lite extratid på slutet då. Om det skulle behövas, jag är skeptisk.

Att jag kokar under lock och stänger av plattan någon minut i förväg (nej, det påverkar inte pastan!) behöver väl knappast sägas.

Sådärja, nu är det fritt fram för matkrig i kommentarsfältet :-).

Hur skulle det se ut om alla...?

Det märkligaste, men förvånansvärt ofta återkommande argumentet mot oss snåljåpar och vårt sätt att leva är att våra liv är ohållbara eftersom samhället inte skulle fungera om alla levde som oss. Här kommer lite information från verkligheten: Alla varken kan eller vill leva som vi.

Det gäller lyckligtvis alla andra grupper också. Samhället skulle inte funka om alla vore läkare. Vårdköerna skulle försvinna, men det skulle inte finnas någon mat. Om alla vore bönder skulle det finnas mat, men ingen vård. Om alla vore genusvetare fanns... ingenting av värde.

Det här är självklart. Ändå ska snåljåpar behöva ansvara inte bara för oss själva utan för hela samhället. Jag köper inte det (som snåljåp köper man väldigt lite)! Jag betalar skatt både när jag jobbar och när jag handlar, försörjer mig själv, följer alla lagar, håller upp dörren för gamla tanter och försöker att vara en god medmänniska.

Där slutar mitt ansvar. Om jag kan bidra med något till samhället är det fint. Det vore förmätet att tro att jag skulle ge världen utanför bekantskapskretsen några bestående bidrag, men jag hoppas att jag kan föregå med gott exempel genom mitt sätt att bete mig. Genom bloggen, i diskussioner och samtal med människor och på alla andra tillgängliga sätt. Hur jag lyckas får andra bedöma, om det roar dem, men be mig inte ta ansvar för Sverige eller omvärlden. Är detta enda sättet att peta hål på mitt sätt att leva verkar det som att jag klarar mig rätt bra.

Den som är fri från skuld kastar första stenen

Man får avsky aktiehandel, hävda att jag som aktieägare utnyttjar andras arbete medan de anställda får slita för sin lön. Kanske kunde företaget ha ombildats till ett kooperativ där personalen får en del av sin lön i ägarandelar, men det var inte mitt beslut. Den som vill får väl starta ett eget företag och göra så. Aktierna jag köpte var till salu, jag tvingade mig inte till dem.

Vidare står det var och en fritt att inte köpa den senaste telefonen och den fräckaste bilen för att sedan tvingas belåna sin bostad upp till taknocken. ”Men hur skulle det se ut om alla...?” Jag vet inte! Och det skiter jag i.

Prislappar och annat mygel

När jag som fjortonåring praktiserade i en Icabutik fanns hårda regler för extrapriser. Man fick inte påstå att ett pris var sänkt utan att det var det. Man fick faktiskt inte ens skriva priser med en röd penna om de inte var nedsatta. Nu går det knappt att hitta priser i andra färger, och är det inte ett uttalat extrapris är det för det mesta ett ”superklipp”, ”sparpris”, ”fynd”, ”handla-nu-pris” eller kombinerat med uppmaningar som ”SE PRISET!!!”.

Nästa irritation: Enligt Prisinformationslagen ska butiker ge tydlig prisinformation om alla produkter. ”Priset för en vara ska anges dels per förpackning, dels per kilo, liter, meter eller det mått som används för varan.” När såg du senast ett brott mot detta? Troligen den senaste veckan, men kanske är du så van att du inte längre orkar bry dig.

Här ska sägas att handlarna fått god hjälp av tillverkarna (som bara ibland är samma företag). Varför produceras förpackningar på 920 cl eller 865 gram? För att våra hjärnor ska avrunda till jämna kilon och liter, och inte böja oss fram och kisa oss fram till jämförelsepriset, som dessutom inte alltid finns där.

En sista käpphäst från en allt grinigare gubbe. När jag läste marknadsföring fick man inte använda ordet ”gratis” i reklamen. Eller jo, om det verkligen är gratis, helt utan motprestation, men det som menas är ju alltid ”utan extra kostnad”. Det är fortfarande inte tillåtet att skriva eller säga gratis/present/kostnadsfritt om det inte är det, förutom i så kallade kombinationserbjudanden där det blir en tolkningsfråga om kunden ska förväntas fatta sammanhanget.

Jag är inte jurist och vet inte vad av detta som beror på rättspraxis, ändrade lagtexter eller att myndigheternas resurser inte längre orkar ta tag i sånt här eller bryr sig. Det spelar ingen roll. Det intressanta är att vi som konsumenter överöses av ”Se hit!!!-priser” och ”gratis”-reklam samtidigt som vi själva får räkna ut jämförelsepriser. Eller låta bli och vara utlämnade till affärsidkares välvilja, och det är inte ett alternativ för mig.

Alltid uppåt med TA

Allting går att visa med statistik, sägs det. Detsamma verkar gälla teknisk analys. Eller rättare sagt, med TA kan man alltid påvisa varför börsen i likhet med enskilda aktier ska uppåt.

Ungefär var tredje månad är Carnegies TA-expert Johnny Torssell gäst i EFN Börslunch. Det är inte svårt att förstå. Han är en sympatisk kille som med sina entusiastiskt viftande armar gör bra tv. Men det är tröttsamt att han alltid är extremt positiv till världens börser.

Johnny Torssell. NEJ, det är ju hans tvillingbror!

Här är han!

Jag brukar försöka låta bli att jämföra teknisk analys med ren humbug, men problemet med TA är att det går att hitta stöd för i stort sett vilken trend som helst. Dra ut kurvan tillräckligt långt bara, så blir det glasklart att vi antingen är inne i en pågående uppåtfas eller att det precis ska till att vända upp, om det är det man vill visa.

Och det verkar det vara. Torssell har alltid siktet inställt på knarkarhausse. Hans kompisar på Redeye likaså, vilket i och för sig kan bero på att de företag som betalar dem för att analysera deras aktier inte skulle bli så glada annars, och kunden har som bekant alltid rätt. Det lilla jag har sett av den tredje TA-auktoriteten Tobbe Rosén på Trading Direkt har också varit en blandning av upp, hausse och uppåt, men den som har bättre koll där får väl rätta mig.

Jag spår i alla fall att Johnny Torssell kommer tillbaka i Börslunch i november och att han är lika positiv till börsen även då, helt oavhängigt av utvecklingen fram tills dess. Go Johnny go!

Gammal är äldst

Efter att ha gnällt på flera nyblivna pensionärer är det hög tid att ge gamlingarna upprättelse! Det finns mycket att lära av gamla människor, inte minst ifråga om ekonomi. Fenomen som sms-lån hade aldrig slagit igenom för 50-75 år sedan. Inte ”måndagssjuka” heller. Äldre generationer gjorde rätt för sig och ville varken ligga samhället eller någon annan till last. Sen kan jag tycka att det är synd när de inte vill ta emot hjälp och bidrag som de ärligt har förtjänat, men grundinställningen är sund.

Min farmor och mormor (farfar och morfar gav upp innan jag föddes) hade för vana att aldrig strö pengar omkring sig. Strumpor stoppades, prylar återanvändes och matrester togs om hand. Låna gjorde man bara till bostäder och helst inte då heller. Ville man ha något sparade man till det, det fick ta den tid det tog.

Detta förhållningssätt till pengar bottnar såklart i att de flesta inte hade det så fett förrän tidigast på ålderns höst, i bästa fall. Bidragssystemen och samhällets skyddsnät var heller inte så pass utbyggda att man kunde lita på att de fanns där. Fram till 1956 fanns en fattigvårdslag i Sverige och några decennier tidigare fanns fattigstugor för så kallade fattighjon. Detta var en verklighet som på allvar kunde drabba människor som pga sjukdom eller annat inte kunde försörja sig själva.

Men nog tusan känns det ändå sunt att hålla hårt i sina resurser och tillgångar! Detta var självklart och handlade nog inte så mycket om att spara pengar som att ”det ska vara så”. Gamlingar som kan och vill borde bjudas in på skolor för att ge barnen sin syn på pengar, det vore en välgärning för hela samhället.

Sen kan det alltid gå till överdrift. Farmors elvisp gav upp när hon var runt 80 år, och hon ville inte köpa en ny eftersom hon snart skulle dö. Vi gav tanten en elvisp som väl gick lös på en hundralapp eller max två. Hon hade mycket glädje av den fram till sin död, som inte alls var så nära förestående. Hon blev 102.

Sista renoveringen?

Jag har retat mig på tapeterna i arbetsrummet ända sedan jag satte upp dem. Trots att jag enligt konstens alla regler var noga med att alla rullar skulle ha samma batch- och serienummer hade vissa rullar en avvikande nyans.

"Det är Rusta det..."

Dags att göra något nu när jag trodde mig ha tid över. Så fort jag satte igång bröt naturligtvis helvetet lös med tokmycket att göra på alla möjliga sätt, men det är ju en naturlag så det var bara att gilla läget. Planen var att använda mig av gipsputs, precis som jag gjorde i vardagsrummet.

Men istället för bröstpanel och träreglar tänkte jag köra gipsputs på hela väggarna. Så här såg rummet ut innan:

Och så här efter att jag tömt rummet och gått loss på väggarna:

Sedan var det dags för gipsputs. Först ska pulvret blandas med vatten. Lite åt gången eftersom det annars hinner stelna, och då gäller det att vara noga med blandningen för att få samma klet överallt.

Upp med puts och sedan mönstra med en borste.

Här är området längst till höger borstat och klart medan den vänstra delen av väggen är slät:

Med putsen på plats rollade jag väggarna i en lite mörkare nyans. Så här såg golvet ut när jag var som mest less.

Färdiga väggar:

Och det färdiga rummet:

För den som inte ledsnat lika mycket som jag ledsnade när jag höll på finns en film också.

Så till kostnaden:

Naturgips (50 kilo): 498 kr

Färg: 1396 kr
Maskeringstejp: 20 kr

Sättlim: 69 kr

Latexfog: 9 kr

TOTALT: 1992 kr

Lite mer än jag räknat med. Trodde t ex att jag skulle klara mig med 25 kilo gips och även färgen drog iväg, men det var inom felmarginalen. Pengamässigt alltså, tidsmässigt tog det precis som vanligt otroligt mycket mer tid än väntat. Jag är ändå nöjd i efterhand. Jag hade kunnat (funderade på det) spackla och måla istället. Det hade blivit billigare och snabbare, men jag hade aldrig blivit lika nöjd med slutresultatet. Och att leja bort jobbet fanns inte som alternativ. Själv är bäste dräng (trots tummen mitt i handen).

Nytt inlägg i morgon, det är "hösttidtabell" nu.