Rättigheter/skyldigheter

”Gör din plikt, kräv din rätt”, är en gammal arbetarrörelseparoll, troligen över hundra år gammal. Föga förvånande kallas den ”unken moralism” av Feministiskt Initiativ som tycker att ”kräv din rätt” borde komma först.

Nu har ju inte detta parti mer än någon procents väljarstöd, men på den här punkten känns det som att de har minst halva befolkningen med sig. Folk kräver allt möjligt – respekt utan att respektera, lön utan arbete, bidrag utan motprestation, eller varför inte helgarderingen ”allt åt alla”?

I somras sittstrejkade ett gäng afghanska asylsökande. Ursäkta en dum fråga, men från vadå? Vi som inte har en anställning kan förvisso sätta oss och göra ingenting, men ordet strejk antyder att man uteblir från ett åtagande man åtagit sig, inte att man sitter på en plats istället för en annan.

I David Eberhards utmärkta bok I trygghetsnarkomanernas land berättar han om den somaliske invandraren Ahmed Egal som utbildar invandrare inom områden där det saknas arbetskraft. Egal säger något väldigt sant där:

”Vi måste ta ansvar. I Sverige tar systemet hand om dig, det måste vi försöka gå förbi. Annars förblir vi barn hela livet.”

Detta stämmer för såväl svenskar som invandrare och alla varianter däremellan. Vi är människor, inte fågelungar, och med det kommer ett ansvar. Att kräva rätt utan plikt är lika dumt som en bonde som kräver skörd utan sådd. Visst kan man ge honom ett flak säd och grönsaker, men då blir han aldrig en ansvarstagande vuxen och det år han inte får grödorna till skänks svälter han ihjäl.

”Den där bilen har jag tjänat idag”

På börsen satsas riktiga pengar. Om jag har tusen aktier som en dag går upp 70 öre motsvarar det min matkostnad för en hel månad. Går de upp 3 kr har jag boendekostnaden för samma tid.

Och samma sak åt andra hållet. Istället för att äga AB Sjunkbomben hade jag kunnat åka på semester en vecka. Men tänker man så blir man ju knäpp, och jag tror inte att det leder till något produktivt. Inte heller försöker jag tänka pengar på årsbasis, bara procent. Går börsen upp tjugo procent ett år ska man misslyckas rejält för att backa, och går den ner lika mycket lär även jag förlora pengar. Det jämnar ut sig och slår man index blir det bra i slutändan.

Men ibland är det ofrånkomligt att översätta sina börsposter till pengar. Jag kommer ihåg när jag satt hyfsat tungt i Readsoft och vaknade upp till ett bud från Lexmark. Den dagen dubblades värdet på mitt innehav i aktien. Framåt lunch var jag ute och åkte bil och vid en del möten lyckades jag inte tränga undan tanken att ”den där bilen har jag tjänat idag”. Och inte bara de riktiga rosthögarna. Även om jag vet att det inte var en helt vettig tanke kändes det rätt fint.

Undrar om Warren Buffett tänker likadant: ”Idag gick det bra på börsen. Nu kan jag köpa... Rhodos.”

”Gratis” vinterjacka

Många satsar på att köpa billigt. Jag försöker dra det lite längre. Jag behövde en ny vinterjacka och insåg att jag hade lite poäng liggande på ett av de ställen jag fyller i marknadsundersökning, vilket tidigare gett mig gratis träningskläder.

Så jag gick in och kollade om det möjligen fanns något vettigt. Jodå, de hade en jacka som verkade leva upp till de krav jag ställde. I andra nätbutiker kostade den runt 1600 kr. Mig kostade den bara tid.

Jag fattar att tid också är pengar på något sätt, men allt jag gjort är att då och då lägga några minuter på att tycka till om någon usel reklamkampanj eller berätta hur dum i huvudet jag tycker Stefan Löfven är på en skala. Medan jag sitter och äter eller pratar i telefon.

Bara att klicka hem och få hemlevererad. Passade på att beställa ett par korta löpartights också, när jag ändå höll på. Även om barbent löpning känns ganska avlägsen just nu när man kan behöva slå bort istappar ur skägget på vägen upp i trapphuset.

Lätt fånget, lätt förgånget

”Easy come, easy go”, ”Wie gewonnen, so zerronnen”... Ofta används uttrycket för att döva smärtan när man förlorat pengar på något dumt sätt, men jag tror inte att det är en slump att man håller hårdare i pengar man fått kämpa för att få ihop än om man fått dem till skänks.

Jag har tidigare berättat om min fascination för pengahantering hos pokerproffs, eftersom den skiljer sig väldigt mycket från min egen. Poker blev stort i början av 2000-talet, särskilt på nätet. Då var jag och många av mina kompisar redan i trettioårsåldern, men en del 80-talister som började spela hade aldrig haft ett riktigt jobb med en vanlig lön när de plötsligt började kunna röra sig med miljoner (till skillnad från mig som var helt talanglös).

En av dessa unga fixstjärnor gjorde väldigt bra ifrån sig vid en internationell pokerturnering, så det bar sig inte bättre än att han hamnade i en taxi från kasinot bärandes på en portfölj full med ett par hundra tusen i kontanter. Glad i hågen hoppade han ur taxin, såg den åka iväg och insåg att … portföljen var kvar i bilen, och borta för alltid.

Det kunde kanske hända den bäste, men om jag hade gått runt med en väska med pengar (redan det känns som en situation jag inte hade försatt mig i) som skulle ha finansierat hela mitt liv i flera år hade jag inte släppt handtaget om så någon försökt svetsa den ur min hand, och jag tror inte att det var en slump att det drabbade en kille som badade i pengar redan innan han fyllt tjugo. För om man hade fått slita för pengarna och inte drar in dem på att spela spel i några dagar lär man sig pengars värde.

Politiker är en annan grupp som kan göra det mest häpnadsväckande med stora summor pengar. Här är några exempel som Slöseriombudsmannen uppmärksammat den senaste veckan:

• Jönköpings kommun köpte in modulhus för över en miljon. Sedan har de blivit stående och blivit så fuktskadade att de nu får rivas utan att någonsin ha använts.
• Göteborgs stad har köpt en mjölkgård med hundra kor för att ”det är angeläget att visa skolelever hur mjölkproduktion går till”. Tanken föresvävade dem aldrig att det skulle gå att göra utan att köpa en egen bondgård. Hittills har verksamheten kostat skattebetalarna 17 miljoner.
• Statens konstråd vill lägga några miljoner på att livstidsanställa en person som ska gå runt på en tågstation och göra ”lite vad den vill”.

Modern konst...

Jag kan ha fel, men hade det varit beslutsfattarnas egna pengar tror jag inte att de hade spritts för vinden på detta sätt. Ibland finns det helt enkelt ett egenvärde i att pengar inte rinner in för lätt på kontot.

Vem vill inte vara fri?

Sedan en tid tillbaka har nya bolån amorteringskrav. Dessa har dessutom precis skärpts och de nya reglerna gäller från mars 2018.

I samtliga diskussioner på ämnet, oavsett om debattörerna är politiker, låntagare, ekonomer, idioter eller en kombination av allihop talas det alltid om hur mycket man måste betala och från vilken nivå man tillåts sänka amorteringen. Det är kanske ofrånkomligt just vid regeländringar, men jag förvånas över att ingen låntagare själv verkar lida av att vara satt i skuld.

Jag fattar att det är få förunnat att köpa sitt storstadsboende utan bolån, men jag känner knappt någon som ens har som plan att bli av med sitt lån. Till skillnad från många andra i Europa och övriga världen tar svenskar sitt första bolån i avsikt att ha kvar det mer eller mindre hela livet. Troligare mer än mindre eftersom de i takt med högre inkomster vill ha ett dyrare boende och därmed ett högre bolån. Boendet anpassas till det lån man får ta, inte till hur snabbt man kan betala av det.

Nu ropas det att räntorna ska upp, bopriserna ska ner, bankaktierna ska krascha och statsfinanserna implodera. Det enda man vet säkert är att ju mer skulder man har desto mer beroende blir man av regler och krav hos banker och myndigheter. Det är nog tur att jag inte har lånat till min bostad. Jag skulle inte kunna sova innan jag hade betalat av lånet det och fått tillbaka min frihet.

Vad gör en blogg bra?

Bloggkollegan Frihetsmaskinen har hyllat diverse ekonomibloggar, däribland min. Själv är jag alldeles för konflikträdd för att göra något liknande, men jag tänkte berätta vad jag uppskattar i en blogg.

Kommentarsfält

Kanske verkar konstigt att först nämna kommentarerna och inte inlägget, men för mig är det interaktiviteten med läsarna som gör bloggen. Utan kommentarsfält (eller ett kommentarsfält där bloggaren inte själv är aktiv) är det inte en blogg utan en artikelsamling eller anslagstavla.

Allsidighet

En ekonomiblogg behöver inte handla om något annat än ekonomi, men jag uppskattar bloggar med viss ämnesspridning, oavsett profil. Det kan vara recept och spartips på den typiska börsbloggen eller investeringstips på minimalistbloggen, bara det är variation.

Och så vill jag veta lite om personen bakom bloggen. Det behöver inte innefatta namn eller bostadsort, men åtminstone åsikter och känslor. Finansbloggen kan fortfarande fokusera på ekonomi, kostbloggen på mat, trädgårdsbloggen på odling osv, men släng in personliga element. Ett sätt är att använda humor och självdistans, men det finns andra.

Frekvens

Går jag in på en webbsida och upptäcker att inget hänt där sedan förra besöket tvekar jag att gå in där igen. Händer det fler gånger gör jag nog inte det. Därmed inte sagt att man måste spruta ur sig inlägg flera gånger om dagen, men regelbundet. Och viktigast av allt är såklart:

Innehåll

Tala är silver, tiga är guld. Kvalitet före kvantitet. Har du för närvarande inget att säga – gör inte det. Annars blir det bara fel.

Text & format

Jag älskar att läsa böcker på femhundra sidor, men var sak har sin plats. Ett blogginlägg bör gå att läsa på ett par minuter. Är det för långt delas det med fördel upp på flera inlägg. Passar innehållet inte för en uppdelning – då kanske bloggen är fel plats för just denna text. Skitsurt när det händer, för det gör det.

Jag har ett stort intresse för språk. Man måste inte vara professionell skribent för att blogga och det är okej att skriva fel här och där, men för mig är det plus i kanten om man formulerar sig bra. Motsvarande minus (ibland så stort att det räcker för att jag ska rata bloggen) om man slarvar eller särskriver. Jag vet inte hur typisk jag är i det avseendet, men korrekturläs texten en gång eller två. Om inte ens skribenten orkar läsa igenom sin text är det mycket begärt att andra ska göra det.

Jag är fullt medveten om att jag inte alltid lever som jag lär och har själv brutit mot flera av ”kraven”, men jag försöker låta bli. Andra bloggare kanske har helt andra åsikter om vad som är viktigt och då är det såklart dit man ska sträva. Den dag man försöker skriva för att passa så många läsare som möjligt kommer man inte att passa någon.

Nu tändas tusen kontokort

Julhandeln innebär en merförsäljning på 16,5 miljarder för svensk handel. Räknar man in näthandel från utländska sajter blir det ännu mer och det ökar mer eller mindre varje år. Något som också ökar den här tiden på året är den finansiella stressen, särskilt hos barnfamiljer. 38 procent av föräldrar med minderåriga barn spenderar mer pengar på julklappar än de hade tänkt.

Med andra ord, svenskar handlar mer och mer julklappar, inte för att de har råd med det eller ens vill, utan för att man rycks med i hysterin eller känner sig tvungen för att ungarnas kompisar får dyrare klappar eller för att kunna skryta på Facebook på bekostnad av sin egen ekonomi.

Ändå är jag rätt säker på att i valet mellan många dyra julklappar eller ordnad familjeekonomi skulle ingen unge välja julklapparna, och är man tillräckligt stor för att uppskatta presenter är man tillräckligt stor för att förstå en pedagogisk förklaring om att mamma och pappa (eller en av dem) inte har råd.

Kan det vara så att vissa föräldrar hellre öser julklappar över sina egna och andras barn än att riskera sin lyckade fasad? Jag är inte religiös, men ibland kan jag längta tillbaka till en tid då julen firades till minne av Kristi födelse.