Skillnad på spel och spel

Jag är lite less på att inte ens affärstidningarna verkar förstå skillnaden på gaming och betting. Allt kallas ”spelbolag” i rubrikerna, sedan får läsaren själv reda ut och sortera. Ett exempel:

Den övre artikeln handlar om Kindred, Leo Vegas, Evolution Gaming, Betsson och Kambi. Fem bolag i huvudsak verksamma inom casino och betting. Nere till vänster är en artikel om Paradox, ett bolag som utvecklar dataspel för rekreation. Artikeln till höger handlar om Scout Gaming som håller på med e-sport och traditionell sportsbetting.

Att kalla alla dessa för ”spelbolag” och låtsas att de befinner sig i samma bransch är som att kalla Vin & Sprit AB för ett matbolag och jämföra dem med Mat.se eller Axfood. Eller egentligen ännu dummare, för jag skulle nog säga att Vin & Sprit har mer gemensamt med Axfood än Evolution har med Paradox.

Vad beror då detta på, är ekonomijournalister idioter som trots att varken dataspel, roulette eller vadslagning är nya fenomen inte förstår skillnaden? Det tror jag inte, men i sin iver att förenkla verkligheten och locka till klick försöker åtminstone rubriksättarna bunta ihop alltihop till något kontroversiellt och komplext när det i själva verket handlar om fullt begripliga, men väldigt olika, företag och affärsmodeller.

Jag förstår att man inte på en börstidnings förstasida kan reda ut skillnaden mellan casinoleverantören NetEnt och spelportalen Betsson, men börja åtminstone att göra skillnad på betting och gaming. Det ena är spel om pengar, det andra är dataspel, för bövelen!

Dassig syn på mitt och ditt

Vänsterjournalisten och författaren Kajsa ”Ekis” Ekman har jag inte haft några starka åsikter om och har förstått att det gör mig ganska unik. Okej, en åsikt kommer här. Jag brukar ondgöra mig över människor som inte kan nöja sig med ett efternamn och ”Ekis” fullständiga namn är Anna Kajsa Helena Langemar Ekman Makboul. Varför slängde hon inte in Rullgardina Krusmynta när hon ändå var igång?

Nåväl, jag tänker inte recensera henne nu heller, men såg en artikel där jag reagerade på ett uttalande:

”Jag köper bara sådant som är lustfyllt att köpa. Alltså mycket kläder, träningsredskap, alkohol. Jag köper inte toalettpapper, det tar jag från fik, krogar och sådant där. Jag har hittat massa kläder i grovsoporna. Men så kan jag också lägga 5000 kronor på en klänning på nätet bara för att jag vill ha den. Alla de här skorna jag har är plastskor från nätet.”

Hon får köpa vad hon vill, så det lämnar jag därhän. Att hon ”har hittat massa kläder i grovsoporna” säger jag heller inget om även om jag tvivlar på att så är fallet. Att hon säger sig vara ”trött på posörer” betyder ju inte att hon inte tröttnat på sig själv.

Posör-spotting...

Men det jag hänger upp mig på är såklart att hon säger sig stjäla toapapper från restauranger. Jag tror inte att hon ljuger. Till skillnad från att plocka kläder från grovsoporna är inte detta en pittoresk egenhet, det är stöld. Rent tekniskt är det stöld att hämta kläder i grovsoporna också, men ingen ser det så, det är bara märkligt och kanske lite äckligt. Men att en 37-årig välbetald kvinna skulle ha satt i system att stjäla dasspapper från lokala näringsidkare har jag svårt att ta in.

För några år sedan gick ett tv-program som hette Superspararna där de medverkande berättade om sina mer eller mindre konstiga spartips. Någon gjorde maskrosmarmelad, en annan samlade rabattkuponger. Men så var det ett par som gick till McDonald's och snodde ”gratisgrejer”:

”Jävla missfoster!” löd en av de snällaste kommentarerna. ”Ekis” är (gissningsvis till skillnad från dessa ”tv-stjärnor”) inte fullblodsidiot. Därför är jag nyfiken på i vilket läger hon tror att hon ska plocka poäng genom att berätta att hon stjäl sitt toapapper för att ha råd att köpa kläder och sprit.

Såvida inte bekännelsen var ett försök till skämt. I så fall hoppas jag att hon inte tänkt livnära sig som komiker, för då får hon nog börja stjäla pappershanddukar och tvål också så att hon har råd med hyran.

Frilanssådd

Bara lugn, alla odlingshatare! Jag ska inte dra upp min chiliodling igen (men årets förkultivering är i full gång, bara så ni vet).

Istället tänkte jag snacka frilansarbete. Jag älskar att frilansa, att kunna välja mina uppdragsgivare, påverka inriktningen på mitt arbete, arbetstiden och storleken på mina inkomster. Jag älskar med andra ord det som brukar kallas otrygghet.

Men det kräver att man tänker på ett lite annat sätt än när man har en arbetsgivare som garanterar en fast lön inte bara den här månaden utan minst ett halvår framåt. På två sätt. Det första är att jobba med marginaler. Jag hörde nyligen en frilansade skribent säga att som frilans bör man ha en månads utgifter i buffert. Jag tycker att ett år är rimligare.

Det viktigaste för frilansare är nog ändå att ständigt leta inkomster. Det är här jämförelsen med odling kommer in. Om man hela tiden sår en massa olika frön, på olika åkrar med olika jord och gödsel kommer en del av dem växa upp till frodiga växter som ger mat i magen.

Har man inte en fast anställning hos en arbetsgivare gör man klokt i att ägna sig åt växelbruk. Inom jordbruket gör man det för att gardera sig mot utarmning av jorden, skadeinsekter och klåfingriga politiker. För en frilansande skribent eller kulturarbetare är farorna konkurser, lågkonjunkturer och produktionsomläggningar. Och klåfingriga politiker, det har vi gemensamt med bönderna.

Jag har massor av idéer/fröer att sätta i jorden i år. En del kommer aldrig växa upp och bli livskraftiga, för att jag vattnar för lite eller för att de helt enkelt inte är livsdugliga. Andra kommer jag kunna skörda till hösten, och i bästa fall inte bara i år utan i flera år framöver. Och det här tänket kan med fördel även löntagare använda sig av. Det är som Thore Skogman konstaterat:

"Man måste vara om sig och kring sig

för att man ska få nåt i sig och på sig.

På den lata sidan

får man inte va'.
Man jobbar både natt och dag."

Inte gör det ont när bubblor brister

Den här bostadsbubblan som det pratats om i några år nu... Ni vet, den som precis är på väg, redan är här eller inte går att undvika, alltid i feta krigsrubriker. Jag tror inte på den.

Bostadspriser kommer alltid gå upp och ner. När räntan höjs (vilket ju verkar dröja eftersom ECB säger att det dröjer och Ingves sällan eller aldrig gör något annat än att följa efter storebror) kommer det säkert att kyla ner marknaden ett tag, och när lågkonjunkturen kommer och fler förlorar jobbet blir marknaden trögrörlig.

Så långt är jag med, men att priserna ska sjunka till ett minimum och människor får gå från hus och hem när de inte har råd att bo kvar och ingen vill köpa – det tror jag inte kommer hända inom överskådlig tid.

Av flera orsaker. Svenskar är visserligen högt belånade, men vi har en betalningsmoral och för gott om annat att spara på för att stora delar av befolkningen ska hamna i Lyxfällanläge pga sina bolån.

Men kanske främst för att svenskar inte spekulerar i sitt boende. I många länder är hus det normala sparobjektet. Man köper ett hus och bor i det, men så fort ekonomin tillåter köper man ett till för att hyra ut, och helst ännu ett. Det gör inte vi. Vi kan möjligen köpa sommarstuga, men i övrigt sätter vi eventuella sparpengar på börsen. Vill vi investera i bostäder köper vi aktier i byggbolag eller bostadsutvecklare, inte fysiska hus.

De flesta svenskar bor i eller i närheten av större städer, eftersom det är där jobben finns. Det kommer vi fortsätta att göra och därför minskar inte marknaden. Möjligen det ekonomiska utrymmet, men det ger hack i uppåtkurvan, inte krasch och kris.

Hus i en bruksort där en av få stora arbetsgivare lägger ner eller flyttar till Baltikum kommer sjunka i värde, men det är ingen bobubbla, det är urbanisering. Dessutom kostar en villa där redan mindre än en walk-in-closet i Stockholm, så inte heller där finns det så mycket fallhöjd.

Alltså tycker jag att vi blåser av bobubblan. För även om den skulle komma – vad ska vi göra åt det? Den som bara äger sitt eget boende kan inte sälja av några bostäder i förebyggande syfte eftersom köerna till hyresrätter är längre än en konjunkturscykel. Därför kommer inte bomarknaden krascha.

Städning är pengar

Jag kom för flera år sedan på att jag kunde sälja saker ur källarförrådet. Möbler, böcker och ren skit. Detta projekt startades inte främst för att tjäna pengar, även om det gett mycket mer pengar än jag hade kunnat föreställa mig. Istället handlade det om att få ordning.

För en snåljåp är det en jobbig känsla att veta att jag har en sak, men att det tar för lång tid att få fram den för att det ska vara värt det. I vissa lägen med proppfullt förråd hade det lönat sig att inte ens leta utan köpa nytt istället. Genom att sälja och slänga fick jag fler användbara ägodelar.

Är det någon som sett...? äh, glöm det.

Och det här gäller inte bara i förrådet. Jag försöker hålla maximal ordning i hela lägenheten, bland pärmar och inte minst i datorn. Distraktioner, stök och brus stjäl fokus och tid. Eftersom jag konstant ligger på gränsen till utbrändhet behöver jag den energin till vettigare sysslor än “brusreducering”.

Konkret försöker jag göra följande:

• Sälja, ge bort eller i värsta fall kasta sådant jag inte behöver.
• Städa datorn, kasta överspelade dokument och sortera filer i logiska strukturer med mappar och sökbara dokumentnamn.
• Hålla e-postprogrammets in- och utkorg tomma. Så fort ett ärende är klart ska det raderas eller sorteras in på rätt plats.
• Skriva listor över dagens arbetsuppgifter, sådant som ska bevakas, tider att passa, saker att göra.

Sedan får man dricka öl.

Er känner ni?

Rubriken är en ordvits från Solstollarna (japp, ribban är därmed satt).

Tullaren: ”Erkänner ni?”
Skumberg: ”Ja, mig känner jag. Det är ju jag som är Skumberg.”

Men faktum är att de flesta nog borde svara nej även om de tolkar frågan som Skumberg. I den stora staden USA görs en återkommande hälsoundersökning kallad NHANES, National Health and Nutrition Examination Survey, som består av både fysiska undersökningar och intervjuer. Exempelvis får deltagarna själva rapportera vad de har ätit under en period.

Hur tror ni det går? Jo, i takt med att det blivit allt trendigare att äta nyttigt säger sig folk äta allt nyttigare. Och mindre. Så till den grad att det näringsintag många rapporterar borde ha resulterat i att de blivit gravt undernärda och i värsta fall dött. Samtidigt som hälsoundersökningen visar att de gått upp i vikt.

”Du blir vad du äter”, inte vad du haft för avsikt att äta. På samma sätt har du vad du sparar, inte vad du hade tänkt eller skulle vilja spara. Att göra en budget och räkna samman sina utgifter kan ge helt andra siffror än man hade trott. I Lyxfällan (måste sluta referera till ett program jag inte sett på väldigt många år) säger de flesta deltagarna att de går back mindre än de gör. En del menar till och med att de går plus minus noll. Inkassoräkningarna har bara råkat regna in, oklart varför.

När jag började granska mina egna utgifter blev jag också förvånad. Fast åt andra hållet, eftersom jag gör av med mindre pengar än vad jag själv hade trott är möjligt. Det kan i sin tur bero på att jag ibland framstår som typ helt kokobello i huvet, ett faktum jag inte heller riktigt tagit in. Alltså borde jag nog också svara nej. Nej, mig känner jag inte.

”De är privata företag”

”Privata företag får göra vad de vill” är ett argument som kastas fram ibland när det snackas yttrandefrihet. Men det får de ju inte. Om jag startar en krog kan jag inte välja mina kunder eller ens tillåta rökning. Stora internetföretag verkar däremot kunna diskriminera lite som de behagar.

Ett av de senaste exemplen är Google, som äger världens största videotjänst Youtube och en ganska populär sökmotor. Om vi börjar med Youtube har man dels plockat bort en del konton permanent, men framförallt har videos och hela konton hindrats från att ha reklam och att låta läsare kommentera och bädda in videos, alltså att hindra spridning och försöka ge vissa ”Youtubers” yrkesförbud.

Ska Google få göra så? Den kund eller användare som inte gillar företagets policy kan ju använda konkurrenter som Bitchute. Det som stör mig mest är att Google inte står för sina principer eller svarar på tilltal. Deras regelverk är flexibelt med formuleringar som ”includes but is not limited to...”, vilket ju passar in på precis vad de de vill. De har inget telefonnummer och svarar inte på mejl. De kan göra vad de vill och behöver inte ens förklara sig.

Det är ingen hemlighet att Google har en tydlig politisk profil och att det just är politiska videos som ryker. Kanske särskilt Youtubeprofiler som uttryckt sig positivt om Donald Trump, men det stannar inte där.

Fullblodsnazister, kanske ni tänker, men när en rätt harmlös kille som Pewdiepie hotas med avstängning är det inte högt i tak. Det senaste svenska exemplet är Granskning Sverige, som blev av med sina Youtubekonton för att Expressen och Dagens Nyheter krävde det. Ingen rättegång, ingen rimlig förklaring. Egentligen säger Paul Joseph Watson allt jag har att säga i ämnet.

Över till sökmotorn Google. Jag gissar att runt 90 procent av alla webbsökningar görs med Google. I Sverige är siffran ännu högre (i väntan på att fler ska upptäcka Duckduckgo). Igår berättade Google Sverige att man satt sina utvecklare på att förbättra sina system ”för att ge mer kvalitativa sökresultat i Sverige”. Kan censuren bli tydligare?

Facebook är en annan plattform med snudd på monopolstatus. Min känsla är att det mest är en sajt för uppladdning av söta kattbilder, men tack vare sin storlek används Facebook till lite av varje. Jag har haft teleoperatörer där man kan komma åt sina sidor, läsa och betala sin räkning genom att logga in med sitt Facebookkonto. Föreningar och yrkeskårer samlar massorna där.

Praktiskt, så länge man inte blir avstängd. Facebook har anställt tusentals personer för att granska och plocka bort misshagliga annonser, inlägg och användare. Ofta räcker det med att tillräckligt många går ihop och anmäler något de inte gillar. Det kan vara ett flera år gammalt inlägg, men om en grupp på kort tid anmäler samma Facebookkonto stängs det av. Den censurerade får själv ingen möjlighet att protestera, förklara sig eller ens berätta för sina kontakter att de den närmaste tiden inte kommer kunna svara på tilltal på Facebook. Visst har vi yttrandefrihet, men få av oss har de ekonomiska musklerna att starta en egen internetplattform med en miljard användare.

Facebook är ett privat företag, men mycket av det offentliga samtalet sker på Facebook. Vad betyder det för demokratin att grundaren Mark Zuckerberg tänker kandidera till presidentposten i USA samtidigt som hans företag kan styra och stänga av den offentliga debatten helt subjektivt?

Den moderata debattören Ann Heberlein bestämde sig för att skriva en debattbok och finansiera projektet genom crowdfunding. Efter två dagar, när hon kommit halvvägs, stängde Kickstarter ner insamlingen efter massanmälningar från Heberleins politiska motståndare. Men visst, Kickstarter är ett privat företag och Heberlein kunde ganska lätt samla in pengarna på Swish istället.

Swish ägs förresten av några stora banker (även dessa privata). De kan själva bestämma vem som har rätt att använda tjänsten, vilka internetsajter man inte har rätt att handla av osv. Detsamma gäller Paypal.

Jag har inga ”extrema åsikter” och kommer troligtvis inte stängas av från något av alla dessa privata företags tjänster, men yttrandefriheten kränks och krymps varje dag! Inte av stater och diktatorer utan av privata företag med slogans som ”Don't be evil” (Google).

De ser sig säkert som goda människor med goda intentioner, men yttrandefrihet och demokrati kan inte styras av ett fåtal subjektiva makthavare. En dag är det du och jag som tycker ”fel” och därför inte får använda vardagliga tjänster som krävs för att våra liv ska fungera. Eller också bestämmer sig dessa aktörer ”bara” för att begränsa funktionerna för icke-aktieägare.

Det är ingen mänsklig rättighet att få ha ett Facebookkonto, att ens hemsida indexeras av Google eller att föra över pengar med Paypal, men det hjälper inte att vi är lika inför lagen när lagen övertrumfas av privata företag med "rätt att göra som de vill".