Money for nothing and the stamps for free

Vi svenskar skickar allt färre brev. Jag vet inte om det finns ett samband, men den senaste tiden verkar PostNord ha slutat att stämpla de brev som fortfarande skickas. Recycling, eller återbruk, ligger ju i tiden, så här har vi ännu ett område.

Kolla varje gång du får ett brev om frimärket är stämplat. Om det inte är frankerat med en sådan där hemsk frankeringsmaskin är det stor chans att det sitter ett ostämplat märke på kuvertet. Riv då bort den delen. När man samlat ihop några ostämplade porton är det dags att frigöra dem från underlaget. Ingen anledning att krångla till det med vattenånga, lägg dem i vatten bara, kallt eller varmt.

När de legat till sig en stund har de släppt från kuvertet. Eventuella limrester skrapas försiktigt bort med en nagel. Sedan läggs frimärkena på tork. Gärna under press så att de inte skrynklar till sig i processen, men pressa inte under papper för då kanske de fastnar igen. Använd plast eller plåt.

Efter en stund har du ett gäng fungerande inrikesmärken. Dessa är idag värda 9 kr/styck, men kommer även fungera efter nästa chockhöjning (årsskiftet -18-19?). Allt som skiljer dem från nya märken är limmet. De återvunna frimärkena behöver ett par droppar klister för att sitta. Använd gärna ett vattenlösligt, så att mottagaren kan återanvända dem nästa gång de inte stämplas.

54 kr

Sedan kan vi skicka runt brev med Kungliga Postverket år ut och år in utan att utan att lägga en krona mer i porto hur mycket priset än höjs.

Dags att deklarera – nu informationsbefriad

Jag brukar inte öppna Dags att deklarera. Är det något jag behöver veta söker jag på nätet, men i år började jag bläddra lite i den och slogs av hur otroligt lite information den innehåller. Bara åtta sidor och i princip går broschyrens budskap att beskriva så här: ”Deklarera nu, gör det på nätet, bara godkänn våra uppgifter så får du snabb skatteåterbäring, så fundera inte så mycket, bara logga in och klicka!” För några år sedan var broschyren 32 sidor, alltså fyra gånger så tjock, och såg ut på det här viset:

Inte fantastiskt intressant, men den gick igenom avsnitt för avsnitt av Inkomstdeklaration 1, huvudblanketten för självdeklarationen. Idag finns ingenting av det. Det enda konkreta exemplet i den visar hur man gör avdrag för arbetsresor, annars handlar den bara om hur man godkänner deklarationen på nätet, hur man begär anstånd, vad som händer när man deklarerat, när man får eventuell återbäring osv. Inte länge någonting om hur man fyller i och kontrollerar blanketten.

Hur det blivit så här vet inte jag, men gissar att det skrämmande svaret är att allt färre ens bryr sig. ”Uppgifterna kommer ju från myndigheterna så det är säkert i sin ordning, och om inte kan jag ändå inte göra något åt saken.” Den genomsnittlige deklaranten vill bara veta:

1. Får jag återbäring och i så fall hur mycket?

2. När får jag den?

Tusentals kontrolluppgifter är felaktiga och hundratusentals avdrag görs inte trots att de vore helt legitima. Men klickar man på ”Godkänn” kommer pengarna snabbt, och nu är det ju Let's Dance på tv med den där tokrolige David Hellenius, så vi skiter i allt.

Varför råvaror?

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om varför jag gillar råvaror och vad jag då handlar. ”Är det något som är oförutsägbart så är det väl detta?”

Allt är relativt. Det finns säkert helt galna kaffeoptioner med hävstången från Helvetet, men generellt tycker jag inte råvaror är mer oförutsägbara en andra investeringar. Själv har jag till och från handlat med guld och silver, uran och olja.

Generellt gillar jag att handla i värdepapper för själva råvaran, inte aktier, för jag vill inte vara beroende av enskilda gruvor och borrhål. Andra kan bedöma hur stora fyndigheter det finns i en gruva, men för mig blir det bingo. Råvaror styrs av tillgång och efterfrågan. Tillgången varierar. Det gör i och för sig även efterfrågan, men ju fler vi blir på jorden och ju mer välstånd vi vill ha desto mer går åt av metaller och energi.

Ädelmetaller har historiskt varit en säker investering när det blåst på börsen. Eftersom jag tror att det kommer att blåsa ännu mer den närmaste tiden känns det som ett bra sätt att staga upp portföljen. Här kan ni se vad som hände med min guld-ETF vid börsraset 2008 och hur den gått sedan dess.

Detta värdepapper är tyvärr ett av dem som försvunnit från den svenska handeln pga europeisk protektionism och klåfingriga politiker, men de andelar jag har tänker jag behålla i hopp om att grafen får en liknande spridning som 2008-2010 (eller till 2012 om jag vågar vänta).

Uran behövs för kärnkraft. Det vore jättefint om vi kunde effektivisera vårt elberoende och dessutom tillverka ström med hjälp av sol, vind och vatten, men inte verkar det så just nu. På den här nivån känns URA som en av mina säkraste placeringar trots att den gått upp fem procent på en vecka och nio på en månad.

En av de senaste inköpen jag gjort är den börshandlade fonden XACT Ravaror med innehav i olja, gas, guld, aluminium, koppar och lite annat smått och gott. Den har gått nästan onödigt bra.

Jag kan inte tänka mig att bara investera i råvaror, men som ett komplement till aktier känns det bra. För att sprida risken och tjäna pengar. Det är ju vad det går ut på.

En liten bankavgift

Ibland hör jag talas om folk som har abonnemang de inte känner till. Någon har dragit en slant från kontot varje månad i ett par år utan att kontoinnehavaren märkt det. Det skulle inte kunna hända mig för jag har järnkoll på mina bankkonton. Varje börsdag matar jag in mina saldon och aktuell kurs för alla mina värdepapper i ett kalkylblad. Det flyttas inga pengar utan att jag vet om det.

Men plötsligt händer det. Någon betalar mig pengar jag glömt bort eller inte räknat med, och på meddelandet till betalningsmottagaren står en sifferkombination som jag inte blir ett dugg klokare av. Vanligtvis är det Skatteverket som vill ge mig skatteåterbäring.

Den här gången var det dock inte Skatteverket, och eftersom jag inte kunde räkna ut vem som annars vill ge mig pengar utan motprestation (ytterst få vill det) drog jag iväg ett meddelande till banken för att fråga dem. Egentligen ville jag veta hur jag själv skulle hitta informationen för jag utgick ifrån att det går att klicka någonstans och få upp det på skärmen. Det tog några dagar, men till slut fick jag svar.

Swedbank alltså! Det drar ner möjliga betalare till ett par miljoner svenskar och företag. För att komma närmare en lösning på mysteriet måste jag betala 150 kr till banken som redan tar en månadsavgift av mig som tack för att jag lånar ut mina pengar gratis till dem. Jag vet inte om ett transaktionsunderlag (jag vet inte ens vad det är) skulle besvara frågan. Däremot vet jag att svaret inte är värt 150 kr, som är obetydligt lägre än transaktionen.

Det här är varken ett stort problem för mig eller för mänskligheten, men jag tycker att systemet känns märkligt. Om jag går in på banken för att sätta in pengar på ett konto (förutsatt att jag lyckas hitta en bank som hanterar kontanter, de är ju som bekant allt mer sällsynta) kommer bankkassörskan fråga mig varifrån pengarna kommer och jag måste legitimera mig. Den här proceduren tvingas jag genomgå även om jag ska sätta in mina egna pengar på mitt eget konto.

Om däremot någon annan sätter in pengar på mitt konto via sin internetbank får jag som kontoinnehavare inte per automatik (kanske inte på något sätt) reda på vem som satt in dem. Nästa gång jag gör en kontantinsättning och får frågan varifrån pengarna kommer tänker jag svara att den informationen kostar 150 spänn.

Andrahandsboende livet ut?

Sveriges Radios ekonomiprogram Plånboken gjorde ett reportage om folk som bor i andra hand i Stockholm. Mattias i reportaget säger att han behöver fyrahundratusen för att kunna köpa en bostadsrätt. Eftersom marginaler inte verkar vara hans grej förutsätter jag att han menar att det skulle räcka till 15 procents kontantinsats, alltså har han råd att bjuda 2,7 miljoner.

Det krävs nog för att få en bostad innanför tullarna, och bor han hellre med tillfälliga andrahandslösningar än att pendla en halvtimme med buss, tåg eller tunnelbana är det ju det han måste utgå ifrån, men idag bor han i andra hand i Skärholmen.

Senare i reportaget säger Mattias att för att spara ihop fyrahundratusen tar det fyra år om han sparar 20 procent av sin lön. ”Det är väldigt svårt... om man vill ha ett liv.”

Om vi utgår ifrån att han lyckats med bedriften att inte spara en spänn trots flera år med hög lön och räknar baklänges på 20 procent innebär det han har en nettolön på 37500 kr för att kunna spara de 7500 kr som skulle krävas för att få ihop pengarna. Men kanske menar han 20 procent av bruttolönen. Det skulle ge honom ungefär 19000 kr kvar att leva på.

I reportaget pratas om att man får lägga 40 procent av lönen på boende, men samtidigt sägs att han inte har råd att lägga 10000 kr i hyra. Jag får inte ihop det med en lön på ”över 30000 i månaden”. Men vi säger att han lägger 9000 kr, då har han 10000 kr/månad kvar till övriga räkningar, mat, resor och nöjen.

Har han inget fast boende räknar jag kallt med att han inte har någon bil heller. Hade det varit jag som behövt spara pengar hade jag lätt klarat mig på ett par hundralappar. Första månaden alltså, då jag hade köpt en cykel på Blocket. Men om vi utgår ifrån att Mattias är lite mer normal kostar ett månadskort hos SL 860 kr. Räknar vi på transport för 1500 kr har han råd med någon längre tågresa per månad och kanske någon taxiresa också.

Mattias har då 8500 kr kvar till mat och nöjen. Lägger han 2500 på mat och förbrukningsvaror så ligger han på riksnormen för försörjningsstöd, drygt tre gånger så mycket som jag betalar. Kvar blir 6000 för godis och strössel – två hundralappar om dagen. Detta är vad Mattias, som för övrigt har en master i Business management, anser är ”väldigt svårt... om man vill ha ett liv”. Jag håller inte med (för att uttrycka det diplomatiskt).

Vad är företagsobligationer för skit?

Jag är allmänt skeptisk till räntepapper. I perioder när jag inte tror på börsen ligger jag gärna lång i råvaror, men har heller inga problem med att sitta likvid. Säga vad man vill om kontanter, men deras utveckling är förutsägbar vilket sänker den totala risken.

Företagsobligationer har jag aldrig förstått mig på. På pappret låter det vettigt att låna ut pengar till företag med behov av pengar, och nu borde det väl vara ett perfekt läge att göra det. Räntan är låg, börsen högt värderad. Så varför inte satsa på en företagsobligationsfond?

Jo, det ska jag svara på. Simplicity företagsobligationsfond fick en köprek, så det borde vara en av de bästa. Hur bra är den då?

”Om du hade sparat 1000 SEK varje månad i 3 år hade du i normalfallet haft 37542 SEK (varav 1542 SEK är vinst).”

1542 kr är pengar, men utslaget på tre år med ett så pass högt månadssparande känns det rätt futtigt. Visst, risken är därefter och man kan inte jämföra en företagsobligationsfond med en börsraket som dubblas på någon månad, men uttrycket cash is king känns aktuellt. Kontanter är i princip riskfria och kan alltid slängas in på marknaden utan fördröjning. Om någon kan förklara för mig varför jag ska stoppa pengarna i Simplicity istället för att ett sparkonto med 0,5 procents ränta är jag idel öra.

En vägg fylld av vatten

När jag kom hem en förmiddag för knappt två månader sedan rann vatten på fönstret i arbetsrummet – på insidan, längs väggen och ner till en pöl på golvet. En entreprenadfirma spolade fasaden med högtryckstvätt (bostadsrättsföreningens påhitt) och lyckades få in det i en skarv rätt in i min yttervägg ovanför fönstret. När vattnet inne i väggen nådde fönsterkarmen rann det in i lägenheten.

Jag ringde entreprenören och förklarade att det vore en bra idé att STÄNGA AV VATTNET, FÖR HELVETE!!! Senare kontaktades även bostadsrättsföreningen och alla var överens om att det här skulle åtgärdas fortare än kvickt. Trogna läsare kanske minns att jag var rätt less på renovering när jag fixade det här rummet i somras, så jag tänkte inte ta upp arbetshandsken den här gången.

"Så var ska jag jobba nu då?"

Efter att jag tjatat i tio dagar besiktade entreprenören vattenskadan, men kunde i princip bara konstatera att ”här måste vi kontakta en fuktexpert”. Det kunde de ha räknat ut direkt, men varför göra idag det man kan skjuta upp till morgondagen.

Ytterligare en vecka senare konstaterade fuktexperten att väggen måste brytas upp och eventuellt torkas med fläktar. Först då kontaktades försäkringsbolaget. Jag ska inte hänga ut det specifika bolaget, men om ert försäkringsbolag spelar ”Don't you worry 'bout a thing” i sin reklam bör ni byta. Maken till seghet har jag inte upplevt sedan... byggentreprenören, vars representant hela tiden sa att försäkringsbolaget skulle kontakta mig inom ett par dagar och annars skulle jag återkomma. Det gjorde de inte, så jag återkom, och fick samma svar igen och igen. Och igen.

När det gått en månad började jag så sakteliga övergå från att vara Den förstående drabbade till att bli Kunden från helvetet. Vid det här laget hade bostadsrättsföreningens representant (som anlitat byggclownerna som förstört väggen) slutat låtsas som att han skulle leva upp till löftena om att hjälpa till.

”Jag tror att du måste ta alla dina frågor med försäkringsbolaget, det är deras ärende nu.”

Ja, tack så jävla mycket då. För absolut ingenting.

Nu när det nästan gått två månader sedan skiten började är rummet återställt. Det behövdes inga fläktar och till slut anlitades en byggfirma som visste vad de höll på med. Hur många timmar jag själv fått lägga på att jaga folk (annars hade jag fortfarande varit kvar på ruta ett), tömma rummet och flytta möbler vet jag inte, men jag är glad att det är över.

Två hål i väggen...

Det som stör mig mest är nog all falsk välvilja. Misstag och olyckor händer. Tur i oturen att jag kom hem och fick stopp på det. Hade jag inte jobbat hemma hade golvet fått brytas upp, och kanske hade vattnet läckt ner till grannen under också. Men när skiten väl träffat fläkten är det trist att ingen tar ansvar.

Bostadsrättsföreningens vicevärd har anlitat entreprenören, får lön varje månad, bl a tack vare min avgift. Han har hela tiden lovat att vara behjälplig, ligga på, fixa besked och hålla mig underrättad. Facit: Det hade sparat tid om han sagt som det var, ”Jag kommer inte lyfta ett finger”.

Byggentreprenörens kontaktperson är ännu lättare att recensera. Inte en enda gång höll han sina löften om att informera, återkomma eller överhuvudtaget göra sitt jobb i rimlig tid. Varje besked jag fick kom efter att jag först jagat honom via e-post och telefon och frågat vad som händer.

”Är fuktfirman inbokad?”, ”Har försäkringsbolag hört av sig?”, ”Är det klart vilken firma som ska riva väggen och städa upp efter er dundertabbe?”

Samma sak varenda gång. ”Javisst ja, jag fick besked i förrgår så jag hade precis tänkt ringa dig." Jo tjena. Han lyckades t o m snäsa av den nya byggfirman, som skulle återställa hans skit. 

"Menar du på allvar att jag ska betala för att nån gubbfan ska få leka bröderna Bäver i mitt hem?"

Och så försäkringsbolaget då. De älskar våra premier, men efter skador, olyckor, sjukdomar och djävulskap har de inte alls så bråttom som de låtsas i sina menlösa reklamfilmer. I detta fall var det ju inte mitt försäkringsbolag, men det är nog branschstandard.

Så hur gör man för att slippa undan sån här skit? Jag tror inte att det hjälper att undvika stora bostadsrättsföreningar eller den boendeformen överhuvudtaget. Även i eget hus drabbas man av hantverkare och försäkringsbolag. Lite lättare i hyresrätt, men då blir man ju blåst alla månader man inte har vattenskada.

Underhållsfritt boende?