Hur mycket skit finns det i världen?

Jag hade lite tid att slå ihjäl på ett köpcentrum. Så jag gick runt några varv med en podd i öronen och tittade på en massa grejer jag inte begriper hur någon kan köpa.

Där fanns t ex en glassbar som sålde kulglass. Ett rån (och nu har jag förstått varför det heter rån) och tre kulor för 60 kr. Där jag handlar glass kostar två liter 13,90 kr. Alltså skulle man kunna köpa tre sorters tvåliterslådor, ta en kula av vardera och kasta resten – och det skulle ändå bli billigare! Men köpare fanns det.

I en annan butik sålde man morgonrockar där man kunde få sitt eget namn ingraverat. Hur ser kundgruppen ut – dementa sjusovare? Nu var det ett tag sedan jag bodde i en familj, men nog kunde vi hålla reda på våra egna kläder utan att märka upp dem med namn.

En annan affärsidé som i mitt huvud borde vara rätt smal är förlängning av ögonfransar. Jag skulle fatta det som en sidoverksamhet hos en frisör, men här var det en hel affär som enbart jobbade med ögonfransförlängningar. Och den var full!

”Tomt på kontot, tomt i huvudet, men jag har klistrat fast en jävla ryamatta i ögonlocket!”

Därifrån är inte steget långt till nagelsalonger. Givetvis fanns det 2-3 sådana också, men nagelbranschen har jag gett mig på förut, så de ska slippa den här gången.

Lyckligtvis ringde personen jag skulle möta innan jag hann göra fler observationer, så jag lämnade stället med bara aningen mindre tro på mänskligheten än innan. Jag låter George Carlin sammanfatta:

Smålänningar och skottar

Stereotyper och generaliseringar är roliga, ofta för att det finns ett korn av sanning i dem. Därför bestämde jag mig för att i bästa Bengt af Klintberg-anda djupdyka i påståendet att smålänningar och skottar är snåla, eller åtminstone sparsamma.

Jag jobbade ett tag med ett tiotal smålänningar. Trevligt folk, men onödigt sportintresserade och lite i törstigaste laget. Men snåla? Inte jämfört med mig i alla fall, även om inte det säger så mycket. De flesta gjorde av med lönen efter halva månaden. Som folk är mest alltså.

Men annan fakta backar upp: ”Snåla smålänningar är ingen myt”

Där påstås att tre av de fyra län med mest pengar på sparkontona är småländska (det fjärde är Hallands län, vilket på min karta är småländskt om jag kisar lite).

Skottars snålhet hittar jag sämre med belägg för. De köper kiltar för flera tusen kronor styck, och överprisad whisky från något obskyrt bryggeri på en vindpinad ö. Men okej, tydligen gick samma folk i taket när plastpåsar började kosta 5 pence.

Det verkar som att alla länder har sina områden där invånarna anses särskilt sparsamma och det är tydligen alltid kul att driva med oss snåljåpar. Den här tyckte jag var skojig: En skotte blev sur på en engelsk tidningsartikel där man drev med skottar, mejlade chefredaktören och meddelade:

"If you print any more jokes about cheap Scotsmen I shall stop borrowing your paper."

Rata dyra matvaror

En del matvaror kostar lika mycket jämt. I min butik har man t ex fått ge 4,70 kr för en burk krossade tomater året runt i flera år. I andra fall varierar det kraftigt, och då menar jag inte i första hand ”idiotproblem” som att affärerna har slut på Oboy och att folk glatt lägger på en nolla eller två på priset för att inte sabba fredagsmyset, jag snackar om vanliga prisvariationer.

I mejeridisken kostar de ostar jag köper runt 60 kr/kilo, men jag köper bara när de rabatterats så att kilopriset understiger 40 kr. Mjölk, fil och yoghurt säljs ibland för halva priset, när de har ”kort datum”. De smakar inte sämre för det.

I grönsaksdisken fluktuerar priserna ännu mer. Potatis kan kosta runt en krona kilot vid midsommar, tio gånger mer nu. Chilifrukt och paprika beror på skörd och årstid. Just nu kostar chilin 59 kr/kilot och paprikan 24,90 kr. Ibland kostar bägge mer än det dubbla.

Hur gör man då pengar på detta? Det är som vanligt – köp billigt, passa när det är dyrt. Jag skriver ofta upp en rad varor på inköpslistan. Väl i butiken väljer jag utifrån prislapparna. Eller också skriver jag ”grönsaker” och improviserar bland zucchini, aubergine, paprika och broccoli för att sedan konstatera att det går lika bra med selleri.

Andra plockar på sig vad de vill ha och tänker: ”Det jämnar ut sig.” Det gör det säkert, men då är det inget spartips och blir klart dyrare i längden. Sedan kan man kanske ifrågasätta friskheten i att köpa en chilifrukt för 75 öre, men rata den när den kostar 1,50 kr. Gör jag av med en i veckan blir skillnaden tio öre om dagen. Jag har råd. Egentligen.

”Låt miljardärerna betala”

I valrörelsen, men även annars, hänvisas ofta de ekonomiska problemen till ”miljardärerna”. Miljardärerna måste betala mer skatt, göra rätt för sig, ta sin del av kakan... Det låter som att denna grupp av skattesmitande parasiter fyller hela städer där de springer runt och terroriserar kreti och pleti genom att skvätta champagne på dem istället för att börja göra rätt för sig.

Visst vore det underbart om så vore! Miljardärer har förstås råd att dela med sig av sitt välstånd. Tänk vad några extra miljoner i skatt skulle göra skillnad för samhället, men knappast alls för miljardärerna själva. Tyvärr finns det några problem med resonemanget.

De flesta av miljardärerna betalar redan väldigt mycket skatt. Vet inte om ni kommer ihåg affärsmannen Leif Östlings tankar på ämnet. Han är visserligen inte miljardär, men har det ändå väldigt gott ställt. Låt oss lyssna:

Miljardärer har dessutom en förmåga att skapa arbetstillfällen. Ta Ingvar Kamprad som fick utstå spott och spe till och med efter sin död för att han var så snål med att betala skatt. Hur många årslöner har Ikea betalat ut bara i Sverige? Hur många svenska underleverantörer har kunnat överleva tack vare Ikea, och hur mycket skattepengar har dessa genererat? Om det inte varit för Kamprad hade svaret varit noll.

Förutom att en människa av rena rättviseskäl inte kan tvingas skatta hur många miljoner som helst riskerar jakten att skrämma dem (och därmed deras pengar och investeringar) till andra länder. Jag vet att floskeltopparnas floskel ”allas lika värde” blivit religion i Sverige, men det gäller inte skattevärdet. Vissa människor ger mer återbäring än oss andra.

I Sverige finns det 187 miljardärer. Fler är de inte. I snitt har de drygt tio miljarder var, men de flesta har bara någon enstaka miljard. Jag höll på att skriva ”på kontot”, men troligen är det mesta uppbundet i affärsverksamhet. Samtliga betalar skatt på sina inkomster, både av arbete och kapital. De flesta betalar genom sina företag hiskeliga summor i arbetsgivaravgifter. Deras fastighetsskatter och moms på konsumtion ligger också på jättenivåer.

Jag menar inte att det är synd om denna grupp, men jag tror att det är dags för politikerna att se att man inte kan peka på miljardärerna som lösning på vartenda svenskt samhällsekonomiskt problem.

When you think of garbage...

Jag vet inte varför jag fortfarande blir förvånad, men varje gång jag möter en växeltelefonist som kopplar mig fel för att hon inte orkar höra vad jag säger, en servitör som strular till en order, en kund som inte passar tiden, folk som inte svarar på mejl... Jag undrar bara varför man inte gör sitt bästa på jobbet. Annars kan man väl lika gärna ge fan i det och göra något annat?

Jag har refererat till En prins i New York tidigare. Att jag gör det igen beror inte bara på att jag ser sjukt lite film utan att det passar in här. Handlingen: Prins Akeem, spelad av Eddie Murphy, åker till USA för att hitta en fru/drottning. Väl där försöker han smälta in genom att spela rollen som lågutbildad invandrare, tar jobb på McDowell's hamburgerrestaurang (som har en liiiten patentdispyt med konkurrenten McDonald's vars Big Mac påminner en del om McDowell's Big Mic). Akeem blir sopansvarig och tar jobbet på största allvar:

Undersökningar visar att mellan var fjärde och varannan svensk är missnöjd med sitt jobb. Vi har väl alla varit där, åtminstone brukar vi ha hunnit ledsna när vi säger upp oss. Men jag kan inte minnas att jag någonsin gjort ett dåligt jobb för att jag inte gillar jobbet, varken för att jag inte orkar bry mig eller för att straffa arbetsgivaren. Inte ens sista dagen på ett arbete jag vantrivts med och med en chef jag hatar. Är jag helt unik?!

Det går nämligen inte en vecka utan att jag träffar på minst en person som verkar hata sitt arbete och som inte ens kan hålla masken utåt. Till dessa människor vill jag säga: Byt jobb! Inte främst för att ni slösar bort ert liv på något ni inte vill göra, för det skiter jag i och det är ert problem. Utan för att ni drabbar mig!

Skolaktier i höst?

Få aktier har en så tydlig politisk koppling som skolbolagen Academedia och Engelska Skolan. Det sägs ofta att man ska undvika sådana bolag, men här har jag haft fingrarna i bägge syltburkarna, i omgångar. Just nu har jag Academedia-aktier.

Vänsterpartiet har, särskilt under den gångna valrörelsen, tagit öppen strid mot ”vinster i välfärden”. Socialdemokraterna har intagit någon slags mellanposition. Deras enmansutredare Ilmar Reepalu var ju väldigt kritisk. Utredningen hamnade visserligen i dokumentförstöraren, men beställer man en utredning av en socialist kan man inte bli alltför chockad när man får en socialistisk utredning. Eller: Som man ropar får man svar.

Därför väljer jag att se det som en testballong från sossarnas sida, de ville se hur den skulle tas emot. Samtidigt lär de någon gång i framtiden komma att behöva samarbeta med borgerliga partier och vill inte måla in sig i ännu ett hörn.

Dessutom går runt hundratusen barn och lika många vuxna i skolan hos dessa bägge utbildningsföretag. Inte lika "illa" som i vården, men försvann dessa utbildningsplatser går de inte automatiskt att ersätta. Det struntar kanske vänsterpartiet i, eftersom de inte sitter i regeringen och inte styr särskilt många kommuner. Det gör däremot socialdemokraterna, så de skulle tvingas ta ansvar.

Nu är valet över och trots att vi inte vet hur styret kommer att se ut känns det väl ändå lite som att faran är över för den här gången? Kanske får vi en regering som behöver passivt stöd av V, men i så fall också av något eller några allianspartier. Därför tror jag inte att V kan få igenom något ytterligare vinsttak eller förbud.

Vad händer då med aktierna? De har gått dåligt i år (Academedia -26 % och IES -13 %). Ingen av dem har aktieutdelning, men bägge går med vinst, så kanske är det dags för en uppvärdering. Ska man vara riktigt optimistisk skulle man till och med kunna tänka sig ett uppköpsbud från någon utländsk skolkoncern. Eller behöver man en foliehatt för att ens tänka tanken?

Spara en tusing

Valet är över, nu vänder vi blad.

Så många påstår att de bara råkar göra av med exakt de pengar de tjänar. Inget fel i det, även om jag tycker att man åtminstone ska ha en buffert först. Men hur många har ingen möjlighet att spara en tusenlapp på kort tid? Några exempel:

Skippa en krogrunda

Eller något annat du verkligen inte behöver. En kapitalvara, en möbel...

Resor

Här finns flera handlingar som går att spara en tusenlapp på. Ta egen bil istället för att ta taxi (ja, då får man skippa ölen också, men det mår de flesta bara bättre av). Cykla till jobbet en månad och spar på så vis en månads busskort eller en bensintank.

Sälj sopor

Alla som inte är uteliggare har prylar till ett värde av tusen kronor som de inte använder och således inte behöver. Det är en cykel, en laptop, ett par skridskor eller slalompjäxor, en servis eller några mindre värdefulla saker som böcker, resväskor eller vad sjutton som helst.

Mat

Hur många utkörnings- eller hämtpizzor behövs för att komma upp i tusen kronor? Är man en familj är det 2-3 måltider. Ta er i kragen och laga mat själva! Och/eller spara tusenlappen på affären genom att skippa helfabrikat en månad, köp lite billigare kött och hoppa över det där som ingen behöver: kakor, bullar, chips, jordnötsringar, juice, läsk och mineralvatten. Eller handla exakt som tidigare, bara på en billigare butikskedja.

Jobba svart

Skulle jag givetvis aldrig göra, för det är ju olagligt, men hur lång tid skulle det ta att jobba ihop en tusenlapp på ett jobb som inte ens kräver att du kan något (måla staket, putsa fönster, städa, flytta)? Och så får man lite motion på kuppen också.

Alla spartips passar inte alla, men det här är också bara ett hafsigt urval. Gör flera av dem och du har hastigt och lustigt en femsiffrig buffert. Om du vill! Jag tycker att alla människor borde se till att ha en buffert för oförutsedda utgifter, och skulle åtminstone vilja slippa höra folk påstå att de inte kan spara en enda tusenlapp på något enda sätt. För det är väldigt få som verkligen inte kan det.