Soprumsfynd

När jag äntligen lyckats tömma mitt hem på allt onödigt är det med blandade känslor jag går och kastar saker i bostadsrättsföreningens soprum för elavfall. Det slutar nämligen nästan alltid med att jag får minst lika mycket grejer med mig därifrån.

Lågenergilampor givetvis, både LED och halogen. Det verkar som att ingen som slänger armaturer orkar skruva ur glödlamporna. De funkar nästan alltid och är ju förbrukningsvaror. Om lampan ändå är trasig kan man vara säker på att armaturen funkar, men att någon slängt den för att de inte fattat att de bara behövde byta glödlampa. Eller också orkade de inte det. Min skrivbordslampa gick nyligen sönder, själva armen kroknade. Jag löste det tillfälligt med lite eltejp, men någon vecka senare hämtade jag en ny i elsoprummet. Behövde bara ny halogenlampa.

0 kr.

Ett par nya (eller nästintill) elelement har jag också plockat upp. Det finns ett eluttag i soprummet, så man kan alltid plugga in grejerna för att kolla att de fungerar så att man slipper ta hem något trasigt. Men det verkar höra till undantagsfallen att någon slänger trasiga saker.

För några veckor sedan kroknade min personvåg. Tyvärr hann jag köpa en ny (billigt Jula-smäck) för vid mitt senaste soprumsbesök hittade jag en Beurer som mäter allt möjligt, går att koppla till en smartphone-app och som kostar 500 kr. Bytte ut batterierna och gjorde ren den. Funkar minst lika bra som den andra (bägge visar tyvärr lite för mycket, men det beror inte på vågarna utan på kosthållningen), så nu har jag en reservvåg.

Det kanske märkligaste jag hittat och dragit nytta av var en flaska parfym (som någon mindre begåvad granne måste ha trott var eldriven eftersom den slängdes i elsoprummet). Jag bloggade tidigare om att jag sålde ärvda gamla parfymer på nätet när jag upptäckte att man kunde få flera hundralappar för en enda halvfull deo-flaska. Det här var i samma veva, så jag tog hem den, fotade, annonserade och sålde.

Med tanke på hur ont om pengar folk verkar ha, samtidigt som de säger sig värna om miljön, slutar jag antagligen aldrig förvånas över att det tycks ha blivit rena folksporten att slänga ägodelar i nyskick.

Ica-Stig & Sveriges Radio

Björn Kjellman fick nyligen rollen som Ica-Stig i Icas reklamserie. Jag är kanske den enda svensk som inte sett en sekund av den sedan Hans Mosesson gjorde rollen i början av 2000-talet, så det påverkar knappast mitt liv, men jobbet resulterade i all fall i att Kjellman inte fick kommentera Melodifestivalen för Sveriges Radio. Den tävlingen har jag inte sett på ännu längre tid och tänker att det måste vara en rätt begränsad skala som följer den via radio, men det upprör tydligen många.

Sveriges Radio tycker att de är alldeles för reklamfria och oberoende för att ha med en person kopplad till ett kommersiellt företag. Jag hade köpt det om statsmedia vore konsekventa, men exempelvis har Lotta Lundgren i fyra år gjort reklam för Icas konkurrent Coop och samtidigt haft klippkort på SVT-serier ihop med Erik Haag. Ni vet SVT, som ständigt gör ”reklamfria” program som ”presenteras av” allt från bilmärken till ockerbanker.

Själv tycker jag att det är värre att ”oberoende” public service anlitar politiska aktivister. Enda gången jag har hört att det skulle vara ett problem var när Ring P1 tillfälligt plockade bort Alexandra Pascalidou och Täppas Fogelberg i förra valrörelsen. Fast inte ens då hänvisade man till att de regelbudet gör politiska utspel utan skyllde på att de frilansar (tydligen kan man inte vara oberoende om man är frilans).

Tillbaka till Kjellman. Alla som följt min blogg vet att jag inte har något gott att säga om Ica, men det här blev för fånigt. Sveriges Radio tänker alltså att om Björn Kjellman snackar schlager i P4 kommer det uppfattas som reklam för Ica. Jag får säga som chefen på Bahamas Air - det låter lite långsökt.

”Förstår jag dig rätt att i och med att ni sänder ut ett program som säger 'Goddag, nu kommer Hassan' så kommer alla människor åka till Nassau?”

Dra en vinstlott!

Som den visionär och optimist jag är skrev jag för några veckor sedan en text om coronapandemins fördelar, och nu har andra hakat på.

SVT verkar köra en hel artikelserie där de bl a berättar om Niklas som tillsammans med sin flickvän flyttat från Stockholm till Åre för att kunna åka skidor på lunchen. Detta möjliggjordes genom distansarbete, som ju gått från väldigt oönskat till mer eller mindre beordrat av många arbetsgivare. Niklas själv beskriver pandemin som ”den sista sparken vi behövde”.

Alla behöver vi en spark ibland. Det kan vara bokstavligt, att vi får sparken, eller mer bildligt. Det behöver inte grunda sig i en katastrof, det kan räcka med att man reflekterar över sitt liv och kommer till nya insikter. Det viktiga är att göra det bästa av alla situationer.

När Covid-19 dök upp och skapade panik på börsen tänkte en del investerare till och hittade de branscher och företag som skulle dra nytta av minskat resande, mer tid hemma och en övergång från arbete på ett fysiskt kontor till distansarbete från hemmet. Sådana personer kommer alltid att vara vinnare, de som gör citronsaft när livet ger dem citroner.

Ibland verkar det som att vi istället letar skäl att gnälla, att vi är nöjda med att sitta fast så länge andra gör det och vi kan intala oss själva att det inte fanns några alternativ, men det gör det nästan alltid.

Försäljningsrenovering

Det finns för- och nackdelar med att renovera sitt hem. Nackdelarna är att det är dyrt, tar tid, blir skitigt precis överallt, inte bara där man renoverar, man får muskelvärk i hela kroppen och kommer få minst fem öppna sår när man skär sig i händerna, raspar sig på knäet, tappar något tungt på foten osv. Plussidan: Det blir fint. Förhoppningsvis.

Förra renoveringen av rummet.

Allra lägst motivation för renovering får i alla fall jag när jag ska renovera för att sälja, för då får jag inte ens glädje av de nyrenoverade ytorna. Mer än att jag eventuellt får mer betalt, men det är ju inte säkert och dessutom så långt fram att det känns för abstrakt.

Men nu är det ju en gång så att ”lagen” säger att för att sälja en bostad i Sverige år 2021 (eller för den delen 2011 eller 2001) ska allt vara vitmålat, så kliniskt tråkigt som möjligt. Som ni kanske anar är jag inte förtjust i vitt varför jag nu har mycket måleriarbete framför mig.

Första steget är att köpa färg och redan där blev jag trött när jag hittade två färgbyttor på Bauhaus. Samma märke, samma serie, samma nyans, samma glans, samma pris. Men olika stora burkar.

Efter kundtjänstchat fick jag bekräftat det jag trodde – exakt samma färg, bara olika literpris. Kundtjänst var jätteförvånade. Det hade jag också varit om jag inte varit med om detta minst två gånger tidigare på Bauhaus. Så sent som förra hösten bloggade jag om fenomenet, även då samma prislapp för 10 och 12 liter färg. Jag gillar Bauhaus, de har bra varor till bra pris, men detta ständiga prisdribblande tröttar ut mig redan innan.

Nu är i alla fall färgen inhandlad. Återstår bara att få slut på svepskäl varför jag inte kan börja måla också, men snart blir det ”ljust och fräscht”, balkong i söderläge och allt sånt.

Till försvar för SVT

Först! Jag tycker precis som alla (?) andra att det är skitlöjligt när SVT:s dammsugningsreporter tipsar slötittarna att inte dammsuga och helst inte laga mat när det är kallt ute samtidigt som han inte med ett ord nämner elefanten i rummet – att den plötsliga elbristen hänger ihop med att Sverige lagt ner förhållandevis ren kärnkraft för att nu tvingas elda olja och importera kolkraft.

Men låt oss lägga skämskudden åt sidan och fundera över saken. Vi som har rörliga elavtal (och det tror jag att alla gör klokt i att ha) betalar mer för elen när tillgången är skral. Dammsugning är såklart en skitkostnad. Jag skulle tro att elförbrukningen för att dammsuga hela min bostad går på mindre än en krona även med högt elpris. Jag är snål, men det finns gränser.

En tvättmaskin drar ungefär lika mycket ström, men håller på betydligt längre tid. Samma med en diskmaskin (ni vet, en sån där för lama människor som inte kan diska för hand). Särskilt om du har ett timprisavtal borde det gå ganska lätt att anpassa användningen till billigare tider. Tumregeln borde vara att så länge anpassningen knappt kostar någon bekvämlighet kan man lika gärna försöka hålla kostnaderna nere.

På nätet såg jag ett ”dammsugaruppror” som gick ut på att alla vid en given tidpunkt skulle slå på sina dammsugare och så mycket annat el man kunde hitta för att ”visa regeringen”. Visa vadå, att man kan betala massa energiskatt (och moms på den)? Ja, det kommer minsann att lära dem... Tänk att ingen kom på det efter införandet av plastpåseskatten, att nu ska vi allt köpa upp alla påsar de har. Bäva månde makten! Eller inte.

Hämnd på scammare

Alla som använder internet utsätts då och då för diverse lurendrejare. När internet var nytt förstår jag att det klickades på suspekta länkar. 2021 har jag svårare att se vem som jublar över ett mejl om en miljonvinst i ett lotteri de varken känt till eller varit med i, men det finns folk till allt.

Även om vi inte går på det är det nog fler än jag som skulle vilja hämnas på de jävlarna som försökt lura oss, men antingen saknar vi tid, kunskaper eller både och. Att mejla ”JÄVLA IDIOTER!” skulle antagligen bara leda till att min mejladress betingar ett högre värde på reklammarknaden eftersom den bevisligen används.

Men det finns de som har tid och kunskaper att jävlas tillbaka. En av dem är Jim Browning vars Youtubekanal går ut på att leta upp och identifiera scammare. T ex hackar han deras datorer och publicerar filmer från deras webbkameror, och så byter han ut den ljudfil de spelar upp för dem som svarar på deras telefonsamtal till följande meddelande:

”Hello,
This is an automated message being sent by scanners from India. They were going to try to scam you by claiming that you would get a refund from your computer maintenance company. However, this is just a scam so that they can access your computer and will try to get money from your bank account.

If you ever get a message like this, it is always a scam. Please do not mention that I have changed their message, but if you would like to waste their time you can speak to these scammers by pressing 1 on your telephone keypad.”

Kostnaderna för samtalen tickade på, men ”kunderna” slutade nappa på betet och kräken kunde inte förstå vad som hände – trevligt!

Youtubekanalen Kitboga verkar jobba lite mer med humor. Istället för att anmäla bluffmakare till polis och myndigheter försöker han blåsa dem på pengar, eller bara blåsa dem i största allmänhet.

Min favoritbluffbluffare är dock James Veitch. Han gör en slags Powerpoint-baserad ståuppkomik. Det kan gälla lite av varje, t ex hur han jävlas med sitt kollektiv, men ofta om hur han börjat svara på spam för att trötta ut spammarna:

Ja, vad ska man annars göra? Jim Browning har anmält scammare till polisen, men som jag förstått det har det inte lett någonstans. Antar att poliser i de u-länder scammarna håller till inte är mindre lata än våra svenska. Det är som att kriminalitet på nätet fortfarande inte riktigt räknas.

 

Prehab trumfar rehab, i teorin

SVT berättar om 24-årige Ola som är kraftigt överviktig. Han vill gå ner i vikt, men har inte lyckats själv. Så då ber han vården om hjälp, men de kan inte hjälpa till eftersom han inte fått någon följdsjukdom.

Å ena sidan tycker jag att en verbal, normalbegåvad yngling borde fixa att ta ansvar för sitt eget liv. I reportaget använder han dator och jag är nästan bergis på att jag på fem minuter skulle hitta både stödgrupper och bantningsmetoder, så det kan han också göra. För några år sedan gick han ner 44,5 kilo så bevisligen har han förstått principen för viktnedgång, att röra sig mer än man äter.

Å andra sidan ger detta en bra bild av vad som är fel med Sverige i allmänhet och vården i synnerhet. För en ung människa med BMI 45 är inte frågan om följdsjukdomarna ska komma utan när och hur många. Att hjälpa Ola att gå ner i vikt skulle potentiellt spara samhället miljoner i kostnader för framtida diabetes, hjärtinfarkter, knäproblem och sjukskrivningar. Förutom det uppenbara, att det skulle hjälpa en medmänniska att få ett mycket bättre liv.

Men jag är inte förvånad. När min mamma fick en hjärtinfarkt och min pappa dog på kort tid tänkte jag att det var dags att kolla upp min hälsa. Ni vet, kolesterol och sånt. På den tiden var det inte vanligt med privata företag man kunde lämna ett blodprov till och få sitt livs historia. Åtminstone kände inte jag till dem, så jag vände mig till vårdcentralen som var heeelt ointresserade av att kolla blodvärden på någon som inte är sjuk, och till skillnad från Ola visste jag inte om min livsstil var hållbar.

Allt är relativt.

För mig känns det lite som att inte ge elever betyg eller ens en hint om hur de ligger till förrän de går ut skolan. Det är så dags då. Agera är ute – reagera är inne, i bästa fall. På hälsoområdet skrev jag ett tidigare inlägg om när politikerna tog bort pensionärsgympa. Samma där, spara en krona för att tvingas betala tre.

Detta är ett genomgående tema i samhället. Man sparar in pengar på snöröjning för att istället tvingas betala för benbrott och sjukskrivningar. Man lägger ner kärnkraftsreaktorer av miljöskäl för att istället elda med olja och importera kolkraft. Man låter bli att rätta till fel och anställer istället massor av kommunikatörer med uppgift att mörka och snacka bort riktiga problem. ”Politik är att vilja”, sa Olof Palme. Nu verkar det oftast vara precis motsatsen.