Bard om dra-åt-helvete-pengar

Jag fick ett tips om en P1-intervju med Alexander Bard, gjord av Katarina Hahr, som är något så ovanligt som en duktig journalist på Sveriges Radio. Trots det lyssnar jag sällan på henne eftersom SR inte finns med i mitt normala flöde, men den här var hörvärd.

Särskilt när Bard kommer in på pengar, närmare bestämt dra-åt-helvete-pengar, eller fuck-off-money, som han kallar det. Ska vi snacka engelska tror jag fuck-you-money är ett vanligare uttryck, men denna blogg är svenskspråkig.

Lyssna gärna på hela intervjun på en knapp halvtimme, men här kommer det bästa citatet:

”Den indirekta makten i vårt samhälle, som är kapitalistiskt, det är att ha pengar. Det enda du inte kan köpa för pengar egentligen är hälsa. Du kan köpa dig sjukvård när du väl blir sjuk, men hälsa är något du måste ha tur med, och du måste ha tur både med generna och miljön och omständigheterna när du växer upp. Du måste också anstränga dig själv, äta rätt, röra på dig för att få bra hälsa. Allt annat i livet kan man egentligen köpa om man vill ha det. Då betyder det att en viss mängd pengar, och det vet alla, det är den där gränsen när du börjar säga nej till jobb som du inte vill göra och inte tycker är kul, och bara säger ja till det som du tycker är spännande eller utvecklande. Då har du egentligen redan där fuckoff-money. Sen är det ingen poäng att bli stormrik utöver det för du kommer inte på något bättre att göra med pengarna, för att shoppa mer saker gör ingen människa lycklig. Det som gör människor lyckliga är frihet, och frihet är att kunna säga nej till det jag inte vill göra.”

Den outfiten hade jag sagt nej till.

Flera viktiga poänger där. Inte minst att dra-åt-helvete-kapital inte måste innebära att du har råd att köpa en armé eller ens en liten skärgårdsö. Det betyder bara att du har nog med pengar för att inte behöva ställa upp på vad som helst, att du har möjlighet att tacka nej till jobb, pengar och människor.

Och så vänder han på det. Om du får en dra-åt-helvete-pengar-innehavares odelade uppmärksamhet beror det på att den personen vill vara där och då, inte av tvång. Jag har träffat högt uppsatta politiker några gånger och upplevt motsatsen. Oj, så intresserade de låtsas vara trots att det uppenbart bara är ett spel.

Därför gillar jag Alexander Bard. Det är inte alltid jag håller med honom, men han har alltid tänkt och verkar genuin i det att han aldrig hymlar om sina åsikter. Den här gången hade han dessutom rätt.

Varning för ”flummig tillväxtpolitik”

Det känns som att jag minst en gång i månaden gör ett blogginlägg om någon politiker som tycks ha noll koll på verkligheten. Idag, och det är inte heller första gången, är det en miljöpartist, närmare bestämt Rebecka Le Moine, riksdagsledamot som nyligen kandiderade till posten som partiets talrör eller fåntratt eller vad de kallar det för.

”Vi behöver basinkomst – inte flummig tillväxtpolitik”. När Miljöpartiet kritiserar andra för att bedriva flumpolitik är det illa. Jag kan respektera idén om medborgarlön, även om jag inte delar den, men att så kraftigt ifrågasätta nyttan av lönearbete får mig att undra om människan är tokig eller bara väldigt, väldigt okunnig.

Var tror hon pengar uppstår, i Riksbankens sedelpress eller i genuscertifierad regndans? Utan lönearbete stannar Sverige, på riktigt. Då har vi varken råd med basinkomst eller canceroperationer. Människan kan inte leva på luft.

Vidare skriver hon ”Eller så värderar Moderaterna vissa inkomster och arbeten högre”, och jag vill varken svara för eller försvara Moderaterna, men ja, ur samhällsekonomisk synvinkel är vissa arbeten mer nödvändiga än andra, nämligen de som finansieras av marknaden. Om alla skulle ha skattefinansierade inkomster, vare sig det är riksdagsarvode, statsrådspension eller basinkomst, så skulle pengarna ta slut direkt. För att ha råd med en stat måste statskassan fyllas på, staten skapar inga egna pengar. Fram till alldeles nyss trodde jag att alla vuxna – i och utanför riksdagen – förstod detta.

”När jag blir 100 år”

Jag har (troligen till någon bloggares och kommentators förtret) precis blivit friskförklarad efter min hjärtoperation och ett hälsomässigt stökigt år. Hjärtat funkar och ser ut precis som det ska, så nu är jag tillbaka på planen att bli 100 år. Väldigt få av oss blir så gamla, men många blir i alla fall så pass gamla att det är dags att summera livet. Snubblade över en intressant video där tre personer över 100 år gjorde just det.

Det är tre sympatiska gamlingar, 101-årige Cliff som lätt hade kunnat säga att han är 77 och kommit undan med det, Tereza som fortfarande lever och nu är 107, och John: ”I'm a hundred and two... and a half.”

Min favoritfossil är Cliff som efter 38 års pension konstaterar: ”It always pleases me though that I can keep robbing the government with my pension.” Han blev 105, så han fick glädjen av att blåsa staten i fyra år till.

Förutom pensionsaspekten och ränta-på-ränta-effekten är det kanske inget självändamål att bli över 100. Jag har träffat rätt många som velat kliva av långt tidigare. Men om man nu ska lyckas leva tresiffrigt, vad är tricket?

Att döma av dessa tre fall är det att leva ett liv man inte ångrar. Klart att de har ånger, men alla tre verkar i huvudsak lyckliga och nöjda. De verkar dessutom inte mätta på livet. Särskilt 102,5-årige John som sitter och beställer mat på sin padda verkar nästan barnsligt exalterad över vad framtiden har att erbjuda.

Och så är de aktiva. 101-årige Cliff bakar sitt eget bröd, och titta på sekvensen i början när han går in i sitt hus. Aningen framåtböjd, men med ett jäkla driv! Jag vet 50-åringar som inte hade hängt med i hans tempo.

När jag blir gammal hoppas jag vara lika nöjd som dessa tre. Det som talar emot att jag lyckas är att jag är en långsint jävel som aldrig glömmer en oförrätt (se inledande parentes), och av naturliga skäl blir de inte färre med tiden. Känns som att jag borde jobba på det. Förhoppningsvis har jag över 50 år på mig.

Att betala för expertis

Jag brukar alltid förespråka att handla till billigast möjliga pris, men det finns undantag. Jag köpte nyss färg för tvåtusen kronor i en färgaffär för att måla mina köksskåp. Hade jag köpt motsvarande färg i en lågprisbutik hade jag nog kommit undan med hälften, men nu fick jag prata med en riktig färgexpert som plockade fram färg utifrån mina förutsättningar och talade om steg för steg hur jag ska gå tillväga.

Maskering inför tak- och väggmålning.

Jag hade kunnat lyssna, skriva upp färgtyperna, bett att få återkomma och sedan handlat exakt samma material för halva priset någon annanstans, men jag tycker inte att man gör så. Ett tredje alternativ vore att anlita en målare. Då hade det antagligen kostat runt tiotusen, fem gånger mer än nu, och om alla utnyttjade experterna till max skulle vi ganska snart hamna där för då skulle bara stormarknaderna överleva. Det finns bra personal även på stormarknader, men deras färgförsäljare är just försäljare och inte målare. Man får vad man betalar för.

Jag har inga problem med det när det gäller mat eller för den delen träningsgrejer. Någon gång har jag gått på Löplabbet eller Runners' Store för att pröva ut löparskor. Då får man springa på ett löpband, personalen filmar ens löpsteg och kommer sedan fram till att man behöver specialskor för att man överpronerar, det verkar de komma fram till att nästan alla gör. Ett alternativ vore att tipsa om hur man ska sluta göra det så att man kan springa i neutrala skor, men det har jag aldrig hört talas om.

Där tycker jag alltså inte att jag får valuta för att spendera 2-3 gånger mer, men i färgbutiken tycker jag det. Ska jag måla ett tak eller en slät vägg funkar alla butiker (utom Byggmax såklart, deras färg innehåller mest vatten), men ska det finliras behöver jag finlirare.

Om jag får problem, att färgen inte fäster eller underlaget reser sig, kan jag ta bilder på förödelsen, visa upp för färgbutikspersonalen som kan berätta vad som händer och varför. Handlar jag på stormarknaden får jag stå mitt kast. En del väljer konsekvent dyra produkter i dyra butiker. Det kommer jag aldrig göra, men ibland är det värt att gräva lite djupare i plånboken. Hoppas och tror att detta var ett sådant tillfälle.

Jorden anropar Regina Lund

Dagens blogginlägg presenteras av Sara. Eller rättare sagt, det var hon som gav mig idén, så tack för det!

För folk i min ålder dök namnet Regina Lund antagligen upp tidigt 90-tal när hon gjorde sketcher i radio och tv, eller kanske som snygg, men väldigt märklig kontorist i Rederiet några år senare. För en yngre publik är hon kanske mer känd som medium i TV4:s knäppisserie Det okända. Själv presenterar hon sig numera som:

”Professional Award winning hard working Swedish Actress, Swedish Grammy nominated Recording Artist with 10 albums in her name, live performer, singer songwriter to over 150 songs, albums out on Spotify and Itunes, author of 3 books, 17 art exhibitions, creator of Regina Records and ReginaSays publishing, CEO of Regina Lund AB/Remembrance AB, performing as an artist with her own material as well as acting lead roles in musicals, films, tv series and at theatres all over Sweden.”

Det låter som minst en framgångsrik karriär, möjligen fyra: skådespelerska, artist, konstnär och författare. Desto märkligare då att hon inte tycks ha fått ihop en enda krona, tvärtom hotar vräkning och ett liv på gatan.

”Hon berättar att hon inte har haft pengar att betala hyran till sin tvårumslägenhet i södra Stockholm och bostadsföretaget Familjebostäder har vänt sig till inkasso och Kronofogden. Fordran gäller obetalda hyror från augusti till december förra året på totalt 31668 kronor. Regina Lund har sagts upp från sin lägenhet och vräks om hon inte flyttar.”

Inget konstigt med det, kan tyckas. Om någon hade varit skyldig mig över 30000 kr i ett halvår hade jag också gått till Kronofogden, och hade människan bott i en bostad jag äger utan att betala för sig hade jag vräkt henne. Hade hon dessutom – efter att hon skaffat en skuld till mig – publicerat bilder på Instagram från sin semester på Maldiverna, hade det inte gjort mig mer välvillig. Ingen borde vara förvånad, men det är just vad Regina är:

”Det står i papperen att jag måste lämna min lägenhet omgående. Jag trodde inte detta hände i Sverige.”

Varför skulle man inte behöva göra rätt för sig just i Sverige? Och hur har hon, ”professional award winning hard working swedish actress”, hamnat här? En ledtråd får man i snyftartikeln:

”Jag jobbar hårt dygnet runt utan lön. En rätt normal vardag för mig som frilans men nu under pandemin har det varit extra hårt, bortom vad jag kunnat förutspå.”

Att allt tycks komma som en oförutsedd händelse gör inte precis reklam för henne som spågumma, och varför jobbar hon dygnet runt utan lön? Min gissning är att hon jobbar med sånt som saknar marknad. Det är inte helt ovanligt för oss frilansare. Man drar igång projekt för att se om det kan bli något, och kan det inte det tjänar man inga pengar och får antingen släppa det eller göra det vid sidan av något som sätter mat på bordet.

För ett drygt år sedan skrev jag om en annan kulturarbetare, som inte fick ”ett jävla stipendium” och i värsta fall skulle bli tvungen att ”knega som speleman på företagsgig”. Samma förakt där. Det är helt uppenbart att de anser sig för viktiga för att behöva försörja sig. De ska kunna jobba med sin hobby ”dygnet runt utan lön” och så får någon annan ta smällen.

I detta fall ett allmännyttigt bostadsbolag, eller rättare sagt deras övriga hyresgäster och möjligen skattebetalarna. Kommunikationschefen säger att de gett flera anstånd och jobbar med avbetalningsplaner, men det bygger ju på att den skyldige bemödar sig med att kontakta dem, vilket i Regina Lunds fall tog sju månader!

För mig får hon såklart jobba med vad hon vill, men om ingen vill betala för jobbet har hon att välja mellan att dra in pengar på annat sätt eller bosätta sig i en koja i skogen. Hon kan naturligtvis inte välja att bo i hyresrätt om hon inte betalar hyra!

Bulletin, en dåligt utförd dålig idé

Jag har inte nämnt tidningen Bulletin med ett ord på bloggen sedan starten två dagar innan julafton. Jag hade inga stora förhoppningar om den och ett tidigt besök på sajten gav inte mersmak. Tvärtom, jag tyckte att sidan var ful, rörig och ungefär så ointressant som jag hade räknat med. Men jag tänkte, som med alla svenska ”medströmsmedier”, från Expressen till Flamman, att jag säkert skulle återkomma till Bulletin när någon i mitt flöde länkar något intressant.

Men det hände aldrig. Idag gick jag in där för andra gången och det var lika fult och rörigt nu. Fast lite mer intressant har det ju blivit i och med att ägarna och journalisterna haft öppet krig – i andra medier.

Kraschen gick snabbare och värre än vad jag hade trott, men jag är inte förvånad. Här har ett gäng som inte tidigare drivit en tidning köpt över ett gäng profilerade skribenter som Ivar Arpi, Per Gudmundson och Alice Teodorescu. Det är bara det att nästan alla Bulletins journalister är ledarskribenter. Det är lite som att starta ett fotbollslag och bara köpa in högeryttrar eller att starta band med enbart trummisar.

Förmodligen är det denna snedfördelning som gör att Bulletin inte levererat ett enda scoop under de här knappa tre månaderna. Tvärtom har de vid ett tjugotal tillfällen beslagits med plagiat. Ja, vill man framstå som unika kan man inte ”göra en Pascalidou” och definitivt inte tjugo.

Men det märkligaste med den här soppan är ändå att allt görs offentligt. Chefredaktör Arpi talar ut i Journalisten, journalistfackets tidning, där han klagar på människorna som betalar hans lön. Ägarrepresentant Sanandaji kontrar med att kalla sin chefredaktör för lögnare och sin (!) tidning för ”trist sojabaserad lättmjölk”.

Vad hade de trott, att de skulle kunna ställa in skorna och göra Sveriges bästa och mest lästa tidning? Kanske har de blivit så söndercurlade på sina stortidningsredaktioner att de trodde på det själva. Arpi är en erfaren ledarskribent, Teodorescu en erfaren samhällsdebattör och Sanandaji en erfaren forskare, men ingen av dem är entreprenör eller tidningsmakare. Chang Frick gjorde fler avslöjanden i veckan på den tiden Nyheter Idag bestod bara av honom som åkte runt i en skrotbil på nätterna och letade scoop än vad Bulletin gjort på ett kvartal.

Kvartal ja! Äh, nu har jag gnällt nog för idag.

Ofrivilligt sparande

Ordval säger ofta en del om vad man egentligen tycker. I ett reportage på Sveriges Radios Ekonomiekot om konsumtionsvanor i pandemitider pratar man om ”ofrivilligt sparande”, att man är ”förhindrad att konsumera” och diskuterar om vi efter en öppning av samhället kommer att ”ta igen förlorad konsumtion”.

Jag brukar inte lyssna på Ekonomiekot, så jag vet inte hur det brukar låta, men det här reportaget hade rena begravningsstämningen, inte bara för att vi som nation bränner för lite pengar nu utan också skräckscenariot att vi kommer att fortsätta med våra nyvunna vanor. Hela tiden med formuleringar som visar att sparande generellt är något dåligt.

SEB:s privatekonom lämnar dock ”lugnande” besked. Han tror på en ketchupeffekt, att vi så snart det går inte bara kommer konsumera som tidigare utan också se till att handla lite extra för de pengar som under 2020 sparats ”ofrivilligt”.

Jag tror att han har rätt, men till skillnad från Sveriges Radio beklagar jag det. Här har många fått ett gyllene tillfälle att lära sig att uppskatta billiga nöjen och märka att det blir pengar kvar i plånboken om man inte konsumerar närmast tvångsmässigt. Uttrycket ”förlorad konsumtion” visar hur galet vårt samhälle blivit.

Om Sveriges och andra länders makthavare inte längre hittar tillräckligt trovärdiga skäl för att tvinga restauranger, butiker och nöjesetablissemang att hålla stängt kommer med all säkerhet de som tidigare saknade marginaler i sin ekonomi återigen maxa sina krediter och vara helt i händerna på yttre omständigheter. Slutet gott, allting gott. Eller i alla fall så gott som helt vansinnigt.