Det är ändå våra pengar

”Så kommer du inte säga om du blir sjuk” får man höra när man vill ha en mindre stat och lägre skatter, men det är ju våra pengar även om de tar vägen via staten. De som tycker att ”det är häftigt att betala skatt” tycks tro att 2+2=5 när staten tar in skattepengar när det snarare är tvärtom, att 2+2=3 eftersom den fjärde kronan sprättas iväg på kommunala ”tänkarhattar”, svenskt socialbidrag till Iraks försvarsminister och Afghanistans rikspolischef, eller något annat som inte gagnar skattebetalarna.

”Ey, jag behöver klippa mig också! BETALA!!!”

Fick vi behålla mer av våra egna pengar skulle vi ha råd att betala våra egna kostnader. All verksamhet utanför svenska staten är inte dyr. Jag hörde om en svensk familj som hade bott i Tyskland, men flyttat tillbaka till Sverige. Eftersom de hade kvar tyska vänner var de ofta där och kom på att det var billigare för dem att gå till tandläkare i Tyskland och betala fullt pris som turister än att nyttja subventionerad svensk folktandvård. Varför, är tyska löner lägre eller är det så att endast Sverige har svensk byråkrati? Jag vet många som passat på att göra omfattande hälsokontroller på utlandssemestern. I den mån det ens går att göra i Sverige är det skitdyrt.

Jag opererade hjärtat i höstas. Region Stockholm ville inte erbjuda mig detta, antagligen för att deras kö redan är mer än årslång. Men innan jag åkte utomlands för operation kollade jag med en svensk privatklinik. De skulle ha strax under hundratusen. Mycket pengar för ett par timmar på operationsbordet och en dags observation, men en genomsnittlig löntagare betalar betydligt mer i skatt på ett enda år.

Jag vill ha en stat och tycker att det är bra om ”det allmänna” kan hjälpa dem som inte har råd, men be mig inte känna tacksamhetsskuld för att jag ibland får återbäring på mina egna skattepengar.

Att skala ner börsposter

Det här må vara ett tacksamt problem, men även sådana måste hanteras. Om man köper en skaplig post av en fond eller aktie, alltså ungefär för den mängd pengar man vill ha i pappret, och så går det bra, vad gör man då?

Tjänar man 10 procent är det såklart frid och fröjd. 20 också. Men någonstans längs vägen hamnar man i en obekväm position, förutsatt att man inte ser investeringen som fullvärderad eller mer än det, för då är det ju bara att hiva iväg hela innehavet.

Jag ska beskriva två exempel i min portfölj, så får vi se om vi kan bli kloka ihop. Först ut, fönstertillverkaren Inwido. Det är ett fint bolag jag gillat länge, men jag har alltid tyckt att aktien varit för dyr. Men så i april förra året stod stjärnorna rätt. Ett virus hade pressat det mesta på börsen. Nu började det stiga igen, men jag tyckte att den fortfarande var billig. Q1-rapporten såg bra ut och jag slog till samma dag.

Ibland skalar jag in mig långsamt, men här köpte jag en ganska bra hög med aktier direkt. Hur som helst steg den direkt, så jag nöjde mig med de jag fått. Efter en månad var den upp 10 procent, efter ytterligare en månad 20 procent. Jag såg inte fönster som ett klockrent ”corona-case”, men kanske lite för det renoverades mycket i somras. Dessutom nämns den allt oftare som en miljöaktie eftersom energieffektiva fönster innebär mindre el, gasol eller vad man nu eldar med. Så jag höll kvar aktierna.

Och på den vägen är det. Efter ett knappt år är min aktiepost upp 164 procent och mitt klart största aktieinnehav. I årsredovisningen skrev vd:n att även 2021 inletts positivt med en stark orderbok. Jag tänker att säger man det 29 mars borde siffrorna för första kvartalet också bli rätt okej. P/E-talet är 17 och en liten utdelning (3 %) hägrar. Det känns inte som ett överpris.

Samtidigt är jag nu lite väl tung i detta innehav, så kanske borde jag sälja hälften. Hur hade ni gjort? Att skala in sig känns naturligt. Går det upp har man tjänat pengar, går det ner får man köpa fler aktier till rabatt. Men att sälja en del känns alltid som en garanti för missnöje. Går det ner förlorar man pengar. Går det upp surar man över att man har sålt för billigt.

Men vi ska ta ett ännu knepigare exempel. Nu är det väl knappast någon som har börsinnehav på en vanlig aktiedepå med reavinstskatt på eventuell vinst, men jag fick det när jag ärvde andelar i globalfonden Handelsbanken Global Tema.

Den har gått ganska bra, men den relativt höga förvaltningsavgiften hade gjort att jag sålt direkt om det inte vore för kombinationen depå och hög vinst. När man ärver värdepapper övertar man också anskaffningsvärdet och i skrivande stund är mitt innehav +689 procent!

Eftersom vinsten är över 400 procent kan jag använda schablonmetoden vid försäljning, alltså räkna 20 procent av försäljningspriset som omkostnadsbelopp, men skatten blir ju ändå gigantisk. Vad gör jag, river av plåstret på en gång eller väntar så länge det går för att skjuta upp skatten? Eller är det skalning som gäller även här?

Det var dagens huvudvärk.

Att starta eget

Gårdagens inlägg handlade om alternativa anställningsformer. Nu till min favoritvariant – egenföretagandet. För att förenkla fokuserar jag på enskild firma. Jag har aldrig startat aktiebolag och vill egentligen inte ta den diskussionen. En del tycker att AB enbart har fördelar. Det ger t ex fler möjligheter till avdrag. I aktiebolaget kan du äga bilar och fast egendom till skillnad från den enskilda firman som inte är en juridisk person. Å andra sidan kompliceras redovisningen lite.

Jag säger inte att alla borde ha ett eget företag i någon bolagsform, men många. Som företagare väljer jag själv vad jag vill och inte vill göra. Jag styr mina arbetstider och kan närsomhelst lägga om verksamhetens inriktning utan att fråga någon om lov.

Och som jag var inne på igår är det många uppdragsgivare som inte vill bli arbetsgivare. Med arbetsgivarrollen kommer en massa ansvar, sjuklön, anställningstrygghet och sånt.

”Ikväll? Lite pappersarbete...”

Får man anlita någon som fakturerar blir tröskeln lägre. Och det är inte särskilt krångligt att starta eget heller. En enskild firma kräver inget startkapital. Det kostar ett par tusenlappar och tar någon dag att komma igång. Lite beroende på vad du behöver: registrerat företagsnamn, hemsida, bankkort?

Ska du leva på företaget från dag 1 behövs det såklart kapital, men det är inget som hindrar att du startar eget vid sidan av anställning eller studier. Alldeles oavsett föreslår jag att du skaffar FA-skatt, alltså F-skatt så att du kan fakturera, men A-skatt så att du ändå kan vara anställd. Jag har haft det i tjugo år och hittills inte sett någon nackdel.

Bokföringen tar emot för många. Det är såklart en nackdel att behöva upprätta en lagstadgad redovisning, men man ska inte överdriva problemet. Det finns bokföringsprogram som för en låg månadsavgift gör merparten av jobbet, men allt du egentligen måste ha är papper och penna. Det är inte rymdfysik och självaste Skatteverket håller kostnadsfria informationsträffar för att hjälpa igång dig.

Och det är med bokföringen som med Pippi Långstrumps skolgång som var förutsättningen för sommarlovet. Utan bokföring – ingen avdragsrätt. Det är en stor uppsida med eget företag, att kunna dra av kostnader i verksamheten. Exempelvis får du göra reseavdrag från första kronan, till skillnad från privata jobbresor där du själv får stå för de första 11000 kronorna.

Men först måste du starta. Jag har inte ångrat mitt företagande en enda dag. Jo, det har jag nog, men det har varit värt bekymren. Lite som föräldrar brukar säga om sina barn.

Alternativa arbetsformer

När jag berättar att jag inte haft en fast anställning sedan år 2000 blir folk nyfikna. Kanske till och med sugna att följa efter, vad vet jag.

Det enklaste och kanske vanligaste sättet (tillika det sätt jag använder) är att starta eget. För att för omväxlings skull vara lite systematisk tänkte jag ta egenföretagande i ett eget inlägg imorgon. För det finns ju fler sätt.

Ett är att välja timanställning. Någon kommer att reagera på ordvalet. Lyssnar man på statsmedia och LO är det lätt att tro att ingen väljer det frivilligt utan att det är en anställningsform man tvingas till av elaka arbetsgivare, men faktum är att en del aktivt väljer behovsanställningar, en eller flera parallella. För det där med behov går åt bägge håll. När man inte har tid eller lust att jobba låter man bli. Är man bra får man nya chanser.

Projektanställningar av olika slag går både att administrera själv eller dra genom ett bemanningsföretag eller vikariepool. För femton år sedan jobbade jag själv extra på somrarna, på företag som hade sin högsäsong då, men vars personal ändå ville ha sommarlov. Min egen verksamhet hade lågsäsong så det passade bra att dra in lite okomplicerade pengar på det viset.

Som frilans kommer du förr eller senare träffa på företag som inte vill anställa dig för tillfälliga uppdrag för att administrationen är för krånglig. Då kan du gå via en faktureringstjänst, företag som fakturerar uppdragsgivaren, betalar lön till dig och tar en slant för besväret. Min högst personliga bild är att detta är särskilt populärt hos skådespelare. Kulturarbetare lider ofta av svår administrationsångest.

För allra bäst tycker jag att det är att starta eget, fakturera själv, behålla kontrollen och alla pengar (förutom drygt hälften som staten lägger beslag på). Mer om egenföretagande imorgon!

Varför har inte fler mer?

Att tid är en viktig faktor för sparandets utveckling är allmänt känt och tydliggjordes ytterligare av Avanza häromveckan.

Staplarna begriper jag, ju äldre man blir desto mer pengar har man. Det är skalan jag inte förstår. Jag tror att jag snålat ihop min första miljon när jag var 28. Av Avanzas 28-åringar är det bara en dryg procent som gjort detsamma.

Nu kan man invända att en del spridit ut sitt sparande över flera banker, men då ska man komma ihåg att de 28-åringar som har depå hos Avanza knappast är genomsnittliga. Banken har en dryg miljon kunder. Nordnet aningen fler, men färre i Sverige. Många, t ex jag, är kund hos bägge. En förkrossande majoritet av svenska folket har ingen nätmäklare alls. Vi kan anta att andelen miljonärer i den gruppen är väsentligt lägre.

”Investeringssparkonto, vad fan är det?!”

Men okej, många av dagens 28-åringar har knappt doppat tårna på arbetsmarknaden och i den mån de haft något kapital att tala om har de tvingats skjuta in det i sitt boende, som de ändå har lån på. Men låt oss röra oss uppåt i diagrammet. Bara sju procent av Avanzas 40-åringar har en miljon i depån, 93 procent har det inte! Och återigen, det här är inte ett snitt för befolkningen utan kundbasen hos en nätmäklare som främst vänder sig till börsintresserade.

Det skrivs böcker om hur man blir rik. En av mina kompisar skrev ”Miljonär innan 30 och pensionär innan 40”. Hoppas att jag inte låter stöddig nu för det är absolut inte min avsikt, men själv skulle jag vilja läsa en bok om hur man med normal lön lyckas med bedriften att inte bli miljonär ens innan 40. Om man inte är narkoman eller spelmissbrukare alltså.

Rimdahl, kapitel sju

Många yrkeskriminella är nog det för att de inte kan något annat och antagligen inte skulle kunna göra så mycket annat heller. Som Leif G W Persson svarade på frågan om Åmselemördaren Juha Valjakkalas framtid: ”Jag tror ju inte han blir blir generaldirektör någonstans.”

Inte generaldirektör.

Det tydligaste exemplet på den oorganiserade brottsligheten måste vara när Lars-Inge Svartenbrandt iklädd damperuk och lösmustasch flydde på cykel och gömde sig under en gran där han somnade och greps. Inga generaldirektörserbjudanden där heller. Inte ens från MSB.

Men så finns det kåkfarare som inte passar in i mallen. En sådan är Maskeradligans ledare Mats Rimdahl. Jag har läst en del om honom och lyssnat på SR:s intressanta dokumentär om ligan. Alla som träffat honom verkar tycka att det är en skärpt kille. Innan Rimdahl blev rånare var han yrkesmilitär med ljus framtid, men hans organisatoriska kvaliteter borde ha gett honom även andra möjligheter. Han kunde ha startat eget i säkerhetsbranschen, jobbat med film eller vad som helst. Ett tag var han tydligen lärare på en folkhögskola, fast med fejkat cv.

Framförallt verkar Mats Rimdahl tillräckligt smart för att märka att den kriminella banan inte var optimal för honom. Första gången han åkte dit var 1986 och efter det har han knappt varit på fri fot mer än 2-3 år i taget. Vid 64 års ålder är det nu dags igen, efter att han för åtminstone tredje gången påträffats med ett falskt polisleg.

Teoretiskt kan han ha tjänat bra pengar på något ouppklarat brott, men när han summerar sitt ”yrkesliv” har jag ändå svårt att tro att han tycker att det varit värt det. Klent med pensionspoäng också. Lite sorgligt, kan jag tycka.

Om samhällets stöttepelare viker ner sig

Jag såg en insändare i Göteborgsposten om skatt på kapital med en lite ovanlig vinkel.

Klicka på länken eller bilden om du inte har väldigt god syn.

När det gnälls över kapitalbeskattning brukar en del svar, även i mitt kommentarsfält, gå ut på att det faktiskt inte drabbar någon fattig. Ett välfärdssamhälle bygger på att de mest välbärgade delar med sig, och de mest välbärgade återfinns definitivt på världens börser, det tror jag ingen ifrågasätter.

Men det finns ett annat sätt att se på saken, som jag tycker att insändarskribenten belyser fint. De som tjänar mest gör sällan det för att de haft tur. De har kämpat för det, pluggat hårt, jobbat ännu hårdare, försakat fest och lättja till förmån för timme efter timme på kontoret. De har belånat sig för att bygga sina imperier, väl medvetna om att ingen kommer att hjälpa dem om det går åt skogen. Det gäller inte alla, men många.

”Ey Yo, jag stretar på
från undergroundnivå.”

Vad skulle hända om dessa människor slutar att vilja bidra och tröttnar på att ständigt framställas som samhällsparasiter och slavdrivare? Att betala skatt är inte frivilligt, men det går trots allt att göra mycket för att komma undan, särskilt för bättre bemedlade företagsledare. De behöver inte ens flytta utomlands, det räcker med att de startar nästa fabrik i Asien istället för Askim. Företaget kan flaggas ut och den egna förmögenheten flyttas till en brevlåda långt från svenska skattemyndigheter.

Jag talar inte i egen sak här. Mitt företag har aldrig anställt någon och de småslantar jag betalat i skatt kan finansministern ha och mista. Men när dagens företag drar åt sina kranar och morgondagens företag aldrig startar eftersom deras potentiella ägare ser ett betydligt bekvämare liv framför sig som anställda förskollärare eller sopåkare, vem ska Maggan då beskatta för att bekämpa ”orättvisor”?