Åtta timmar exakt lagom?

Vem tusan har bestämt att fyrtio timmars arbetsvecka uppdelat på fem åttatimmarsdagar är en idealisk arbetstid? Det har politikerna och arbetsmarknadens parter gjort. Fast bara för att det finns en arbetsnorm behöver man ju inte anamma den. Det går att jobba deltid och/eller kanske kombinera flera jobb.

Men det är inte helt lätt. Ska man gå ner i arbetstid måste man inte bara gå emot normen, man måste hitta en arbetsgivare som gillar läget. Förutom vid tjänstledighet för utbildning eller om man är berättigad till deltid enligt föräldraledighetslagen kan arbetsgivare neka dig deltid på ditt befintliga arbete, och det är ofta svårt att skaffa ett jobb man vill ha med lagom mycket deltid, eftersom hela samhället är uppbyggt kring tanken att alla ska och vill jobba just heltid.

För många tror jag att ett beting vore det bästa, en tydligt utformad tjänst och när du är klar med dina arbetsuppgifter får du gå hem. Andra skulle må bäst med långa och färre arbetspass, ytterligare en grupp hade trivts med extrem flextid där man kan känna efter från dag till dag eller vecka till vecka hur mycket man vill jobba.

Okej, jag fattar att ytterst få arbetsplatser kan vara rena fritidsgårdar där personalen går runt och känner efter hur och när de ska jobba, men det är trist om många som skulle vilja jobba deltid inte kan komma dithän. Främst för att de inte skaffar sig de marginalerna i sin privatekonomi. Fast där är jag inte säker på att alla tänker rätt. Har man mer fritid kan man pressa kostnader med en helt annan effektivitet.

Det största problemet tror jag ändå är att man tråkas av både kollegor och andra. Så fort någon frisk och arbetsför människa frivilligt vill gå ner på deltid får denne höra att de sabbar systemet. ”Hur skulle det gå” om fler jobbar mindre och därmed sänker skatteintäkten? Jag skulle vilja vända på det. Varje år kostar sjukskrivningar för psykisk ohälsa tiotals miljarder. Mycket av denna kostnad (och mänskligt lidande!) skulle garanterat försvinna om samhället slutade att försöka pressa ner människor i färdiga mallar.

”Man kan inte bli rik i Sverige”

Detta har jag hört till leda. Av vänner och politiker. På nätet, men också innan nätet ens fanns. Det blir dock inte mer sant ju fler gånger det sägs. För det kan man visst, trots höga skatter. Massor av svenskar är bevisligen rika. Man kan bli rik på företagande, lönearbete eller hobbies som spel, aktier eller bostäder. Det går till och med att bli rik på att samla burkar!

The one and only – Burk-Curt

Just det hör till ovanligheterna, men i den grupp svenskar som startat en Ica-butik får åtminstone jag uppfattningen att rikedom nästan verkar omöjlig att undvika. Samma sak med politiker och fastighetsmäklare.

Jag tror att de flesta som säger att det inte går att bli rik inte ens försökt. Det är mycket enklare att konstatera att det är omöjligt, så slipper man jobba för det, och då kan man heller inte misslyckas i sina försök.

Kämpa...

Lite beroende på var gränsen dras för begreppet rik är det däremot inte lätt att bli rik, men vad fan är det? Det är svårt att leva, att få relationer att funka, att hålla vikten, undvika sjukdomar och idioter. Det är inte detsamma som att det inte går. Nej, sätt dig ner på en stol och håll käft istället, och få nå' gjort:

Olika syn

Såg en Flashbacktråd som på ett tydligt sätt illustrerar hur olika människor är. En person (ålder och kön okänt) lever på socialbidrag och får 3800 kr i månaden efter att räkningarna är betalda. Allt frid och fröjd?

Nej, för det måste hela tiden köpas grejer för lite mer än vad pengarna räcker till. Soffan är trasig så han/hon ”måste köpa en ny”, om än begagnad. En dator, en tv, affischer på väggarna osv, i all oändlighet. För om människan köper allt detta, tror ni det räcker då? Knappast.

De som kommenterar i tråden går att dela upp i två grupper, de som skriver ”Skärp dig, jävla parasit!” och de som likt Monty Python-sketchen Four Yorkshiremen talar drömmande om den tid när de själva inte hade någonting och var glada ändå. Än så länge har ingen berättat att de växte upp i en hoprullad dagstidning i en septitank, men det kanske kommer.

Home, sweet home!

Jag har själv en fungerande soffa och dator, och mina väggar är inte tomma trots att jag den senaste tiden sålt av tavlor för glatta livet, men de flesta dagar spenderar jag noll kronor. Jag kommer sällan upp i 3800 kr utgifter på en månad utöver de fasta kostnaderna. Det ligger helt enkelt inte för mig att spendera. Varför – uppfostran, nedärvd snålhet, allmänt sjuk i huvudet? Jag vet inte, men är glad och tacksam över det.

Jag vet inget om denna bidragstagare, men jag anar att det är en person som är van att spendera. Hade jag varit i hans/hennes läge hade jag tänkt: hur kan jag laga soffan så att den håller ett tag till, vem i min bekantskapskrets har en dator de vill bli av med, i vilken Facebookgrupp skänker folk bort gamla tv-apparater osv.

Personen vantrivs uppenbarligen med sitt liv och har inte valt att leva på bidrag för skojs skull, och jag fattar att upplevelsen inte kommer att bli kul oavsett, men känner att det åtminstone finns plats för lärdomar här. För tanken att inte spendera finns inte.

Swish & a-kassa

I höstas ifrågasatte jag Helena Edlunds position när hon eftertaxerats för Swishintäkter. Nu kommer ett knepigare exempel.

Journalisten Otto Ekevi startade en Youtubekanal samtidigt som han gick på a-kassa. Han la ut sitt Swishnummer på kanalen och drog under åtta månader in c:a 5000 kr. Gissningsvis mest via Swish, men troligen är det också lite reklamintäkter i det. Då hörde a-kassan av sig och ville ha tillbaka de 43860 kr han fått i ersättning, med hänvisning till att han startat näringsverksamhet. Rätt eller fel?

Här är jag mer benägen att fria än i Edlund-fallet, främst av två skäl. Till skillnad från Edlund driver Otto Ekevi inget företag, och 5000 kr må vara pengar, men under perioden blir det 625 kr i månaden. Ekevi säger visserligen i SVT-reportaget att det inte ens räcker till knäckebröd, men som vanligt när knäckebrödsjämförelsen dras fram undrar jag var de köper sitt bröd. Handlar han Wasa Husman på Willys blir det nästan ett kilo per dag.

Men okej, han är inte den första journalist som visar sig dålig på på matte, och för att vara näringsverksamhet är det rätt små pengar. Det är en hobby som går plus. I bästa fall, har han köpt någon mikrofon, kanske ett kamerastativ och bjudit några intervjuoffer på fika är det troligare +/- 0.

Jag skulle snarare se Youtube som en jobbannons. ”Här är jag, det här kan jag, här är mina kontaktuppgifter.” Vore jag Otto Ekevis a-kassehandläggare eller arbetsförmedlare skulle jag tycka att det vore en bra grej. Vill de hellre att han sitter i tv-soffan och äter chips kan han säkert göra det, men det gagnar exakt ingen.

När verkligheten går på värdegrund

Balders vd Erik Selin intervjuades i DI Weekend och lyckades reta upp halva Finanssverige genom att säga att män och kvinnor är olika.

”Män och kvinnor är jätteolika totalt sett, är de inte det? Varför skulle vi vara lika här? Vi är inte lika på något annat sätt heller.”

Och angående färre kvinnliga investerare i fastighetsbranschen:

”Jag tror inte att det finns hinder i vägen för kvinnor. Det är inte så att det finns någon som sätter upp en stoppskylt. Det kan handla om att kvinnor är mindre riskbenägna eller har andra intressen som de tycker är mer intressanta.”

Jag kan inte bedöma vad det beror på att färre kvinnor startar fastighetsbolag, och jag ser inte heller varför det skulle vara ett problem, men jag tycker att det alltid är intressant när någon vågar gå emot politiskt korrekt konsensus. Jag tänker att det kan hänga ihop med att Selin är mångmiljardär, så han har råd att gå sin egen väg.

Jag har både sett folk som vill stödköpa Balder-aktier efter utspelet och andra som kallar honom dum i huvudet. Två kvinnliga feminister skrev i en debattartikel att ”Selin borde ta initiativ till ett forskningsinstitut som river hinder för kvinnor som vill äga och driva bolag”. Med det önskemålet åskådliggör de kanske Selins tes om att män och kvinnor är olika bäst av alla.

Som han för övrigt säger i en tid då kön enbart tycks finnas när man vill hacka på män. För ett par veckor sedan fick män höra att vi som ett slags kollektiv borde ta ansvar för mäns våld mot kvinnor. Va? Jag har aldrig slagit en kvinna och är lika ointresserad av att ta ansvar för dem som gör det som för krigsherrar som Slobodan Milosevic eller Barack Obama. Kvinnor, hur tar ni ansvar för Johanna Möller och Kristi Brud? Inte alls, gissar jag, och det gör ni rätt i.

Häromdagen stod det förresten klart att Vårdguiden 1177 tycker att man i vårdsammanhang bör undvika att använda ordet kvinna för det är ju ingenting som säger att det bara är kvinnor som kan bli gravida och att kvinnor inte kan få prostatacancer.

T o m Wallström fick gnida sig iögonen efter den nyheten.

Och ja, även Wallström kallades både det ena och det andra för att hon hade fräckheten att koppla in hjärnan (om än tillfälligt). Jag kanske framstår som konservativ när jag hänvisar till faktakällan Dagissnuten från 1990:

Stelopererad vårdapparat

En kvinna från Lappland covidvaccinerade sig i Halland, vilket resulterade i att hennes lokala sjukstuga nekade henne den andra sprutan. Det låter jättefint med ”vårdval”, men det verkar ofta så här det funkar i praktiken. Regionerna är så stela att man undrar om någon i organisationerna hade klarat att jobba med någonting annat.

Jag blev själv drabbad av denna stelbenthet i vintras när jag pga ett missförstånd mellan två vårdinstanser fick en tid på Danderyds sjukhus. Jag är lite för rädd om min hälsa för att låta klåparna på denna skyddade verkstad ge mig vård, så den bokade jag av (det tog bara tre försök innan Danderyd förstått budskapet, efter att jag till slut skrivit till dem att ”jag ska INTE stå i väntekö, jag ska inte vårdas av er vare sig nu eller i framtiden – TA BORT MIG FRÅN LISTAN!!!”.

”Patienter? Men vi har ju administrationsdag ju!”

Jag känner en tjej som jobbar på Akademiska i Uppsala och hade hört positiva saker både från henne och andra om motsvarande avdelning där, så jag ringde och kollade med dem om min husläkare i Region Stockholm kunde boka in mig där och det gick fint. Så det sa jag till min husläkare, men inte kunde han göra det, för en gång i forntiden hade han försökt skicka en patient till ett annat landsting och det hade strulat.

För 25 år sedan bodde jag i en geografiskt stor kommun i norra Västmanland där jag jobbade i ena änden och bodde i den andra. För att slippa ta ledigt från jobbet en halv dag för att åka fyra mil enkel resa och samma väg tillbaka undrade jag med min lokala vårdcentral om jag inte kunde söka vård på den andra, några hundra meter från mitt jobb. Jadå, sa de. Nej, du är ju inte inskriven här, sa den. Så jag ringde tillbaka till den första som sa: ”De ska ta emot dig, vi tar ju emot deras patienter.” Och så där höll det på medan jag funderade över om jag var utsatt för ”dolda kameran”.

Trots att det i slutändan är samma plånbok som står för notan kan alltså småpåvar tjafsa i oändlighet. Jag kan inte komma på någon annan bransch där ”Kunden har alltid rätt” används mindre. Ska vara byggbranschen då...

Soldyrkan

Igår kom sommaren hit. 22 grader i skuggan, härligt i solen. Jag och större delen av Sverige och norra halvklotet har längtat efter detta.

Nu gäller det att vi utnyttjar det också, för rätt som det är blir det höst. Själv åt jag igår samtliga måltider förutom frukost ute på balkongen och tog ett par långa promenader. Jag har alltid varit ganska ute, men nu ska jag försöka leva mitt liv så utomhus det går. Poddar och telefonsamtal gör sig lika bra ute som inne. En del jobb också. Jag tycker att det är knepigt med datorjobb utomhus, men allt har en lösning.

Min poäng är att det gäller att ta vara på solen. Förutom att ge oss D-vitamin ger den oss lycka, rent vetenskapligt alltså. Att ta med sig en termos ut i skogen spöar alla uteserveringar i världen, även om det också kan vara trevligt. Nöjer man sig inte med en slät kopp kaffe funkar det även att ta med sig kaffebröd eller smörgåsar.

Om en månad (eller två) går det att bada också. Simning är underskattad träning, både nyttig och kaloribrännande, och den enda fysiska träningsform man inte blir svettig av. Men simhallar pallar jag inte med. Förutom att det alltid är några barn eller idioter som stör är omklädningsrummen och duscharna ofta ganska äckliga, vilket också visas i undersökningar. Och det är dyrt! I min lokala simhall kostar det 80 kr att plaska runt en timme. Tacka vet jag havet.

Fiske håller jag inte på med, annars är väl det också bättre på sommaren. Åtminstone slipper man borra hål i isen. Jag håller mig helst på land, men maximalt exponerad för solen. Eller ja, trots min tjocka kalufs kan jag behöva en keps så här i början av våren. Men ute tänker jag vara, i mån av sol alltså. Om jag minns rätt från tidigare år är det inte hugget i sten att det blir strålande solsken varje dag i fyra månader nu.