”Ångest” för ”fattiga” barnfamiljer

Flera har tipsat mig om den här artikeln. Ni får ursäkta att jag inte nämner er allihop, det är lite kaotiskt nu.

Det handlar hur som helst om en Helsingborgsfamilj med fem barn, från 1-18. Merparten av dem i skolåldern varför det är underligt att skolstarten kommit som en oförutsedd händelse för familjen, men så verkar det vara. Eller mer specifikt utgifterna som följer med den.

”Barnen vill gärna ha ryggsäckar som är hela och rena. Alla andra barn kommer med nya.”
”Hur ska vi klara månaden? Vad kan vi lägga upp till försäljning på marketplace?”

Min första fråga är om verkligen alla kommer med nya väskor varje år. Det är ett rätt stort steg därifrån till ”hela och rena” och de pratar ju om Facebook Marketplace, så då borde de veta att de hittar en ryggsäck i nyskick för en femtiolapp, troligen på gångavstånd. Säkert inte av ”rätt” märke, men man kan inte få allt. Det kan ingen, även om man inte väljer att skaffa hela fem barn (kondomer är faktiskt jättebilliga).

Socialtjänsten har konstaterat att familjen har helt normala inkomster. Som jag varit inne på tidigare ligger Riksnormen för försörjningsstöd ganska högt, så de kan säkert pressa en del i utgifterna. I en familj på sju personer lär det finnas kostnader som inte är huggna i sten.

Det enda jag sett hittills är att de gråtit ut i Sydsvenskan och det imponerar inte. Att kalla denna familj fattig är fånigt! Deras barn går i skattefinansierad skola och eftersom de inte ens kommer ner till socialbidragsgränsen är det helt uppenbart att föräldrarna klarar av att utrusta dem med ryggsäckar, skor, pennor och allting annat som hör skolan till. Jag har ingen stor tro på svensk skola, men jag hoppas ändå att barnen lär sig något där som gått dessa föräldrar helt förbi.

111 spänn i timmen

Vet inte vad jag ska tycka om brovakten som tjänar 111 kr i timmen. Som vanligt ger Aftonbladets ”journalistik” lite att önska. ”Ob-ersättningen för att jobba natt, helg och storhelg räckte inte långt”. Nehej, hur långt då? En variant vore ju att redovisa siffran istället för att göra en skriftlig bedömning av hur långt pengarna räcker.

Men 111 kr/timmen är tveklöst en låg grundlön och visst är det galet att man inte ska få tillgodoräkna  sig tidigare år vid en ny upphandling. Samtidigt är det ju inte säkert att man är värd mer pengar bara för att man har jobbat fler år. Jag har ingen aning om vilka förkunskaper som krävs för brovakter, men en sak vet jag – är man missnöjd med förutsättningarna på sitt jobb bör man rösta med fötterna och skaffa ett nytt.

”En kompis dotter säljer glass i sommar, och tjänar mer i timmen än jag. Hon är 15 år.”

Men om hon fortsätter att sälja glass i de fjorton år som Mikael Steen varit brovakt är nog inte hennes lön heller så imponerande. En del jobb är helt enkelt svårt att få en bra löneutveckling på. Reklamutdelare, jultidningsförsäljare, skolpolis ...

Scocconomics

Jag fick ett tips av twittraren med det svåruttalade namnet Srednq om ett poddavsnitt om ISK-beskattning från början av sommaren. Jag kan inte säga att jag hoppade jämfota av glädje. Det är ett ämne som stötts och blötts både här och där. Men jag började hur som helst lyssna och kände att detta inte går att lämna okommenterat.

Det handlar om en podd med det festliga namnet Scocconomics som gått mig förbi. Det är såklart den gamle LO-ekonomen, numera vänsterpartisten Sandro Scocco, som gett upphov till namnet. Podden gör han tillsammans med Jenny Lindahl, f d ordförande för Ung Vänster och dessutom ordförande för Centrum för marxistiska samhällsstudier.

Den som vill veta exakt vad jag pratar om hittar avsnittet här. Ni andra får hålla tillgodo med min extremt objektiva redogörelse.

Det första jag slås av är hur dåligt insatta de låter. Det är som sagt inga gröngölingar vi har att göra med. Scocco har väl varit ekonom i minst 30 år, skrivit ett tjugotal böcker och brukar plockas in som expert i nästan alla medieproduktioner som har med pengar att göra. Lindahl är en tant i min ålder som varit proffspolitiker större delen av sitt liv. Ändå tycks ingen av dem veta riktigt vad ett investeringssparkonto är.

Lindahl säger faktiskt just det i början: ”ISK-konto, vad är det ens?” Det är för övrigt den benämning de använder genomgående, ”ISK-konto”. K:et i ISK står ju just för konto, så ISK-konto borde läsas ut som investeringsparkonto-konto. Det kan verka futtigt i det stora hela, men jag förväntade mig mer av människor som jobbat med ekonomisk politik tre gånger så lång tid som ISK ens funnits.

Fast delvis spelar de nog. Den illa dolda tesen är att ISK är en sparform för en handfull miljardärer och dessa är de enda som skulle drabbas av en hårdare kapitalbeskattning. ”90-95 procent av hushållen har helt marginella kapitalinkomster. Där rök den tvåhundringen liksom”, säger Scocco som följer upp med det föga vetenskapliga påståendet att ”normala Svenssons har en enda tillgång, och det är huset”.

Och så låtsas man som att taket på tre miljoner var den ursprungliga planen trots att det bara någon vecka tidigare läckt ut att den socialdemokratiska arbetsgruppen först diskuterat nivåer så låga som hundratusen. I början av programmet kallar Scocco ISK-skatten för subvention, eftersom det i gynnsamma lägen blir billigare än den gamla reavinstskatten. Sedan övergår han till formuleringen bidrag. En lägre skatt på kapitalvinster är alltså ett bidrag i Sandro Scoccos värld.

Förutom att programmet dumförklarar sina lyssnare lyckas Scocco förolämpa såväl fattig som rik. Median-ISK:n är på 80000 kr, berättar man. Tappar de hälften vid en börskrasch spelar det ingen större roll för det är ju ändå bara 40000. I Scoccos hushållsbudget är det kanske växelpengar, men rätt många hushåll sväljer inte en förlust på 40 papp bara sådär.

Självklart får även de rika sin släng av sleven. Nästan alla rika har ärvd förmögenhet, fastslås det utan tillstymmelse till källa. ”Nu råkar du haft tur”, säger Scocco. För egentligen tycker han inte att någon förtjänar ett eget kapital, det är uppenbart. Till slut konstaterar de att om man konfiskerar de 70 miljarder kronor som finns i ISK, ”då gör vi något åt ojämlikheten”.

Jenny Lindahl spelar rollen som dum blondin, men hon ska inte komma undan kritik för det. ”Nu kanske jag är dum” säger Lindahl ett antal gånger under avsnittet. Det är en retorisk fråga som varje gång förtjänar svaret ”JAA!!!”. Rekordet var nog denna:

”Nu kanske jag är dum, men om man då kan välja mellan att... Säg att jag har tio miljoner och så skulle jag kunna välja mellan att använda dem på ett sätt som är jättekonstruktivt, typ skapa jobb och så där, men det verkar ju besvärligt jämfört med att bara ha dem på ett sånt här konto.”

Förutom det uppenbara att det inte räcker med att sätta pengar på ett konto för att få avkastning undrar jag vad Lindahl tror att en börsinvestering är för något. Hur skapas riktiga jobb, är det inte just genom investeringar på börsen, inte genom att skapa statliga tjänster med pengar man konfiskerar? Kanske borde poddmakarna gå ut ur studion och träffa vanligt folk, en småföretagare med några anställda eller ett månadssparande vårdbiträde som kan lära dem lite om livet.

Jag har visserligen bara hört ett avsnitt, men som ni kanske anar gav det inte mersmak. En ekonomipodd med tydlig vänsterinriktning hade kunnat kvala in direkt i min poddlista, men då får den göras av människor som kan tillföra något. För mig kvittar det om Scocco och Lindahl låtsas okunniga eller om de på riktigt är så dåligt insatta. Det här duger inte.

Vi hörs längs vägen!

Den här tiden på året brukar jag gå upp på dagligt bloggande efter sommarens halvfart, men ni som väntat på det får vänta lite till för nu är jag ute och reser och blir själv nöjd om jag orkar upprätthålla nuvarande frekvens, ett inlägg varannan dag.

Jag trodde att jag skulle ha flyttat från Sverige våren 2020, men det kom ett virus och lite annat emellan. Fler än mitt liv har satts på vänt, och många har drabbats betydligt värre, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är och har varit frustrerande.

Men nu är det förhoppningsvis på gång. I går drog jag iväg på en resa på obestämd tid med målet att köpa (eller i nödfall hyra) en bostad. Det ska bli intressant att se hur det funkar, och då menar jag inte bara bostadsshoppandet utan också hur det går att jobba och blogga längs vägarna. Ni som hört mig tala om digitala nomader vet att det inte är min högsta önskan att bo i ryggsäck.

Fast en del har storleken för att bo i.

Känner jag några av mina trognaste läsare rätt kommer det nu bli en del tjat om vart jag ska, men på den punkten har jag inte ändrat mig. Jag återkommer om det när allt är klart och inte en minut tidigare. Kommentarer av typen ”Hoppas det funkar bra i X-land” kommer att lämnas obesvarade. Jag hoppas förresten att jag kan lämna kommentarsfältet öppet och någorlunda omodererat utan att det blir mindre konstruktivt än vanligt.

GW varnar

Jag var lite kluven till ett tips från Sebastian om GW:s varning till småsparare. Tveksamheten bottnar i att jag gillade Leif GW Perssons böcker på åttiotalet, men upplever att bäst-före-datumet som samhällsdebattör passerats. Inte minst senare års politiska utspel har känts rätt virriga.

Fast ibland är han bra.

Men nu släpper vi det och går till varningen.

”Jag försöker avråda folk från att hålla på med aktier.”
”Jag vill inte bidra till folks olycka.”
”Aktier är sådant du håller på med om du har det gott ställt. Det är inte ett sätt att trycka upp pengar, som många tycks tro.”

Vi som hört honom prata börs de senaste åren har kanske fått en något annorlunda bild, men det är väl fint om han framhåller riskerna. Aktiehandel är inte ett sedeltryckeri och man ska inte handla för pengar man behöver i närtid. Dock skär sig citatet om att han vill avråda folk från aktiehandel med ”Jag har faktiskt inget enkelt råd” längre ner i samma artikel. Att låta bli att handla låter ju faktiskt jätteenkelt, lite som ett riksdagsjobb.

Trots att GW dykt upp som något av en börsguru på senare tid ska vi nog inte se honom som en erfaren expert på det området. Jag har inte hittat ett ord om professorns börsintresse före 2011. Jag tror säkert att han snackade aktier med Stenbeck under deras omtalade matorgier, men det är inte detsamma som ett genuint aktieintresse. Som många välbeställda gamla sossar verkar han ha kämpat med dåligt samvete över sin rikedom. Hans något selektiva inblick i börsbranschen tycker jag avslöjas här:

”De alternativ som bankerna erbjuder är oftast deras egna fonder. Men det är bara en annan form av aktiesparande, och inte sällan är avgifterna mycket höga.”

Låter det inte väldigt mycket som att han pratar om storbanker? Ni vet, där man handlade fonder och aktier på 1900-talet. Vore GW på riktigt mån om småspararna borde han berätta om moderna handelsplattformar, månadssparande, riskspridning, att förstå vad man handlar osv. Men det ger kanske inte tillräckligt många klick.

Hemester gone bad

Det har snackats en del om allemansrättens vara eller inte vara, och i samband med det har SVT tagit fram några exempel på fastboende som inte vill ha turister in på knuten. Fler som semestrar i Sverige ger fler konflikter.

Först har vi ett par i Visby som är gråtfärdiga över oljud från närliggande restauranger. Gillar man inte nattliv i juli månad ska man nog inte bosätta sig inne i Visby om man inte passar på att fjällvandra då. Samtidigt stör jag mig på den mesige miljöskyddsinspektören som söker dialog med krögarna som i sin tur skiter i honom. Får de inga repressalier av att inte följa reglerna lär de knappast börja nu.

Så har vi ett par som hastigt och olustigt fått galet mycket trafik på grusvägen som går genom deras tomt. De tycker jag är oskyldigare än Visbyparet. I Visby får man räkna med liv och rörelse, det har det varit ända sedan medeltiden. I en liten by vid Höga kusten ska man kunna få vara mer ifred. Men även här ligger det stora problemet hos slöa tjänstemän. I detta fall är det länsstyrelsen som känt till problemet och valt att försöka tänka bort det. Det gick sådär...

”Länsstyrelsen, var god dröj ...”

Svåraste problemet till sist. Husbilsägare som inte fattar regler eller väljer att skita i dem. T ex väljer de att inte förstå var och hur länge de får parkera. Det kanske inte vore hela världen. Värre när de kör sönder vägar för att de inte fattar hur tunga deras fordon är, eller hur man kör dem. Och så tömmer de sina latrintankar i naturen. Det sistnämnda handlar förmodligen om ren dumhet eftersom Trafikverket har rastplatser där man kan tappa ut sin skit helt kostnadsfritt.

Jag är rätt pessimistisk. Folk har en fantastisk förmåga att tycka att ”visst är det bra att det finns regler, och självklart ska de respekteras, men det behöver väl inte gälla mig och det här var förresten ett undantag”. Som jag läste i en länk jag fick från läsaren Michael måste folk ha lite hyfs och hänsyn för att allemansrätten ska funka. Så antingen måste lagöverträdelser beivras, och då måste det finnas en organisation för det, eller också kanske konceptet allemansrätt måste begränsas. Trist i så fall.

Hittepåjobb

Jag är den förste att applådera när unga sommarjobbar, men det måste vara med något meningsfullt, och just på det temat fick jag ett tips från en läsare.

Det kan förvisso behövas någon vuxen (eller närapå) representation i en park, men att fylla den med ungdomar som får betalt för att spela kubb och badminton är väl ändå inte riktigt att jobba? Håller ni ändå inte med mig drar vi det ett snäpp till.

”Istället för att plocka skräp och rensa ogräs har flera ungdomar fått möjligheten att skapa sina egna porträtt i Kulturskolan Unga Berättares regi. Det är 16-åriga Seif Othmans första jobb, berättar han.”

Ledsen att sabba din världsbild, Seif, men att klistra flörtkulor på en pappskiva är inte ett jobb, det är förskoleterapi! Och vad är grejen med att sommarjobb numera tycks liktydigt med att arbeta åt kommunen? När jag var 16, och för delen tidigare också, uppvaktade jag släktingar i privata näringslivet och ringde företag för att be dem om sommarjobb. Det var skitnervöst, och jobben jag fick var inte alltid roliga, men de var på riktigt.

Om jag inte redan avfärdats som bitter gammal gubbe kommer det att göras nu. Jag anser nämligen inte att dessa ”jobb” i pysselverkstäder och parklekar gagnar någon. Inte sommarjobbarna, inte kommunerna och definitivt inte skattebetalarna. Låt skolungdomar städa, plocka skräp och rensa sly i kommunal regi, men ordna inte hittepåjobb åt dem när de riktiga är slut. Hur tusan ska denna generation ta över samhället om de fostras in i en fantasivärld av curlingjobb och konstprojekt?