Livlöst på landet

För två år sedan skrev jag ett blogginlägg om ogästvänliga kommuner som inte ser sambandet mellan bemötandet av kommuninvånare och kommunens popularitet.

I många småkommuner får man betala barns skolgång för att sedan se barnen flytta till större städer så fort de pluggat klart. Sedan kommer de inte tillbaka förrän de går i pension och börjar kosta igen. Det är ett svårlöst problem, men det går an att försöka. Genom att locka arbetsgivare till orten, försöka få medborgarna att trivas och se till att det finns något att göra för unga vuxna, möjlighet att köpa bostad osv.

”Ööh! Går den här bilen till Stockholm?”

Eller också gör man som Olofström vars kommunstyrelseordförande drar de gamla trötta flosklerna om barnomsorg. Inte ett ord om hur han ska få ungdomar att inte köpa en enkelbiljett därifrån så fort de kan eller någonting konkret överhuvudtaget.

Det finns kommuner som är snabba och flexibla med bygglov, stödjer lokala initiativ eller bara en så enkel sak som att låta grannar dela på ett sopkärl istället för att betala för varsitt. Jag har själv bott i ett antal kommuner och märkt stor skillnad redan när jag ringt kommunens växel. Ibland kan man riktigt höra hur de tänker:

”Nu ringer en sån där jävla kravmaskin igen. Betala skatt och håll käft! Vi ska ju fika här nu, Majsan har köpt mums-mums.”

Här i Norge har landsbygden ett annat problem. Fastigheter köps in för den skog eller jordbruksmark som tillhör gården. Ofta av stora bolag som sedan låter husen förfalla. I en kommun anställde man nyligen en kille för ett projekt som heter ”Ljus i alla fönster” eller något sådant. Han kartlägger tomma gårdar i bygden och kontaktar ägarna för att höra om han kan hjälpa dem med något för att ta steget att sälja.

Jag läste om det där och kontaktade honom eftersom jag själv var sugen på att köpa en gård i hans kommun, och inte för att skövla skogen utan just för att bo där. Han bjöd mig på fika i hans hemmakontor/lägenhet där vi snackade om jordbruks- och bostadspolitik och han tipsade mig om tomma gårdar som stämde med min kravspec.

Någon vecka senare hade jag köpt hus i en annan kommun, men hann tänka att det där hade aldrig hänt i Sverige. När han är färdig med den norska landsbygden kanske han kan få igång den svenska. Börja med Olofström.

Första husprojektet

Häromdagen talade jag mig varm för vedeldning. Sedan dess har jag haft sotaren på besök. Han gick upp på taket och sotade skorstenen. Sedan gick han ner till källaren och tittade på min sotlucka, där askan skulle ut.

Innan han öppnade den varnade han för att han var osäker på om han skulle få upp den, men om det lyckades kanske den inte skulle gå att stänga för den såg lite trött ut. Mycket riktigt, efter två slag med hammaren hoppade hela luckan och halva karmen ut ur väggen. Det blev därmed dags för mitt livs första mureprosjekt (aningen roligare på norska, men jag kunde ändå hålla mig för skratt).

Här satt den, längst till höger.

Sotaren tipsade om ett par butiker där jag kunde köpa en ny sotlucka. Jag åkte dit och konstaterade att en motsvarande lucka kostade 1499 kr. Dels var det mer än jag hade tänkt mig, dels kändes det onödigt med en fläskig gjutjärnslucka. Den går ju inte att skruva fast i väggen eftersom det inte går att borra i den, i alla fall inte med mina borrmaskiner.

Jag struntar i hur det ser ut i källaren och det blir inte varmt där nere så det borde räcka med någon slags plåtlucka, som rimligen inte skulle kosta 1500 spänn. Snokade vidare och hittade en ”inspektionslucka” för 300 kr.

Den hade en plåtkant runt om, men om jag sågar den i bägge sidorna och knackar ner listen i nederkant skulle den göra jobbet.

Nästa steg var att mura tillbaka den del av väggen som åkte ut med den gamla luckan. Och lite mer eftersom den nya luckan var lägre. Murbruk är en billig råvara. Det som kostar är tiden det tar att använda skiten, men det var bara att skrida till verket. En vågrät träregel där luckans överkant skulle hamna. Sedan var det bara att ställa något under för att fixera den till rätt höjd. Hmm...

Konserver såklart!

Sedan var det bara att nöta på. Lager på lager, sida efter sida, tills väggen så småningom var precis lagom stor för att pressa dit den nya luckan.

Totalsumma 414 kr, norska. Jag är nöjd. Hoppas att sotaren också blir det.

Norrmännens märkliga mat

Jag har bott i Norge i några veckor och det vore förmätet av mig att såga hela landets matkultur. Det finns lyckligtvis inte heller skäl till det, norrmännen äter ganska rimligt. Okej, en del kallar smörgås för lunch, men visst har vi väl alla dagar då vi inte orkar laga riktig mat och då känns det bra att kunna ta ett par mackor och låtsas att vi ätit okej.

Och visst tycks norrmännen ha en osund kärlek till chips som här i landet går under den mysiga benämningen potetgull, och vad är egentligen grejen med att äta tacos varenda fredag?! Äter man inte det riskerar man att bokstavligen hamna ute i kylan.

Men tacos är ändå anständig mat. Då finns det annat jag har svårt för på riktigt. Hur kan en befolkning som äter så mycket bröd ha kommit på den absurda idén att baka mjukt tunnbröd med potatis som huvudingrediens? Lefser – varför?! Och när bröd är nationell lunch under namnet matpakke, varför i herrans namn köper man det fruset?

Det är inget fel med att frysa bröd, men låt konsumenterna frysa in det de inte hinner äta färskt. Att frysa in färskt bröd innan man säljer det är som att sälja kokt, kall potatis. Och apropå potatis. Mycket märkligt har jag både köpt och stoppat i mig, men ett av Norges baslivsmedel är fruset potatismos!

Det finns i lite olika utförande, men varianten på bilden innehåller bara mosad potatis (till ett väsentligt högre pris än potatis). Mjölk, smör och salt får man tillsätta själv, så det enda tillverkaren har gjort är att skala, mosa och frysa potatis. Orkar man inte göra det (varför man nu skulle skala potatis, det gör jag aldrig) orkar man väl knappt tugga?

I övrigt tycker jag att norsk mat är kanon. Så småningom kommer jag säkert delge recept på specialiteter som komle, kamkake och flatbrød.

Den vanliga visan

Företag får statligt stöd, företaget gör vinst och betalar inte tillbaka stödet. Känns scenariot igen? Själv känner jag igen det från Mikael Wiehes När bolaget kom till byn, som kom på skiva 1978.

”Bolaget blomstrade vinter och vår
medan dagbrotten växte till bölder och sår,
men det vet ju alla som har spelat hasard
att nåt ska man offra för att få nåt tillbaks.
Så bygden, den gladde sej och bolaget med,
tills plötsligt en dag när det kom ett besked
att vinsten hade sjunkit till knappt en miljon.
Nu måste bolaget flytta till en ny region.”

Carl-Henric Svanberg delar nog inte så många politiska åsikter med kommunisten Wiehe, men här går han i mina ögon ännu längre till vänster genom att säga:

”Vi var inte med i stödprogrammet för pengarna, utan för samarbetet mellan staten, företaget och de anställda. Att nu betala tillbaka skulle kännas som att man 'ger upp på systemet' och protesterar – det vill inte vi.”

Svanberg vill såklart bara sko sig. Nu passade pengarna hans agenda (och plånbok) och då låtsas han behålla dem som en slags solidaritetshandling. Själv sa jag istället så här, i januari:

”Om konkurrenterna får bidrag måste man själv ansöka för att hänga med, och om alla andra fuskar är det svårt att stå emot. Bidrag är lite som doping, vinnaren tar pengarna och det utgår inget bonuspris till bästa cyklisten eller löparen som går i mål ren (på 23:e plats).”

Det kan verka hårt att låta folk och företag krascha när verkligheten blir för tuff, men börjar man dela ut stöd blir det ofta så här. Några skor sig på andras bekostnad, några företag som hade förtjänat att gå i konkurs överlever med påföljd att andra – med bättre affärsidéer – får svårt att klara sig eftersom deras konkurrenter fått orättvisa fördelar.

Hade Sveriges och världens ekonomier mått bättre om det här viruset alla skyllt allting på i snart två år fått ha sin gilla gång på finansområdet och skördat de offer som förtjänat det? Det kan vi aldrig veta, men jag tror det.

Elda med ved

När elpriserna skjuter i höjden är det nog många som tänker tillbaka på forna tider när ved var den främsta värmekällan. Håll kvar den tanken.

Jag har hela fem kaminer i huset som komplement till en luft/luftvärmepump. När de väl sitter där får de vara kvar, men tre hade gott och väl räckt för att värma hela huset. Just i kombination med luftvärmepump får man dessutom fördelen av att varmluften från kaminerna fläktas runt i huset.

Min lyxigaste.

Hade jag byggt ett värmesystem från grunden hade jag nog valt en vattenmantlad kamin som värmer upp vattenburna element. Jag hade en kompis som använde så pass grova vattenelement och rör att han fick självcirkulation i systemet och därmed inte behövde frysa vid elavbrott.

För där har vi ännu en fördel med ved. Strömavbrott sker, särskilt på landet. Med ved som värmekälla blir man betydligt mindre beroende av el. Har man dessutom en vedspis, eller åtminstone en kamin man kan värma en kastrull på, håller man sig både mätt och varm.

Här blir det nog en gammaldags vedspis så småningom.

Är det inte krångligt att elda då? Livet är krångligt, men det finns större problem. Jag köper färdighuggen ved för 700 kr/kubikmeter av en bonde som levererar genom att tippa lasset rätt in i vedboden. Jag travar och hämtar sedan in den till huset i omgångar. Att få fyr i kaminen kan man göra i sömnen när man väl lärt sig respektive kamins egenheter. Visst är det bökigare än att knäppa igång ett elelement, men elräkningen blir mindre plågsam på det här sättet.

Politiker, kanske särskilt i EU, hatar oberoende medborgare och jobbar därför hårt på att reglera, eller helst förbjuda vedeldning, men än spirar motståndet, och den allt dyrare elen lär inte ändra på det.

Avanza-knarket

”Öppet knarkande på storbank” skrev bägge kvällstidningna i Stockholm igår efter att det blivit känt att narkotikahundar hittat knark på Avanzas kontor. Själv undrar jag mest när Avanza blev en ”storbank”.

Det är inte det att jag tar lätt på narkotikaanvändande. Alla som känner mig vet att jag är rabiat motståndare till allt från cannabis till heroin. Det är bara ingen chock. Som Avanzas Rikard Josefson uttrycker det:

”Vi är medvetna om att finansbranschen inte är underrepresenterad 

när det kommer till drogberoende”.

Det behöver man inte ha sett Exit för att känna, men har ni inte sett Exit bör ni absolut göra det eftersom den är skriven av en av världens bästa manusförfattare och innehåller gräddan av norsk skådespelarelit.

Men jag är mer uppgiven än jag var för tjugo år sedan (även om jag var lika rabiat narkotikahatare då). Då hade jag kanske tagit ut mina pengar från ett företag med omfattande knarkmissbruk för att visa att jag inte vill ha med sådana att göra. Nu ställer jag mig snarare frågan: Går det att undvika knarkare?

Var och varannan människa tycks bruka än det ena och än det andra, och inte förstå hur någon bakåtsträvare kan ifrågasätta det. De gånger jag vädrat min inställning i sociala medier har jag utan undantag mötts av mothugg. ”Använder du kaffe? Det är minst lika farligt...” (japp, på den nivån har argumentationen varit). När jag erbjuds knark tackar jag vänligt men bestämt nej. Vill andra knarka får de göra det. Jag tänker inte hyckla med att jag tycker att det är dumt, men känner inte att jag kan göra så mycket mer.

Tidsmiljonärer

Jag fick ett mejltips från Martin om en artikel med rubriken ”Time millionaires: meet the peoplepursuing the pleasure of leisure”.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker, mer än att den är intressant. Först handlar det om ”Gavin”, som tycks ha gjort en konst av att jobba så lite som möjligt. Han är mer kreativ än George Costanza i Seinfeld när det kommer till att lägga energi på att slippa lägga energi på något annat än att inte jobba, bl a gör han det genom att spela upp en lång Youtubefilm av en svart stillbild för att inte datorn ska hamna i strömsparläge när han inte är där.

Sedan följer en kaféägare som gick ner på deltid under pandemin och upptäckte att han älskar det. Och så håller det på, ihop med en massa statistik och experter som visar att det är nya tider och trender. Det är jag inte så säker på, men jag är den förste att applådera dem som utvärderar sina liv.

Samtidigt är det bättre om vi letar efter vettig sysselsättning än att vi försöker göra mindre av det vi redan gör. Det är inte vettigt att jobba ihjäl sig, men om man känner att tiden flyger på jobbet och man längtar dit när man inte är där kan det väl inte vara så dumt att lägga mycket tid på att jobba?

Tid är en ändlig – och därmed vår viktigaste – resurs. Därför behöver vi ständigt fundera på om vi använder vår tid på bästa sätt. Tråkigt om det ska till en pandemi för att vi ska göra det. För det måste det såklart inte. Det finns nog de som skulle hävda att jag och andra redan lägger osunt mycket tid på planering av vår tid, kanske på bekostnad av att leva, men det är möjligen en annan diskussion.