Ordning och reda, ministerpost på fredag

Jag försöker hålla mig undan svensk partipolitik. Jag är inte intresserad och hade inte ens före regeringen Andersson kunnat namnge fem ministrar på rätt post. Av de nya är det många jag överhuvudtaget inte hört talas om. Men okej, TriDave noterade igår att jag duckat för det öppna målet på Strandhäll och det går ju nästan inte.

Politiker betonar ofta hur vanliga de är, att de är ”som folk är mest”. Hur många känner du som inom ett par års tid haft nio ärenden hos Kronofogden? Förmodligen lika många som, i likhet med Mona Sahlin, fick p-böter hela 24 gånger bara för de gånger de valt att ställa sig i handikappruta.

Men tillbaka till Strandhäll. För att få ett kronofogdeärende krävs att man först köper något som man låter bli att betala i tid. Då får man oftast en påminnelse innan det går över till inkasso. Där får man en eller flera anmaningar att betala innan räkningen hamnar hos Kronofogden. Den processen har Strandhäll alltså gått igenom minst nio gånger, ”de flesta ärendena är är från 2021”. Ändå säger Prysselusk... Strandhällskan: ”Jag har alltid haft ordning på min ekonomi”.

Om nio KFM-ärenden är ordning, vad är då oordning?! Precis som i fallet Sahlin ställer man sig frågan om hon är idiot, om hon tror att väljarna är idioter eller om hon faktiskt är så långt ifrån vanliga människors verklighet att hon tror att det är rimligt att totalbomma nio räkningar när man dessutom är höginkomsttagare och har alla möjligheter i världen att få hjälp, från partiet eller riksdagen.

Annika Strandhäll är 46 år gammal. Efter utbildning till damfrisörska började hon jobba inom kommunen, sedan facket och slutligen som heltidspolitiker. Mer skyddad verkstad än så kan man nästan inte hitta. Är Strandhälls kompetens och personliga egenskaper vad svenska folket önskar hos en företrädare har jag åtminstone besvarat en av frågorna i förra stycket – då är väljarna idioter.

Billig mat i Norge

Enligt jämförelsesajten Expatistan är mat 31 procent billigare i Stockholm än i Oslo. Jag vet inte hur de kommit fram till den siffran, men mat är dyrt i Norge. Det betyder dock inte att all mat är dyr, överallt och hela tiden.

Kort datum, rabatter på utgående varor, verkar inte lika vanligt i Norge som i Sverige, men på Coop har man ett koncept kallat ”nullvisjon” med syfte att ingen mat ska kastas. Frukt & grönt som ser lite trist ut hamnar på nollvisionshyllan där allt kostar 10 kr/kg. Man tar en särskild papperspåse, blandar hur man vill därifrån och betalar 10 kr kilot, vilket ju faktiskt är billigt även med svenska mått mätt.

Som jag var inne på häromveckan får man på det sättet chansen att testa sånt man inte hade tänkt äta. En gång fick jag med mig några hekto champinjoner, så då blev det varma mackor med svampstuvning. Nästa vecka var det äpplen – äppelpaj.

Men det finns en butik som dragit det här ännu längre. På Holdbart säljs bara stora partier av mindre lyckade restlager, med upp till 90 procents rabatt. Butikerna har ett öststatsutseende som får Ö&B att verka som en inspirerande miljö, men det kvittar när man kan göra klipp.

Jag har ju berättat att jag dessutom lyckats hoppa över ett par led – grossister och detaljister – genom att handla direkt från producenterna, men även i butik kan man komma hyfsat lindrigt undan. Det finns bonusprogram som ger rabatter och återbäring, men så finns det också vanliga extrapriser beroende på felköp eller säsongsvariationer. Ju högre matpriser ett land har, desto mer går att spara på att vara lite fiffig.

Skadeståndsgrubbel

Han som sköt ihjäl polisen Andreas Danman har fått sin tingsrättsdom, åtta års fängelse och skadestånd på 494873 kr. Hur ett mord på en människa som inte gjort en något kan resultera i åtta år (ute efter 5 år och 4 månader) övergår mitt förstånd, men det lämnar jag därhän i denna ekonomiblogg.

Andreas Danman

Här fokuserar vi på pengar. En halv miljon ska mördaren betala till de anhöriga. Om han inte kan betala (minderåriga yrkeskriminella som inte gjort och aldrig kommer att göra ett hederligt handtag kan sällan det) kommer pengarna från staten, då utan ränta. Danmans sambo får 85741 kr för att pappan till det barn hon väntar inte finns längre och gick miste om 50-70 år av sitt liv.

Några månader tidigare fick en man resning till Högsta Domstolen och sin dom sänkt för de brott han dömts för, människorov, två fall av grov våldtäkt och försök till utpressning. Detta eftersom han i efterhand lyckats få fram ett papper från myndigheterna i Syrien att han var 15-16 år vid gärningarna, inte 18 som den tidigare domstolen trott (och som jag förstått det baserat på uppgifter mannen själv lämnat tidigare). Detta slutade med att han satt i fängelse fjorton månader längre än han borde (pga ungdomsrabatt). För detta fick han ett skadestånd på 840000 kr.

”Prisa hovrätten, här kommer skatteåterbäringen.”

Det är såklart omöjligt att jämföra vad en person får i skadestånd för sin mördade sambo med vad en annan får för att ha suttit ”felaktigt” frihetsberövad. Kaj Linna fick 18 miljoner efter att ha suttit i fängelse i tretton år för ett mord han senare frikändes för. Det är nästan dubbelt så mycket per år som årets fall.

Inga pengar i världen kommer att ge Andreas Danmans sambo upprättelse och kompensation, men 85741 kr för att få hela sitt liv slaget i spillror känns otroligt mycket mindre än det tiodubbla för att ha suttit ett drygt år för mycket för brott man faktiskt begått. Tycker jag.

Återanvänt byggmaterial

Min känsla är att byggmaterial har blivit dyrare de senaste åren, efter att folk fick renoveringsdille när de inte kunde åka på utlandssemester. Jag har tre mindre hus som fullkomligt skriker efter nytt tak. Ett av dem regnar det till och med in i, vilket jag ”löst” genom att sätta fast en presenning över hålet.

I vår krävs mer permanenta lösningar. Takpannor ska tas ner, strö- och bärläkt ses över. Samtliga tak har enkupiga tegelpannor (av lite olika sort) och de är rätt dyra. Om man får tag i dem, man kan ju inte blanda, åtminstone inte på samma sida nocken, så i värsta fall får man köpa nya.

Lyckligtvis har jag hittat restlager lite här och där på gården. På plussidan: Gratis är gott. På minussidan: Hur i h-vete får man idén att lagra tegelpannor utomhus, år ut och år in?! Man vet att de har legat ett tag när det växer gräs på dem och man får gräva fram dem.

Men när leran sopats bort är det många pannor som funkar.

Och många som inte gör det.

Återstår lite rengöring, stapling och räkning, men jag tror faktiskt att jag kan pussla ihop lagret med befintliga pannor och klara mig utan att köpa nytt. Men en himla massa jobb blir det.

Missbrukslättja

SVT skriver om en KI-studie som varnarför spelmissbruk för barn med ADHD. En seriös nyhetssajt hade givetvis länkat till studien, men nu var det SVT så då kan vi bara spekulera utifrån deras text. Jag mejlade skribenten också, men trots nio miljarder årliga skattekronor fanns det tydligen inte budget för att svara.

Jag hade förmodligen ändå inte kunnat bedöma riskerna, men det kan mycket väl stämma att barn med ADHD löper större risk än andra barn att hamna i missbruk när de spelar dataspel. Förresten tror jag den risken är ganska stor även för andra barn.

Det jag reagerar på är istället ansvarsfrågan. Man kan vara mer eller mindre mottaglig för olika former av missbruk, men man blir inte missbrukare utan att utsättas för den substans eller det beteende man kan missbruka. Så för att barn ska bli dataspelsmissbrukare måste de spela. I inslaget säger forskaren:

”Föräldrarna berättar att barnen spelar väldigt mycket”.

Hur kommer det sig då? Vore det inte lite fiffigt om föräldrar som är oroliga för att deras barn spelar för mycket börjar begränsa barnens spelande?! Det här låter lite som den gamla historien (som jag tror har verklighetsbakgrund) när någon ringde till en politiker i ett telefonväkteri och sa ungefär:

”Mina barn sitter just nu i rummet här bredvid och tittar på barnförbjuden film, vad tänker ditt parti göra åt det?”

Jag och många med mig tycker att politiker har för mycket makt (och är rädda att de ska utveckla maktmissbruk). En grundförutsättning för att motverka det är att inte ge dem eller ens försöka ge dem makt över sånt vi bör göra själva. Staten har visat sig ytterst intresserad av att fostra barn. Den som tycker att det är en bra idé hade gjort klokast i att inte skaffa egna.

Krögarnas fel

I våras skrev jag om krögare som svalde alla möjliga restriktioner utan att protestera nämnvärt. Nu är samma krögare oroliga för att gästerna inte ska boka julbord i år, och om kunderna kommer är problemet att personalen fått nog av varsel och permitteringar och lämnat branschen.

Jag vill inte slå på en utsatt grupp, men det är väl inte konstigt att de får ligga som de bäddat? Medan sydeuropeiska krögare och andra näringsidkare vägrade stänga när myndigheterna krävde det satte deras svenska kollegor in insändare och ställt sig utanför restaurangen och skramlat med kastruller.

Sedan gjorde de allt makten bad om i förhoppning att de skulle få coronastöd. Man får de vänner man förtjänar. Är man mer mån om att staten gillar det man gör än att kunderna och personalen gör det kommer de bägge sistnämnda grupperna inte ställa upp när man behöver deras hjälp.

Hade krögarna lärt sig av misstagen borde de nu stå först i ledet att fördöma vaccinpass, för även om det inte kommer att krävas i första vändan tror de väl inte att staten kommer att nöja sig med att kontrollera musikkonserter och demonstrationer? Nästa gång är det garanterat krogarnas tur och vem ska hjälpa dem då? Det blir som den där gamla dikten om han som inte protesterade när de hämtade kommunisterna eftersom han inte var kommunist, sedan judarna osv.

”Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”

Köpa mat från producenter

För några år sedan hörde jag talas om Petter Berndalen som valt att handla all sin mat direkt från bönder genom att cykla ut till olika bondgårdar där han köpte kött, grönsaker och annat. En del var enkelt att få tag i. Annat, som kryddor, svårare. Det är t ex ont om saffranstillverkare på cykelavstånd från Stockholms innerstad.

Själv nöjer jag mig med att aldrig handla på Ica, men gillar tanken på att slopa mellanhänder och har tagit ett första trevande steg genom att handla mjölk från en granne. Förutom att det känns bra att köpa mjölk producerad av kor som bor på gångavstånd sparar jag pengar. Mejeri är en av de dyraste matgrupperna i förhållande till svenska priser. En liter mjölk kostar som lägst 18,90 kr i affären. På Willys betalade jag 8,40 kr – de få gånger jag tvingades betala fullt pris (jag är ju kungen av kort datum!). På ost drog jag gränsen vid 40 kr/kg i Sverige, här kostar den billigaste 77 kr/kg.

Det är fullt lagligt att handla ohomogeniserad, opastöriserad mjölk i Norge, men bonden får inte marknadsföra den. Om jag däremot knackar på och frågar om jag kan köpa mjölk får han sälja. Men – och här kommer nästa märklighet – vi får inte organisera handeln genom att exempelvis bestämma att jag dyker upp varje tisdag klockan 10.30 och köper fem liter mjölk. Så här lyder förbudets enda undantag:

”Når salget skjer fra gård eller seter direkte til forbruker for bruk i egen husholdning, og dette salget skjer tilfeldig uten å ha preg av butikksalg.”

Jag vet inte hur slängd i norska läsekretsen är, men jag tror att ni fattar innebörden. Handeln får inte vara planerad utan måste vara slumpmässig. Och det har varit uppe i skarpt läge. En mjölkbonde åkte dit för att ha sålt opastöriserad mjölk till en fast kundkrets, vilket resulterade i fjorton dagars villkorligt fängelse och 50000 kr i böter.

Nu när jag äntligen kommit mig för att ”tillfälligtvis” köpa mjölk utan mellanhänder vill jag göra detsamma med säd. En annan granne säljer vetekorn och ytterligare minst ett sädesslag (produktionen varieras på åkrarna) och har lovat att sälja säckvis till mig. Återstår att se om jag i likhet med Petter Berndalen kommer att börja göra egen pasta av nymalet vete: