Östlings kommission

Den gamle industrimannen Leif Östling gjorde sig återigen känd för några år sedan genom att ifrågasätta skatteuttaget med repliken ”Vad fan får jag för pengarna?” och nu har han tydligen bestämt sig för att ta reda på svaret i Kommissionen för skattenytta.

Först och främst vill jag säga att det är bra att det görs. Att sörja för att skattepengarna används på bästa sätt borde vara statsapparatens viktigaste uppgift, och om de lyckades bra vore det naturligt att vara så transparent att dylika kommissioner inte skulle behövas, men politiker blir ju närmast irriterade när någon vill veta vad de håller på med. När politikerna tiger som muren och heller inte får de relevanta frågorna från journalisterna krävs nya tag.

Ingen säger det bättre än Steget efter.

Men jag vill inte heller utropa Östling till vare sig frälsare eller hjälte. I likhet med andra ”sanningssägare” som Peter Springare och Bert Karlsson som på ålderns höst strävar efter bot och bättring undrar jag varför de inte kom med en enda kritisk invändning när de själva var en del av det system de nu kritiserar.

Den Leif Östling som i intervju efter intervju nu ifrågasätter nyttan av att fylla svenska arbetsplatser med importerad arbetskraft sa 2006 ”Här finns plats för så där 20 miljoner människor” och att Sverige borde öppna sina gränser. Han var drygt 60 då, så det kan knappast avskrivas som en ungdomssynd.

2017.

Man ska såklart få ändra sig, det är en styrka att kunna göra det. Och även om jag inte hört att Östling skulle ha tagit avstånd från sina tidigare meningar har han kanske en helt ny syn nu. Det är ändå lätt att tro att det som passade Svenskt Näringslivs ordförande då går stick i stäv med det som passar den äldre, välsituerade skattebetalaren nu, och den enda gemensamma nämnaren är att Leif Östling står närmast Leif Östling.

Nytt rostbröd

Jag har gjort två eller tre försök på att baka en vanlig jävla formfranska. Här kommer ett recept vars grund jag hittat i ”Lilla bakboken” (och nej, det är inte Hans Scheikes bok jag menar).

I denna publikation från Juvel kallar man Frankrikes befolkning för ”franskmän”. Troligen var det inte därför de la ner för tjugo år sedan, men kan de inte ens stava till fransmän kanske de inte är så himla bra på franskbröd heller. Nåväl, nu ska det bakas och detta behövs:

vatten, 5 dl
margarin, 50 gram
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
honung, 1 tsk
vetemjöl, 12 dl

Smält margarinet, blanda med vattnet och värm upp till 37 grader. Smula ner och vispa ut jästen. Tillsätt salt och honung (eller ta sirap eller socker om du inte har honung). I med mjölet och bearbeta till en jämn deg. Själv använder jag maskin.

Låt jäsa under bakduk i minst en timme. Dela degen i två delar, knåda som hastigast och lägg dem i två formar.

Ny jäsning under duk, en timme till. Grädda i ugn, 200 grader tills den ser bra ut. En halvtimme borde räcka. Ut med bröden ur formarna. Låt dem svalna innan du skivar brödet och äter upp det eller lägger det i frysen.

Sockerskatt

Med jämna mellanrum föreslår Sveriges lagstiftare olika typer av sockerskatt. Just nu finns det ett eller möjligen två förslag uppe från socialdemokrater, men de här dumheterna dyker upp lite varstans.

T ex hittar jag en motion från 2012 inlämnad av två sverigedemokrater, där den ene nu är vice partiledare i Alternativ för Sverige. I denna fråga är dumheten både block- och partiöverskridande.

Så varför är detta dumt? Jag ser främst två skäl. Gud sägs ha gett människan en fri vilja och nu väntar vi på att Sveriges riksdag ska göra detsamma. Dessutom fungerar det inte. Här i Norge har vi haft både socker- och läskskatt sedan 80-talet. Trots det dricker norrmännen mycket mer läsk än svenskarna, runt hundra liter om året.

Til topps!

Då har jag tagit motionärerna på orden, att de vill beskatta för folkhälsan, och det är jag inte alls säker på. Skatteuttag handlar i första hand om att överföra pengar från den enskilde medborgaren till det politiska systemet. I en perfekt värld går de sedan tillbaka till folket, men precis som att det vore bättre om vi själva får bestämma vad vi ska göra med vår kosthållning vore det bäst om vi får välja vad vi ska göra med våra pengar.

Aktier i julklapp

2016 var jag ung och naiv, så då föreslog jag att bankerna måste fixa så att det enkelt går att ge bort aktier i julklapp. Jag avslutade texten med uppmaningen:

”Avanza, Nordnet, Degiro, storbanker... Till nästa jul har ni fixat detta va?”

Nu har det gått fem år, så jag tänkte att vi skulle kolla vad som hänt. Inte mycket. Avanza har åtminstone fixat presentkortet jag efterlyste. Jag läste mig till att även Nordnet gjort det, men hittar inte deras variant någonstans så jag antar att de plockat bort den.

Men ärligt talat, ett presentkort kan vem som helst göra själv på en kvart med en dator och en skrivare (har man vacker handstil behövs inte ens det). Det jag verkligen ville ha hjälp med var administrationen. Det ska vara lika lätt att köpa aktier åt exempelvis ett syskonbarn som det är att köpa ett presentkort på H&M.

Ingen egentlig koppling till texten, men en bra låt.

Om GDPR, PEP, MiFID eller andra förkortningar sätter käppar i hjulen omformulerar jag frågan: Vad har bankerna gjort för att komma runt problemen? Eller hur har de lobbat för att lagstiftningen ska tillåta mig att boka upp aktier för någon annans räkning utan att jag är målsman? Bara ordna detta, så återkommer jag 2026 med en recension av lösningarna.

Posten, var god dröj

Postnord har slutat att leverera paket i vissa ”särskilt utsatta områden”. Nu gäller det Uppsala, men detta är inget nytt utan har förekommit i både Malmö och Stockholm. Inte heller är det unikt för Postnord. Såväl kollektivtrafikbolag som Hemglass och andra privata företag har tagit samma beslut både här och där.

”Har ni sett glassbilen?”

Det speciella med Postnord är att de inte berättar det. Kunderna får själva komma på varför beställda paket inte levereras genom att ringa Postnord som då förklarar att kundens område inte bedöms säkert för deras chaufförer.

Den bedömningen måste de såklart få göra. I områden där inte ens våldsutbildade poliser vågar åka in kan man knappast begära att en obeväpnad budbilschaufför ska lämna sin bil för att leverera värdefulla paket. Men säg det då!

Ett normalt företag med normal kundservice hade naturligtvis ringt kunderna, berättat läget och var paketet istället kunde hämtas, samt föreslagit alternativa lösningar. Ställd inför faktum kanske kunden hellre velat få paketet till sin arbetsgivare eller en familjemedlem, och kanske kan Postnord upprätta ett nytt utlämningsställe strax utanför det aktuella området.

Om de vill, men det är väl där skon klämmer. Så länge jag kan minnas har Postnord (och Postverket innan dess) betett sig som att de saknar konkurrens och därför aldrig behöver anpassa sig till marknaden. När e-post ersatte postbrevet startade Posten webbplatsen Torget.se, känd för att vara den sämsta sajten på hela internet och som kostade 900 miljoner till ingen som helst nytta. Eftersom Posten – då som nu – körde sitt eget race istället för att lägga örat mot rälsen och ta reda på vad som faktiskt efterfrågas.

”Finns det någon värdighet här?”

En gång bloggade jag om Thorsten Flincks ekonomi och skrev bl a:

”En annan tanke vore att skaffa sig jobb! Herregud människa! Det måste finnas skådespelare i början av sina karriärer som skulle betala hur mycket som helst för att få ett par lektioner av Thorsten Fucking Flinck! Läs dikter på bibliotek, sätt upp en monolog, dubba tecknad film eller skriv ett manus! Och det är ändå bara några förslag som ligger inom hans expertis. Annars kan han väl dela ut morgontidningar eller ta jobb i hemtjänsten.”

Jag vet inte om det är min blogg han tagit inspiration från, men han verkar ha köpt idén nu. Bor du i Storstockholm kan du i år hyra in Thorsten Flinck som tomte.

Tjugo minuter med Thorsten Flinck ”på självaste julafton” för 3000-3800 kr alltså. Dock med 2,5 timmes rast så att han inte ska missa Kalle Anka. Blir han full... bokad (förlåt, jag kunde inte motstå den lätta) landar dopparedagsgaget på 72600 kr. Så tillkommer väl kostnaden för att hyra Rudolf och hans renkompisar (eller en människa med bil och en ledig julafton), skatt och sociala avgifter, men tjugo papp blir det nog kvar på kontot.

Jag högaktar Flinck för att han kämpar på, men detta verkar så ovärdigt. Han lägger alltså upp detta på sin Facebooksida och i kommentarsfältet låter han oss förstå att mobilnumret är hans eget. Jag undrar hur många tindrande barnögon som möter honom i jul, och hur många ironiska vuxna som betalar några tusen för ett ironiskt gapflabb.

”Höhö, välkommen Thörsten!”

Thorsten Flinck, du är bättre än detta. Samtliga av mina förslag ovan är bättre än detta. Vore jag inte så snål skulle jag betala 3000 kr för att ge honom en ledig halvtimme i jul.

Brett band, liten kostnad

Nu när elpriserna slår rekord i parti och minut kan det vara skönt att tänka på något som inte gör det. Det här reklamutskicket hittade jag i mina gömmor.

Det måste ha kommit i början av seklet, 2000 eller 2001. ”Surfa så mycket du vill för 195:-/månad.” Yngre läsare kanske tror att bredband kom samtidigt med elnätet, men när jag var ung lät internetuppkoppling så här:

Eller ja, när jag var riktigt ung fanns inte internet, men det finns ingen anledning att dra upp 1800-talet. I begynnelsen fanns modemet. 14.4, 28.8 och till slut det revolutionerande snabba 56K-modemet.

Trots att överföringshastigheten var en bråkdel av dagens kan jag inte säga att jag störde mig på tempot. Internet såg ut därefter. Ingen streamade film eller musik, inte ens bilder var särskilt vanliga. Irritationsmomentet var istället kostnaden.

Den uppringda modemuppkopplingen hade en minutkostnad. Eller två, en dyr på kontorstid och halva priset efter kl 18. Man väntade inte bara till kvällen, man hushöll. Först skrev man ett mejl. Sedan kopplade man upp sig, skickade det och kopplade ner. Inte bara jag som var snåljåp, surfkostnaden kunde bli betydande trots att 23 öre/minut inte låter så farligt. Det går många minuter på en kväll.

Men så kom det där utskicket och bredband för 195 kr/månad som kunde stå på jämt. Vad har hänt sedan dess? Jag fortsatte med 10 Mbit-lina trots att det kom både 100 och 1000. Jag tror inte att jag hade märkt någon större skillnad. I höstas sa jag upp mitt sista svenska bredbandsabonnemang. Det kostade 199 kr/månad, 4 kr mer än tjugo år tidigare. Tacka tusan för att de vill att vi ska surfa i våra telefoner, någon måste ju tjäna pengar.