Den gamle industrimannen Leif Östling
gjorde sig återigen känd för några år sedan genom att
ifrågasätta skatteuttaget med repliken ”Vad fan får jag för pengarna?” och nu har
han tydligen bestämt sig för att ta reda på svaret i Kommissionen för skattenytta.
Först och främst vill jag säga att
det är bra att det görs. Att sörja för att skattepengarna används
på bästa sätt borde vara statsapparatens viktigaste uppgift, och
om de lyckades bra vore det naturligt att vara så transparent att
dylika kommissioner inte skulle behövas, men politiker blir ju
närmast irriterade när någon vill veta vad de håller på med. När
politikerna tiger som muren och heller inte får de relevanta
frågorna från journalisterna krävs nya tag.
Men jag vill inte heller utropa Östling
till vare sig frälsare eller hjälte. I likhet med andra
”sanningssägare” som Peter Springare och Bert Karlsson som på
ålderns höst strävar efter bot och bättring undrar jag varför de
inte kom med en enda kritisk invändning när de själva var en del
av det system de nu kritiserar.
Den Leif Östling som i intervju efter
intervju nu ifrågasätter nyttan av att fylla svenska arbetsplatser
med importerad arbetskraft sa 2006 ”Här finns plats för så där
20 miljoner människor” och att Sverige borde öppna sina gränser.
Han var drygt 60 då, så det kan knappast avskrivas som en
ungdomssynd.
Man ska såklart få ändra sig, det är en styrka att kunna göra det. Och även om jag inte hört att Östling skulle ha tagit avstånd från sina tidigare meningar har han kanske en helt ny syn nu. Det är ändå lätt att tro att det som passade Svenskt Näringslivs ordförande då går stick i stäv med det som passar den äldre, välsituerade skattebetalaren nu, och den enda gemensamma nämnaren är att Leif Östling står närmast Leif Östling.