Möjligen billigt

Jag har tidigare konstaterat att norrmän inte verkar titta på prislappar, men det fenomen jag ska prata om nu har jag upplevt i Sverige också, nämligen att rea per automatik förutsätts vara ett fynd man inte ens behöver reflektera över, det är bara att handla.

En gång i veckan dimper reklamblad ner i min brevlåda, från främst matbutiker och byggvaruhus. Jag eldar med ved, så det tar jag tacksamt emot. Men ibland läser jag lite i dem innan jag eldar dem och upptäcker då sådana här annonser:

40 procent rea på vadå?! Det här är varor jag vanligtvis inte köper, så jag kan liksom inte relatera till dem. Blir 40 procent på sådana här minitomater, med eller utan kvist, billigare än vanliga standardtomater? Vill jag ha svar på det får jag tydligen åka till butiken.

Och inte ens det räcker alltid. Många butiker har en fyndlåda med varor som av en eller annan anledning (vanligtvis bäst-före-datum) har sänkts i pris, men när produkterna flyttats från sin ordinarie plats kan man inte längre läsa priset på hyllkanten. Inte sällan berättar fyndlådans kant att alla varor i lådan är nedsänkta med 30, 40 eller 50 procent. Men inte av vad!

Antingen får jag försöka leta upp ordinarie plats (om det fortfarande finns en sådan) eller också personal, men de har oftast inte en aning utan måste först gå iväg med varan och ta reda på det. Allt som oftast är jag ändå inte nöjd med priset, så jag har i princip slutat att fråga.

Jag känner mig som Björn Skifs i Drömkåken efter följande konversation:

Hantverkare: ”Jag behöver trettitusen!”
Skifs: ”Vad ska du ha det till då?”
Hantverkare: ”DET ÄR BILLIGT?!!”

Ebberöds äldreboende

SVT berättar att ”succeprojektet Jämställd etablering” läggs ner. Det är ett arbetsmarknadsprojekt i Malmö med syftet att slussa ut långtidsarbetslösa invandrarkvinnor i arbetslivet och det ska ha gett fyra av tio jobb.

I reportaget sägs inte ett negativt om projektet. Invandrade kvinnor som inte kunde göra sig förstådda pratar nu flytande svenska förutom att de jobbar, tjänar pengar och betalar skatt. Och allt finansierades med EU-pengar, så då är det typ gratis. Chefen på äldreboendet där de två kvinnorna som intervjuas jobbar tycker att de här tjejerna är fantastiska.

Men tydligen inte så fantastiska att de kan anställas på riktigt? Faktum är att företaget där de har sin sysselsättning är ett familjeägt, danskt, vinstdrivande företag. Alltså den typ av företag som vanligtvis får dem som jublar över detta att skrika högt om ”vinster i välfärden”, orättvisa anställningsvillkor och slavliknande förhållanden.

Kanske har kvinnorna i reportaget verkligen fått en skjuts av projektet, men till vilket pris? De har anställts för skattepengar, så att de ”fått jobb” kan diskuteras. Den av kvinnorna som pratar bäst svenska har varit i Sverige i fem år och kan förvisso göra sig förstådd på språket, men i ärlighetens namn har hon en bit kvar till att kunna kalla sig svensktalande.

Mitt allra största argument mot denna typ av konstgjord andning är dock att det snedvrider konkurrens och dödar alla försök till en fungerande marknad. Om de nu gör ett vettigt jobb får de väl anställas av Förenade Care vars svenska del under 2020 gick med 31 miljoner i vinst. Det är naturligtvis omöjligt för ett nytt företag att konkurrera mot dem utan samma typ av förmåner i form av gratis arbetskraft.

Jag fattar att man kan behöva knuffa på lite för att etablera personer på arbetsmarknaden som varken behärskar språket eller har jobbat i sitt tidigare hemland, men att med skattemedel ge arbetsgivare betalt för att inte anställa dem är – för att använda en dansk referens – att i likhet med Ebberöds Bank garantera sig själv att aldrig få intäktssidan att komma ikapp utgifterna.

Ekonomiska gränser

Jag berättade tidigare att jag håller på att omvandla svenska kronor från Sverige till norska kronor i Norge. En rak banköverföring är dyr eftersom bankerna på bägge sidor tar en avgift, dessutom en usel växelkurs, så det bästa är när jag lyckas hitta någon som vill växla åt andra hållet.

”Jodå, den är giltig!”

Jag har växlat med kompisar och det har gått smidigt, men när jag bloggade om det hörde en läsare av sig och berättade att han hade någon tusenlapp på ett norskt bankkonto efter att tidigare ha bott i Norge. Så han skickade dem till mitt norska konto samtidigt som jag skickade motsvarande SEK från mitt svenska bankkonto till hans svenska.

Men så hörde en annan läsare av sig. Nu var beloppet 12000 kr. Jag trodde inte att personen hörde av sig för att blåsa mig, men även om en tusenkronorsförlust skulle svida är det ingenting emot det tolvdubbla. Med människor jag känner har jag skickat betydligt mer än så utan att skriva papper, men med någon man bara har mejladress eller Twitteralias till känns det jobbigare.

Nu ska sägas att det gick bra. Transaktionerna gjordes när de skulle och ett dygn senare hade vi bägge lite mer pengar än om vi hade låtit bankerna hjälpa till. Men det här fick mig att fundera över ekonomiska gränser. Jag är generellt en fegis. Jag ser t ex alltid till att ha så litet pengar som möjligt på konton kopplade till ett kort. Skulle någon ha fått tag i mina kortuppgifter vill jag inte ligga sömnlös över om banken ska anse att jag får skylla mig själv.

Samma med kontanter. Ytterst få gånger har jag gått runt på stan med över 10000 kr på mig, och då ser jag mig ofta över axeln. Jag skulle överleva förlusten och har kompisar som tvärtom aldrig lämnar hemmet utan ett femsiffrigt belopp i plånboken.

”Man vet aldrig när man behöver cash!”

När det kommer till att låna eller låna ut pengar brukar jag tänka den morbida tanken att vad händer om någon av oss dör. Är det tillräckligt mycket pengar för att jag skulle vilja kontakta personens fru eller föräldrar och säga att ”han var faktiskt skyllde mig lite pengar när han snubblade på det där övergångsstället” så är det en bra idé att skriva ett papper.

Hur tänker ni? Är ni obrydda och tänker att världen blir en bättre plats för er om ni vågar lita på medmänniskor eller utgår ni ifrån att alltid bli lurade för att inte bli besvikna?

Fram för fler klaner!

I höstas sa MP:s taltratt Märta Stenevi i en riksdagsdebatt att hon tillhörde en klan. Det blev inte helt lyckat eftersom allt hon egentligen försökte göra var att negligera det faktum att det finns kriminella klaner i Sverige. Nu ska jag också problematisera klanbegreppet, så får vi se om jag får samma mottagande.

För visst, när vi pratar om klaner menar vi ju ofta en maffiaboss som styr och ställer på en ort polisen för länge sedan gett upp. Jag tror att vi alla kan enas om att det är en dålig idé att en lokal patriark upprättar vägspärrar och bestämmer vem som ska få komma in i ”hans” område.

Ali Khan, Göteborgs inofficiella borgmästare.

Men klan är ju egentligen bara ett mindre samhälle med naturliga kopplingar mellan ledning och folk. Innan nationalstaterna tog över levde vi alla i klaner, även om det antagligen kallades bygemenskap, och jag skulle vilja påstå att klansamhället än idag är vad som gör landsbygden levande.

Ni som bor i städer kanske tror att det t ex finns polis överallt. Det gör det inte. Det är inte ovanligt att en polisutryckning till en mindre ort skulle ta en timme. Utan mer eller mindre organiserade medborgargarden skulle det aldrig funka. Här ute håller man koll på okända människor, noterar bilar, antecknar deras registreringsnummer och visar att man sett dem. Vilket inte gör ett dugg om man är ute i ärliga avsikter.

I början av vintern fick jag ryggskott och kom inte ur huset på fyra dagar, knappt ur sängen. Jag berättade det för säljarna av huset som då inte var kvar i Norge, men de erbjöd sig att fixa så att deras kompisar kunde åka hit med mat åt mig. Nu behövdes inte det, men möjligheten fanns. Annars tror jag säkert att grannarna hade förbarmat sig för här hjälper man varandra och det är också en slags klanmentalitet.

Plötsligt vaknar polisen.

I mitt tycke faller de statliga samhällena ihop mer och mer (vissa stater mer än andra). Ström, vintervägunderhåll, vård och sånt är inte lika självklart nu som för ett par decennier sedan. Och inte ens då hade jag kunnat ringa ”staten” för att jag har ryggskott. Jag hade inte precis kunnat få hemtjänst.

När staten fallerar är det släkt, vänner och grannar vi har att förlita oss på. När jag bodde i stan visste jag inte ens vad mina grannar hette. Enda gången folk hjälpte varandra lite systematiskt var vid snökaos. Om jag får rätt i min tes om det skattefinansierade samhället blir landsbygden ”vinnare”. För att vi har klanstrukturer.

Att släppa taget

Det här gillar jag, en gubbe på 50+ sa upp sig för att brodera på heltid. Jag ska banne mig göra reklam för det genom att länka till hans hemsida. För världen behöver detta. Kanske inte mer korsstygnsbroderi, även om det kan vara skojigt ibland.

Inte heller menar jag könsaspekten för jag börjar bli less på att det höjs upp till något fantastiskt så fort killar syr eller tjejer kör timmerbil. Det fantastiska här är att en person med merparten av yrkeslivet bakom sig vågar bryta sig loss och starta eget, och det i en bransch där det inte är självklart att det ska bära sig ekonomiskt.

Ändå märkligt att det inte händer oftare. Krister Persson var 53 när han sa upp sitt fasta jobb för att brodera. Då har man troligen minst femton års yrkesliv kvar. Kanske ännu mer! Man jobbar nog inte som dörrvakt eller personlig tränare när man är över 70, men brodera kan man göra så länge huvudet och händerna är med. På det sättet är det lite som att skriva.

”Skriva? Nej, vi är nätpokerproffs!”

Samtidigt känner jag människor som redan innan 50 ser det som otänkbart att byta bana. De är beredda att sitta kvar i en anställning där de inte trivs särskilt bra för att på så vis få en pension som är så pass okej att de kan göra vad de vill om femton år. Kanske om tio år, om de har tur.

För det första tycker jag att det är skit att behöva vänta tio år med att förverkliga sig själv. För det andra vet du inte hur mycket liv du har kvar då. Varken livet eller orken är oändliga resurser. Ser jag tillbaka på den första halvan (förhoppningsvis!) av mitt liv är några av mina bästa beslut när jag sagt upp mig från jobb jag inte velat ha. Några gånger var de aldrig rätt för mig. Några gånger hade de varit rätt, men var det inte längre, och man kan inte leva sitt liv i en reprisutgåva. Vill du brodera – gör det! Vill du något annat – gör det istället!

Så funkar fogden

Jag och många andra har ondgjort oss över miljöminister Strandhälls oförmåga att göra rätt för sig. På andra sidan står människor som undrar om vi inte vill ha mänskliga politiker med fel och brister. Därför tänkte jag att det kunde vara intressant att följa räkningens väg till Kronofogden, som åtminstone tio av ministerns skulder gjort.

Sparo goes pedagogical.

I Sverige får man vanligtvis minst 30 dagar på sig att betala en räkning. Ett företag kan till och med kräva den tiden och strunta i betalningskrav tills det gått 30 dagar från faktureringsdatum, såvida de inte har betalat en tidigare räkning snabbare för då anses det som att man accepterat det fakturerande företagets i grunden regelvidriga rutin.

Det kan inte privatpersoner, men vanligtvis får de ändå 30 dagars betalningsvillkor. När räkningen så förfallit får man en påminnelse. Jag brukar själv se till att påminna via mejl första dagen efter att mina kundfakturor skulle ha betalats, för att visa att jag är på hugget och kommer att bli en ettrig jävel.

Efter en eller flera påminnelser går man vanligen till ett inkassobolag, även om det steget går att hoppa över. Om inte det fakturerande företaget lagt på en påminnelseavgift kommer en sådan garanterat i samband med att inkasso tar över, vanligen är den på 180 kr.

Först därefter hamnar skulden hos Kronofogden. Från att de tar emot ansökan om indrivning tar det 4-7 arbetsdagar tills de skickar ut handlingar för delgivning och när fordringsägaren fyllt i och skickat tillbaka dem tar det enligt KFM:s egen uppgift c:a 25 arbetsdagar för dem att påbörja en utredning och börja kräva in pengarna.

I okomplicerade fall (påskrivet kontrakt för ett jobb med en tydlig prislapp) tar nog utredningen fem minuter, men från att kunden fått fakturan tills det kommer ett brev från Kronofogden tar det alltså i runda slängar minst tre månader.

Så när Annika Strandhäll sitter och låtsas att hon gjort ett litet misstag (räkningen råkade glida in under musmattan eller vinddraget kilade in den bakom elementet) har hon i själva verket haft minst ett kvartal på sig att betala sin skuld, som hon längs vägen påmints om minst tre gånger, men troligen fem.

Visst ska politiker få ha fel och brister, men ska de kunna vara så felaktiga och bristfälliga och ändå få ansvara för skattemedel och lagar? Nej, säger jag.

Framförhållningsshopping

Det sägs att man aldrig ska handla mat på fastande mage eftersom man gör sämst affärer då. Jag kan inte säga att jag har märkt av det, men visst är det bra att slippa handla i panik. Två exempel från de senaste veckorna:

Min pulsklocka har inte lagt av, men laddningen blir sämre och sämre. Jag pratade med Garmins kundtjänst som lyckades ”hotta” upp den lite genom att instruera mig om hur jag skulle göra en fabriksåterställning och därigenom rensa den från skit. När det är kallt ute kan jag ändå inte vara säker på att den ens håller i en timme. Det gör i och för sig knappt jag heller med dålig kondis och Wassbergs vinterskägg.

Klockan har åldern inne, men jag var inte sugen på en nyare klocka med en massa funktioner jag inte kommer använda. Framförallt stör jag mig på att nya klockor överför data med bluetooth. Helt onödigt eftersom jag ändå laddar upp klockorna med USB i datorn. Då blir den sladdlösa överföringen bara ännu en felkälla.

Så jag kollade vad internet hade att erbjuda och det slutade med att jag köpte en äldre klocka. En Garmin 305 som är stor och ful. Storleken gör dock att man kan ha fyra samtida rutor på skärmen mot tre för min ”nya”, exempelvis totaltid, distans, km-tid för innevarande kilometer och hjärtfrekvens. Nya klockor kostar från ett par tusenlappar och uppåt. Mitt begagnat-köp landade på 100 kr + 70 kr i frakt.

Mitt kök är bedrövligt. Jag saknar induktionshäll och vettiga arbetsytor, köket har värdens fulaste bänkskivor och till råga på allt korkmatta. Men det funkar och jag har alldeles för många projekt som är mer brådskande.

Så när min mikrovågsugn nu signalerar att den snart är färdig med jordelivet vill jag bara ha något som funkar ett tag för senare kanske det blir en inbyggnadsmikro som ska matcha övriga vitvaror och därför vill jag inte ha kvalitet nu, i alla fall inte dyr kvalitet. Mitt enda krav är digital display och då landar man på minst tusenlappen i butik. Begagnat på internet: 300 kr. Kontaktade säljaren, betalade osett och hämtade mikron dagen därpå.

Lustfylld shopping för 470 kr.

Visst är det enkelt att öppna plånboken och köpa första bästa den dag grejerna går sönder istället för att leta begagnat. Det är mycket som ska stämma – rätt grej i rätt skick till rätt pris på rätt avstånd. Ett armbandsur kan man ju skicka, men knappast en mikro. Kommer den fram och är trasig kommer speditionsfirman aldrig ta på sig skulden. Dessutom är risken stor att totalpriset hamnar på nypris i butik och då var det ju ingen idé.

Men när det lyckas är det en fröjd att köpa begagnat, privat och momsfritt. Bra för ekonomin och miljön och ofta kul möten med folk man aldrig hade träffat annars. Jag föredrar ju i och för sig att sälja. Då får man allt det där och så tjänar man pengar också.