Priset på godhetssignaler

Hotellkedjan Scandic ska slopa nötkött på sina menyer pga dess påstått höga klimatpåverkan. Istället vill man öka andelen frukt & grönt.

Som vegetarian borde jag jubla, men det gör jag inte. Jag tror inte på att företag ska vara politiska arenor. Öka andelen gröna rätter på menyn om ni vill, och gör möjligen en informationsfolder om varför ni gör det, men att på det här sättet skriva människor på näsan brukar sällan löna sig.

Det finns det flera exempel på. Ett hotell som gav sig in i partipolitiken var Best Western-hotellet Gustaf Fröding i Karlstad när de bokade av fem julbordsspelningar med Boppersföredettingen Peter Jesewski för att han uttalat sig positivt om SD. Han hade att välja mellan att be om ursäkt för sina uttalanden eller bli avbokad. Han vägrade, men det slutade med att hotellkedjans ledning tog hotellchefen i örat och Jezewski fick tillbaka sina spelningar. Hotellchefen slutade kort därefter och jobbar nu på den statliga banken SBAB.

Ett annat företag som gav sig på just sverigedemokrater var skokedjan Brandos. Deras film där de uppmanade SD-väljare att inte köpa deras skor blev väldigt uppmärksammad:

Det sägs ju att all reklam är bra reklam, men ett par år senare ansökte de om konkurs. På den här tiden hade SD 5,7 procent av väljarkåren. En del av dessa upptäckte antagligen inte att de pga ”allas lika värde” inte hade samma värde som alla andra kunder, medan andra handlade där ändå för att de uppskattade skorna. Troligen var det istället konsumenterna som inte röstar på SD, men som ändå inte vill bli uppfostrade av skoförsäljare som fällde avgörandet.

Det finns hur många exempel som helst. H&M har gått knackigt i många år och fick inget uppsving av att stödja Black lives matter när organisationen åkte världen runt och slog sönder städer. Gillette förlorade garanterat pengar på att framställa män (en rätt stor och väsentlig kundgrupp för dem) som grillande, tafsande och dreglande idioter. Meta (Facebook), världens kanske allra mest pekpinniga företag tappar nu användare.

Det återstår att se om Scandic får uppleva talesättet ”Get woke, go broke”, men jag är övertygad om att de åtminstone inte tjänar pengar på tilltaget. Ropen om bojkott är redan högljudda.

Mitt tips till företagare och chefer med politiska åsikter är att gå med i ett politiskt parti eller en förening som kämpar mot samma mål som du, men låt företaget vara opolitiskt vare sig ni säljer hotellnätter, skor eller kläder. Inte minst för företagets ekonomis skull.

Bristande underhåll

Innan jag köpte hus tittade jag på ganska många objekt. Renoveringsobjekt, skulle man kunna säga. Särskilt ladorna var ofta i ett bedrövligt skick, men ett och annat bostadshus var inte mycket bättre. I några fall hade jag föredragit en tom tomt, när byggnaderna ändå var bortom räddning.

Alla vill inte ha ett hus i toppskick. Jag tycker själv att det är charmigt med slitna trägolv och skulle nästan kunna slipa ner en tröskel så att den blir lägre i mitten. Ni vet, så att det ser ut som att människor har gått ner den i hundratals år.

Men då är det fortfarande funktionellt. När huset knappt går att rädda är det något annat. Det märkliga är ju prisskillnaden på att ta tag i det medan det går och att inte göra det. Att byta en trasig tegelpanna är i stort sett gratis, men att istället invänta en fuktskada under den kan bli hur dyrt som helst.

Så här kan det bli om man väntar för länge. Ni ser helt rätt, hela huset håller på att tippa framåt. Och det är inget ovanligt, både när jag letade hus och när jag åker runt på landsbygden ser jag hus och lador där det är för sent. Taket har knäckts av snö eller vind, takplåtar har blåst bort och fönster gått sönder. Det kan vara boningshus också, som en gång varit ett fint torp men som nu är ett mögelskadat ruckel.

Nästa år behöver jag måla min lada. Det kommer att kosta mig några tusen om jag gör jobbet själv med en färgspruta och en stege, eller möjligen byggställningar om jag får tag i dem billigt. Surt jobb som möjligen kan skjutas på något år, men jag kommer aldrig fatta de som skjuter på det tills det blir för sent.

När man måste knyta fast väggarna med rep kan man lika bra slå ikull dem så sparar man åtminstone rep. Den som bodde där har kanske åkt in på hemmet eller dött, men alla hus har ju ändå en ägare som i något skede hade kunnat hålla huset vid liv med några hundralappar och några timmars jobb. Vad gjorde de istället? Det är sånt jag funderar över när jag har tid över.

Magiska svampar

När jag pratade eksem och ledbekymmer blev jag föreslagen chaga-te, avkok av sprängticka, en svamp som trots att den växer på träd inte är helt lätt att få tag i, men det pågår intressanta försök att odla denna missväxt.

Men tills det gett utslag är priset därefter. På Apotea kostar chagapulver 1270 kr/kilo. Det ska sägas att det inte går åt så mycket om man kokar chaga-te, men billigt är det inte. Nu bar det sig inte sämre än att en snäll läsare (som jag tror vill vara anonym?) skickade en burk pulver till mig.

Jag bävade lite för om tullen eller polisen hade haft invändningar. Jag tror inte att det hade varit så bra att säga: ”Det är bara extrakt av en svamp med magiska egenskaper.” För håll med om att detta skulle kunna vara ett otillåtet ”naturmedel”.

Ordern var som följer:

”Koka i en gryta på plattan. Till en liter vatten tar du storleksmässigt ungefär en matsked chaga. Inte så noga om det blir lite mer. Lägg lock på grytan och låt det småkoka på svag värme tills färgen på vattnet får kaffefärg (tänk 20 minuter – en halvtimme).

Låt det kallna i lugn och ro i grytan. Häll över chagavattnet i en tillbringare och ställ i kylen. Då har du till en kopp varje morgon. Bitarna och/eller pulvret brukar jag lämna i grytan, det torkar fort. När det är dags att koka igen är det bara att hälla dit en liter vatten och göra samma sak igen.”

Så jag gjorde precis så, förutom att jag inte ville avsätta en hel gryta till ändamålet utan återvann sumpen i en ny burk. Återstår att se om brygden hjälper mot något, men så här säger internet:

”Som hälsokost används chaga både till te, kaffe och avkylt som bas i smoothies. Som hälsoprodukt sägs den ha effekt mot psoriasis och följdverkningar av diabetes. Den intas också för att stärka immunförsvaret. Tickan innehåller mycket höga halter av antioxidanter som det mäts enligt ORAC (Oxygen Radical Absorbance Capacity).

Ända sedan 1500-talet har chaga omnämnts som botemedel för cancer, särskilt cancer i mage och lungor. Det har förmodligen varit ett utslag av signaturläran. Betulin, som tickan upptar när den växer på björk, har en tillväxthämmande effekt på vissa typer av cancerceller.”

Låter som ett måste om man, som jag, tänker bli minst 100 år.

Företagare i utlandet

Jag har precis tagit de första stapplande stegen mot att bli företagare i Norge. Rent praktiskt har jag bara registrerat företaget. Jag har planerat en del, bestämt hur jag ska fakturera, bokföra osv, men mycket återstår och egentligen har jag ju bara fyllt i en blankett.

Ett norskt enkeltpersonforetak (företagsformen bytte 2004 namn från Enkeltmannsforetak så att kvinnor skulle förstå att även de fick vara företagare) är ungefär som en svensk enskild firma. Dvs, det kan bara ha en ägare som inte är anställd och som inte får lön utan lever på eventuell vinst i företaget. Utifrån en uppskattad årsvinst betalas preliminär skatt in under året, som sedan justeras i efterhand.

I princip skulle vilket företag som helst kunna drivas i den här formen, men blir det för stort är det knappast optimalt. Det går nästan inte att spara vinst i företaget, allt skattas och tas ut varje år. Man kan inte ha delägare. Precis som i svenska enskilda firmor kan man i enkeltpersonforetak ha anställda, men även det tror jag att man hellre ska göra i ett aktiebolag.

Jag hittar varje dag skillnader mellan mitt gamla och nya land, på allmänna åsikter, lagar, kulturyttringar och allt möjligt. Jag är fullkomligt övertygad om att jag kommer åka på smäll på smäll på smäll i mitt företagande, där – för mig – nya regler kommer att chockera mig med en sällan skådat dålig tajming.

”Då var det dags för momsavräkning!”

Tack och lov är Sverige och Norge ändå ganska lika varandra. Jag kan dessutom lyfta på luren och prata med myndighetspersoner på ett tungomål som tangerar mitt modersmål. Jag är otroligt imponerad av människor som startar en affärsverksamhet i ett främmande land med en främmande kultur och ett främmande språk, vare sig det är en lankes i Tyskland eller svensk i Polen. Det här kommer bli en skakig resa. Men kul.

Snöskottning

Jag har sluppit tänka på snöskottning i ett par decennier. Vid sidan av fullt utrustad tvättstuga som någon annan sköter är ju det den stora fördelen med att bo i lägenhet.

Mysig fasad är inte på topplistan.

Men nu har jag återigen ett par hundra meter egen väg att ta hand om. Lite för mycket om jag hade fått välja. Å andra sidan vill jag heller inte bo med utsikt på en landsväg, så det är ju en avvägning.

Då återstår några alternativ:

1. Fyrhjulsdriven bil som tar sig fram oavsett snödjup, eventuellt med schaktblad
2. Traktor
3. Snöslunga
4. Snöskyffel
5. Leja bort skiten

Alternativ 1 har jag provat och förkastat. Jag har inget emot fyrhjulsdrift, men känner att det kostar mer än det smakar. Möjligen skulle jag kunna ha en avställd bil som bara används för att hålla vägen fri, men det är mycket bök för att kunna röja snö under vintern.

Då har alternativ 2 mer att erbjuda. En traktor kan man ha till lite av varje. Förutom snöröjning kan man göra lite jobb med den, släpa bilar som hamnat lite vid sidan av vägen och använda skopan som byggställning (ladan behöver målas senast 2023). Men en schysst traktor kostar en del och i ärlighetens namn har jag svårt att motivera kostnaden.

En begagnad snöslunga kostar ett par tusen. Fast många kostar femsiffrigt, så kanske är de där tvåtusenkronorsfräsarna lämpligare för radhusuppfarten än en ordentlig väg. Jag har ingen aning, har aldrig ägt en.

Men snöskyffel har jag, det är faktiskt ingen dålig motionsform om man tänker på att skona ryggen. När det kommit någon decimeter har jag skottat vägen, men jag skulle också kunna tänka mig att skotta valda delar (backarna) för att kunna ta mig fram även vid värre snöfall.

Och så ska bilen skottas fram...

Till sist möjligheten att betala sig ur knipan. Min granne, med traktor och mer väg än jag, har ett par gånger i vinter även plogat min väg. Jag har lyssnat lite både med honom, med andra grannar och med dem jag köpte huset av vad kalaset kan tänkas kosta, men har inte fått något direkt svar. Jag antar att han skriver det på kontot för grannsämja, men jag vill göra rätt för mig så något vill jag betala och hade väl egentligen helst önskat en tydlig prisuppgift.

Antar att jag får försöka lära mig att det är så här det funkar på landet. Hade varit lättare om jag hade haft något att komma med till ”knytkalaset”. Jag antar att den tokige svensken ger dem ett gott skratt, men det blir man ju inte fet på. Jag grubblar vidare.

Var inte folklig, var som folk

Norges finansminister Trygve Slagsvold Vedum är möjligen mer populär än Sveriges Morgan Johansson (vem är inte det liksom), men han har också fått skit för höga strömpriser och annat. Hagle & Staysman har gjort låten Bøgda som en hyllning till landsbygden, och en minut in i musikvideon dyker finansministern upp i en Volvo PV.

För er som inte orkar lyssna på tre minuter countryrap ser han ut så här:

På den nedre bilden är likheten med Morgan Johansson slående. Ändå är det helt omöjligt att tänka sig Sveriges finansminister köra veteranbil i en musikvideo, även om han skulle få dubbla bilkuddar så att han når upp till ratten.

Nästa exempel är en humorvideo där dåvarande statsministern Erna Solberg spelar maffiaboss som beordrar misshandel och tortyr av en man vars brott är att han inte gillar längdåkning. Den hysteriskt galna psykopaten som tänkt borra mannen i ögat är förresten skidikonen Thomas Alsgaard.

Återigen, lek med tanken på Magdalena Andersson i den rollen, för att inte tala om Stefan Löfven! Det är inte så att svenska politiker inte försökt bjuda på sig själva, men det blir sällan särskilt lyckat. Vi minns väl alla när Göran Persson dansade med en ko i Bolibompa.

Om inte det blir pinsamt nog kan vi sända en tanke till socialdemokraternas Veronica Palm som sjöng om att hon hade fest i sitt könsorgan eller när moderaten Anna König Jerlmyr tyckte att det var en bra idé att sjunga Abbas Dancing Queen under Stockholms presentation för att få arrangera OS 2026.

Det blev inget OS för Stockholm, men väl ett världsrekordförsök i pinsamhet.

Min slutsats blir att folklighet inte går att spela. Att Vedum och Solberg kommer undan med att spela teater är för att vi känner att de genuint tycker att det är kul. När Göran Persson dansar med kor och König Jerlmyr eller Carl Bildt sjunger schlager känns det mer kalkylerat, som att de ”lajvar” vanligt folk eller gör vad de tror går hem i stugorna.

Detta är för övrigt något att tänka på även för näringslivet. Mats Qviberg eller Erik Penser skulle definitivt kunna dra ett skämt som Börje Ekholm eller Patrik Brummer inte skulle kunna. Som före detta proffshumorist är mitt tips att de flesta inte bör försöka.

Möjligen billigt

Jag har tidigare konstaterat att norrmän inte verkar titta på prislappar, men det fenomen jag ska prata om nu har jag upplevt i Sverige också, nämligen att rea per automatik förutsätts vara ett fynd man inte ens behöver reflektera över, det är bara att handla.

En gång i veckan dimper reklamblad ner i min brevlåda, från främst matbutiker och byggvaruhus. Jag eldar med ved, så det tar jag tacksamt emot. Men ibland läser jag lite i dem innan jag eldar dem och upptäcker då sådana här annonser:

40 procent rea på vadå?! Det här är varor jag vanligtvis inte köper, så jag kan liksom inte relatera till dem. Blir 40 procent på sådana här minitomater, med eller utan kvist, billigare än vanliga standardtomater? Vill jag ha svar på det får jag tydligen åka till butiken.

Och inte ens det räcker alltid. Många butiker har en fyndlåda med varor som av en eller annan anledning (vanligtvis bäst-före-datum) har sänkts i pris, men när produkterna flyttats från sin ordinarie plats kan man inte längre läsa priset på hyllkanten. Inte sällan berättar fyndlådans kant att alla varor i lådan är nedsänkta med 30, 40 eller 50 procent. Men inte av vad!

Antingen får jag försöka leta upp ordinarie plats (om det fortfarande finns en sådan) eller också personal, men de har oftast inte en aning utan måste först gå iväg med varan och ta reda på det. Allt som oftast är jag ändå inte nöjd med priset, så jag har i princip slutat att fråga.

Jag känner mig som Björn Skifs i Drömkåken efter följande konversation:

Hantverkare: ”Jag behöver trettitusen!”
Skifs: ”Vad ska du ha det till då?”
Hantverkare: ”DET ÄR BILLIGT?!!”