Skönhet och odjur

För bara ett år sedan kunde vilken klåpare som helst starta en ”skönhetssalong” och börja trycka in nervgiftet botox och annan skit i människors kroppar. Sedan reglerades branschen så att endast legitimerade sjuksköterskor, läkare och tandläkare fick göra det. Vad en tandläkare har för kompetens för detta vet jag inte, men kanske mer än en hårfrisörska? Eller bilmek.

”Lite botox medan du väntar?”

Men privatpersoner tillåts alltjämt skjuta in kemiska preparat i sig själva och sina kompisar, så nu säljs gifterna istället direkt till slutkonsumenten. Och här finns stora pengar att spara eftersom en insprutning på klinik kostar nästan 3000 kr för ett enda sprut. Online kan du köpa storpack för hundra dollar och spruta både dig och bekantskapskretsen i flera år.

Det är som sagt big business. Dessa skönhetskliniker ploppar, trots regleringen, upp som svampar ur jorden, ett bra svampår. Jag var inne på en hemsida där prislistan givetvis hade kompletterats med en lånekalkylator. Som synes kostar det bara 1351 kr/månad att låna 31000 kr som var den siffra som kom upp som standard.

Det går inte att förbjuda dumhet, men för en obesprutad människa med hjärnan i behåll känns detta som ren dårskap och jag förstår inte varför denna verksamhet är tillåten mer än i de fall det är medicinskt motiverat. I alla andra fall – sluta att spruta in gift i kroppen! Det är farligt, dyrt och i många fall blir resultatet dessutom väldigt fult. 

Framförhållen ved

Jag konstaterade vid nyår att jag höll på att få slut på ved. Tack vare snålhet och en snäll vinter har jag överlevt, men bestämde mig tidigt för att inte hamna i samma situation igen.

Jag sa ju att jag skulle kolla den svenska marknaden och mycket riktigt är svensk ved billigare än norsk. Dessutom tänker jag att det antagligen är billigare med nykluven ved nu än det blir med torr i oktober. Framförhållning brukar löna sig. Dessutom har jag en pickup nu och det har jag förhoppningsvis inte så länge till.

Således ingen anledning att dra på beslutet. I påskhelgen åkte jag i ett par omgångar över till fiendeland och inhandlade ved. Trots dieselpris blev det 25-30 procent billigare än den norska ved som jag i och för sig fick levererad ända fram till vedboden. Och så passade jag på att handla lite mat också.

Ett par rundor till och vintern är räddad. Återstår att torka veden och trava in den i vedboden. Hade vedboden varit luftigt snickrad så att det blåser igenom det hade det kanske gått att plocka in den direkt, men min vedbod har heltäckande väggar.

Att bära begriper jag mig på, men finns det några erfarna åsikter om torkprocessen? En del låter veden ligga ute under bar himmel under våren. Andra menar att man bör trava upp den under korrugerad plåt eller annat skydd mot regn. Tills vidare ligger den utomhus i en stor hög på Europapallar. Det är inget regn på ingång, men vid värre utbrott drar jag över en presenning. Vad tror ni, blir det torrt till vintern på det viset?

Jag skiter i allt...

Inser att de flesta läsare under 40-45 saknar relation till Magnus Uggla som inspirerade mig till dagens rubrik, men det var en artist som var populär i min ungdom och som hade en låt som hette just så.

Men det här ska inte handla om Uggla utan om mig. För runt tjugo år sedan höll jag järnkoll på börsen all tid den var öppen. Om jag till äventyrs inte kunde snackade jag ihop mig med en kompis som kunde ringa om det krisade och i värsta fall göra affärer för min räkning. Sedan lugnade jag ner mig, slutade göra dagliga affärer och det fanns dagar när jag överhuvudtaget inte kollade innehaven.

I somras hade jag den hittills sämsta kollen någonsin när jag åkte runt med husvagn i Norge och letade hus. Jag satt heller inte tung i korta optioner utan rätt mycket i fonder. Så småningom hittade jag ett hus och då loggade jag inte in för att kolla utan för att sälja och föra över pengar.

Sedan slutet av september har jag egentligen inget bra försvar till mitt ointresse mer än att jag har så mycket annat i mitt liv som pockar på uppmärksamhet att jag inte orkar bry mig om ett innehav stiger eller tappar ett par procent. Det har fått rulla på rätt mycket utan mitt engagemang.

I år har jag förstått att börsen inte precis glatt aktieägarna, men jag kan verkligen inte klaga. Så här ser min Avanzadepå ut de senaste tre månaderna i förhållande till den gula kurvan, OMX Sthlm All-Share Cap GI, som är det index jag valt att jämföra mig med, inte för att det hade längst namn utan för att det verkade rimligast.

+4,16 procent mot -9,90 procent för index. Det borde glädja mig. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att ju mindre jag försöker, desto bättre klarar jag mig. Det är inte precis ett överbetyg till mig som investerare. Samtidigt lever jag på pengar, inte på mitt renommé som börssnubbe, för det hade räntat sig ganska dåligt i alla tider.

Men det skiter jag i.

Snart surrar det!

I mars kom jag i kontakt med en kille med för många fritidsintressen som därför ville avyttra sina fem bisamhällen och diverse utrustning, en slunga, en massa lådor och ramar, verktyg och annat. Tyvärr strök ett av samhällena med i vintras, men övriga fyra var fortfarande till salu. Tre av dem kommer dessutom från en av Norges kändaste och mest erfarna biodlare, vilket gjorde det ännu mer intressant.

Norges minst erfarna biodlare.

Eftersom jag är helt grön och inte har varken bin eller grejer tyckte jag det var perfekt att köpa ett färdigt paket. Min fördel som köpare antar jag var den gamla vanliga – inget tjafs och pengarna finns, inga avbetalningsplaner eller annat potentiellt strul.

Det har gett mig många affärsmöjligheter genom åren och det kan inte nog understrykas hur viktigt det är för potentiella krämare att ha kontanta medel. Cash trumfar ränta. Hur pålitlig någon än är kan tid göra att affärer krånglar. Köparen kan komma på andra tankar eller hitta en bättre deal någon annanstans. Eller också går varan sönder innan den är fullbetald. De flesta vill nog göra rätt för sig, men om du t ex säljer en bil på avbetalning och motorn rasar kan det påverka betalningsviljan negativt. Vad folk än säger väljer därför alla säljare helst betalning vid leverans.

Mina kupor.

I helgen träffade jag säljaren och mina framtida husdjur. Om vädret tillåter tar jag hem dem om två veckor. De får bo på min tomt och under sommaren rensa skogarna omkring från nektar och pollen, jag håller kuporna i skick och bygger ut vid behov medan bina tar ansvaret för städningen och honungsproduktionen. Slår experimentet väl ut hoppas jag på fler samhällen och att nästa vår kunna öppna filialer hos andra som vill öka sina skördar och/eller gillar när det surrar.

Vinn det ekonomiska spelet!

Enligt SBAB kommer en genomsnittlig familj i villa få runt 40000 kr i ökade kostnader i år (bara jag som tycker det är vansinnigt roligt att SR:s ekonomireporter heter Krona?). Det är el, drivmedel och allt det drar med sig. Som mat (det är nog bara miljöpartister som inte fattar att chockhöjd diesel påverkar matpriserna), och utan mat kan vi inte leva.

Men lagom är bäst!

Jag fattar alla sura miner, men vill försöka vända detta till något positivt. Kanske inte för samhället, det är rökt om det inte vänder, men för enskilda individer. Västeråsfamiljen som Ekot intervjuar säger att det är trist att kolla på tankkvittot, men det låter inte som att de kommer att gå i personlig konkurs. De anpassar sig.

Någon på Twitter frågade om det som ensamstående går att leva på en bruttolön på 25000 kr och fick många svar att det gör det inte. Samtidigt är det bevisligen många som gör det. Frågar man Sveriges barnfamiljer om de skulle klara den kostnadsökning på 3000-3500 kr/månad som SBAB räknat ur svarar de förmodligen samma sak. Men det gör de!

Alla vi som inte svälter har marginaler och alla har handlingsutrymme. Det betyder också att för varje krona vi sparar, genom att avstå något eller komma på ett smart sätt att vända på slantarna, får vi ett försprång på alla som inte gör det. Om de barnfamiljer som nu helt säkert kommer att överleva en kostnadsökning på 40000 kr hade sparat dessa pengar tidigare skulle de redan ha en buffert.

Om du inte haft det, ta tag i det nu, för denna kostnadsökning lär följas av fler. Men med varje kostnad följer en möjlighet att göra det lite bättre än alla andra, och den marginalen går att leva gott på.

Vad är okej i matbutiken?

Efter den våldsamma diskussion (överdriver lite) som uppstod när jag frågade om det var okej att sälja kvarglömda grejer tänkte jag följa upp med ytterligare ett moraliskt dilemma: Vad är okej i matbutiken?

Jag tar avstamp i en norsk video på fyra minuter. Se den om du vill. Annars kommer en sammanfattning nedanför.

Frågeställningarna som tas upp är ifall det är okej att provsmaka lösviktsgodis och att börja konsumera en småfralla, läsk, öl eller glass redan före kassan under förutsättning att man betalar för det, och slutligen om det är okej att prata i telefon när man står i kassan. Här kommer facit:

Om man ”provsmakar” lösviktsgodis stjäl man, det går nämligen inte att väga godis som inte finns kvar. I lagens mening är det ringa stöld, det som tidigare hette snatteri, och kan i teorin ge dagsböter. Om man som Göran Persson stjäl likörägg borde man få ett extra straff eftersom det är direkt korkat att stjäla något så äckligt, men det är förkastligt oavsett. Inte okej, som en annan gammal statsminister hade sagt.

Godiskleptomaner i forumtrådar menar att eftersom man får provsmaka i delikatessdisken måste det även gälla lösviktsgodis. Självklart inte! I delikatessdisken sker det med personalens goda minne, helt annan grej. Och för den som tycker att det är en bagatell snackar vi om hundratals miljoner om året. Jag har alltid varit den förste att håna välbärgade Ica-handlare, men det är inte okej att stjäla av dem!

Ölstöld resulterar tydligen undantagslöst i polisanmälan, åtminstone i den butiken. Men då ska sägas att det finns starkare öl i norska än i svenska butiker. 4,7 mot 3,5 %, tror jag, men ta det med en nypa salt från en som inte köpt öl för eget bruk på många decennier.

Småfrallor, läsk och glass var däremot helt okej att börja förse sig av redan i butiken. Enligt handlaren. Själv säger jag tvärnej. Har du inte nog med självbehärskning för att kunna vänta tills du handlat klart utan måste börja mofsa i dig direkt från mathyllan – sök vård!

Enda undantaget gör jag för diabetiker med lågt blodsocker. Men då får du banne mig äta något som går att debitera efter konsumtion, alltså inte frukt eller lösgodis, och helst efter kontakt med personalen. Det kan väl ändå vara en bra idé ifall du riskerar insulinkoma. Och den som istället vill skylla på sina barns bristande självbehärskning – kan de inte bete sig i affären bör de inte vara med där.

När det gäller att prata i telefon i kassan skyller handlaren sin avoga inställning på att känsliga ämnen gör honom obekväm. Mig med, men det skiter jag i. Diskutera dina barns sexliv eller gör slut i telefon om du vill, men lägg på innan det är din tur i kassan. Du tror kanske att du både kan betala, packa maten och prata samtidigt, men det kan du inte och då stjäl du kassörskans och andra kunders tid. Bara låt bli!

Så där ja, i nästa avsnitt av Fråga Ribbing... Nej då, i morgon blir det något helt annat.

Ris & ros till Skatteverket

Jag har alltid hållit Skatteverket som en av de bättre och mest pålitliga svenska myndigheterna. Nu ska sägas att jag inte haft att göra med alla 551 myndigheter (om de inte blivit fler nu, det där skrev jag för två år sedan), men det har blivit ett gäng genom åren. I andra änden av skalan återfinns Arbetsförmedlingen och Polisen där min magkänsla är att de alltid ljuger, försöker komma undan jobb och beter sig illa, så att jag kan bli positivt överraskad de gånger jag inte får fördomarna bekräftade.

Skatteverket gillar jag som sagt. Visst har jag råkat ut för någon medarbetare som hatar sitt jobb, men vanligtvis får jag raka och tydliga besked såväl i postbrev, e-post och telefon. T ex skulle jag nyligen lägga ner mitt svenska företag och fick snabba svar om hur jag skulle gå tillväga. På e-tjänsten Verksamt.se kunde jag snabbt lägga ner företaget, återkalla min f-skatt och avregistrera mig från moms.

Trogna läsare vet att jag i en ungdomlig protest mot det moderna samhället alltid deklarerar på papper för att sedan springa till Skatteverkets servicekontor, men i år blev det lite för långt (och det norska utlandsportot är larvigt dyrt), så jag tänkte att jag skulle prova internet, det där nya.

Eftersom jag uppskattat Skatteverkets smidighet blev jag förvånad när allt visade sig superkrångligt. Jag har aldrig utformat en e-tjänst, men tänker att Skatteverket både har personal och budget för det. Vore det jag som lät människor välja på en hög med pappersblanketter och en e-tjänst skulle jag – kalla mig idiot om ni vill – tänka att det vore lite praktiskt om alternativen påminde om varandra, att blanketten såg ungefär likadan ut på nätet, bara i digital form.

Inte Skatteverket inte! Jag behövde i år fylla i blanketterna K4 (värdepappersförsäljning), K6 (bostadsförsäljning) och NE (näringsbilaga). Ingen av dem såg likadan ut på nätet. I näringsbilagan hade man satt upp en riktig snubbeltråd och ersatt pappersblankettens formulering "Jag har inte tillämpat reglerna om förenklat årsbokslut" med e-tjänstens ruta "Jag har tillämpat reglerna om förenklat årsbokslut". Perfekt för att lura så många som möjligt som använt pappersutgåvan som förlaga!

När det blev dags för momsdeklaration (den behöver av någon anledning inte vara inne förrän tio dagar senare) fanns det inte i e-tjänsten överhuvudtaget trots att det stod på baksidan av pappersblanketten att den skulle göra det. Men det är klart, den har så få rutor att de nästan inte kan krångla till internetvarianten särskilt mycket, så då kom de väl på att de kunde ta bort den istället. Nytt mejl och  ny väntan på ännu ett svar.

Jag hade fått för mig att Skatteverket föredrog digitala deklarationer, men det verkar inte så. Hade jag fortsatt att bo i Sverige hade jag efter detta helt återgått till papper igen, men nästa år gör jag min sista svenska självdeklaration. Jag tror inte att jag kommer att sakna dem.