När
Ryssland invaderade Ukraina blev det västvärldens uttalade
målsättning att knäcka rubeln, men hur blev det? Som den norska
nättidningen Steigan konstaterar stärktes rubeln istället.
Huruvida det blivit ”världens starkaste valuta” ska jag låta
vara osagt, men tveklöst stark.
Som ett förtydligande ska jag säga
att Steigan.no från början var en blogg för Pål Steigan, f d
ledare för Arbeidernes kommunistparti, ett parti som skulle kalla
Nooshi Dadgostar och Gudrun Schyman för ”jävla borgarbrackor”,
bara så det är sagt, men som vanligt går jag på sakfrågor, jag
ska inte gifta mig med journalisten.
Anledningen till rubelns styrka tror
jag också att de flesta kan enas om, ifall de är ärliga. Det är
att verkligheten backar upp den, även om världens politiker inte
gör det. Sanktionerna mot Ryssland hade tagit bättre om landet inte
hade varit så självförsörjande. Inte bara självförsörjande, de
har en massa råvaror som världen behöver. Dessa säljs numera i rubel,
vilket stärker valutan, på främst dollarns bekostnad.
Världen har slutat att backa upp sina
valutor med guld. Numera ger man dem ett mer eller mindre påhittat
värde. Nya pengar trycks inte, de skapas hos banker som lånar ut
pengar de inte har, som egentligen inte finns. Rysslands gas och olja
finns däremot, liksom platina, nickel, titan, gödsel och en massa
annat världen behöver för att upprätthålla sin levnadsstandard.
Kanske är detta en tankeställare för
oss som lever gott på att vi har pengar och andra värdepapper, att
när krisen kommer är det annat som räknas – mark, hus, saker,
kontaktnät och kunskaper. Det är sånt som har bestående värde.
Om inte världen enas om annat är däremot en papperslapp
bara en papperslapp. Och det där med att ena världen tycks ju gå
sådär.