Glödhoppor

Jag ser ibland brödrecept (oftast på Youtube) som inte kräver ugn. Jag har aldrig försökt baka efter dem, men här är ett bröd som varken kräver ugn eller jäsning. Glödhoppor är ett slags mjukt, lite sött tunnbröd som min mamma bakade i min barndom, så receptet är hennes, men jag ser alla möjliga varianter på nätet. Med eller utan filmjölk eller yoghurt, och någon gång med jäst, men detta använde min mamma:

filmjölk, 1 liter
bikarbonat, 1 msk
salt, 1 tsk
strösocker, 1 dl
sirap, 1/2 dl
rågsikt, 25 dl

Blanda alla ingredienser till en lös, men inte kladdig deg.

Låt det ”roliga” börja!

Kavla ut tunna bröd i en storlek som passar i stekpannan. Tjockleken på degen ska vara ungefär som pepparkakor, men även här finns variationer. Mjöla både bord och kavel så att inget fastnar. Jag har aldrig riktigt blivit vän med min kavel. Det är inte rymdfysik, kan tyckas, men ett tag var jag sugen på att bli fysiker. Bagaryrket har däremot aldrig lockat.

Sedan gräddas glödhopporna, bröd för bröd, i en stekpanna på spisen, utan fett. Ett par minuter på vardera sidan, tills de får lite färg. Läser på nätet att detta bröd med fördel kan gräddas över öppen eld under skogsutflykten. Jag föredrar nog att inte baka när jag är i skogen, men det gör man som man vill.

I köket är det lite som att grädda pannkakor. Lyckas man få brödet från bakbordet till stekpannan är man hemma.

Jag äter dem med smör och ost, men antar att allt man kan ha på tunnbröd också skulle funka här. Surströmming, ägg, skinka, kokt potatis...

Det är skillnad på pengar och pengar

Jag ska inte älta Elon Musks köp av Twitter. Det här inlägget har egentligen ingenting med det att göra, men det illustrerar ett fenomen. Mängder av debattörer har ifrågasatt köpet på ungefär det här sättet:

Lisa Nåbo är SSU-ordförande, precis som flera av dagens ministrar varit innan henne, liksom Anna Lindh, Ingvar Carlsson och andra kändisar, så det är inte bara ”Svenne Banan” som tänkt fel, det har även ledaren för Sveriges kanske största politiska ungdomsförbund gjort.

Vad är det som är fel då? För det första är det omöjligt att veta om köpeskillingen hade räckt till bostäder åt alla bostadslösa i USA. Men det är ett populärt påstående, för att inte säga populistiskt. Nyligen diskuterades om två procent av Musks förmögenhet skulle kunna utrota världssvälten genom att han ger dem till FN. Orimlig tanke. Man kan lika gärna hävda att världssvälten understöds av FN. Det går nämligen inte att lösa alla världsproblem genom att hälla pengar över dem. Ger du alla världens fattiga en miljon kommer fattigdomen vara borta i max tio minuter.

Och då kommer vi till nästa fel i tankegången. Om Elon Musk köper Twitter äger han Twitter. Om han ger bostäder till alla bostadslösa eller mat åt alla hungriga äger han noll och intet. Ingenting hindrar Musk att ge avkastningen av sin investering till välgörenhet (precis som den tidigare ägaren Alwaleed bin Talal, Facebooks Mark Zuckerberg eller Amazons/Washington Posts Jeff Bezos, men märkligt nog har jag aldrig hört svensk vänster kräva pengar av dessa).

SVT räknade istället ut hur många gånger man kan tanka sin bil för köpeskillingen. Vad ska vi med den informationen till? Det är lite som att jämföra äpplen och periskop. Eller som det gamla skämtet om att Peter Forsberg, skämtsamt kallad "Foppa", fick en lön i NHL motsvarande 8372 höftledsoperationer – vilken jävla tur att han valde pengarna!

Allt kan inte jämföras och det är skillnad på konsumtion och investering. Precis som det är skillnad på egna och andras pengar. Politiker kan sitta och peka på vad miljardärer ska göra med sina förmögenheter, precis som de lättvindigt kan skjuta iväg skattebetalarnas pengar i förvissning att det alltid kommer nya. Det sistnämnda är tyvärr inte bara ett vänsterfenomen utan gäller politiker längs hela skalan. Mitt är mitt och ert är vårt...

När bredbandet kom till byn

Innan jag ens bestämt mig för vilket land jag skulle flytta till kollade jag upp utbyggnaden av fibernät eftersom jag upplevde det som ett av de viktigaste kriterierna. Norge har en satellitlösning som lät som ett hyfsat alternativ, men en av de första saker jag gjorde när jag flyttat hit var att skriva till kommunen och fråga hur det låg till med bredbandsutbyggnaden. Jag hade sett att det grävdes ner fibertråd ganska nära, så jag förstod att det var på gång.

På 1900-talet var jag hänvisad till modem med minutkostnad, men nu hade jag haft fiber i över tjugo år. När jag flyttade fanns plötsligt inte möjligheten och jag skaffade mobilt bredband. Med fri datamängd eftersom jag inte orkar känslan av att behöva effektivisera min uppkopplade tid av ekonomiska skäl. Det kostar mig en femhundring i månaden, och då ingår även fria samtal i Norge och en del till utlandet.

Hittills har det funkat förvånansvärt smidigt. Jag måste ha telefonen igång och helst i närheten av datorn, men så länge jag haft det har det varit ytterst få fel och avbrott. Någon gång har jag fått starta om telefonen, men det kan jag leva med.

Så när jag nu fått besked om att jag från och med i höst kan skaffa fiberuppkoppling är det inte längre lika självklart. Det beror såklart på vad det kommer att kosta, både i startavgift och löpande. Svenska vänner i villa har åkt på en inkopplingsavgift på runt 25000 kr. En summa som, tvärtemot vad som påståtts, snarare minskat om man tagit det lite lugnt och anslutit senare.

Vad kostnaden blir här har jag ingen aning om, det kan bli vad som helst upp till 50000 kr, kanske subventioneras det av staten som tycks mån om att alla ska kunna få fiber. Å andra sidan kan jag ju det i höst även utan subventioner, det är bara en prisfråga. Vad det sedan kommer att kosta mig i månaden vet jag inte heller. Troligen inte mer än nu, men eftersom jag ändå kommer behöva ett telefonabonnemang blir det en dryg hundring där också, att lägga till bredbandets månadsavgift.

Få tjänster har ett högre värde för mig än ett pålitligt internet i arbetsrummet. Det skulle behöva kosta ganska mycket innan jag överväger att inte unna mig ständig uppkoppling, men det är inte detsamma som att jag skiter i kostnaden och jag är som sagt nöjd med den mobila varianten. Hur hade ni tänkt?

Inlägg 2000

Det trodde jag inte när jag drog igång bloggen en aprilmorgon 2016, att jag sex år senare skulle ha skrivit tvåtusen inlägg, det är ju typ en bibel. Några gånger de här åren har läsare berättat att de hittat min blogg och börjat läsa ikapp från start. Skulle någon göra det nu får jag nästan dåligt samvete.

Då, 2016, var tanken att fixa fler textkunder på ekonomiområdet och komma i kontakt med människor med intresse för privatekonomi och börsen. För att få en flygande start bestämde jag mig för att inledningsvis lägga upp ett inlägg per dag. Sedan gick månaderna och jag fortsatte av bara farten. Senare har jag upptäckt att läsarantalet minskar på sommaren, så då har jag gått ner på varannandagsbloggande, ungefär under skolornas sommarlov.

Visst har jag idétorka ibland och visst upprepar jag mig en del. Någon gång har jag skrivit klart ett helt inlägg bara för att upptäcka att jag redan bloggat om exakt samma sak med ungefär samma vinkel, så då har jag markerat hela det nya inlägget och tryckt på delete.

En viss ämnesförskjutning kan märkas. Jag var mycket mer aktieintresserad från start och bloggade om börsen flera gånger i veckan. På senare tid har det blivit mer spartips. 2021 flyttade jag till Norge. Sedan dess har jag bloggat en del om livet och företagandet här, och skillnader mot Sverige. I maj 2022 har jag precis fått hem mina första bikupor och tänker att det nog blir en del självförsörjning och biodling i bloggen framöver.

Där har jag förresten upptäckt ett språkligt problem. Jag har träffat svenska biodlare och läst svenska böcker om biodling, men det är i Norge jag gått kurs och lärt mig hur det funkar. Jag pratar aldrig biodling på svenska, så när jag ska skriva om det i bloggen hittar jag inte orden. Jag kan ju inte blanda in ord som birøkt, dronninggitter, fôr, skattekasse, parekube, trekk och bifolk. Jag känner mig lite som när Dolph Lundgren hade filmat i USA i tre veckor och mötte upp pressen på Arlanda med värre brytning än Billy Butt och Tony Irving tillsammans.

Nåväl, jag skriver fortfarande på svenska för svenska kunder, så i andra ämnen ska jag nog minnas modersmålet. Förresten funkade planen, tack vare bloggen har jag både fått textkunder och lärt känna likasinnade, på och utanför nätet.

Men ska det bli tvåtusen blogginlägg till är jag beroende av läsare. Det är fantastiskt när ni skickar tips och uppslag, på mejl, Twitter eller här i kommentarsfältet. Dels för att det underlättar bloggandet, dels för att jag ser det som ett förtroende när ni tror att jag kan tillföra något gällande en nyhet eller ett fenomen. Så jag tackar för alla interaktioner och håller tummarna för fler framöver.

Vad göra själv?

Jag vet att en del tycker att jag gör för mycket själv när jag envisas med att bygga och måla, eller till och med meka bil som jag verkligen inte är bra på. Ibland har kritikerna rätt, men det är inte alltid lätt att veta, ens för mig. Man får pröva sig fram i livet.

I biodlingen har jag hittat en hobby där man kan dra det hur långt som helst. Den som vill kan pressa vaxkakor av egensmält vax, snickra ramar och till och med bygga egna bikupor. Så långt tänker jag inte gå, men jag ska i alla fall sätta vax i köperamar med hjälp av el som gör att pianotråden i ramen smälter vaxet på plats.

Mycket handlar om i vilken skala man jobbar. Med fyra kupor kan man inte köpa sockerlösning pallvis, för man kommer inte göra av med flera tusen liter. Den som har hundratals kupor har tvärtom inte möjlighet att göra allt från grunden utan att anställa ett helt team.

Det här går att applicera på lite av varje. För ett tag sedan fick statsministern skit för att hon anlitat en städfirma som anställt personer utan arbetstillstånd. Det skulle hon ha, men de som gnällde över att hon inte städar själv tycker jag är tramsiga. Det är rimligt att Sveriges regeringschef köper hushållsnära tjänster.

Den som hatar att städa och har råd kan absolut göra likadant även om de så jobbar deltid. Det är upp till var och en, men här är några aspekter jag tycker är värda att begrunda innan man tar beslutet.

Pengar

Man måste ha råd att lämna bort jobbet, annars får man tänka om. Självklart, kan tyckas, men hur många är det inte som köper nästan all mat färdig, lämnar in bilen för däckbyte osv, som i nästa andetag gnäller över hur svårt det är att få lönen att räcka till?

Tid

Hur lång tid tar det egentingen? Det är lätt att välja bort saker av bekvämlighetsskäl under förevändningen att man inte hinner. Själv bakar jag allt bröd själv. Det är en sådan grej många säger sig inte hinna, men då tror jag inte att man försökt. Den effektiva tiden för att baka några limpor är kanske en kvart. Resten av tiden står degen på jäsning eller brödet i ugnen och då kan man ju göra något annat.

Nyttigt

Vad återstår av livet om man väljer bort allt som är tråkigt, bara glädje? Tyvärr inte. T ex behöver våra kroppar röra sig vare sig vi vill eller inte. Visst kan man ta bilen för att spara tid, men om du då  känner behov av att klämma in ett spinningpass hade du lika gärna eller hellre kunnat cykla eller springa ditt ärende. Andra aktiviteter tränar vårt intellekt. Om hjärnan förtvinar kan du inte kompensera det med USB-minnen.

Mående

Vi ska inte heller negligera det faktum att vissa saker får oss att må riktigt dåligt, andra riktigt bra. Jag putsade alltid min mammas fönster eftersom fönsterputsning var det värsta hon visste. Jag skulle inte vilja jobba med det professionellt, men tycker att det är ganska rogivande att stå där och putsa med en podd i örat. Jag gillar att det blir ett snabbt och tydligt resultat och jag är ganska bra på det. Trivs man med att putsa fönster, städa, bygga sina egna möbler, sy kläder och stoppa korv kan man inte räkna arbetstiden på samma sätt som om man hatar det.

Återstår att se vad jag hatar respektive älskar av biodlingens alla göromål. Kanske borde jag leja bort allt underhållsarbete och istället lägga tiden på att lära mig att föda upp egna bidrottningar. Det lär visa sig.

Journalistbrist

Bonnier News, med tidningar som Dagens Industri och Dagens Nyheter, kallar till krismöte för att diskutera bristen på kvalificerade journalister. Nej, det är ingen självrannsakan utan handlar om att de har svårt att få tag i vikarier inför sommarsemestrarna. Både Bonnier och SVT kopplar journalistbristen till ”osäkra arbetsvillkor”, alltså att journalister i för låg grad skulle få fast anställning. Själv tror jag på helt andra orsaker, som snarare pekar mot motsatsen.

När jag var ung hade journalistyrket högt anseende. Det fanns grävande journalister, både i Sverige och i utlandet, som hade närmast rockstjärnestatus. Då som nu drömde fler om att bli fotbollsproffs än journalist, men det var åtminstone inte ett lågstatusyrke med skämskuddevarning. Idag har vi tidningsjournalister som Lena Mellin och på TV hittar vi Steffo Törnquist och Anna Hedenmo. De är inte Messi precis.

På Sveriges Radios Ekot, radiojournalistikens absoluta finrum, fick en journalist upp ett spår för ett par år sedan. De svenska resultaten i PISA-undersökningen verkade manipulerade! Men hans chefer var inte intresserade, det lackade mot jul, så för att överhuvudtaget bli publicerad fick han säga upp sig och bli frilans. Detta berättar han i en artikel där det också framgår att Ekots journalister kunde sitta och plugga japanska på jobbet, så länge de inte stördes av en massa nyhetsuppslag.

Många journalister tycks jobba med allt annat än journalistik. De flesta verkar vara krönikörer och tyckare. Förr intervjuade man experter. Nu intervjuar de i bästa fall varandra, men vanligare är att plocka ”nyheter” direkt från Instagram eller Facebook. Är det då ”osäkra arbetsvillkor” som är problemet, eller en förlorad yrkesstolthet?

Ett par andra yrken som verkar svårtillsatta är poliser och lärare. Lösningen sägs vara att ”höja statusen”. Hur gör man det då? För poliser har man sänkt intelligenskraven så att man inte längre behöver vara ens i närheten av normalbegåvad, och för att komma in på lärarutbildningen räcker det väl i stort sett med att lyckas skriva sitt namn på högskoleprovet? Märkligt nog verkar inte detta göra att fler drömmer om att få tillhöra dessa skrån.

Mitt förslag till Bonnier News är därför: Gör bra journalistik så ska ni se att det strömmar ungdomar till branschen. Men visst, inte lär de lösa sommarbehovet 2022, då får ni jobba själva.

Biyta

De flesta biodlare börjar nog med att inhysa verksamheten i ett förråd. Min första tanke var att ta en del av ladan i anspråk och till slut blir det nog så. Utrustning och verktyg är en sak, men gamla foderramar behöver stå råttsäkert och helst inte frysa, och eftersom jag har ett boningshus med nästan obegränsade utrymmen bestämde jag mig för att ta ett av två (eller möjligen tre) vardagsrum i anspråk för biverksamheten.

De flesta rum blir märkligt rymliga när man tömmer dem. Det första jag insåg var att jag behövde hyllor eller skåp för att sortera verktyg, reservdelar, foder och grejer. Precis som i Sverige tycker folk här att det är roligare att köpa än att sälja. Jag hittade två bortskänkes träskåp som bara var att hämta. Ett av dem syns på bilden ovan.

Mitt gamla jätteskrivbord var överdrivet stort som dataplats för en skribent, men det var ett rejält bord jag tänkte skulle funka för att sitta och reparera biramar vid, så det fick följa med hit. Enda kruxet är att jag inte hittar benen hur jag än letar (vore jag en rolig jävel skulle jag ha skrivit att det verkar som att mina ben fått fötter, men jag är inte göteborgare). Nåväl, här var funktionen det viktiga, så jag hittade några andra ben jag kunde använda istället.

Stolen var också gratis. En bekants bekant hade för mycket pengar, så han köpte en ny kontorsstol trots att det inte var något fel på den gamla. Var gör man då med den? Vi lyssnar med svensken, han vill säkert ha den. Bajsar björnar i skogen? Klart jag ville!

Och så har jag plockat bort mörkläggningsgardinerna. Ska leta upp några ljusare (har drivor av dem … någonstans), men det viktiga nu var att släppa in ljuset. Apropå det jobbar jag med belysningen. Bordslampan till vänster har inbyggt förstoringsglas som jag tror kan komma väl till pass. Taklampans sken är mysigare än bra och måste bytas ut. Sedan är planen att göra så lite som möjligt utan istället upptäcka efterhand vad jag behöver.