Höjd reparationsmoms

Ett mejluppslag från Ulf. Det är inte ofta Aftonbladets Oisin Cantwell skriver en vettig text. Plötsligt händer det, även om han nog för mig alltid främst kommer att vara ”farbrorn som inte vill förstå”.

Men i måndagens krönika har han vässat till det och allra mest förtjust är jag i den inledande meningen:

”Att spara dåliga nyheter till sen fredag eftermiddag är en politisk tradition som överlever maktskiften.”

Denna gång handlar det om att regeringen Kristersson tillsammans med SD höjer momsen på reparationer av cyklar, kläder och skor, från 6 till 12 procent.

”Det trodde ni inte, va?!”

Ska jag vara ärlig tror jag inte att det nödvändigtvis var regeringens mening att smyga ut nyheten för i en värld av lågkonjunktur, kärnvapenhot, räntehöjningar, vaccinpass och galna presidenter känns frågan om skomakares skattebörda relativt lågprioriterad. Jag tror helt enkelt att de hade kunnat skicka ut sitt PM vilken veckodag som helst utan att media reagerat i någon större utsträckning.

Men jag är glad att Ulf (inte Kristersson alltså) uppmärksammade mig så att jag kan uppmärksamma er. För visst känns det galet att höja skatten på sånt som har möjlighet att bromsa lite av dårskapen i slit- och slängsamhället? Det är bra för oss och världen i stort om vi lagar våra saker istället för att kasta och köpa nytt.

Inom vissa gränser.

Samtidigt kan jag tycka att det är dumt med tre olika momssatser. För mig som företagare har det varit lite av en djungel där jag vissa år haft såväl 25 som 6 och 0 procent moms på mina kundfakturor. Det hade möjligen kunnat rättfärdiga regeringens utspel om de velat rensa där. Nu är det ju inte tal om det, man ska bara höja vissa tjänster från en specialmomssats till en annan. Så då är det bara dumt. Ta hellre bort momsen på reparationer, det här ska väl föreställa en skattesänkarregering?

Diskrimineringsmästerskap

SVT gör ett ”scoop” genom att berätta att Qatar diskriminerar homosexuella. Att detta kommer upp nu är såklart för att fotbolls-VM i år går av stapeln i denna arabiska diktatur.

Emir Tamim bin Hamad, en lite konservativ kille.

Jag ska inte försvara Qatar, men det var faktiskt FIFA, det internationella fotbollsförbundet, som valde att förlägga sitt mästerskap i ett land med islam som statsreligion och där homosexualitet är förbjuden i lag. Anledningen till att de ändå gjorde det är gissningsvis att Qatar betalade bäst i form av bjudresor och mutor till organisationens delegater. Till SVT skriver FIFA:

”Fifa strävar efter att skapa en diskrimineringsfri miljö och värnar mångfald.”

Det är väl klart att de inte gör! Då hade de inte lagt sin turnering i Qatar, som har diskriminering inskrivet i sin lag. Och den lär inte ändra sig eftersom parlamentsvalet som skulle hållits 2013, för nio år sedan, skjutits upp på obestämd tid.

”Tryck på rätt knapp nu, grabbar!”

Jag tycker att diskriminering av sexuella minoriteter är jättedåligt, men hade någon bett mig om tips på lämpliga länder att lägga ett stort idrottsmästerskap i hade jag heller inte föreslagit Qatar. Att sedan arrangörslandet garanterar att landets lagar inte alls kommer ha någon inverkan på alla utländska besökare hör liksom inte hit. Om någon skulle erbjuda dig en hög med pengar för att sedan börja fråga dig om dina åsikter skulle du antagligen också vara lyhörd för vad utfrågaren vill höra.

Alltså, tycker man att diskriminering, diktatur, etnisk rensning, slaveri och annat i samma anda är dåligt, investerar man förslagsvis inte i länder där allt detta ses som helt naturligt. Ändå hamnar såväl världsmästerskap som olympiader otroligt ofta i sådana länder. Pengar trumfar allt – tro inget annat.

Festen är slut

De första två tjejerna i SVT:s reportage om amorteringskravet tydliggör problemet.

De vill gärna framstå som ansvarstagande låntagare, men det blir genast väldigt tydligt att i samma sekund som de inte enligt lag tvingas amortera hade de heller inte gjort det. Det hade ”känts bra att slippa den kostnaden”, säger en av dem, som att hon slipper kostnaden för lånet bara för att hon inte betalar den.

Men okej, det är såklart nervöst att få en tv-kamera från Aktuellt i trynet, det är lätt att blanda ihop kostnad och utgift då, men det är så mycket mer. De säger att de tuffare tiderna gör att ”man kanske inte kan äta ute lika ofta”. Hade jag varit reporter hade min följdfråga blivit: ”Så du menar att du trots att du lever på lånade pengar äter ute, och inte nog med det, du gör det ofta?!”

Jag fattar att jag hade fått sparken rätt fort, men kanske är det vad de hade behövt höra. Det är ingen självklarhet att man ska kunna ta ett lån med avbetalningstid på fyra decennier och att de ekonomiska förutsättningarna att klara av det ska vara oförändrade under hela den tiden.

Jag vet att jag är underlig som alltid undvikit lån, men är det bättre att skaffa sig ett liv på nåder, som banken eller regeringen när som helst kan kullkasta med en regeländring eftersom du lever högt över dina tillgångar. Man amorterar inte för att glädja banken eller revisorn, det gör man för att få kontrollen över sitt eget liv. Om alla tänkte på det viset hade inte skuldkvoten varit rekordhög nu, efter mer än tio år av börsuppgångar och god konjunktur.

Per Strömberg, professorn i nationalekonomi som SVT intervjuat, säger att något borde ha gjorts tidigare för att stoppa den höga skuldsättningen, ”men ingen vill vara den som säger att festen är slut”. Där har han fel, jag har inga problem att säga det. Festen är slut, och nu ska bullarna betalas.

Svengelsk reklam

Ni har alla hört dem. Ett långt resonemang – på svenska – för ett företag eller dess produkter, och så avslutas det med en mening på engelska, som ”The best a man can get” eller ”Because I'm worth it”. Detta var två äldre exempel, men alldeles nyss lyssnade jag på en norsk bilreklam som avslutades med uppmaningen: ”Let Hyundai power your world!”

Tack, jag avstår.

Jag tror inte att reklammakare är idioter, det brukar finnas en mening bakom vad de hittar på, men vad? Det kan ju inte vara att nordbor har lättare att ta till sig ett engelskt budskap. Den åhörare som inte begriper språket som resten av reklaminslaget är på har ju ändå garanterat slutat lyssna och eventuellt bytt kanal innan den engelska förklaringen. Och förklaring förresten, det betyder ju inget!

Artister och låtskrivare brukar säga att det är lättare att sjunga på engelska eftersom orden har mindre betydelse då. Kanske för att det inte är modersmålet, eller också för att amerikaner har för vana att devalvera sitt språk genom att slänga ur sig ”Love you!” till kassörskan på Walmart utan att mena något särskilt med det.

Annat är det på svenska!

Kan det vara därför reklamens avslutande floskel levereras på engelska, för att ”Det bästa en man kan få” eller ”För det är jag värd” låter så uppenbart innehållslöst? Nu säger vi ju alla att vi inte ”går på” reklam. Jag är själv övertygad om att mina exempel ovan gör mig mindre benägen att handla, men självklart är ”de där andra ” som sväljer betet ganska många för reklam är inte gratis. Jag spår därför att fenomenet kommer leva kvar och eventuellt öka så att reklamen till slut blir ännu mer olidlig att genomleva.

Sparo – ahead of time!

Petter, det går bra nu

Petter Stordalen heter en av Norges rikaste män. Hyfsat känd i Sverige också eftersom han äger några hotell där och dessutom aldrig missar chansen att synas och höras. Släng fram en mikrofon så kommer han.

Jag tror att ni anar att jag inte är jätteförtjust i människan, men nu ska jag försvara honom. Stordalen, som fyller 60 nu i november, har skaffat en svensk flickvän, Märta Elander Wistén, 32. Moralisterna rasar, men ärligt talat är väl deras förhållande deras ensak?

So what om hon blev ihop med honom för pengarna. Melania Trump fick en gång frågan om hon hade varit gift med Donald om han inte varit rik. Hennes svar: ”Om jag inte vore vacker, tror du han hade varit ihop med mig?”

Uppenbarligen är en fet plånbok attraktivt för många, men är det en ytligare egenskap än andra? Är ett ekonomiskt sinnelag eller en välfylld aktieportfölj förkastligt att gå igång på medan välformade bröst eller stora biceps är helt accepterat?

Själv tänker jag göra det lätt för mig. Om två vuxna människor trivs i varandras sällskap gläds jag med dem. Varför de gör det har jag inte med att göra. Jag kan såklart spekulera, men det här är Sparo, inte Se & Hor.

Nätmäklare eller politisk plattform?

När Avanzas sparekonom Johanna Kull slutade sitt jobb för att bli företagets hållbarhetsansvariga var vi nog många som såg en varningslampa för politisk aktivism tändas. Det är möjligt att en bank/börsmäklare som Avanza kan ha en medarbetare som jobbar opolitiskt med hållbarhetsfrågor, men när företagets ansikte utåt, som ju faktiskt sparekonomerna är, övergår i den rollen … Låt oss säga att jag hade mina tvivel.

Två år senare gav verkligheten mig rätt. Kanske tidigare också, men jag har inte lyssnat så noga och dessutom redan tidigare tömt min Avanzadepå, men när Kull skriver en (låst, därför inte länkad) gästkrönika hos Omni Ekonomi där hon slår ett slag för reduktionsplikten på bilbränsle och ett slag mot den nya regeringen blev det klart för mig att Avanza inte är ett företag jag vill förknippas med.

Missförstå mig inte! Jag har själv inte röstat för den regering hon nu kritiserar (eller på någon annan), jag har inget emot att anställda personer tar politisk ställning och jag tillhör inte gänget som ringer upp arbetsgivare och frågar om de ”verkligen kan ha en medarbetare med så här vedervärdiga åsikter”. Men detta är inte privatpersonen Johanna som är vänsteraktivist på fritiden, det är Avanzas hållbarhetsansvariga som skrivit en partipolitisk text i sin professionella roll. Det framgår redan i ingressen till artikeln som inleds:

”Den nya regeringens klimat- och näringspolitik är obegriplig, enligt Avanzas hållbarhetsansvariga Johanna Kull.”

Vid publicering länkade hon själv till artikeln från sitt Twitterkonto, också det med tydlig företagsprofil, men hon tog bort tweeten eftersom fler reagerade som jag, och även om hon konsekvent vägrar svara på om artikeln skrivits i tjänsten är det uppenbart. Vore annars lite som om jag privatleasar en Lamborghini med sms-lån och när någon frågar hur det går ihop med den här bloggen säger jag att jag inte skaffat bilen som Sparo. Det håller inte.

Lambo hej!

Och jag tycker inte heller att Avanzas policy håller. De får såklart ha en politisk aktivist på lönelistan, men när hon tar med sig den rollen till jobbet blir det utan mig som kund.

Katter

Bidragsentreprenören Jan Emanuel Johansson (ni vet, han som är sosse men kompis med Hanif Bali och det är inte alltid lätt att utröna vem av dem som är mest höger) köper sportbilar en gång i kvarten, men har en gång sagt att hans bästa köp är katten eftersom den gett honom bestående lycka.

Jag fick visserligen mina bägge katter på köpet när jag köpte hus, men jag förstår hur han tänker. Det går sällan en dag då jag inte minst en gång blir glad av något katterna gör, en blick eller att med liv och lust försöka göra något som helt uppenbart inte kan lyckas, som att jaga sin skugga. Eller bara en märklig sovställning.

När jag vaknar av att en katt kaskadkräks på mattan kan jag såklart hålla mig för skratt, men det hör lyckligtvis till undantagen, och trots pälsen som hårar ner hela huset ger de vanligtvis mer glädje än irritation. Dessutom har de två viktiga uppgifter:

1. Som värmedynor. Katter har 39 graders kroppsvärme och de två extra graderna kommer väl till pass denna årstid.

2. Att hålla gården fri från möss. Jag hatar verkligen råttor och gnagare av alla de slag. Jag bor i skogen  och är granne med en bondgård, men sedan jag flyttade hit har jag bara sett en enda levande mus på väg in på tomten. Jag tyckte nästan synd om honom eftersom jag anade vad som väntade i mötet med mina mördarmaskiner.

”Det ser inte ut som en riktig, men det är bäst att hålla koll.”

Visst kostar det att ha katt, men inte mycket. Jag fick ju mina gratis, men ska man inte ha en raskatt är alla katter i stort sett gratis. Blocket har ett lägstapris på 500 kr. Bara det faktum att de är tvungna att ha en nedre gräns säger en del.

Maten går på någon hundring i månaden för mina två tillsammans. Fästing- och avmaskningsmedel köps också billigt. I Sverige, här i Norge behöver man veterinär till det, men det är ju inte värre än att jag kan åka till Sverige eller få någon som skickar det.

Ett par tusen för vaccinering och kastrering. Sedan går det såklart att köpa leksaker, klösbrädor, bäddar och lådor för hur mycket som helst, men min erfarenhet är att det inte tjänar något till. Skadedjur är roligare än alla andra leksaker, och specialdesignade kattsängar förlorar alltid mot befintliga kartonger och lådor.

”Jag struntar i att det låg fakturor i botten. Nu bor jag här!”