Kaminkokning

Erkänn att du läste kanin och tänkte att inlägget skulle handla om så kallade ”kaninkokerskor”? Nej då, det är jag som är galen här. Eller smart, beroende på hur man ser det.

Jag har alltid en stor kastrull med vatten på mina kaminer. Vatten har väldigt bra värmebevarande egenskaper, så om jag eldar på kvällen är kastrullen fortfarande varm på morgonen och höjer således temperaturen i rummet. Dessutom gör upplägget att jag denna årstid alltid har varmt vatten att använda till att diska eller tvätta något, fotbad osv.

När jag kokat chaga-te av sprängticka har jag också gjort det på en kamin för det tar någon timme och när jag ändå har en varm platta kan jag lika gärna låta teet stå och puttra som att koka upp en gryta som sedan får kallna.

Men igår drog jag detta ett steg till när jag skulle koka ärtsoppa. Det gör jag i en stor gryta eftersom jag brukar koka soppa på ett kilo ärtor åt gången, och koktiden brukar ligga runt två timmar. Onödigt att göra det på spisen för 6 kr/kWh när kaminen ändå är igång.

Så medan jag satt vid datorn puttrade soppan i bakgrunden. Hur länge vet jag inte, men eftersom det tog längre tid än på spisen innan soppan nådde kokpunkten fick den stå längre än vanligt. Tre timmar? Det spelar ingen roll, få maträtter är så lätta att lyckas med som ärtsoppa. Efter ett dygns blötläggning får ärtorna koka tills konsistensen är den rätta. Under tiden har jag också hällt i buljongtärningar, timjan, lök och eventuellt någon rotfrukt i små bitar, som morot.

När soppan var klar lyfte jag av den från kaminen och lyfte på den vanliga ”kamingrytan” igen. Soppan häller jag över i plastburkar som får svalna till rumstemperatur (och på så vis värma upp rummet), sedan fryser jag ner burkarna genom att ställa dem utomhus så att de redan är frusna när de ska in i frysen.

Veden kostar, men det gick inte åt en enda träpinne mer än jag ändå eldat för att hålla huset varmt. Det kan tyckas lite knäppt att koka soppa i sovrummet, men jag gillar låga elräkningar bättre än höga, så det struntar jag i.

Så kallad journalistik

Elsa Alm är tydligen ett nytt stjärnskott på Aftonbladets ledarredaktion. Tidigare har hon bl a jobbat på LO:s tankesmedja Tiden och andra organisationer finansierade av tvångsindrivet kapital. Det kan vara viktigt att ha med sig när hon nu i en ledare försöka sätta klorna i Nordnets sparekonom Frida Bratt.

Frida Bratt

Alm är sur på Bratt för att hon startade en kampanj mot den dåvarande S-regeringens planer på att höja ISK-skatten. Det är tillåtet och det hade jag säkert också varit om jag vore sosse in i märgen. Men ska man kritisera ska man göra det med ärliga medel. Hör t ex på detta:

”Den så kallade sparekonomen Frida Bratt (Nordnet) startade en namninsamling där man menade att det här skulle sända signaler om att sparande är fel.”

Vadå ”den så kallade sparekonomen”? Bratts titel är sparekonom. Denna formulering är ett försök att ifrågasätta detta, som att det skulle finnas mygel i botten. På samma sätt skulle jag kunna skriva ”den så kallade människan Elsa Alm”. Sakligt korrekt måhända, men inte särskilt trevligt.

Också människa.

Det faktum att regeringen ville beskatta sparande hårdare medan man fortfarande subventionerar lån, hur ska man kunna tolka det på annat sätt än att det signalerar att sparande är fel? Det är knappast deras avsikt, på samma sätt som man säkert inte vill sända signaler om att Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Fast det har Sverige även om Elsa Alm kallar Sverige för ett skatteparadis. Som medborgare måste vi ta fasta på vad politiker gör, inte vad de säger. För det har ju många gånger (i alla partier!) visat sig vara helt olika saker.

På slutet av denna partipolitiska partsinlaga till ledartext kommer skribentens egen syn på privat ägande fram:

”Trots att det bästa för nästan alla hushåll i Sverige hade varit en bättre omfördelning av våra gemensamma resurser.”

”Hon har helt rätt!”

Det Elsa Alm kallar ”våra gemensamma resurser” avser pengar politikerna med våld tagit från folket. Eller egentligen pengar politikerna ännu inte hunnit ta eftersom de sitter kvar på folks investeringssparkonton.

Att det bästa för de flesta skulle vara att de som skapar förmögenheter blir av med ännu mer pengar är långt ifrån hugget i sten. För då kanske de lämnar landet med resultatet att det varken finns pengar eller arbetstillfällen att ”omfördela”. För att parafrasera Olof Palme: Strunt är strunt och socialism är socialism, om än i snusförnuftiga ledartexter.

Privatekonomisk coachning

En känd bloggprofil (ni får googla, jag tänker hålla detta inlägg namn- och reklamlöst, och kommer att radera de kommentarer som inte respekterar det) har startat ett privatekonomiskt program. Det handlar om att ta fram en personlig handlingsplan, utföra övningar och genom tematräffar lära sig att ta privatekonomiska beslut. Helt uppenbart ska detta ses som en slags träning med personlig tränare, bara inte på gymmet. Även priset (549 kr/månad eller 6588 kr/år) jämförs i marknadsföringen med gymkort.

Finanstwitter rasar och på ett sätt förstår jag det. Personen som säljer detta har gjort en del moraliskt tvivelaktiga saker förut, och formuleringar som ”Jag har historiskt gjort det här jobbet individuellt med lite mer förmögna klienter med framgångsrikt resultat” får även mina varningslampor att lysa.

Men om vi lyfter detta från personnivå, är det helt galet tänkt med en personlig tränare i privatekonomi? Gud vet att många skulle behöva det och att det, precis som i fallet gymträning, är svårt för många att komma igång. Man tycker att investeringar är svårt, saknar självförtroende och lyssnar i bästa fall på sin storbanks råd om att köpa bankens överprisade aktie- och blandfonder, kanske någon fond-i-fond med hutlösa avgifter. Inte heller ser man hur man skulle kunna pressa sina utgifter. Man sitter fast och behöver en PT (eller vanlig människa som kommit lite längre i sin privatekonomiska resa) som kan visa att det inte behöver vara så himla komplicerat.

Ingen ser några konstigheter med att köpa böcker om hur man blir rik eller finansiellt oberoende. Okej, de kostar ett par hundralappar, inte 6588 kr, men är det verkligen där skon klämmer? Jag anar Jante bakom hörnet, att det anses fult att ge kurser i personlig utveckling på det ekonomiska eller materiella planet, till skillnad från en psykolog, parterapeut eller att stå bredvid en maskin på gymmet och skrika ”Kom igen, Bodil, bara en till, ända ner nu...”.

Och så detta med att ta betalt. Förenklat resonemang: Är man så framgångsrik att man kan hålla en sån här kurs borde man bada i pengar och inte behöva någon ersättning för kursen. Fast varför då, egentligen? Blir ens tid mindre värd om man är rik? Känner du själv att du kan jobba billigare ju mer pengar du har på banken? Jag köper inte det.

För tydlighets skull: Jag rekommenderar ingen att gå denna kurs och har själv inga som helst ambitioner att ge personliga råd till någon, knappast ens den närmaste vänkretsen. Varken gratis eller avgiftsbelagt.

Oanvända kläder

Det pratas mycket om kris och fattigdom nu, men ibland undrar jag om folk har det för bra. När jag ser att många renoverar fullt fungerande kök och badrum för stora pengar, köper bilar med funktioner de inte behöver och inte minst kläder de inte använder.

Jag vet inte om det stämmer att vi i genomsnitt använder våra kläder sju gånger. Det låter extremt. Hur som helst kan vi nog konstatera att kläderna borde brukas betydligt mer, och jag känner mig inte särskilt träffad. Jag har t-shirts som varit med sedan 80-talet och kan garantera att jag inte har något plagg i garderoben som kommer att pensioneras efter sju dagars användning.

Som jag ser det har kläder olika användningsområden. De här 80-talströjorna jag pratade om skulle jag inte bära på fest, men under en tjocktröja funkar de så länge de håller ihop, och den här årstiden har jag flera klädlager från att jag går upp på morgonen tills jag ska sova.

”Vad är det för fel på den här då?!”

Med ett stort klädintresse får man rimligtvis ett större klädkonto, men för mig känns det inte klokt att kassera kläder efter sju användningar. Eller ännu värre, vi har väl alla hört talas om eller sett kläder hänga i garderoben med prislappen kvar i åratal. Kanske ända tills de kastas eller skänks bort. Det kan väl ändå inte vara kul hur klädintresserad man än är?

Årets sista marknad

Sista helgen innan julafton och också den sista marknaden för året där jag ska sälja honung. Hittills har jag i stort sett dubblat försäljningen varje gång, men nu är det inte möjligt. Faktiskt inte, på förra marknaden sålde jag 50 kilo och jag har inte 100 kilo kvar. Då tog dessutom hösthonungen slut så nu har jag bara sommarhonung kvar, och det här är säkerligen en mindre marknad.

Det som talar för ännu en succé är att det bara är en vecka kvar till jul. Jag tänker att honung på många sätt är den optimala julklappen. Inte något man ger bort till sina minderåriga barn, men till den ytligt bekanta, jobbarkompisen eller julfestvärden. Roligare än blommor och personligare än Aladdin-askar.

Första julmarknaden var ett test, då var jag egentligen glad att sälja så pass att jag gick med vinst, men efter ytterligare ett par försök börjar det kännas som ett rimligt sätt att få avsättning för årets honungsskörd. På den senaste marknaden gick det iväg honung för över 1000 kr i timmen och då vaknar kapitalisten i mig.

Nu börjar jag dessutom bygga upp ett kontaktnät i ”Knalle-Norge”. Säljare av lakrits, ljusstakar och tofflor frågar mig vad det kostade att ställa ut på ett ställe eller tipsar om andra marknader. När jag kommer till en ny marknad är jag självklart intresserad av om den plats jag tilldelats verkar bra ur försäljningssynpunkt, men också om vad det är för folk som ska sälja vid sidan av mig. Ska jag stå och frysa i 2 x 7 timmar är det himla mycket roligare att göra det ihop med kul folk.

Samtidigt hoppas jag att årets försäljning ska ge en kundbas för nästa år så att jag då ska sälja en del honung av bara farten, utan att huttra i duggregn under tiden. Fast med ökande produktion kanske jag alltid kommer känna att jag ligger steget efter. Nåväl, det är i så fall ett lyxproblem, och ett framtida sådant. Nu ska jag fokusera på helgens marknad och kränga så mycket honung jag kan. Varje sålt halvkilo betyder ett halvkilo mindre i lager.

Skräpmatbolag

Jag läser att matkedjan Phil's Burger är konkursmässig. Många restauranger hade det ju motigt under den värsta pandemihysterin. Att det verkar ha drabbat den här typen av syltor extra hårt, exklusiva/dyra hamburgerkedjor, kändes som en lågoddsare.

Jag äter inte hamburgare, vare sig billiga eller dyra, men senast jag handlade på McDonald's (ej att förväxla med McDowell's), för c:a 35 år sedan, valde man ”Donken” för att det gick snabbt och de var billiga. Kanske också lite för att man visste vad man fick. En Big Mac var likadan varje gång och överallt.

Men en burgare är trots allt bara en burgare, även om rapparen Petter hittat på den eller om den billigaste burgaren på menyn går lös på över hundringen och lökringarna kostar 39 kr, och det finns en gräns för vad man betalar för detta substitut till en riktig måltid.

Med det sagt är inte jag människan som brukar lyckas spå mattrender. Jag hade inte trott på detta från start och jag trodde definitivt inte på ”matkassarna”, att någon annan ska hitta på vad vi ska laga för mat och att folk betalar extra för den maten trots att de får göra jobbet själva.

Det enda jag hittills fått full pott på är att jag inte tror att det går att tjäna pengar på syntetiskt kött eller larver och insekter utan att staten pumpar in skattemedel. Så det är säkert bara en tidsfråga innan några influensers lurar ”kändiseliten” att köpa odlade skadeinsekter till fantasipriser.

Vill du inte ha barn – skaffa inte barn!

Återkommande läsare vet att jag gärna gnäller på politiker, men politiker varken har eller ska ha ansvar för våra liv. Eller för våra barns. Det finns en gammal historia som jag inte vet om den verkligen hänt, men det var en politiker som under ett telefonväkteri fick en fråga från en inringare som lät ungefär så här:

”Mina barn sitter i rummet här bredvid och tittar på barnförbjuden film. Vad tänker du som ansvarig politiker göra åt det?”

Förhoppningsvis var svaret ”Ingenting!”. För det är såklart föräldrarnas jobb att uppfostra sina barn. Fast en del verkar ha glömt det. Igår fastnade jag för en insändare skriven av en ensamstående förälder som inte ens tycker att det är hans ansvar att skicka med sitt barn en frukt eller mellanmålsmacka till skolan, för ”en trött ensamstående byggnadsarbetare”, till råga på allt ”tung i sinnet av livets allvar” kan inte förväntas klara det.

Och det tycker insändarskribenten inte heller att han ska behöva för han vet ”minsann att skolan ska vara kostnadsfri”. Det är visserligen sant, men föräldrar är väl ändå föräldrar? Oavsett om de är ”tyngda av livets allvar” förväntas de t ex utrusta sina barn med kläder. Om tioåringen tvingas gå barfota till skolan för att föräldern tycker att det är kommunens sak att ge hans barn skor kommer socialtjänsten med all rätt utreda om denna vårdnadshavare inte borde entledigas från hela sitt ansvar.

Sådan far, sådan son.

Insändaren har rätt i att föräldrar har olika ekonomiska förutsättningar. Inte bara det, vissa föräldrar skiter i sina barn, slår dem, dricker sprit hellre än att hjälpa till med läxorna osv. Det är för jävligt! Men att en bortskämd förälder inte vill utrusta sin telning med en frukt för två spänn är inte ett samhällsproblem eller ens ett reellt privatekonomiskt dilemma. Känns det jobbigt – använd kondom.