Blåbärsknäck

Jag är ingen stor julentusiast. Idag blir det t ex pizza precis som vanligt på julafton, som en slags antitradition. Men andra firar ju och jag har fullt av vänner och grannar jag känner tacksamhetsskuld till för att de under året hjälpt mig med byggprojekt, biodling, bilar, myndigheter osv. Så en liten julklapp kunde vara på plats, och då tänkte jag att hemlagad knäck är gott och blåbär är gott. Det borde man kunna göra något med.

Jag är osäker på om jag någonsin gjort knäck. Möjligen hjälpte jag mamma med det i min barndom, men det var ett tag sedan. Det visade sig dock enkelt. Detta behövdes i min variant:

ljus sirap, 6 dl
vispgrädde, 6 dl
strösocker, 6 dl
blåbär, 3 dl
knäckformar, 150 st

När man väl kokar knäck är man fullt upptagen med att röra i kastrullen, så det gäller att förbereda allt annat innan. Först formarna.

Se till att ha plats för dem, det här var onödigt tätt. Att ställa dem på plåtar var däremot ingen dum idé eftersom visst dräll är ofrånkomligt och det är smidigt att kunna flytta dem medan de svalnar. Vidare behövs en kanna med pip om du inte investerat i en knäcktratt. Slå lite vatten i kannan så kan du använda den till ett kulprov längre fram i processen.

Blåbären mixar jag frysta, så blir det inte så kladdigt (man får ändå nog av kladd innan detta är klart). Efter mixning ser det ut lite som malet kaffe.

Dags att koka knäck. Häll sirap, grädde och socker i en kastrull. Den får inte vara för liten för då kommer det att stänka.

Koka på ganska hög värme, men lämna aldrig kastrullen. Rör med en slev, hela tiden. Det tar minst en kvart innan det är tillräckligt tjockt. Hur vet man då det? Det är här kulprovet/dropptestet kommer in. Slå några droppar av smeten i kallt vatten. När smeten är klar kommer detta bli en formbar klump i vattnet, innan dess späs det bara ut i vattnet.

Start.

Varm.

Klar.

När det är färdigt slår du blåbärsmixen i smeten. Fortsätt rör och låt det koka några minuter. Särskilt om du kör med frysta bär tar det en stund innan temperaturen är uppe igen.

Slå av plattan och häll över lite av smeten till kannan (töm kannan på vatten först om du använde den till kulprovet). Ta lite åt gången medan resten får stå kvar på spisen, för när smeten svalnar blir den trögflytande och svår att jobba med.

Full formarna, men inte ända upp. Åtminstone inte över kanten får du blir det bara kletigt.

Låt knäcken svalna och stelna. Har du bråttom använder du frysen, annars funkar det i rumstemperatur. När det är klart funkar de att hälla upp i en skål eller över i cellofanstrutar om de ska ges bort. I mitt fall lade jag upp dem på spillvirke som mottagaren lämpligen eldar när brädan är tom. Igår kväll åkte jag runt likt Karl-Bertil Jonsson med mina knäckbrädor för att sprida lite julglädje i grannskapet.

De blev som vanliga knäck, men med en tydlig blåbärssmak och en rolig färg. Rekommenderas, eventuellt som ett familjeprojekt någon gång under julhelgen när själva firandet börjar kännas segt. 

God jul, gott folk! Själv har jag nu en pizza att förbereda.

”Folk är jättearga”

För ett par veckor sedan arrangerade ”folkrörelsen” Skiftet protester mot höga priser. Med krav på frysta hyror, frysta matpriser och elsubventioner. Tänk, borta är ”Putinpriserna”, för att inte tala om ”Magdapriserna”. Nu är det ”Ebbapriser” som gäller.

”Vi protesterade redan under den förra regeringen”, påstår organisationen. Konstigt, det hörde aldrig jag. För inte kan det väl vara så att Skiftet, en socialistisk lobbyorganisation som hette ”Alliansfritt Sverige” ända tills den dåvarande alliansregeringen föll, har en partipolitisk agenda?

Jag har inte för avsikt att försvara regeringen, så vi går på sakfrågorna istället. Vad vill demonstranterna (mer än att låtsas som att allt är högerns fel)? De gnäller på att maten är för dyr. Vad ska regeringen göra åt det då? De skulle kunna jobba för att få ner drivmedelspriserna, men dessa demonstranter gnäller inte på att bönderna får betala dyrt för dieseln.

Inte heller hör jag dem gnälla över att kärnkraften lagts ner i halva Europa och därmed sett till att göra Europa beroende av rysk gas i väntan på att vindkraften ska börja generera mer el än kostnader. Med höga elpriser och räntor är det kanske inte så konstigt att hyrorna höjs. Det är ju inte så att de som äger sitt boende heller fått minskade utgifter.

Fast äger man sitt boende är man nog värd allt elände på jorden i Skiftets svartvita värld. Så fortsätt gnälla ni, det blir det säkert bättre av. Eller inte. Jag kan också gnälla, men jag är glad att jag insett att jag är ansvarig för mitt liv, och när det är något jag är missnöjd med gör jag bäst i att försöka göra något åt det. Och då menar jag inte att gå ut och kräva pengar av andra.

Slut på skumpa!

Moët Hennessy med märken som Dom Pérignon börjar lagom till nyår få slut på champagne. Detta, som så mycket annat, skylls på Covid. När restriktionerna blåstes av skulle detta tydligen firas friskt, och politiker som Boris Johnson och Barack Obama firade rätt friskt redan under pandemin.

Själv tycker jag att champagne är en extremt överskattad dryck. Skulle jag av outgrundlig anledning vilja dricka vin med bubblor funkar vilket mousserande tjut som helst, men godast är vin som varken är sötsliskigt eller sticker i näsan.

Så jag klarar mig, vare sig det beror på att jag inte druckit tillräckligt fin/dyr champagne eller om jag bara har ett sunt förhållande till pengar. Men den som prompt måste dricka skumpa på nyårsafton bör nog ta varningen på allvar för på Systembolaget.se står det ”Ordervara, tillfälligt slut hos leverantör” på det mesta.

Systemet har champagne som kostar flera tusen per helrör. Jag misstänker att det inte går så många sådana pavor i mitt kommentarsfält, men ni som betalat några hundra för en flaska vin (champagne eller annat), har det varit värt det? Jag kan själv uppskatta ett gott vin, men inte till priset av en bättre begagnad bil.

Kaminkokning

Erkänn att du läste kanin och tänkte att inlägget skulle handla om så kallade ”kaninkokerskor”? Nej då, det är jag som är galen här. Eller smart, beroende på hur man ser det.

Jag har alltid en stor kastrull med vatten på mina kaminer. Vatten har väldigt bra värmebevarande egenskaper, så om jag eldar på kvällen är kastrullen fortfarande varm på morgonen och höjer således temperaturen i rummet. Dessutom gör upplägget att jag denna årstid alltid har varmt vatten att använda till att diska eller tvätta något, fotbad osv.

När jag kokat chaga-te av sprängticka har jag också gjort det på en kamin för det tar någon timme och när jag ändå har en varm platta kan jag lika gärna låta teet stå och puttra som att koka upp en gryta som sedan får kallna.

Men igår drog jag detta ett steg till när jag skulle koka ärtsoppa. Det gör jag i en stor gryta eftersom jag brukar koka soppa på ett kilo ärtor åt gången, och koktiden brukar ligga runt två timmar. Onödigt att göra det på spisen för 6 kr/kWh när kaminen ändå är igång.

Så medan jag satt vid datorn puttrade soppan i bakgrunden. Hur länge vet jag inte, men eftersom det tog längre tid än på spisen innan soppan nådde kokpunkten fick den stå längre än vanligt. Tre timmar? Det spelar ingen roll, få maträtter är så lätta att lyckas med som ärtsoppa. Efter ett dygns blötläggning får ärtorna koka tills konsistensen är den rätta. Under tiden har jag också hällt i buljongtärningar, timjan, lök och eventuellt någon rotfrukt i små bitar, som morot.

När soppan var klar lyfte jag av den från kaminen och lyfte på den vanliga ”kamingrytan” igen. Soppan häller jag över i plastburkar som får svalna till rumstemperatur (och på så vis värma upp rummet), sedan fryser jag ner burkarna genom att ställa dem utomhus så att de redan är frusna när de ska in i frysen.

Veden kostar, men det gick inte åt en enda träpinne mer än jag ändå eldat för att hålla huset varmt. Det kan tyckas lite knäppt att koka soppa i sovrummet, men jag gillar låga elräkningar bättre än höga, så det struntar jag i.

Så kallad journalistik

Elsa Alm är tydligen ett nytt stjärnskott på Aftonbladets ledarredaktion. Tidigare har hon bl a jobbat på LO:s tankesmedja Tiden och andra organisationer finansierade av tvångsindrivet kapital. Det kan vara viktigt att ha med sig när hon nu i en ledare försöka sätta klorna i Nordnets sparekonom Frida Bratt.

Frida Bratt

Alm är sur på Bratt för att hon startade en kampanj mot den dåvarande S-regeringens planer på att höja ISK-skatten. Det är tillåtet och det hade jag säkert också varit om jag vore sosse in i märgen. Men ska man kritisera ska man göra det med ärliga medel. Hör t ex på detta:

”Den så kallade sparekonomen Frida Bratt (Nordnet) startade en namninsamling där man menade att det här skulle sända signaler om att sparande är fel.”

Vadå ”den så kallade sparekonomen”? Bratts titel är sparekonom. Denna formulering är ett försök att ifrågasätta detta, som att det skulle finnas mygel i botten. På samma sätt skulle jag kunna skriva ”den så kallade människan Elsa Alm”. Sakligt korrekt måhända, men inte särskilt trevligt.

Också människa.

Det faktum att regeringen ville beskatta sparande hårdare medan man fortfarande subventionerar lån, hur ska man kunna tolka det på annat sätt än att det signalerar att sparande är fel? Det är knappast deras avsikt, på samma sätt som man säkert inte vill sända signaler om att Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Fast det har Sverige även om Elsa Alm kallar Sverige för ett skatteparadis. Som medborgare måste vi ta fasta på vad politiker gör, inte vad de säger. För det har ju många gånger (i alla partier!) visat sig vara helt olika saker.

På slutet av denna partipolitiska partsinlaga till ledartext kommer skribentens egen syn på privat ägande fram:

”Trots att det bästa för nästan alla hushåll i Sverige hade varit en bättre omfördelning av våra gemensamma resurser.”

”Hon har helt rätt!”

Det Elsa Alm kallar ”våra gemensamma resurser” avser pengar politikerna med våld tagit från folket. Eller egentligen pengar politikerna ännu inte hunnit ta eftersom de sitter kvar på folks investeringssparkonton.

Att det bästa för de flesta skulle vara att de som skapar förmögenheter blir av med ännu mer pengar är långt ifrån hugget i sten. För då kanske de lämnar landet med resultatet att det varken finns pengar eller arbetstillfällen att ”omfördela”. För att parafrasera Olof Palme: Strunt är strunt och socialism är socialism, om än i snusförnuftiga ledartexter.

Privatekonomisk coachning

En känd bloggprofil (ni får googla, jag tänker hålla detta inlägg namn- och reklamlöst, och kommer att radera de kommentarer som inte respekterar det) har startat ett privatekonomiskt program. Det handlar om att ta fram en personlig handlingsplan, utföra övningar och genom tematräffar lära sig att ta privatekonomiska beslut. Helt uppenbart ska detta ses som en slags träning med personlig tränare, bara inte på gymmet. Även priset (549 kr/månad eller 6588 kr/år) jämförs i marknadsföringen med gymkort.

Finanstwitter rasar och på ett sätt förstår jag det. Personen som säljer detta har gjort en del moraliskt tvivelaktiga saker förut, och formuleringar som ”Jag har historiskt gjort det här jobbet individuellt med lite mer förmögna klienter med framgångsrikt resultat” får även mina varningslampor att lysa.

Men om vi lyfter detta från personnivå, är det helt galet tänkt med en personlig tränare i privatekonomi? Gud vet att många skulle behöva det och att det, precis som i fallet gymträning, är svårt för många att komma igång. Man tycker att investeringar är svårt, saknar självförtroende och lyssnar i bästa fall på sin storbanks råd om att köpa bankens överprisade aktie- och blandfonder, kanske någon fond-i-fond med hutlösa avgifter. Inte heller ser man hur man skulle kunna pressa sina utgifter. Man sitter fast och behöver en PT (eller vanlig människa som kommit lite längre i sin privatekonomiska resa) som kan visa att det inte behöver vara så himla komplicerat.

Ingen ser några konstigheter med att köpa böcker om hur man blir rik eller finansiellt oberoende. Okej, de kostar ett par hundralappar, inte 6588 kr, men är det verkligen där skon klämmer? Jag anar Jante bakom hörnet, att det anses fult att ge kurser i personlig utveckling på det ekonomiska eller materiella planet, till skillnad från en psykolog, parterapeut eller att stå bredvid en maskin på gymmet och skrika ”Kom igen, Bodil, bara en till, ända ner nu...”.

Och så detta med att ta betalt. Förenklat resonemang: Är man så framgångsrik att man kan hålla en sån här kurs borde man bada i pengar och inte behöva någon ersättning för kursen. Fast varför då, egentligen? Blir ens tid mindre värd om man är rik? Känner du själv att du kan jobba billigare ju mer pengar du har på banken? Jag köper inte det.

För tydlighets skull: Jag rekommenderar ingen att gå denna kurs och har själv inga som helst ambitioner att ge personliga råd till någon, knappast ens den närmaste vänkretsen. Varken gratis eller avgiftsbelagt.

Oanvända kläder

Det pratas mycket om kris och fattigdom nu, men ibland undrar jag om folk har det för bra. När jag ser att många renoverar fullt fungerande kök och badrum för stora pengar, köper bilar med funktioner de inte behöver och inte minst kläder de inte använder.

Jag vet inte om det stämmer att vi i genomsnitt använder våra kläder sju gånger. Det låter extremt. Hur som helst kan vi nog konstatera att kläderna borde brukas betydligt mer, och jag känner mig inte särskilt träffad. Jag har t-shirts som varit med sedan 80-talet och kan garantera att jag inte har något plagg i garderoben som kommer att pensioneras efter sju dagars användning.

Som jag ser det har kläder olika användningsområden. De här 80-talströjorna jag pratade om skulle jag inte bära på fest, men under en tjocktröja funkar de så länge de håller ihop, och den här årstiden har jag flera klädlager från att jag går upp på morgonen tills jag ska sova.

”Vad är det för fel på den här då?!”

Med ett stort klädintresse får man rimligtvis ett större klädkonto, men för mig känns det inte klokt att kassera kläder efter sju användningar. Eller ännu värre, vi har väl alla hört talas om eller sett kläder hänga i garderoben med prislappen kvar i åratal. Kanske ända tills de kastas eller skänks bort. Det kan väl ändå inte vara kul hur klädintresserad man än är?