Summering

Ännu ett år är över. Jag är antagligen inte den enda som har en retlig förmåga att fokusera på det som sprack, misslyckades eller bara inte blev av. I mitt fall ett par jobbgrejer och ett par byggprojekt. Men dessa ska jag inte fördjupa mig i för de kan ännu bli verklighet. Byggprojekten måste bli det under 2023.

Som sagt...

Och lite hann jag med. I januari blev jag folkbokförd i Norge. Visserligen retroaktivt från september -21, men det går inte att fira retroaktivt. Med personnumret i handen kunde jag starta ett norskt företag och efter det lägga ner mitt svenska företag. Under våren bytte jag ut mitt svenska körkort mot ett norskt. Något av en milstolpe, men ingen praktisk betydelse mer än att jag då fick ett ID-kort med personnummer, istället för att alltid behöva visa upp svenskt pass i kombination med ett papper från staten.

I våras startade jag en biodling med fyra samhällen. Dessa har överraskat både positivt och negativt under året. Det blev mer jobb och mer utgifter än jag förutsett, men också mer honung än jag vågat hoppas på. Under november och december har jag sålt merparten av skörden på julmarknader, men också till bekantas bekanta i ett kontaktnät som i stort sett var obefintligt förra nyåret.

”Okej, låt oss ta med den där dåren med flaggorna.”

Några byggprojekt hänger som sagt var i luften, men en del fick jag gjorda. Bl a ett isolerat garage med betonggolv integrerat i ladan där jag också bytt ut halva golvet i bottenvåningen och byggt en lokal till biodlingen. I boningshuset blev det två nya ytterdörrar och en ny kamin.

Avslutningsvis flyttade jag pengar från Sverige till Norge för att hinna köpa in mig i marknaden innan årsskiftet och på så vis få ner förmögenhetsskatten. Sista avslutet gjordes igår, på årets sista börsdag. Man får inte extrapoäng för marginaler, men mina stresshormoner låter hälsa att de inte skulle ha något emot en lugnare start på det nya året än avslutningen av detta.

Gott nytt år, gott folk!

Kris!!!

En enda dag återstår av året och det enda vi med säkerhet vet om 2023 är att det är krisrubrikernas år, åtminstone innan det börjat.

Jag tänker inte låtsas som att el-, mat och drivmedelspriserna är historiskt normala eller att vi inte är på väg in i en global lågkonjunktur, men det känns också som att det blir något självuppfyllande med alla dessa domedagsprofetior.

Rubrikerna ovan är verkligen bara ett axplock. Jag hade med säkerhet kunnat fylla en kvadratmeter med feta krisvarningar, men till vilken nytta? Ja, det kan bli kärvt framöver, men de flesta kommer att leva oss igenom det här året också. Tittar man tillräckligt noga kan man hitta spår av glädje överallt.

Själv mår jag ganska bra och har en massa idéer om sånt jag vill göra under det kommande året. Jag är övertygad om att det mesta (precis som vanligt) kommer att spricka medan annat går oväntat lätt, man kan inte mer än försöka. Det jag menar är att den som säger sig kunna göra något har en god chans att lyckas. Den som säger motsatsen, att det kommer att gå åt skogen, får nästan garanterat rätt.

Det betyder inte att vi kan tänka bort den ekonomiska krisen, men just nu vet vi t ex inte att börsen kommer att backa eller arbetslösheten stiga 2023, men genom att tjata om hur himla tufft det kommer att bli lär vi förstärka krisen. Livet är fullt av möjligheter, kan vi inte fokusera lite på dem istället?

Disclaimer: I morgon kommer säkert ett lika bittert och gnälligt blogginlägg som vanligt. Just nu blev jag bara så less, och inte på inflationskrisen utan på krisinflationen.

Last terror?

Förra året chockades vi av nyheten att Lasse Lindbom tjänar tvåhundratusen om året på kräkmedlet Tänd ett ljus. I år en mer positiv julplågenyhet, nämligen att ett svenskt par försöker samla in pengar till rättigheterna för kräkmedlens kräkmedel Last Christmas. Ni vet, den där Whams sångare George Michael konstaterar att han ”gäääv” sitt hjärta till någon som inte ville ha det.

Målet är givetvis att se till att låten aldrig mer ska spelas, vilket vore en välgärning för hela jorden. Tyvärr verkar det inte bli av. De har samlat ihop en miljon, men det krävs ungefär hundra miljoner. Logiskt, för om man tänker på att Tänd ett ljus med idiotgruppen Triad drar in tvåhundra papp om året lär ju Läääst Christmas dra in mångdubbelt.

Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det, konstaterade Stefan Sauk i Lorry för hundra år sedan. Men jag tycker ändå att vi ska se detta som ett positivt hopp för framtiden. Även om man inte når ända fram med Wham nu kommer det säkert komma lägen med billigare låtar lite längre fram.

Själv är jag mer sugen på att köpa företag och lägga ner dem. Främst företag med dålig service där jag önskar att i bästa Joakim von Anka-stil straffa de anställda genom att köpa upp hela rasket. Problemet är att jag inte är Joakim von Anka (eller Onkel Skrue som han heter där jag befinner mig), så jag har inte råd med varken företag eller jullåtar.

Jag löser detta genom att inte lyssna på melodiradio. Glädjande nog har jag inte hört Läääst Christmas en enda gång i år, och det är ingen idé att ni försöker lura mig genom att skicka tillsynes osmittade länkar. Jag kommer inte att klicka på dem.

Säng, slöseri med plats

Jag är ett stort fan av kompaktboende och det är lite trist att jag just nu bor större än jag önskar. Tricket, men också svårigheten, med att bo trångt är att inte slösa bort kvadratmeter. Alla ytor måste ha ett syfte, eller helst fler.

Sängen är en sådan kritisk yta, kanske främst eftersom det är en plats vi bara använder den understa metern av. Med normal takhöjd vaskar vi då 3-4 kubikmeter ovanför en enkelsäng och uppemot 6 kubik för en dubbelsäng.

Enklast är väl att skaffa en bäddsoffa eller annan lösning där man vid behov kan trolla bort sovplatsen, som en loftsäng med skrivbord under, antingen separat eller en färdig lösning med säng och bord i ett.

Men det går att vara mer kreativ. Jag har själv haft två lösningar. Min allra första säng av vuxenstorlek var en så kallad murphy-säng, alltså en säng som när man inte använder den vinklas upp mot väggen med hjälp av gångjärn.

Det var en innovation av min far som gjorde mitt pojkrum lite större på dagtid. I ett av mina första egna boenden hade jag en slags våningssäng där jag sov i den nedre och hade garderob i den övre. Hade jag byggt detta nu skulle jag nog ha vänt på det genom att sätta sängen överst och garderoben under.

Ett alternativ är att frigöra ytan under genom att hissa upp sängen i taket när den inte används, med vev eller någon form av elhiss.

Ska man ändå bygga en fast möbel kan man tänka sig en variant där man har en arbetsplats ovanför sängen. Med normal takhöjd på c:a 240 cm får man kanske inte ståhöjd ovanför sängen, men det behövs ju heller inte där man bara ska sitta.

 

Här var det en platsbyggd lösning, men jag har sett mobila varianter också. Det är ju egentligen inte mer komplicerat än att man bygger en robust låda. Ovanpå lådan placerar man ett kontor (skrivbord, stol, bokhylla) och inuti lådan en säng på hjul.

Och så är det med många platssparande multifunktionsmöbler. De finns att köpa, men de går också bra att bygga själv med några reglar, mdf-skivor, skruv, spik och en burk färg. Det du behöver i verktygsväg är hammare, tumstock, fogsvans och skruvdragare. Om inte allt det redan finns längst in i någon skrubb bör du ändå överväga att skaffa det.

Bytt blir bytt

Mellandagar. Nu ska hundratusentals julklappar bytas. Fel storlek, fel färg eller bara fel grej för fel mottagare.

För mig visar detta en sak. Att vuxna människor borde sluta att ge andra vuxna presenter. Kanske kan man få det att funka till en födelsedag. Då är det bara en person som ska ha present, och i bästa fall kan flera gå ihop om att köpa en lite dyrare grej som man vet att födelsedagsbarnet behöver.

Men denna hysteri kring jul när man köper julklappar till personer man knappt ens känner, bara för att man ska fira jul ihop, kan ju knappast gå någon annanstans än åt skogen. Jag klagar inte i de fall jag har fått sälja honung som till slut blir en julklapp (och den typen av gåvor äter man ju upp även om det inte var vad man önskade sig), men håll med om att det är en dum tradition att vuxna ska ge andra vuxna julklappar.

I min familj avskaffade vi julklapparna för många år sedan och jag är säker på att alla inblandade såg det som en börda som lyftes från våra axlar. Jag tycker att det är rimligt att bara barn får julklappar, men andra gör naturligtvis som de själva vill. Och byter klappar i mellandagarna medan resten av oss istället kan köpa andras secondhand-felköp.

Årsskiftespanik

Jag har flera gånger här på bloggen skrivit om vikten att städa sin privatekonomi inför årsskiftet. Ibland är jag duktig på att leva som jag lär, men i år blev det onödigt stressigt.

Eftersom börsen varit som den varit och jag ändå skulle tömma och stänga mina svenska aktiedepåer och flytta pengarna till Norge har jag sålt mina värdepapper och legat likvid. Jag har i lugn och ro växlat pengar och långsamt fört över dem till mitt nya hemland. Jag har inte haft bråttom varken med att starta eller avsluta konton.

Men så kom jag på att jag bör försöka trolla bort lite förmögenhet innan årsskiftet för att minimera min förmögenhetsskatt. I Norge är allt över 1,7 Mkr skattepliktigt, men det finns kryphål. Fastigheter är ett. Ens bostad värderas bara till 25 procent, så köper man en bostad för fyra miljoner slipper man skatta för tre av dem.

Släng dig i väggen, Labero!

Men man kan bara bo på ett ställe i taget. Bara det räknas som primärbostad, för sommarstugor och uthyrningslägenheter är det helt andra siffror som gäller. Hur som helst har jag bara ett hus. Men värdepapper kan jag köpa. Dessa räknas till 75 procent, så då försvinner en fjärdedel. Alltid något.

Alltså behövde mina svenska pengar växlas, pengarna flyttas till min norska bank, en värdepappersdepå upprättas, pengarna flyttas dit, aktier eller fonder inhandlas och bokföras på kontot innan årsskiftet, så slipper jag undan lite skatt. Varje steg tar någon eller några dagar. Särskilt om bankerna vill ha in kompletterande dokumentation (mer om det i ett senare blogginlägg), så det hinner bli mellandagar innan allt är klart.

Återstår att se vad jag gör efter årsskiftet. Jag har svårt att tro att börsen nått botten än och även om jag fått en behagligare börsresa under 2022 än många andra vill jag inte börja 2023 med en stoppsmäll. Nåväl, det året, den sorgen.

Den vanliga visan

Till er som tycker att jag gnäller ofta och mycket på politiker som skor sig på medborgarnas bekostnad kan jag berätta att jag tiger nio av tio gånger för att inte låta som en mp3-fil som hakat upp sig.

Men ibland går det inte, som när jag läser om Trelleborgsmoderaten Ann Kajson Carlqvist (vad är det förresten för urbota fånigt, påhittat namn?!) som på två år får sin lön höjd från 71500 till 125000 kr i månaden. Själv låter hon meddela att hon ”varit felavlönad” eftersom hon har ett så stort ansvar.

Så låt oss titta på det. Vari består detta ansvar som ”vanligt folk” inte har på sina jobb och därför tjänar en fjärdedel upp till hälften av fru Kajsons lön? Tjänstemannaansvaret är avskaffat, så hon riskerar överhuvudtaget inte att straffas personligt för misstag hon gör på jobbet. Sålunda kunde t ex Maud Olofsson klanta bort tiotals miljarder i Nuon-affären utan att behöva ta något ansvar. Hon kom inte ens till Konstitutionsutskottet för att förklara sig, för då hade hon ju avgått.

Men statsrådspensionen tog hon tacksamt emot, så helt hade hon inte klippt banden. Och det är min nästa invändning mot ansvarsargumentet. Politiker brukar anföra att de är extra utsatta eftersom de kan bli av med jobbet hur bra de än jobbat, om väljarna vill. Och? Vem kan inte bli av med jobbet på kort varsel? De flesta av oss har inte jobbet säkrat i fyraårsperioder och den dag vi får sparken finns inte ett avgångsvederlag som tickar år ut och år in. Själv är jag företagare. Den dag ingen vill anlita mina tjänster är jag arbetslös utan uppsägningstid.

När Mona Sahlin använde skattebetalarnas pengar för att handla privat (choklad, hyrbilar mm) blev hon till slut tvungen att avgå (givetvis med ett avgångsvederlag långt högre än vad de allra flesta får för att jobba heltid, och allt hon behövde göra för pengarna var att inte jobba). I ett privat företag hade hon inte bara blivit återbetalningsskyldig utan självklart också polisanmäld.

Värst av allt är att de har mage att klaga för att deras girighet och skamlöshet får reaktioner. Rättfärdigad kritik som de föraktfullt förminskar till ”hat och hot”. Som Kajson Carlqvist nu, men hon har många gråtersko-kollegor av bägge kön i alla partier. Jag uppmanar absolut inte till våld, men jag är förvånad över att en del politiker bara utsätts för drev och elaka kommentarer på nätet. Det är något sjukt med att de fortfarande kan gå till sin lokala matbutik, visa sig på stadens torg eller barnens skolavslutning. Att de vågar bo kvar i landet och inte drabbas av högafflar, tjära och fjädrar.