Norgeflytt – steg för steg

Del 2 i serien om min flytt till Norge. Nu låter nog rubriken som att jag ska bli väldigt metodisk och vetenskaplig. Det ska jag inte, men som jag skrev i del 1 ska jag beskriva min resa. Förhoppningsvis ger den något även för andra.

Av privata skäl (bl a en döende mor) och sedan en världsomspännande virusinfektion tog det flera år mellan att jag bestämde mig för att flytta till Norge och att jag faktiskt gjorde det. Men tiden användes. T ex började jag plugga norska. Jag läste norska böcker, lyssnade på norska poddar och läste om Norge på norska. Bara en sån enkel sak som att jag bytte språk till norska i apparater som mp3-spelare och pulsklocka gjorde mig ständigt medveten om att jag var på väg. Just i en flytt mellan Sverige och Norge är språket inte livsviktigt, men jag ser det ändå som ett sätt att komma in i samhället.

Att läsa om Norge hade andra poänger. Jag visste inte vart i Norge jag ville flytta. Norge är ett vidsträckt land, faktiskt större än Sverige mätt från norr till söder. Jag ville inte behöva leta hus i precis hela landet utan ha mer koll när jag väl kom hit. Föga anade jag att det inte skulle vara möjligt att resa hela tiden. Den ursprungliga planen var att åka över och reka för att bestämma ett mer exakt område, sedan åka tillbaka till Sverige tills ett aktuellt hus dök upp.

När jag väl åkte, sommaren 2021, var planen istället att köpa eller hyra bostad på första försöket, trots att jag inte besökt landet på decennier. Området jag letade i blev därför större än jag hade tänkt mig. Det enda jag visste helt säkert var att jag ville bo på landsbygden, inte i eller i närheten av en större stad.

Det borde vara okomplicerat för en svensk att flytta till Norge. Norden har haft fri rörlighet sedan 1950-talet och genom åren har många gjort resan. Ibland inte helt lyckat (Sverige hade säkert gärna skickat tillbaka Helge Fossmo), men idag bor det runt 40000 personer i Norge födda i Sverige, så ingenting i min flytt borde vara nytt för Norge. Men det var det. Det var svårt att ens vara med i budgivningar på hus eftersom de ofta krävde norskt personnummer eller lightversionen D-nummer. Hur får man det då? T ex genom att köpa hus.

När jag sedan ansökte om personnummer hos Skatteetaten blev jag tillfrågad om jag var anmäld hos NAV (arbetsförmedlingen). Nej, men kan jag ens bli det utan att ha ett personnummer, frågade jag. Det visste inte handläggaren, men jag förstod det som att hon inte trodde det. Moment 22 upphöjt i 2.

Utan personnummer, inget bank-ID. Utan bank-ID, inget elabonnemang. Allt hade antagligen blivit mycket enklare om jag hade börjat med att skaffa en anställning. Då hade jag fått ett D-nummer och därigenom kunnat skaffa bankkonto och kunnat sköta mitt liv på plats, inte på distans via ID och bankkort från Sverige. Men jag ville inte ha en anställning, jag ville starta ett företag, men det kunde jag inte göra utan personnummer. Ni fattar, jag var uppe i Moment 220 vid det laget.

Så mitt främsta tips till dig som tänkt flytta från Sverige är att se till att ha marginaler både ekonomiskt och tidsmässigt, och helst också inhemska vänner. Jag hade varit rökt om inte de gamla husägarna kunnat behålla sitt elabonnemang i några månader, och stått som ägare för min norskregistrerade bil. Det borde inte vara så, men så fort man hamnar aningen utanför normen blir det krångel och inte blev det bättre pga att ”rådande omständigheter” gjorde att allt tog dubbelt så lång tid mot vad det borde.

Jag är ändå lyckligt lottad. Folk hjälpte mig och jag kunde betala för saker med mitt svenska bankkort, i nödfall t o m ta ut norska pengar i bankomat med det. Hade jag behövt låna till huset vet jag däremot inte hur det hade gått. Norska banker ville inte vet av mig förrän jag hade D-nummer/personnummer och jag undrar hur sugna svenska banker är på att låna ut pengar för ett hus i ett annat land.

Jag märker att jag gnäller på myndigheter, banker och andra. Det har jag gjort tidigare också, för att inte tala om hur mycket jag har gnällt på att svenska myndigheter och banker inte släpper taget. Med det sagt vill jag ändå betona att flytten var värd varenda minut i telefonkö och i bil till Skatteetaten 35 mil bort. Jag trivs här! Mer om det i bloggseriens del 3 där jag tänker berätta om skillnader mellan länderna. Om ett par dagar i en blogg nära dig.

Elda på bara

Efter att en kurdisk organisation hängt upp en uppochnedvänd docka av Turkiets president Erdogan och Stram Kurs partiledare Rasmus Paludan eldat upp ett exemplar av Koranen, bägge aktionerna utanför Turkiets ambassad i Stockholm, bestämde sig några turkar för att hämnas genom att elda upp en svensk flagga utanför svenska ambassaden i Ankara.

Detta snappades upp av en annan partiledare, Nyans Mikail Yüksel som gjorde ett försök att påvisa svensk dubbelmoral. Jag tror att han tänkte ungefär så här: ”Ni säger att ni är okej med att elda koraner och håna presidenter, men vad säger ni nu då?!”

Han fick en gäspning till svar. Själv hänvisar han till ”upprörda kommentarer i tråden”, men jag har scrollat igenom hela tråden och det stämmer inte. Några få skriver att det är dåligt gjort, men de och alla andras tycks överens om att så länge du köpt (eller i detta fall sytt) en flagga får du göra vad du vill med den. Där fanns svenskar och invandrare och hela den politiska skalan representerad, från Sverigedemokratiska politiker till AFA-aktivisten Mathias Wåg. Professor Mårten Schultz sammanfattar det bra, det är en bit tyg.

Jag vet inte om man utifrån detta kan utgå ifrån att Nyans eller muslimer i allmänhet är mer materialistiska än gemene svensk, eller bara mer intresserade av symbolik. Kanske kan man inte dra några slutsatser, men själv har jag svårt att ens förstå hur någon kan bry sig. Koranen är en helig bok för dess lärjungar. Av någon anledning inte bara innehållet utan även de fysiska böckerna. Det övergår mitt förstånd.

Ännu mer obegripligt blir det att se en flagga som helig. Det är som sagt ett tygstycke och när du köpt det får du göra vad du vill med det. Ju fler flaggor som förstörs, ju mer pengar tjänar tillverkarna av denna tydligen förhatliga symbol (och pengar är ju heliga). Jag kan till och med respektera symbolhandlingen i att elda upp en svensk flagga. Personligen har jag svårare att acceptera den som skriver egna budskap med spritpenna i det gula fältet.

Men även om det stör mig är det inget jag ligger sömnlös över. Som sagt, deras egendom får de göra vad de vill med, tramsa med, elda upp eller använda som trasa. Finns det någon användning av en ägd flagga, bok eller något annat som upprör dig och i så fall varför?

Checklista för utlandsflytt

För en vecka sedan bad jag om läsartips på ämnen jag kan blogga om. Mitt enda krav var att det ska gå att få ett ekonomitema på. Och så måste jag såklart känna att jag kan skriva något tillräckligt allmängiltigt och intressant i ämnet.

”Mitt sommarlov ...”

Jag fick massor av förslag. Några som jag redan varit inne på och åtminstone ett som jag skrivit om sedan dess eftersom jag ändå var på väg att göra det. Och så några nya. Signaturen Brumund Dal hade ett tips som inte helt otippat handlade om Norge.

Alltså inte otippat eftersom Brumund Dal är en pseudonym som är en passning till den norska orten Brumunddal, som i sin tur plockades upp av den norska humorgruppen KLM som gjort tv-serier om de norska bröderna Dal (som anspelar på företaget Brødrene Dahl), Gaus, Roms och Brumund. Samtliga är ortsnamn, alltså även Gausdal och Romsdal. Hur som helst skrev ”Brumund” så här:

”Jag skulle först och främst vilket jag nog önskat tidigare också vilja ha en slags checklista/manual över vad man praktiskt ska ta tag i för att flytta till Norge. Drömmer själv om det och ska precis börja leta lämpliga objekt på finn.no.

Sedan skulle det vara kul med ett inlägg då och då där du förklarar varför du valde bort övriga länder så som Portugal, Finland etc. Med för- och nackdelar för varje av dessa länder.”

Det här blir en serie på minst tre inlägg. Idag om hur jag tänkte innan jag bestämt mig. Senare mer Norgespecifikt om flytten och konkreta skillnader mellan Sverige och Norge.

Finn.no, som Brumund nämner, är förresten Norges svar på svenska Blocket och den sajt man använder för att shoppa bostäder, bilar, prylar och jobb. En heltäckande checklista tror jag skulle bli för omfattande för en blogg. En bok hade nog varit bättre och jag är inte ens säker på att jag är rätt person att skriva den (återkommer om det den dag en förläggare ger mig förslaget). Men jag ska berätta lite om mina tankegångar.

Första steget efter att jag kommit på att jag ville lämna Sverige var att bestämma vart jag skulle flytta och det hänger ju ihop med vad jag ville ha ut av ett nytt land. Jag ville inte ha Thailands- eller Australienvärme. Vidare ville jag starta företag och jag ville bedriva biodling. Företag och bin finns i stora delar av världen, men det är inte lika lätt överallt.

Sommar i bigården på Svalbard.

För mig som bara pratade bra svenska och engelska och som dessutom läst tyska och spanska kändes det helt enkelt inte möjligt att bli företagare i Japan eller Kazakstan. Med hyfsad engelska och en bra advokat är det görligt, men jag är för mycket kontrollmänniska för att vara så beroende av andra människor. Jag vill kunna klara bokföringen och själv kommunicera med myndigheter, vilket för mig bara går på engelska och möjligen tyska och spanska, förutom svenska och närliggande språk som norska och danska.

Så då var jag ganska fast i Europa. En lista över för- och nackdelar per land skulle bli lång och omfattande, men från norr till söder var jag främst inne på Finland (Åland), Norge, Danmark (Bornholm), Österrike, Schweiz, Spanien, Cypern och Malta. Att det just blev Norge har jag bl a skrivit om här. Lite mer om hur jag tänkte när jag bestämt mig kommer om ett par dagar.

Sluta diskriminera kvällsmänniskor

En del människor är morgonpigga, andra kvällspigga. Undersökningar visar att detta inte bara är en känsla, vi är olika. Möjligen går det att träna sig till att bli piggare på morgonen (man kan ju prova att gå och lägga sig tidigare t ex), men det handlar ändå om genetiska variationer.

Och det är ju fint att människor är olika. Ibland anses det vara en styrka, men har ni någonsin hört någon hävda att det finns positiva aspekter med att vara kvällsmänniska? Antagligen inte. Motsatsen? Hela tiden. Som stolt B-människa (just det, varför kallas just vi kvällspigga för B, som en slags andrasortering) är jag less på att ständigt och jämt få höra att jag bör förändra mig.

”Äntligen morgon!”

Så här är det. Jag vill helst slippa utföra tankearbete tidigt på morgnarna, och definitivt inte försöka mig på kreativitet före lunch. Inte träning heller. Rutinuppgifter funkar, men även dessa görs snabbare och bättre på eftermiddagar och kvällar.

Men detta betyder inte på något sätt att jag jobbar sämre eller är latare än morgonpigga A-människor, bara att jag hellre fikar på förmiddagarna och sedan jobbar 12-24 än jobbar hårt på förmiddagen och degar framför tv:n på kvällen. Som frilansande företagare kan jag välja, vilket är privilegierat i ett samhälle skapat för personer som jobbar kontorstid eller ännu tidigare.

För även om det behövs olika slags människor är vi undantagen som måste rätta in oss i ledet. Flextiden tillåter en del att börja mellan 7.30 och 9 på morgonen, men inte halv tre på eftermiddagen, hotellfrukostar är öppna mellan snortidigt och tidigt, och restauranglunchpriset gäller till kl 14.

”Lyssna på forskningen!” har vi hört till leda. Forskningen säger ”accounting for individual differences in sleep patterns and body clocks could open up a relatively untapped source, could contribute to being at our best, both mentally and physically”. Det låter som att det samhälle, land eller företag som utnyttjar nattugglornas fulla potential kommer ha ett försprång i framtiden.

Jaha, kaffe på det ...

Nitton år utan jobb

”Ska jag skriva om det här igen”, tänker jag ibland när det dyker upp ett ämne som redan varit uppe i bloggen. Ibland finns det en ny infallsvinkel värd att ta upp, men ofta väljer jag att skriva om något annat istället för att inte låta som en trasig LP-skiva (hoppas att jag inte tappade läsare nu som inte känner till de gamla longplaying-skivorna).

Idag ska jag ska jag frångå principen och skriva om något igen trots att ingenting har ändrats, just av den anledningen. 2018 skrev jag om en kurdisk kvinna som precis fått sitt första jobb, som städare, efter 16 år i landet. Hon pratade dålig svenska trots att hon tillbringat nästan halva sitt liv i landet, och jobbet hon fick var skattefinansierat, så egentligen började hon inte ens då att bidra till sin försörjning.

Nu läser jag om Saadiya, en somalisk kvinna som också kom till Sverige runt millennieskiftet och tillbringat ungefär halva sitt liv där. Hon lever på socialbidrag, har inte haft ett enda riktigt jobb och talar om möjligt ännu sämre svenska än den kurdiska kvinnan i exemplet från 2018.

”Va?!!”

Och precis som den kurdiska kvinnan får Saadiya inte en enda kritisk fråga från reportern. Tvärtom förmedlas bara hennes egna kritik om att hon inte fått hjälp av kommunen. Inte fått hjälp?! Hon tycks ju förutom en städutbildning och försörjning i två decennier ha fått massor av praktikplatser, även om de inte gjorde så stort intryck hos Saadiya att hon kan uttala dem.

Av artikeln framgår det att Saadiya nu gått så långt i sin kamp för egen försörjning att hon börjat söka jobb utanför den egna kommunen (där hon för övrigt bara tycks ha sökt jobb hos just kommunen, inte hos privata arbetsgivare). Ja, vad gör man inte efter 19 år utan jobb?

Men om vi ska tala allvar nu så har Saadiya genomgått SFI och ”många olika typer av praktik” utan att prata bättre svenska än vad man kan förvänta sig av någon som varit i landet i max ett halvår. Jag hade inte heller anställt henne. Det handlar inte om rasism utan om att hon trots fagra ord inte ger intryck av att vilja ta tag i sin situation.

Två kvinnor, samma öde. Det var väl knappast invandrare som dessa Stefan Löfven menade när han sa att flyktingarna är högutbildade människor som behövs på den svenska arbetsmarknaden? Eller de som Fredrik Reinfeldt tackade i sitt Almedalstal 2014 med de bevingade orden ”Tack för att ni valde Sverige!”?

För några år sedan skrev jag om en man som satte upp lappar i min hemkommun där det framgick att han kunde lite av varje och inte var rädd för att jobba. Tyvärr tycks sådana exempel inte växa på träd, så den där vinsten som ska komma ”på sikt”, när kommer den och hur sjutton ska det gå till? 

En kvart om dagen

Kroppsbyggaren Arne Tammer (1913-2002) hade ett motto: ”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny kropp!”

Poängen var att femton minuters daglig styrketräning skulle räcka för att förvandla soffpotatisar till hurtbullar. Detta med hjälp av Tammers träningsprogram som varken krävde gymkort eller redskap och kunde utföras i hemmet.

Jag gissar att han med denna marknadsföring försökte sänka tröskeln för den stressade nutidsmänniskan att komma igång med träning. Det är svårt för många att börja träna, och inte blir det lättare om det dessutom kräver ett stort engagemang i form av tid och pengar.

Det gäller det mesta. Vi vill ha mesta möjliga resultat med minsta möjliga ansträngning, och faktum är att man kommer långt på en kvart, bara man gör det varje dag. Det är en timme och 45 minuter i veckan eller drygt nittio timmar om året.

Träna armhävningar, lär dig ett språk, spela piano, försök förbättra din privatekonomi, lär dig allt du kan om börshandel, starta näringsverksamhet … Om du inte vet vad du vill – lägg exakt femton minuter per dag på att systematiskt och koncentrerat ta reda på det. När du vet, växlar du över kvarten dit. Minst en kvart – med fullt fokus varenda dag – på en specifik aktivitet, så kommer det att hända grejer.

Men då får du inte fuska och så småningom vara nere i tio minuter för att till slut börja hitta skäl att hoppa över en dag (”Just nu är det så stressigt...”). Jag har träffat så många människor som hävdar att de inte har en kvart eller ens fem minuter varenda dag. Kanske tror de till och med på vad de säger, men troligtvis är de bara lata eller rädda.

För det är bekvämt att sitta still och intala sig själv att det är ett naturligt tillstånd. Jaja, gör det då. Men då är det viktigt att du verkligen intalar dig själv att det är oföränderligt, annars kommer du förr eller senare börja hata dig själv och lägga en kvart om dagen på det istället.

Bra timing

Det sägs att det inte går att tajma börsen. Jag är inte säker på det, men jag håller med om att det är svårt. Det hindrar inte att man kan ha lite hederlig bondflax ibland. Jag köpte hus i Norge hösten 2021 och behövde sälja av många börsinnehav för att ha råd med det. Detta gjordes för övrigt ”on the road” på ett hyfsat spektakulärt sätt.

Sedan avvecklade jag resten av innehaven för jag skulle ju flytta över hela min ekonomi till det nya landet. Men så bar det sig inte bättre än att jag gick och var lite sur över den växlingskurs jag hade fått när jag ganska panikartat flyttat pengar till mäklarnas konto. Nu hade jag inte längre lika bråttom och började växla SEK till NOK med privatpersoner. Norska Nordnet var inte jättesugna på att ge mig en depå innan jag hade ett norskt personnummer och jag hade ändå ingen brådska att få in pengarna på börsen så sur som den var.

Så det hela drog ut på tiden. Vilket visade sig vara av godo eftersom börserna backade och jag stod still. Sverige och världen backade 13-14 procent under 2022, det gjorde inte jag. Innan årsskiftet 22/23 var jag dock tvungen att investera pengarna för att få ner förmögenhetsskatten. 19 december skickade jag över en redig klumpsumma. Växlingskursen den dagen:

Om det där med börsen ändå hängde lite på att jag insåg vart den var på väg var det givetvis ren röta att jag lyckades pricka botten på valutakurvan. Som synes hade det kunnat bli både en och två procent sämre. Men så kom pengarna in runt jul och jag köpte globala indexfonder för att inte krångla till det. Och vart stod börsen i mellandagarna?

Ett par veckor in i det nya året är jag runt fem procent upp. Även om det är min förtjänst ska jag inte påstå att det är välförtjänt. Jag kan bara konstatera att det här hade aldrig Hedlund grejat: