Hederlige Harrys investeringsakut

Vad är det första du tänker på när jag säger bilhandlare? Är det trovärdig, pålitlig, håller alltid vad de lovar? Troligen inte. Av världens handelsmän är det väl bara hästhandlare och möjligen knarklangare som har ett sämre rykte.

Det hindrar emellertid inte över 40 smålänningar från att investera hundratusentals kronor var hos en bilhandlare i Värnamo. Det hela gick ut på att man skickade in minst 300000 kr som sedan skulle användas för import av bilar. Inom bara några månader skulle man få en avkastning på 50000 kr.

”Joråsörru, det här är riskfritt!”

Ett par gick bokstavligen all-in. De tog ett lån på 900000 kr, men nöjde sig inte med det utan sålde sin lägenhet med planen att kunna köpa ett hus för vinsten. Oavsett om ni klickade på länken ovan har ni vid det här laget säkert räknat ut att det inte blev någon vinst, eller ens några pengar tillbaka.

Varför det? För om affären var så säker som bilhandlarna lovade, varför i all världens skulle de dela med sig till vilt främmande människor som skulle få runt 50 procent i årsavkastning? En vanlig bank hade gladeligen lånat ut pengarna till betydligt lägre ränta.

Mannen som satsade både lån och lägenhet i projektet förklarar sin aningslöshet med att det ju inte var ”en 'prins' från Kongo” som hört av sig. Företaget hade en hemsida och hade möjligen gått med vinst föregående år. Ja, men då så? Bilhandlare, riskfri investering, megahög avkastning – vad kan gå fel?

Allt såklart! Det finns en anledning till fyraprocentsregeln, att man inte ska räkna med mer än fyra procents långsiktig årsavkastning på sina börsinvesteringar. Så fort någon erbjuder dig mångdubbelt mer med tillägget att investeringen är riskfri så vet du att personen snackar skit och sannolikheten är stor att den kommer träffa fläkten.

Antingen är det inte riskfritt (kanske inte ens lagligt) eller också kan du glömma 30, 40, 50 procents årsavkastning. Den principen kan du lita på vare sig förslaget kommer från en Facebookgrupp, en bilhandlare i Småland eller för den delen en kongolesisk prins. 

Helgdag mot försvar

Det händer då och då att någon propagerar för att en röd dag ska tas bort. Ibland nationaldagen, men oftast är det arbetarrörelsens internationella högtidsdag första maj som ifrågasätts. Jag har ingen stark åsikt åt vare sig det ena eller det andra hållet, men tycker att debatten i sig är bra.

Om vi börjar med sjätte juni handlar ju åtminstone det officiella firandet om allt utom Sverige. Man firar olika invandrargruppers kulturella uttryck. Det kan bli kurdisk dans och etiopisk mat följt av ett kommunalrådstal med temat att ”det är inget speciellt med oss”. Nja, det speciella skulle väl vara bristen på firande av själva nationaldagen. Och ärligt talat är väl midsommar ett par veckor senare en större grej för de flesta svenskar?

”Sjung hopp faderallan lej!”

Så till första maj. Där är firandet om möjligt ännu mer malplacerat eftersom man hyllar arbete genom att inte arbeta. Det är lite som att fira fettisdagen med att inte äta semlor. Demonstrationstågen har gått från ett för varje parti, från S till KPML(r), till att bli ett tåg för hela bygden, för att man överhuvudtaget ska se skillnad på demonstrationståget och en trafikstockning på trottoaren.

”Ropen skalla!”

Den senaste attacken på arbetarnas dag kommer från MUF som precis som Danmark (som tagit bort Store bededag) vill lägga pengarna för en röd dag på försvaret istället.

Jag har som sagt ingen stark åsikt. På plussidan är det bra att sånt här diskuteras eftersom det tydliggör att det är samma pengar som används. Ofta låtsas politiker av olika färger att det finns öronmärkta pengar till ditt och datt som ändå inte hade kunnat brukas på något annat. Men det är klart att de hade. Det är därför jag blir så arg när man lägger skattepengar på en konstutställning för maskar eller annat trams som ingen efterfrågat.

Stark konst! Och dyr.

På minussidan vill jag inte att politikerna ska få för sig att nya reformer varje gång innebär att folket ska behöva göra uppoffringar. För det funkar ju inte så åt andra hållet. När nationaldagen fick helgdagsstatus tog man bort Annandag pingst, som alltid inträffade på en måndag, och ersatte den med en helgdag som ändå hade inträffat på en helg två av sju gånger. Minns ni skattesänkningen som följde med det bytet? Inte jag heller.

Det är prisskillnad på mat och mat

Att mat blivit dyrare råder nog inga tvivel om, men jag tror att många människor inte reflekterar över hur mycket de faktiskt betalar för att slippa så många arbetsmoment som möjligt. Om de köper färdig mat varm och hemlevererad blir det svårt att blunda för det, men det är också stor skillnad mellan rena råvaror, halv- respektive helfabrikat.

Ta potatis t ex. Jag jämförde ordinarie kilopris på Willys på följande varor:

rå potatis	12,58 kr
pommes frites	18,45 kr
tärnad, i vatten	23,70 kr
skalad, i vatten	25,65 kr
potatiskroketter	23,87 kr
pommes chateau (potatisklyftor)	34,88 kr
chips	90,55 kr

Japp, det är så de ser ut på riktigt.

Förutom att jag personligen föredrar att själv koka, steka eller klyfta och ugnssteka potatisen för att det blir godare och antagligen nyttigare, är det alltså stor prisskillnad också. Jag har aldrig förstått varför man ska skala potatis när man med fördel kan tvätta dem och bara skära bort rena skador, men oavsett vilket går det rätt snabbt. Att klyfta och tärna potatis tar inte heller lång stund, om vi snackar hemmamiddag för 1-5 personer, inte större middagsbjudningar. Ändå finns det tydligen en marknad för exempelvis skalad och tärnad potatis i glasburk, som förvisso är billigare (mer prisvärd?) än potatis som bara är skalad.

Mitt ständiga skräckexempel är pannkakor. Willys billigaste färdigstekta pannkakor kostar 2,81 kr/st (och de ser rätt små och tråkiga ut). Jag har ingen aning om vad de kostar när jag vispar ihop min egen smet och steker dem själv. Kanske en femtioöring? Då har jag inte ens ägg i mina, men näringsvärdet i det ”heläggspulver” som återfinns i de färdiga är nog ändå på luftnivå. Det är helt okej att köpa färdiga pannkakor om man vill, men om man samtidigt klagar på höga matpriser tycker jag att man är fel ute.

När jag bakat matbröd har jag kommit fram till att priset går ner med minst två tredjedelar genom att baka själv. De senaste gångerna har jag gjort färdigt degen medan jag lagat mat, alltså t ex under de 8-10 minuter jag väntat på pastan att bli klar. Sedan ska degen jäsa, men det gör den helt utan min övervakning, så förutom att jag formar limpor eller trycker ner degen i formar tar bakningen ingen extratid alls.

Så till alla som är missnöjda med sina matkostnader (och denna grupp har jag förstått är stor och uppåtgående) är mitt tips att sluta köpa mer eller mindre färdiga maträtter utan istället råvaror. Internet är fullt av matrecept, så det blir samma sak i slutändan, bara godare och väldigt mycket billigare.

Kändisvin äger?

När Fan blir gammal blir han religiös, sägs det. Det vet jag inget om, men är han kändis (och Fan har ju ändå lyckats skapligt med marknadsföringen av sitt varumärke) kan man vara hyfsat säker på att han lanserar ett eget vin.

Internationellt har vi Brad Pitt, Kylie Minogue, Sting och Drew Barrymore. Till och med Jason Priestley, den gamle rattfylleristen från Beverly Hills, har kokat ihop ett eget tjut. I Sverige finns vin av Jill Johnson (kanske mest känd för att ha maxat sitt Covidstöd trots att hon hade över tio miljoner på firmakontot), Pernilla Wahlgren, Robert Gustafsson och Ernst Hirschenkellersteigerberger (auf Ulm). Och självklart också linslusen Leif GW Persson!

Lika självklart har han åsikter om alla konkurrenter på kändisvinmarknaden. Efter hans orerande om hur dåligt vin alla andra kändisar marknadsför blir jag nästan sugen på att stödköpa något av dem, inte minst Edward Bloms. Blom kallas självgod, och att bli kallad självgod av GW – världsmästaren i självgodhet – är fanimej en bedrift!

Men allvarligt, jag har mer förståelse för om någon köper vin pga en rolig etikett än för att det är uppkallat efter en kändis. Och vore jag det minsta rädd för att framstå som okunnig på vin hade jag i vart fall inte dykt upp på en fest och langat fram en box med Bingo Rimérs face.

Eller GW:s. Jag har ingen aning om hans vinkunskaper. Att han själv tror på dem säger inget för han har ju självförtroende i Agnes Wold-klass. Men aj så sur han verkar ha blivit på äldre dagar. Kanske borde han ha lanserat en egen vinäger istället.

Norge vs Sverige

Del 3 i min utlandsflyttsserie. Del 1 hittar du här och del 2 här.

Jag flyttade till Norge i september 2021, men fick inte personnummer förrän 2022 och först då kunde jag skaffa ID-kort, starta företag och bli så norsk jag kan utan medborgarskap. Det här inlägget kommer att handla om fortsättningen.

Vad skiljer Sverige från Norge, förutom uppenbara skillnader som att Sveriges 63 dödsskjutningar under förra året motsvaras av Norges fyra? Norge är ett mycket rikare land. BNP per capita är dubbelt så hög och trots att skattetrycket är nästan lika högt här skulle jag säga att det gnälls mindre över höga skatter, troligen för att folk känner att de får mer för dem.

Norge är inte felfritt och norska politiker har t ex fått gott om skit för våra höga elpriser. Inte minst eftersom vi inte är med i EU och då är det synd att man ändå tecknat avtal som gett Norge en stor del av EU:s nackdelar. Samtidigt har vi fått elsubventioner i ett år nu, och betydligt högre än de den svenska regeringen lovat, men ännu inte infört. Så när norrmännen demonstrerar mot statsminister Støre och kräver lägre elpriser med småfyndiga ”Støre, nå må du høre, maks 50 øre” är de nog ändå medvetna om att det hade kunnat vara värre.

Förmögenhetsskatt är inte heller något som FIRE-folk brukar flytta till, men Norge är ett av de sju länder i världen som har det. Allt man äger till ett värde över 1,7 miljoner beskattas. Dock räknas varken hus eller aktier till sitt fulla värde.

Aktier ja. Jag kontaktade norska Nordnet så fort jag flyttat hit för att kolla om jag kunde skaffa en norsk Nordnetdepå. Innan jag hade norskt personnummer var det en krånglig process att starta, men jag var ju redan Nordnetkund i Sverige. Jag tänkte att det skulle underlätta, men det var snarare tvärtom.

När jag väl hade personnummer kunde jag dock få en depå, men jag kunde inte logga in med bank-ID eftersom jag hade en svensk Nordnet-depå och tydligen kan man inte ha bägge med bank-ID-inloggning. Eftersom norskt och svenskt bank-ID inte har ett dugg med varandra att göra förstod jag inte varför, men så var det. Och är fortfarande, jag har sedan 13 december tjatat på svenska Nordnet  att de ska stänga min depå, men än har de inte hittat knappen.

Beskattning av värdepapper är också helt olika. Här finns varken kapitalförsäkringar eller investeringssparkonton. Det mest fördelaktiga sättet att investera på börsen heter istället aksjesparekonto, ASK.

Där beskattas vinster med 35,2 procent, vilket kan tyckas rent svinaktigt, men på plussidan drabbas man inte av skatt förrän man tar ut pengar ur systemet, eller rättare sagt mer pengar än man satt in. Sätter du in en miljon i en ASK som stiger till två miljoner kan du ta ut en miljon och låta den andra miljonen jobba vidare, helt skattefritt tills du tar ut mer pengar. Hur det står sig mot det svenska systemet med omsättningsskatt i ISK och KF från dag 1 beror på hur och när man tar ut pengar till konsumtion, men det norska upplägget känns renhårigare.

Det gör däremot inte diverse småavgifter som plattformavgift på Nordnetdepån och en avgift på 2-3 kr hos de flesta banker när man gör ett bankomatuttag eller betalar en räkning. Det kan tyckas futtigt att störa sig på, men jag kan inte låta bli att reta mig på att banker ska ha betalt snudd på hela tiden och för allting.

Och myndigheterna vill inte vara bättre. När man köper en bil får man betala en omregistreringsavgift på upp till 6868 kr, det gäller alltså även begagnade bilar. Veteranbilar är undantagna och bilar som är minst tolv år gamla kostar max 1777 kr. Ingen jättekostnad för de flesta av oss för man byter ju inte bil så ofta, men nog så irriterande för jag hittar ingen logisk förklaring till att ägarbytet ska kosta staten mer än några tior.

Bilbesiktning sker vartannat år och kostar en dryg tusenlapp, så den kostnaden är ungefär som i Sverige. Skatt och försäkring på bilen är däremot dyrare i Norge. Den bil jag fick med huset var från 2001. Alldeles för ny för mig, men också alldeles för dyr att äga.

För huset betalar jag en kommunal avgift på ungefär en tusenlapp i månaden. För de pengarna får jag sophämtning och slamtömning, men inte så mycket mer.

Inkomstskatten är däremot lägre i Norge. En genomsnittlig inkomsttagare betalar 43 procent i Sverige, 36 procent i Norge. Tjänar du mindre pengar lönar sig Norge ännu mer eftersom man ger rätt stora möjligheter att tjäna pengar skattefritt. Dels har man ett fribelopp som just nu ligger på 65000 kr. Allt under det i årsinkomst går rätt ner i fickan. Vidare kan du jobba extra upp till 6000 kr hos upp till tio privatpersoner, skattefritt. Men då ska det verkligen vara ett extrajobb, är du snickare kan du inte ”jobba extra” med att bygga badrum hos grannarna. Är du däremot hjärnkirurg kan du snickra eller måla staket som skattefri sidoinkomst. Sätter man detta i system kan man alltså tjäna 10x6000 kr och tillsamman med fribeloppet på 65000 kr komma upp i 125000 kr skattefritt.

Den norska snittlönen för en anställning är drygt 50000 kr i månaden. Det gör alltså 600000 kr/år och många tjänar betydligt mer än så. Du behöver inte vara politiker (som i demokratins namn sätter sin egen lön) för att kunna kvittera ut en årslön över miljonen, så då kanske man kan leva med en och annan avgift längs vägen.

Och alla andra kostnader. Enligt sajten Expatistan.com är det 20 procent dyrare att bo i Oslo än i Stockholm, maten är 33 procent dyrare och kläder 8 procent.

Det må så vara, men matpriset dras bl a upp av att ett norskt restaurangbesök är mycket dyrare än ett svenskt. För mig kostar bägge noll eftersom jag har egen spis. Skämt åsido, jag hör ofta svenskar (i Sverige) beklaga sig över dyra priser i Norge. Deras erfarenheter baseras nästan alltid på att de åkt till Oslo (Norges dyraste plats), gått på krogen, käkat pizza och druckit öl. Och ja, det är dyrt.

Köper man råvaror i matbutiker, använder sig av kundrabatter och emellanåt åker på ”Harrytur” till Sverige behöver det inte vara dyrare här än där. Eller så här, jag slår vad om att mina matkostnader fortfarande är lägre än alla svenska läsares.

Andra grejer har jag förvånansvärt ofta köpt i Norge. Det kan vara byggmaterial, färg, elektronik, bildelar och allt möjligt annat. Ibland är det billigare i Sverige, ibland i Norge, men ofta ingen större skillnad.

Slutsatsen blir att Norge är fel land att välja om pengar betyder allt för dig. Om det lönar sig att bo kvar i Sverige är tveksamt, men vill du pensionera dig tidigt och är avhängig av låga omkostnader för att göra det finns säkert hundra lämpligare länder. Vill du bo i världens bästa land och gå på tur med världens vänligaste folk i världens vackraste natur är du däremot välkommen till Norge. Tills jag fått med mig norrmännen på att bygga en mur mot svenska gränsen, sedan är det stopp ;-)

Därmed är denna serie om min flytt från Sverige till Norge över (även om jag säkert återkommer till ämnet). Hoppas att den gett hugade resenärer något att tänka på. Ställ frågor i kommentarsfältet om det är något ni undrar över. Det är ett omvälvande steg att byta land, men vare sig man flyttar till grannlandet eller till andra sidan jorden är det möjligt.

Läs Vilhelm Mobergs utvandrarserie så inser du snabbt att det är väldigt mycket som är lättare nu än på 1840-talet, men som med alla resor, inre eller fysiska, tar man ett steg i taget. Paradoxalt nog är det sällan de synliga stegen som är svårast utan de första, trevande stegen på planeringsstadiet.

Minimalismens konung

I förra veckan gjorde min bloggkollega Fru Efficient Badass ett angrepp mot världens katter (eller kanske mest sin egen):

”Katta. Inatt passerade jag köket och hörde ett distinkt musrasslande från utrymmet under diskhon. Där ligger hon, kattjäveln, och liksom myser utanför skåpluckorna. Inte ansats till attack, fräs eller annat kattlikt utan liksom som att hon lyssnar på en avslappningsvideo på YouTube. Mina sämst investerade 5000kr ever.”

Själv anser jag att katters främsta uppgift nattetid är att värma människor. Det måste finnas någon mening med att Gud utrustat dem med 39 graders kroppsvärme. Jag vill hur som helst komma till katternas försvar.

Vi människor har mycket att lära av katter. De är t ex aldrig långsinta, ilska rinner av dem på nolltid. Själv kan jag få en hel dag eller ännu mer tid förstörd av att jag går omkring och är förbannad på ett eller annat.

Men främst imponeras jag av katters minimalistiska inställning till livet. Det är märkligt att det produceras så mycket kattleksaker och annat till katter när de ändå skiter i allt sånt. Mina bägge katter är helt ointresserade av saker. De gillar mat och smådjur (det är för övrigt ofta samma sak) och alla typer av kartonger och förpackningsmaterial.

”Vänta nu, där hade jag kunnat ligga.”

Kattsängar och specialdesignade lådor får alltid stryk av wellpapp eller en korg av något slag. Ingen idé att krångla till det.

Faktum är att de inte ens behöver en låda. Släng en kattfilt i en stol och du har snart en katt som sträcker ut sig i den.

Om man kan kalla det för att sträcka ut sig när man samtidigt vridit kroppen ett och ett halvt varv.

Men leker din katt kurragömma är det egentligen bara att ställa upp en tom låda och vänta. Inom några minuter ligger det en katt där vare sig du vill det eller inte. Det är en naturlag.

Jag kan avundas katters sätt att ta en plats i besittning. Själv kan jag behöva månader för att känna mig hemma. I några av mina hem är jag inte säker på att jag någonsin gjorde det. Katter behöver fem minuter (eller tre om det finns wellpapp). En kartong, så är det klart! Här måste vi människor ha något att lära.

Norgeflytt – steg för steg

Del 2 i serien om min flytt till Norge. Nu låter nog rubriken som att jag ska bli väldigt metodisk och vetenskaplig. Det ska jag inte, men som jag skrev i del 1 ska jag beskriva min resa. Förhoppningsvis ger den något även för andra.

Av privata skäl (bl a en döende mor) och sedan en världsomspännande virusinfektion tog det flera år mellan att jag bestämde mig för att flytta till Norge och att jag faktiskt gjorde det. Men tiden användes. T ex började jag plugga norska. Jag läste norska böcker, lyssnade på norska poddar och läste om Norge på norska. Bara en sån enkel sak som att jag bytte språk till norska i apparater som mp3-spelare och pulsklocka gjorde mig ständigt medveten om att jag var på väg. Just i en flytt mellan Sverige och Norge är språket inte livsviktigt, men jag ser det ändå som ett sätt att komma in i samhället.

Att läsa om Norge hade andra poänger. Jag visste inte vart i Norge jag ville flytta. Norge är ett vidsträckt land, faktiskt större än Sverige mätt från norr till söder. Jag ville inte behöva leta hus i precis hela landet utan ha mer koll när jag väl kom hit. Föga anade jag att det inte skulle vara möjligt att resa hela tiden. Den ursprungliga planen var att åka över och reka för att bestämma ett mer exakt område, sedan åka tillbaka till Sverige tills ett aktuellt hus dök upp.

När jag väl åkte, sommaren 2021, var planen istället att köpa eller hyra bostad på första försöket, trots att jag inte besökt landet på decennier. Området jag letade i blev därför större än jag hade tänkt mig. Det enda jag visste helt säkert var att jag ville bo på landsbygden, inte i eller i närheten av en större stad.

Det borde vara okomplicerat för en svensk att flytta till Norge. Norden har haft fri rörlighet sedan 1950-talet och genom åren har många gjort resan. Ibland inte helt lyckat (Sverige hade säkert gärna skickat tillbaka Helge Fossmo), men idag bor det runt 40000 personer i Norge födda i Sverige, så ingenting i min flytt borde vara nytt för Norge. Men det var det. Det var svårt att ens vara med i budgivningar på hus eftersom de ofta krävde norskt personnummer eller lightversionen D-nummer. Hur får man det då? T ex genom att köpa hus.

När jag sedan ansökte om personnummer hos Skatteetaten blev jag tillfrågad om jag var anmäld hos NAV (arbetsförmedlingen). Nej, men kan jag ens bli det utan att ha ett personnummer, frågade jag. Det visste inte handläggaren, men jag förstod det som att hon inte trodde det. Moment 22 upphöjt i 2.

Utan personnummer, inget bank-ID. Utan bank-ID, inget elabonnemang. Allt hade antagligen blivit mycket enklare om jag hade börjat med att skaffa en anställning. Då hade jag fått ett D-nummer och därigenom kunnat skaffa bankkonto och kunnat sköta mitt liv på plats, inte på distans via ID och bankkort från Sverige. Men jag ville inte ha en anställning, jag ville starta ett företag, men det kunde jag inte göra utan personnummer. Ni fattar, jag var uppe i Moment 220 vid det laget.

Så mitt främsta tips till dig som tänkt flytta från Sverige är att se till att ha marginaler både ekonomiskt och tidsmässigt, och helst också inhemska vänner. Jag hade varit rökt om inte de gamla husägarna kunnat behålla sitt elabonnemang i några månader, och stått som ägare för min norskregistrerade bil. Det borde inte vara så, men så fort man hamnar aningen utanför normen blir det krångel och inte blev det bättre pga att ”rådande omständigheter” gjorde att allt tog dubbelt så lång tid mot vad det borde.

Jag är ändå lyckligt lottad. Folk hjälpte mig och jag kunde betala för saker med mitt svenska bankkort, i nödfall t o m ta ut norska pengar i bankomat med det. Hade jag behövt låna till huset vet jag däremot inte hur det hade gått. Norska banker ville inte vet av mig förrän jag hade D-nummer/personnummer och jag undrar hur sugna svenska banker är på att låna ut pengar för ett hus i ett annat land.

Jag märker att jag gnäller på myndigheter, banker och andra. Det har jag gjort tidigare också, för att inte tala om hur mycket jag har gnällt på att svenska myndigheter och banker inte släpper taget. Med det sagt vill jag ändå betona att flytten var värd varenda minut i telefonkö och i bil till Skatteetaten 35 mil bort. Jag trivs här! Mer om det i bloggseriens del 3 där jag tänker berätta om skillnader mellan länderna. Om ett par dagar i en blogg nära dig.