Koka soppa på en spik

När jag berättar vad något byggprojekt kostat ifrågasätts jag ibland. Det beror antagligen på att jag alltid försöker hålla kostnaderna nere. Det slog mig när jag tittade ner i min låda med krokig spik.

Antagligen är det inte alla som sparar på begagnad spik, men jag är uppväxt i ett hem där det var självklart att ta hand om gammal spik. Min pappa byggde ett helt hus av gammalt spillvirke, och på kvällarna rätade han ut krokig spik för morgondagens snickrande. Lyckas man bara få ner spiken på plats fungerar den precis lika bra som en ny, rät spik. Jag bara vet att jag kommer få användning för mycket av spiken i lådan.

När jag nu lägger ”nya” tak på ett par hus är det lika självklart att jag återanvänder gamla taktegelstenar. Sannolikt var många av dem återanvända redan när de kom upp på husen första gången. Den slutsatsen drar jag av att det är flera olika sorter. Inte så stora skillnader att det syns från marken när den sitter uppe, men måtten diffar med några millimeter eller någon centimeter både här och där.

I biodlingen försöker jag tänka kreativt kring alla kostnader för där finns mycket att spara. Frigolitlådorna jag använder till mina bikupor håller mycket bättre om de är målade. De går att köpa färdigmålade, men dessa kostar ungefär en hundring mer. Grejen är att man kan använda nästan vilken färg som helst.

Bin är lite färgblinda och bryr sig för övrigt inte, så här kan man blanda hur man vill. För detta (och andra) ändamål sparar jag färgslattar. Räcker det till en låda sparar jag hundra kronor (minus arbetsinsatsen) jämfört med att köpa målat.

Det här går att använda på många områden. Mat: Använd blast och matrester, koka buljong på stjälkar eller ben. Papper: Skriv på baksidan, använd gamla kuvert som kladdpapper, torka svamp eller fönster med tidningspapper och starta brasan i öppna spisen med pappret när du är helt klar med det.

Det går såklart att gå för långt. Det är kanske mitt problem, men de allra flesta har ett större problem med att det är för mycket månad kvar i slutet av lönen, och tro mig – det hänger ihop.

Yes, we can!

De flesta av oss har tusen ursäkter till att just vi inte kan göra ditten och datten. Det gör mig extra motiverad att titta på dem som verkligen skulle komma undan med dylika ursäkter, men som inte har dem. Några exempel:

Här är en gubbe som vid 91 års ålder inte bara sprang ultramaraton utan även odlade tio tunnland, själv:

Jag har fyra odlingslådor på totalt tjugo kvadratmeter och tycker mig inte hinna rensa ogräs i dem, för när jag jobbat en hel dag med annat är jag för trött. Det håller helt enkelt inte.

Som biodlare har jag lyckligtvis goda vänner med mer erfarenhet som kan hjälpa till, men jag försöker göra så mycket jag kan själv, både av arbetsmoment i bigården och att tillverka utrustning. Ibland är det lätt hänt att tänka att jag är för klumpig och fumlig för att t ex märka bidrottningar med en lackprick på bakhuvudet, men då brukar jag tänka på den här killen:

Han inte bara märker drottningar med en hand. Han flyttar ramar och lådor, snickrar och målar med en hand och en stump, så då har jag banne mig ingen anledning att stå över ett enda moment i biodlingen. I alla fall inte av den orsaken.

Och när det handlar om fysiska handikapp är det svårt att komma förbi Mikael Andersson:

Se gärna hela dokumentären på runt en timme, där han är mer rörlig och självgående än de flesta av oss. Han driver ett företag, uppfostrar sina barn och utför hushållsarbete utan armar och utan ben! När jag bröt armen körde jag med papptallrikar i tre veckor eftersom jag såg det som omöjligt att diska med bara en hand, Mikael Andersson gör det utan händer genom att hålla diskborsten i munnen.

Slutsats: De flesta av oss har inte mycket att gnälla över, på riktigt. Och vill vi inte odla, snickra, laga mat och allt annat som det går att spara pengar på, så beror det sällan eller aldrig på att vi inte kan eller kan lära oss.

Svarta rubriker rasistiska?

Kanske var det bara en tidsfråga, men det senaste som hänt på temat ”förbjudna ord” är att en brittisk finanslobbygrupp uppmanar omvärlden att inte använda begreppet ”svart marknad” eftersom det är rasistiskt mot färgade (eller vilken term det är som gäller just idag).

Det är helt korrekt att svarta marknader, svarta pengar och svartjobb sällan används positivt, men jag har aldrig kopplat det till människors hudfärg, lika lite som jag gör det beträffande svartsoppa eller svartsjuka. Hjälp mig med argument, Erik Vilde!

Men om man nu lyckas ”utrota” svarta marknader är det väl dags att ge sig på svarta svanar, det som på börsen avser en osannolik händelse som får skiten att träffa fläkten och därmed världens börser att krisa? Det kan vara krig, sjukdomar eller terror som 11 september-attackerna. Några förslag – färgade eller rasifierade svanar? Eller vad sägs om ickebinära?

Kanske borde jag bli kränkt över uttrycket ”vit fläck”. Jag menar, om kunskapsbrister benämns med min hudfärg kan jag dra slutsatsen att jag och mina rasfränder anses okunniga eller dumma för att vi ser ut som vi gör.

White as fuck.

Eller också kan vi fortsätta att använda färg fristående från hudfärg. Svartjobb kan utföras av icke-afrikaner, rött kort kan ges till asiater, gult till indianer (eller vad de nu får kallas i den skitnödigaste av alla tidsepoker) och anemiska irländare kan vara svartsjuka. Om svarta marknader vore den värsta formen av rasism mot svarta hade problemen inte varit särskilt stora.

Jag är inte den som prompt måste säga negerboll och jag kan gott bita mig i tungan för att inte reta upp någon i onödan, men ibland blir det bara för tramsigt. För att ändå göra något vettigt av denna text kastar jag in ett färgat filmtips, Hassel – Svarta banken. Den är helt orasistisk, men passa på att se den innan censuren puttat ner den i ett sva... färgat hål.

Svampblind höna trevar sig fram

Jag brukar säga att jag är svampblind. Jag har gjort några försök de år folk säger att i år kan alla hitta svamp. Inte jag.

Jag hade en granne som säkert plockade femtio sorter och hade stenkoll på allt, och då vore det såklart lättare än för mig som bara kan identifiera kantareller som garanterat ätlig svamp. För det är inte så att jag inte hittar svamp. Jag hittar massvis med flugsvamp och stora slemmiga grå svampar, men det blir jag ju inte mätt på.

Någon gång har jag ändå snubblat över kantareller och fått med mig ett tiotal hem. Efter rensning och stekning brukar det i bästa fall bli en matsked. Trevligt, men ur mathänseende kan man ju både ha och mista det.

”Det var inte småpotatis! Eller jo...”

Häromdagen var jag upp till mina bin som ju befinner sig på resande fot i hopp om ljunghonung. Det hade de inte samlat i någon större mängd, och det är ju svårt för bin när det regnar nästan varenda dag och de tvingas sitta inne i kupan. Ni har kanske fått med er att stora delar av Norge behöver snorkel och simfötter för att ta sig fram.

På vägen dit såg jag dock att det lyste gult i vägkanten. Kuporna står i ett skogsområde bakom låst bom, så ganska förskonat från trafik. Jag bestämde mig för att kolla innan jag åkte hem och där var det kantareller, kantareller och ännu fler kantareller. När jag var klar hade jag på kort tid en påse med 1,8 kilo.

Om vädret och tiden tillåter ska jag försöka igen nästa gång. Nu hade jag bilen full med lådor och ramar för att bygga på kuporna och det verkar jag knappast behöva i höst. Men om det ena gula guldet uteblir får man försöka sig på det andra.

Äpplen och skruttmänniskor

Det påstås att nittio procent av äpplena i svenska trädgårdar ruttnar bort. Jag vet inte om det stämmer, men även om det så bara vore hälften är det illa nog.

Ganska ofta ondgör sig förståsigpåare över att det importeras långväga frukt till Sverige, som bananer, apelsiner och avokado. En del av dessa kräver dessutom stora naturresurser redan i odlingsfasen. Äpple är en god och nyttig frukt som växer över hela Sverige. Den kräver egentligen ingen tillagning utan går att äta som den är, men går också enkelt att torka eller förvandla till juice eller mos.

Därför blir jag nästan provocerad över mesigheten hos Hushållningssällskapets vd i inslaget när hon säger:

”Jag vill inte säga att folk är dåliga, för jag vet ju att det är lite jobb och vi är inte vana vid att kanske lägga arbete på det som finns i affären ganska billigt.”

Okej, då säger jag det istället. De som inte tar hand om sina äpplen är dåliga människor. Inte så att varenda fallfrukt borde resultera i spöstraff, men man kan inte gnälla över höga matpriser eller dålig privatekonomi om man samtidigt låter sina äpplen ruttna. För övrigt förstår jag inte vilket arbete hon pratar om ifall alternativet är att köpa frukt. Den ska ju också tvättas och eventuellt tillredas. Om man kastade sina äpplen till förmån för helfabrikats-äppelpaj hade det funnits någon logik, men då är man ju idiot på riktigt.

Förresten kanske någon kommer ihåg att jag bad om råd för att rädda mitt eget äppelträd i höstas. Jag tog till mig många av råden och har genomfört ett par av dem, nämligen Veronicas tips om att gräva upp gräsmattan i en radie på någon meter från stammen och att gödsla med koskit, som flera var inne på.

För att göra det ännu bättre ska jag förhoppningsvis klara av att beskära det också, men jag har en biodlarkollega som är trädgårdsmästare, så huvudplanen är att lura hit henne för att åtminstone peka ut vilka grenar jag ska ge mig på. Redan i år, utan beskärning, kommer skörden att bli betydligt bättre än förra årets och jag kan garantera att inte en enda användbar frukt kommer att kastas.

Dårskapscertifiering

Jag trodde att det bara var RFSL som genomförde så kallad HBTQ-certifiering, men det görs tydligen av privata företag också, som detta. Företag och myndigheter köper ett utbildningspaket där de ska lära sig att inkludera människor med andra sexuella läggningar än heterosexualitet. Varför? Ingen aning.

Enligt utbildarna ”ökar möjligheten för personalen att känna sig trygga och inkluderade” om man ger dem pengar. Blir någon enda anställd – oavsett vem de ligger med på fritiden – trygg av att arbetsgivaren köpt det här avlatsbrevet? Jag tvivlar. Vidare påstås att ”kravet från kunder och samhället ökar avseende ett aktivt arbete med dessa frågor”. Det tror jag ännu mindre på.

Men om ett företag eller en kommun vill förvissa sig om att behandla alla lika, även om det sker genom särbehandling, vad bryr jag mig om det? Jo, det är inte precis gratis att ”ligga i framkant”. Det kostar vanligtvis ett sexsiffrigt belopp att köpa in några timmars ”utbildning”. Betalas verksamheten med skattemedel är det alltså skattebetalare som får ta smällen, är verksamheten privat är det i slutändan kunderna.

Till vilken nytta, kan någon förklara det för mig? Jag är inte homofob och har inga problem med att varken jobba med eller handla av någon av ovannämnda förkortningar, men eftersom jag aldrig varit medarbetare eller kund på ett horhus har jobbet aldrig haft med sex att göra. Precis på samma sätt som att jag inte tar med mitt sexliv till jobbet förväntar jag mig att andra inte heller gör det, så varför ska jag då utbildas för att förstå det? Det är nog tur att jag jobbar själv.

Blåbärssäsongen 2023

Jag har säkert bloggat om blåbär vartenda år sedan jag startade den här bloggen 2016. Egentligen har jag inte mer att tillföra i år. Bara gör't! En bärplockare (och det bör man ha) kostar någonstans mellan en femtio- och en hundralapp, och nästan alla människor behöver röra sig mer. I övrigt krävs bara tid.

Blåbär finns i nästan hela Sverige, oftast i ganska rikliga mängder även om vädret kan ställa till det. Allra värst är nog frost i april som kan frysa blommorna. Något år gav jag upp efter ett par liter eftersom det var för mycket jobb att plocka. Men inte ens torka som våren i år har sabbat tillgången även om det inte blev ett av de bättre åren.

För mig är det just tid som varit den sko som klämt värst. När jag tjatat hit folk som hjälper mig att bygga kan jag inte gärna dra iväg och plocka bär, så där försvann en del dagar. Biodlingen sätter också tydliga gränser. T ex är det bara att lägga allt annat åt sidan när honungen ska slungas eller tappas på glas.

Hade jag redan haft ett blåbärslager i frysen skulle jag ha tagit det lugnare, men det bar sig inte bättre än att de 25 liter jag plockade 2022 tog slut redan i maj så i år var målet 35 liter. Vanligtvis gillar jag att bara plocka några liter per dag. Då hinner jag inte ledsna, men i år har jag känt att jag måste gå all-in när jag väl tagit mig ut. Hittills har tre plockdagar gett mig 25 liter blåbär, men säsongen är lång. Från att första bäret mognat tar det minst en månad innan det börjar tunna ut i skogen. Så än lever hoppet.

En ”nackdel” med att plocka bär är att man blir kräsen. Jag tycker att köpesylt mest smakar socker, dyr är den också. Så jag hoppas verkligen komma ut en eller två dagar till så att jag slipper köpa. Dagens I-landsproblem, jag vet.