Äppelkriget

Jag berättade att jag var orolig för mitt stora äppelträd förra året eftersom den sammanlagda skörden blev ett tiotal sorgliga äpplen. Problemet (eller ett av dem) verkade vara att trädet aldrig torkade upp. Det var fullt med mossa i trädet och det känns inte som ett bra tecken.

Jag fick massor av tips från er, bl a att jag skulle gräva bort gräsmattan i en cirkel runt stammen och gödsla marken. Nu har det börjat växa igen, men stammen har ändå blivit klart torrare. Som gödsel spred jag ut koskit jag fick från grannen.

Sedan var jag medveten om att trädet behövde beskäras och fick rådet att göra det nu på hösten. Eftersom det jobbet kändes lite för avancerat för mig pratade jag med en biodlarkompis som jobbar som trädgårdsmästare. Nu bar det sig inte bättre än att hon blev gravid och även om jag erbjöd mig att själv såga och klättra bara hon säger hur jag ska göra mår hon för dåligt för att komma hit.

Dessutom var hon väldigt tydlig med att beskärningen helst görs på våren. Jag är osäker på om jag kan lura hit henne då (småbarnsföräldrar verkar ganska upptagna), men den dagen, den sorgen. I höst kan jag åtminstone glädja mig åt en riklig skörd. Det sitter flera hundra stora, saftiga äpplen på trädet och det här är en skörd jag inte tänker missa.

Främst ser jag fram emot äppelpaj, men med dyra syltpriser och en lite svag blåbärsskörd får det bli en hel del äppelmos också, och till det funkar även fallfrukt. Moset fryser jag in och plockar fram efter hand så slipper jag konserveringsmedel.

Jag borde kunna lagra äpplen i källaren också, men eftersom jag har gott om frysutrymme kan jag skära dem i lagom stora portionspåsar och frysa in även det. De är fortfarande aningen för syrliga, men om ett par veckor är de perfekta. Målet är att inte ett enda äpple ska gå till spillo. 

Hästkrafter

I Falun har man haft en häst som klippt kommunala gräsmattor i sommar. Detta efter att hästens ägare sålt in idén, men jag tror att det är bra PR för kommunen. Folk blir glada av att se hästar i arbete och vem gillar inte ”maskiner” som drivs av hö och vars avgaser består av gödsel?

Tusan vet om inte detta kommer att bli en vanligare syn i framtiden. Har ni sett hur det ser ut i en skog efter att skogsmaskiner har skövlat? Det gick väl an förr i tiden när all avverkning skedde mitt i vintern, men det funkar inte i just-in-time-samhället. Spåren efter tunga maskiner i terrängen blir kvar i decennier. Annat är det med hästspår.

Svårt att räkna hem strikt ekonomiskt, men lägger man till miljöaspekten tror jag att ekvationen kan gå ihop. Katter och hundar anlitas som sällskapsdjur på äldreboenden, för att inte tala om av polis och tull, men jag ser fler arbetande hästar i min kristallkula. Vad ser ni i era?

Alla får påsar

Nu vill Liberalerna, partiet som gav Sverige plastpåseskatt, ta bort skatten. Det återstår att se om det sänker priset med de 3,75 kr som skatten utgör. Jag tvivlar, butikerna kommer att ta så mycket de kan för att maximera försäljningen och de kunder som nu vant sig vid skatten kommer att fortsätta handla även om priset inte sjunker.

Men hur gör andra? Jag är rädd att om priset sjunker till exempelvis fem kronor kommer en del uppleva priset som billigt och som rena vinsten att köpa plastpåsar. Det är det inte, men så funkar människohjärnan. Slå en person på käften tillräckligt länge och han kommer att tacka dig när du slutar.

Faktum är att en plastpåse inte är billig ens när den kostar en krona (och den tiden lär inte komma tillbaka). Jag slutade köpa påsar för många år sedan. Så länge folk bokstavligt talat kastar tygpåsar efter en kommer det att vara det billigaste alternativet.

Ansvarig (nåja...) minister säger att hon tror att folk kommer att använda plastpåsar ”på ett klokt sätt” även om priset sjunker. Jag hoppas att hon har rätt, för deras egen privatekonomis skull, men jag är långt ifrån säker.

Rostig skruv mot en basfiol...

Rubriken går kanske över huvudet på yngre läsare. Det är en passning till en barnvisa Hasse Alfredson skrev för 60 år sedan som handlar om osannolik byteshandel. Här kommer ett exempel från 2020-talet.

Jag känner en gubbe som är otroligt händig. Till saken hör att han har jobbat på en verkstad för Statens vegvesen, Norges motsvarighet till Vägverket, där han hade fri tillgång till verktyg. Där lärde han sig att bygga allt möjligt, gärna av vägskyltar.

Bikupetak av vägskylt.

När han behövde en gipsskivehiss köpte han inte en på Bauhaus, han byggde en egen. Inte en vanlig där man vevar upp gipsskivan till taket utan en med hydraulik. Nu är han i 70-årsåldern, har byggt fiffiga lösningar i ett halvt sekel och i mitt tycke borde han öppna ett museum för att visa upp sina maskiner, fästen, verktyg, handtag, förvaringslösningar …

Det kommer inte att hända, men viss nytta har han av de saker han inte längre använder själv. Och det är här byteshandeln kommer in. Jag har själv inget emot att byta till mig saker för att på så vis både göra mig av med saker jag inte använder och få tillgång till nya utan att betala med pengar, men jag ofta inte mycket att komma med.

Min vän från vägverket har helt andra resurser. Han har en kompis som är tandläkare, i samma ålder och också med en mängd hobbies och intressen. Och visst vore det himla trist att köpa tandvård för pengar om man inte måste. Jag gissar att tandläkaren efter ett långt yrkesliv dessutom redan har en massa pengar. Så varje år lagar ”Oppfinnar-Jocke” sina tänder i utbyte mot tekniska maskiner. I år kostade hans rotfyllning ett smidesstäd, givetvis egendesignat, supersmart och på hjul.

Jag förutsätter att byteshandeln rapporteras in till skattemyndigheterna, värderas, beskattas och momsbeläggs, men det är bortom min kontroll. 

Begagnat byggmaterial

Läser ett reportage om försäljning av gammalt byggmaterial. Det framställs som något helt unikt, men bara det senaste året har jag satt in begagnade fönster, en dörr och läkt på taket som jag fått eller köpt av andra.

Inför förra vintern satte jag in en kamin köpt av en bekant som kom på att han inte hade användning för den. Den var visserligen aldrig installerad, men jag köpte den till halva priset. Den gamla kaminen som jag fick över sålde jag på Finn, Norges motsvarighet till Blocket. En gång var jag med och plockade ner ett helt kök, ”gratis mot hämtning och nedmontering” och själv har jag både köpt och sålt begagnade vitvaror.

När det blir saker över efter ett byggprojekt, och det blir det ju nästan alltid, känns det naturligt att försöka sälja det vidare. Ofta har säljarna varit som jag, privatpersoner som räknat fel eller varit tvungna att ha marginaler på materialet för att inte köra fast, men jag har köpt både virke och fönster från byggföretag.

Vanligtvis har det inte varit Skanska eller NCC utan ”Nisses Bygg”, men i dessa tider när alla företag kallar sig miljömedvetna och klimatsmarta känns det naturligt att hela näringskedjan rättar in sig i ledet. De stora borde kunna skaffa sig egna plattformar för återbruksverksamheten, om de inte vill göra som småskuttarna eller oss privatpersoner, att använda befintliga secondhand-sajter.

”Gamla” fönster.

Det återstår att se om detta blir en trend. Jag kommer fortsätta att köpa och sälja gammalt oavsett. För mig handlar det inte ett dugg om att vara trendig eller ens miljömedveten. Jag vill köpa och bygga så billigt som möjligt, särskilt när inte kvaliteten blir lidande. Och när jag är färdig vill jag inte ha några rullar takpapp, en bal isolering eller fyra gipsskivor som bra-att-ha-saker, för jag vet att när jag väl behöver det själv är risken stor att pappen torkat, gipsskivorna skevat till sig och alltihop har varit i vägen alldeles för många gånger.

En dag i Utopia?

Idag har jag egentligen bara en video och några reflektioner, men jag tycker att detta är så pass intressant att jag hoppas och tror att vi tillsammans kan göra något vettigt av detta i kommentarsfältet. Nu kör vi!

Jag har känt mig väldigt stressad i sommar. Jag visste att byggprojekten på gården och en utvidgning av biodlingen skulle ta mycket tid, men när jag nästan känt dåligt samvete för att jag gått och lagt mig efter arbetsdagar på 16-17 timmar är det något som är galet. Löpningen jag helst vill göra tre gånger i veckan strök jag nästan helt under juli och augusti. Ibland hade jag kompisar här för att hjälpa mig bygga och då är det liksom inte läge att säga att ”fortsätt på taket du, så går jag och springer ett par timmar”.

Jag tänkte plocka 35 liter blåbär i år, men efter 25 liter hann jag inte ut på flera veckor och när jag väl gjorde det var säsongen över. Förra sommaren hann jag inte bada en enda gång och bestämde mig för att ta mig tid till det i år. Det gjorde jag – en gång. Patetiskt.

Inte heller har jag några klockrena lösningar på hur det ska bli bättre, mer än att jag hoppas att byggprojekten ska avta, åtminstone de mest akuta, och att biodlingen ska börja kännas mer kontrollerad ju längre jag hållit på.

”Men sluta surra då!”

Och så kan man inspireras av andras sätt att undvika stress. För några år sedan nämnde jag Rob Greenfield, en sån där miljötok som tillverkar egen biogas av sitt bajs. Han lever definitivt inte mitt drömliv, men hans tolv minuter långa video om en dag i sitt liv gav mig perspektiv:

Jag hade inte känt mig avstressad av att bo i en hydda av plywood och upplever mig lite grann som besökare på en annan planet när han pratar om växter och insekter som sina släktingar. Kort sagt, det är lite för mycket flum för min smak, men att hålla sig nedkopplad utan telefon och internet fram till tio gör mig avundsjuk.

Hade jag gjort motsvarande video hade jag berättat att jag vanligtvis vaknar någonstans vid åttatiden, helst utan väckarklocka. Fem minuter senare har jag slagit igång dator och telefon och har jag otur har jag då fem uppgifter att ta tag i som jag inte hade en aning om strax innan. Kanske hinner jag inte äta frukost förrän vid 11, om jag inte glömmer bort det och går direkt på lunch.

När Greenfield lite senare i videon går till en källa för att hämta vatten och upptäcker att hans ”sinne saktar ner där”, undrar jag hur det är möjligt. Blir han lugnare än innan är han ju typ död! Som sagt, mycket yoga och märkligheter här, men efter att precis ha berättat hur jag har det fattar ni att jag inte precis är beredd att såga hans liv.

Och som så många gånger förr kan jag inte låta bli att tänka på att det finns människor, ganska många, som jobbar heltid. Som kanske har 40-60 timmar per vecka som de inte alls styr över. Jag har själv haft det, men jag fattar verkligen inte hur det är möjligt!

Dyrt projekt påverkar på marginalen

”När matpriserna stiger: Lokalt lyft för hemodlat i Vagnhärad”. Det låter ju bra. Inte att matpriserna stiger, men att fler vill odla.

Ibland önskar jag att jag skulle nöja mig med att läsa rubrikerna. Filmreportaget är trevligt, en kvinna berättar att hon i kolonilottsföreningens regi börjat odla, och det står tidigt klart att hon lyckats betydligt bättre än jag gjort i år. När hon berättar att det varit en utbildning kopplat till detta anar jag att det också finns en kostnad. Jodå, 1,8 miljoner. Dessa kommer från EU och staten, men det är ju ändå Vagnhäradsbornas pengar.

Vidare framgår att av 36 kolonilotter är bara 26 uthyrda, och då har projektet ändå ”gett ytterligare en skjuts åt intresset”. Då undrar vän av ordning hur intresset såg ut innan man plöjde ner nästan två miljoner.

Och vad är det som kostar? ”Fyra odlingscoacher finns tillgängliga”, men de jobbar väl knappast heltid. Jag har jobbat som kursledare på ett studieförbund och jag tjänade inte många kronor per kurstillfälle på det. Detta borde vara jämfört med odlingscoachernas arbete.

Min odlingscoach tar betalt i kattmat.

Nu blir jag så där negativ igen, men jag fattar inte varför en så här enkel grej – en koloniförening, odlingscoacher, några gruppträffar – ska kosta flera miljoner.