Den oorganiserade brottsligheten

Jag har i och för sig inte trott att gängkriminella valt mellan att bli mördare och Nobelpristagare, men det är ändå märkligt att läsa om att de tar taxi till ”jobbet”. Inte bara det:

”Unga tar taxi till först bensinstationen för att tanka bensin i dunkar, och sedan åker vidare till den plats där de tänder eld.”

Strikt ekonomiskt är det sällan en god idé att ta taxi och med hjälp av framförhållning brukar man kunna slippa det, men har man tänkt begå grova brott är det också dumt att ringa in vittnen, som dessutom riskerar att kallas medbrottslingar om de inte berättar det hela för polisen. Hur dum i huvudet går det an att bli?!

”Nej, nu blev det fel. Jag eldade upp taxin!”

Jag kommer att tänka på två historier. Den första är när Kristian Luuk busringde till taxi, beställde en bil och instruerade föraren om att vänta utanför banken med motorn igång. ”14.31 kommer jag utrusande med ett handbagage och när dörren går igen, tryck på gasen i botten och sedan åker vi till Hammarbyhamnen, där väntar en annan bil.”

Det här blev ett inslag i humorprogrammet Hassan i P3. På 90-talet var det nämligen absurd humor att kriminella åkte taxi i samband med brott. 2023 hamnar det i Dagens Eko. Ryktet säger förresten att växeltelefonisten ringde polisen efter det här samtalet. Jag vet inte om det är sant och i så fall om polisen hann lägga ner utredningen i brist på spaningsuppslag innan programmet sändes. (Troligen, de kunde ju inte veta vilken av Sveriges alla Kristian Luuk som ringt samtalet eller om det var hans riktiga namn.)

Nästa historia är hämtad från verkligheten. Den dåvarande riksdagsledamoten Hanif Bali blev mordhotad från ett oregistrerat kontantkort. Men går det att spåra? Ja, om dumfan kopplar Swish till numret. Bali testade att swisha en femma och fick namnet på förövaren som greps och dömdes. Gängprogrammet på Kriminella Kaoshögskolan kanske borde ha en lektion i hur man undviker att lämna spår efter sig.

Skillnad på underskott och underskott

Kommunala budgetar är svårbegripliga för mig och inom loppet av ett dygn blev det ännu svårare. Då kunde vi på en och samma nyhetssida läsa om två exempel:

Säffle

Underskott på 69 miljoner. Jag förstår inte ens hur man kan ha det. Hade jag haft ett underskott på 69 miljoner hade jag gått i personlig konkurs, och långt innan dess hade livet blivit otroligt svårlevt. Ingen hade velat göra affärer med mig, elbolaget hade slutat leverera ström, teleoperatören hade stängt mitt abonnemang osv. Säffles opposition vill höja kommunalskatten. Rimligt, innan man hamnar på minus måste man (i alla fall privatpersoner) höja intäkterna eller sänka utgifterna. Men det var innan jag förstått att ett minus på 69 miljoner är superstabilt jämfört med:

Malmö

Underskott på 325 miljoner. Men här står det ingenting om ”tufft ekonomiskt läge” som för Säffle. Tvärtom! Några citat:

”Vi lägger fram en budget som vi känner är ansvarstagande med de förutsättningar vi känner till.”

”Vi har byggt upp en stabil ekonomi i Malmö stad”.

”Det [325 miljoner] är pengar som vi kan lägga ut, trots att vi inte har intäkterna i år. Det kan vi göra för att vi haft många år av stora överskott.”

När det tydligen går så succéartat bra är det svårt att tro att detta är samma Malmö som år efter år toppat mottagarsidan i det kommunala utjämningssystemet. Eller är det denna u-hjälp som gett Malmö ”många år av stora överskott”? I så fall är det hög tid att dra in bidraget.

Här har jag gått runt och trott att ett underskott på flera hundra miljoner är dåligt, men så visade det sig vara ”ansvarstagande”. Då har jag bara en fråga: Vad sjutton gnäller de om i Säffle?

Vad betyder hållbart?

I början av seklet var bredband och internet ord som rättfärdigade/förklarade precis alla affärsidéer. När de ekonomiska kalkylerna var helt uppåt väggarna räckte det med att säga ”Bredband”, det var trumf liksom.

Backa upp med en fleecejacka bara.

På 20-talet har ”hållbarhet” tagit över. Jobbar man bara med hållbarhet är framtiden ljus utan närmare förklaringar. Jag är dock skeptiker av födsel och ohejdad vana. Är det något som krävs för att en affärsidé ska vara hållbar är det att den håller ekonomiskt. Gör den inte det kvittar det nämligen vad det innebär för miljö och allt annat.

Dagens exempel är en handväska tillverkad av svamp som man gjort ett slags fuskläder av. Men förutom att den ser ut som en fläckig pizzakartong luktar den svamp. Vad är hållbarheten i en ful väska som luktar svamp? För mig låter det som det som själva definitionen av ”ohållbart”.

Syntetiskt läder finns ju sedan tidigare, betydligt snyggare och inte luktar det svampskog heller. Och så finns riktigt läder. Ni vet, tillverkade av djur. Många människor äter djur. Inte huden utan det som är innanför, så då blir lädret ändå över. Jag betvivlar inte att det går att göra produktionsprocessen miljövänligare och billigare. Garverier jobbar med kemikalier. Men är verkligen den här pizzakartongsväskan ett gångbart alternativ till det?

Jag kan ha fel, var och varannan kvinna kanske har en svamphandväska om ett par år och då får jag äta upp mina ord likt Ines Uusmann om internet. Tills dess kommer jag att ifrågasätta detta trams. Strunt är strunt och snus är snus, om än i väskor som luktar mögel.

Rött lyse för högt elpris

Det här var en teknisk innovation som jag gillar. Henrik Ekengren i Sundbyberg har precis som jag ett timprisavtal för sin el. Han betalar alltså priset som gäller för den timme han förbrukar den.

För att optimera elanvändningen har han sett till att värmepannan anpassar uttaget efter rådande strömpris. Men han stoppade inte där. Han har lampor i huset som lyser rött när priset är högt, så att även hans fru och barn ska fatta att det inte är läge att slösa med strömmen.

Henrik är antagligen som jag. Han behöver inga lampor som berättar när tvättmaskinen och diskmaskinen ska undvikas eller när det är ”happy hour”. Jag som dessutom är fri från både fru och barn skulle inte ha någon större nytta av de där lamporna. Jag kollar strömpris-appen dagligen, ibland flera gånger, så att jag vet om jag ska baka och tvätta idag eller vänta.

Billig ström idag.

Men den där manipuleringen av bergvärmepannan hade jag velat applicera på min luftvärmepump. Det är ändå ett visst bök med att justera pumpen efter priset och jag har ingen lust att kliva upp på natten för att slå på eller av. Så om någon uppfinner detta skulle jag absolut överväga ett inköp.

”Vi går till botten där vi står”

Nordnets sparekonom Frida Bratt har skrivit en debattartikel. Jag fattar hur det gått till. Gängkriminalitet är på allas läppar och genom att skriva om det i en större tidning för man upp Nordnets namn på agendan. Vidare förstår jag att det inte är Bratt som satt den fåniga rubriken ”Gängvåldet kan få enorma konsekvenser för ekonomin”, men det blir lite som ”Titanic-resenär: 'Mina strumpor är fuktiga'”.

Hela artikeln är otroligt tam med formuleringar som ”När staten upplevs tappa kontrollen” och ”Det finns även risk för att turismen drabbas”. Det låter som att Sveriges problem uppstod kring 2015 eller ännu senare. När politiker säger ”Vi såg det inte komma” är det en försvarsmekanism för att slippa bli kölhalade. Sparekonomer borde inte behöva den säkerhetslinan utan bör säga som det är för att inte framstå som nyvakna.

Men om vi bortser från allt det och tar farhågorna punkt för punkt så pekar hon på följande:

1. Ett kriminellt gäng med medelhög eller låg våldsnivå kan kosta samhället en halv miljard, en enskild gängkriminell i snitt 23 miljoner.
2. Industrin säger att det blivit svårt att rekrytera utländsk expertis eftersom kompetensen är rädd för att flytta till Sverige. Det finns också risk att kompetens och talang lämnar landet.
3. Kronan påverkas av ”en Sverigebild präglad av rubriker om våldsattentat och utmanande säkerhetsläge”.
4. Turister kan välja bort Sverige efter att ha läst svenska nyheter.
5. Det lokala näringslivet drabbas av att klaner driver vårdcentraler och serviceinrättningar.

Siffrorna är svåra att bedöma, men jag skulle vilja säga att den som inte håller med om övriga punkter ljuger, för omgivningen och/eller sig själv. I punkt 3 hade jag dock bytt ut ”en Sverigebild” mot ”ett Sverige”). Punkt 2 (som bekräftas av Stockholms Handelskammare) och punkt 4 skulle jag vilja symbolisera med denna bild av en enda dags nyheter på svt.se, en nätsida som inte precis är känd för att försöka överdriva problemen med kriminalitet i Sverige. Hade du själv valt att frivilligt resa hit:

Så vad gör vi? Själv valde jag punkt 2 (även om jag varken tillhör gräddan inom kompetens eller talang). Det vi alla som bryr oss om Sverige kan sluta göra idag är att beskriva ett regelrätt inbördeskrig som att ”staten upplevs tappa kontrollen” med lösningar som ”vi borde satsa mer resurser på integration”. Det fanns en tid då Sverige var där, men det är varken nu eller 2015, snarare 1980.

Mot vinter med tillförsikt

Det sägs att vintrarna är vad som fått oss här uppe i kalla Norden så framgångsrika. Det håller inte att glassa runt och käka kokosnötter, då fryser vi ihjäl (om vi inte svälter först eftersom det är rätt ont om kokosnötter). Vi måste se om vårt hus inför den kalla årstiden. Jag är ingen vintermänniska, men på ett sätt ser jag faktiskt fram emot vinter nu.

Detta eftersom jag gjort just detta, sett om mitt hus. Jag hann inte med alla sommarens tilltänkta byggprojekt, men är klar med de viktigaste. Nu senast fick jag upp vindbrädor på de tak jag byggt om i sommar.

Biodlingen rullade på och även om jag tycker att det är kul att inspektera bikupor är jag rätt nöjd med att jag inte måste ut i bigården i tid och otid förrän framåt april. Alla ramar är slungade, renskrapade och sorterade i mitt biförråd som aldrig varit så välstädat som nu.

Det sämsta med vintern är kylan, men jag har åtminstone ved så att jag klarar en riktig vargavinter ifall det skulle bli en sådan. Det bästa med vintern är att man med gott samvete kan sitta inomhus. Jag har fått ett par intressanta skrivprojekt på halsen och dem ser jag fram emot.

Men kanske blir det byggt en del också. Jag har inte gjort något åt boningshuset i sommar och försvarat det med att jag hade fullt upp med att bygga tak och måla hus på utsidan, aktiviteter som kräver sommartid. Nu har jag inte dem att gömma mig bakom och då skulle jag vilja fixa både källaren och sovrummet. Vi får väl se. Känner jag mig själv rätt har jag inte börjat med något av det förrän i mars och får stressa för att bli klar lagom till att utomhusprojekten pockar på igen.

Omvänd Robin Hood

Jag fick ett förslag i kommentarsfältet om att skriva om det senaste fallet av förskingring från en välgörenhetsorganisation. Denna gången var det Nina von Krusenstierna som misstog Vid Din Sida för att betyda I Min Ficka.

Jag tror i och för sig att ytterst få tjuvar har ädla motiv och likt Robin Hood försöker bringa rättvisa i världen, men att stjäla pengar som ska sprida glädje i samhällets bottenskikt känns som något av det lägsta man kan göra. Inte blir det bättre av att den dömda kvinnan rätt nyligen visade upp sin ”exklusiva garderob” i Svensk Damtidning.

I den artikeln står det att hon ”vågar vara unik och strunta i trender”, men tyvärr kan jag konstatera att stöld av välgörenhetsmedel varken är unikt eller otrendigt. Det kändaste exemplet är Johan af Donner som fick fem års fängelse för grovt bedrägeri och förskingring av både Röda Korset och Cancerfonden.

Då snackar vi om de dokumenterat olagliga tilltagen. Så har vi t ex de återkommande exemplen av lägenheter som skänkts till Stockholms Stadsmission och som sedan gått vidare till chefer och deras släktingar. Det kan också diskuteras om huruvida det är stöld när avdankade politiker som Bengt Westerberg får miljonbelopp för att sitta i en välgörenhetsorganisations styrelse. Om de första 68000 kr som samlas in varje månad oavkortat går till att täcka ordförandens styrelsearvode känns det ju inte så kul att öppna plånboken.

Varför tycks det flockas oärligt folk just inom välgörenhet? Folk måste ju få tjäna pengar på sitt jobb även i en sådan bransch, men de kanske inte behöver ha konkurrenskraftiga löner. Eller måste de det? Dessa hävdar säkert att det krävs för att få kompetens i organisationen. Å andra sidan tycks det ju inte alltid lyckas, för att uttrycka det snällt.