Däckbytarkrig

Varje år vid den här tiden är tidningarna fyllda av artiklar om människor som står och köar för att byta till vinterhjul. Så även i år, men jag har bloggat flera gånger om ämnet och tycker att jag fått sagt allt jag vill ha sagt, så jag tänkte inte göra det i år. Istället lag jag upp en tweet.

Lite provokativt, det medges. Och jag kan villigt erkänna att det kan finnas anledningar att lämna bort bilen för att byta hjul, förutsatt att man slipper köa i flera timmar. Har man tjänstebil eller leasingbil ingår det antagligen i avtalet. Vidare kan man vara fysiskt ofärdig på något vis eller bara tycka väldigt illa om att byta själv.

Men som sagt, det blir dyrare att lämna bort jobbet och om det dessutom tar längre tid blir enda uppsidan att man slipper tvätta händerna, och jag tycker att det blir lite underhållande när ett intervjuoffer i arbetsför ålder berättar att han väntat i fyra timmar, men att ”det finns ju ingen annan utväg”. För det finns det ju.

Döm om min förvåning över reaktionerna! Över fyrahundra ”gilla” är inte extremt, men ganska mycket. Särskilt som jag inte uppfattade detta som en stor grej, jag hade inte trodde att den skulle ge en tiondel av reaktionerna. Men det som verkligen skiljde ut sig var att jag fick 122 svar, nästan 30 procent av antalet ”gilla”. Vanligtvis brukar jag kanske få ett svar per tjugo ”gilla”, inte ett per tre, men här kände sig Fan och hans moster tvungna att berätta sin syn.

Det fanns de som höll med mig och berättade att de alltid bytt hjul själva, några som berättade varför de slutat att byta själva (ryggproblem eller risk för ryggskott, platsbrist, däckfirmornas kompetens att bedöma mönsterdjup osv) och en hel hög med människor som kallade mig dryg, idiot, kräk mm. En 75-årig dam tyckte att hennes ålder gav henne frikort, och när jag berättade att min mamma var med och bytte däck tills hon blev 80 svarar hon: ”Jamen det var duktigt av henne. Trist att hon fick en sådan usel son.” Och så den här sköningen:

Jag gissar att han (för jag tror att det är en han) varken är långtidssjuk eller handikappad. Otrevlig däremot, så det räcker och blir över. Jag är varken gjord av sten eller teflon. Jag tycker att det är obehagligt att bli kallad usel och dryg idiot även om jag vet att man inte ska ta anonyma människor på nätet för seriöst. Jag har lärt mig att man inte bör brottas med en gris. Bägge blir skitiga och grisen gillar det.

Istället blir jag mest fascinerad över varför de låter mig, en person de inte känner, att genom en enda tweet provocera dem till att gå i barndom. Jag tror (och nu kommer jag att låta självgod, vilket jag förresten också blev kallad i tråden) att de innerst inne grubblar på om jag har rätt. Särskilt män tycker ofta att man ”ska” utföra grundläggande service på bilen. Huruvida det är så får var och en bedöma, men jag har svårt att tro att den som är trygg i sina val vill öppna regelrätt krig för att valen ifrågasätts.

Årets sista strid i äppelkriget

Sedan förra avsnittet av ”äppelkriget” har det blivit dags för slutskörd. Det var närmare hundra kilo äpplen kvar, men jag hade bestämt mig för att försöka få ner allt, så det var bara att börja plocka.

Tyvärr hann jag inte klart innan trädet dränktes i snö.

Att försöka skaka ner snö utan att skaka ner äpplena, och därefter plocka äpplen med blöta handskar på väg att stelna var ingen lek, men ner kom de. De enda äpplena jag lämnade kvar var de som var i för dåligt skick, där fåglarna redan tagit halva eller mer.

Alla äpplen som var någorlunda oskadda slogs in i tidningspapper och packades ner i lådor som ställts i källaren.

Resten av äpplena hackades antingen ner i portionsförpackningar och lades i frysen, eller kokades upp till äppelmos. Jag brukar frysa även moset, men nu börjar det bli riktigt trångt i frysarna och eftersom flera, bl a i mitt kommentarsfält, sagt att man kan konservera äppelmos utan konserveringsmedel bestämde jag mig för att prova det. Jag följde de beskrivningar jag hittat genom att koka glas och lock.

Därefter skopades det varma moset ner i de lika varma burkarna.

Så på med locket och ställa dem uppochned för att svalna. Så återstår bara att hålla tummarna för att de inte börjar mögla, för jag måste erkänna att jag inte är helt säker på det.

Hur som helst har jag nog fryst äppelmos så att det räcker till morgongröten fram till sommaren, men det ska bli kul att se om konserveringen och tidningsmetoden funkar. Jag är skeptisk till konserveringsmedel, men gillar idén av att spara sommarens skörd så att man har mat övriga året.

Andra knallesäsongen igång

Så har jag inlett andra året som marknadsknalle genom att sälja min honung på en marknad i helgen. Kanske lite ringrostig, men i stort sett vill jag ge mig själv godkänt. Jag vet inte om jag blivit en bättre säljare, men jag har fått mer rutin på att packa, rigga upp osv. Förra året glömde jag saker varenda gång, allt från verktyg och lampor till kaffe och matsäck. Tur att honungen var med i alla fall.

Provriggning i ladan.

Roligt att träffa kunder, men roligast är nog ändå att träffa nya och gamla bekantskaper bland övriga säljare. Det spänner från heltidsproffs till pensionärer och hobbyfolk, och säljs allt från elektronik och konst till mat och hudvårdsprodukter. För den som vill kan jag rekommendera ”knallandet”, oavsett om du producerar något eller vill sälja andras produkter.

Tyvärr var vädret inte så roligt. Det vet man ju aldrig när man anmäler sig. Surt att frysa i snålblåst, regn eller snö (ibland alla tre på en gång), men värst är att det såklart påverkar försäljningen. Det här var tredje gången jag stod på det här stället, första gången för ett år sedan, andra gången i våras och så nu. November 2022 var det kanonväder med sol och värme, i april var det aprilväder, vilket ledde till mer än halverad försäljning.

”Får man gå hem snart?”

I år var vädret inte riktigt lika dåligt, men nästan. Glädjande att försäljningen ändå tog sig. Inte så bra som förra året, men jag sålde drygt 25 kilo på två dagar. Nu återstår minst tre marknader fram till jul. Gissningsvis har jag sålt 100-150 kilo honung då, och i så fall kommer det vara luftigt på lagret och fullt i plånboken.

Kronofogden tar andras bilar

Nuförtiden får Kronofogden beslagta en bil körd av en skuldsatt även om den ägs av någon annan. Eller ”får”, så här säger lagen:

”Gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, om det ej framgår att egendomen tillhör annan.”

Jag är inte jurist, men ett ägarbevis borde väl vara just ett sådant bevis på vem som äger bilen? Det tycker inte Kronofogden som istället hävdar: ”Den som står i bilregistret är bara en indikation vem som kan vara ägare.”

Till viss del förstår jag myndigheten. Sverige är fullt av människor som äger sina bilar via bulvan eftersom de själva har skulder. Ägarbyte är gratis, är du skuldsatt tar det bokstavligt talat en minut att förhindra Kronofogden att beslagta din bil. Förutsatt att de inte kommer undan med den här lagtolkningen.

Jag vet inte om det är ett sånt skenägarbyte som är grunden till att Rafal i Alvesta blivit av med sin bil efter att ha lånat ut den till ”en skuldsatt nära anhörig”. Den stod parkerad utanför hans bostad, men i samma flerfamiljshus bor också en nära anhörig till honom.

Huruvida nära anhöriga har skulder kan man kanske hålla reda på, men vet du om en jobbarkompis eller kusinens pojkvän finns hos Kronofogden? Går det ens att få reda på det utan att köpa ett abonnemang? Om inte så blir ju detta snarast ett totalförbud mot att låna ut sin bil. Som ni märker på antalet frågetecken har jag ingen lösning. Har du?

Till skvallerjournalistikens försvar

Jag har aldrig sett Svenska Hollywoodfruar. Min känsla är att man samlar några luftskallar som ärvt eller gift sig rikt, men det är rena fördomar från min sida. Att en av dem heter Gunilla Persson har jag snappat upp. Hon verkar … inte så trevlig. Återigen, mina fördomar.

Mauri Hermundsson känner jag till från Youtube. Tydligen gör han program för TV4 också. De har jag inte sett, men det förvånar mig inte. Han verkar vara en glad skit, men det jag sett har varit rätt tramsigt. Med andra ord skulle jag inte bjuda in honom och ett filmteam till min mammas begravning. Det gjorde Gunilla, men är inte så nöjd.

Jag tänker på uttrycket ”Den som sig i leken ger får leken tåla”. Mauri må vara en trevlig kille, men han är ju lite av en pajas. När han vill komma och spela in tv för pajaskanalen TV4 kan man knappast vänta sig en finstämd produktion i syfte att hedra hennes mamma. Vänd på det, varför skulle TV4 vilja det, deras affärsidé är att sälja husdjursförsäkringar och casinobonusar.

Apropå bristande logik ...

Gunilla påstår att hon inte godkänt att tv-teamet filmat i kyrkan, men är samtidigt rasande över att de inte visade hela hennes dotters sångframträdande i kyrkan. Du kan inte äta kakan, ha den kvar och dessutom sälja den.

Jag tror att Gunilla i likhet med en mängd andra kändisar tänker att media, eller mer specifikt skvallermedia, är en kanal de kan kalla på när de önskar publicitet och att de då ska visa fram precis de delar de önskar dela med sig av. Det funkar inte så, och på samma sätt kan du inte göra hemma-hos-intervjuer varannan vecka och förvänta dig att bli lämnad ifred veckan därpå.

Telefonkörkort

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag skriver om gamlingar som blivit lurade av bedragare via telefon. Det som gör det lite märkligt denna gång är att det drabbat en nybliven 70-årig tant som verkar helt klar i knoppen.

Eller ja, så sent som förra hösten kandiderade hon till kommunfullmäktige för Vänsterpartiet så något fattas henne uppenbarligen, men vad jag menar är att det inte är en senil 90-åring som glömt hur många barn hon har utan en kvinna som inte var gammal redan när mobiltelefonerna kom, och när Swish lanserades var hon i alla fall under 60. Men det hjälpte inte.

Så vad hjälper? Inte polisen, de skyller som vanligt på bristande resurser, vilket på sikt såklart ger dem ännu mer jobb och mindre resurser att utföra det. Nästan ingen blir åtalad, fastslår reportern i reportaget. Kanske går det att gå från andra hållet. Skulle man inte kunna tänka sig ett kunskapstest för att få skaffa Swish? Eller för den delen bank-ID eller en smartphone. Om folk bara gav fan i att skicka pengar eller lösenord vore ju problemet löst.

När jag läser om det här fallet på nätet såg jag 4-5 andra som berättade att deras föräldrar eller de själva fått samma sms och varit på vippen att gå på skiten. Seriöst, jag har läst om hundratals sådana här fall. Har inte alla det? Tydligen inte, eller också glömmer de bort det i glädjen över att få ett livstecken från sitt barn, om än bara ett sms. Reportern igen:

”Ylva berättar att hon inte har haft så mycket kontakt med sina barn det senaste året, och ignorerade därför varningstecken som hon såg när bedragaren sms:ade henne. Hon pratade aldrig i telefon med bedragaren, utan kontakten skedde bara via sms.”

”Palla snacka med morsan ...”

Där är i alla fall en åtgärd alla med äldre släktingar kan göra redan idag – prata med dem och se till att de lyfter på luren om de är osäkra. Men inte bara då - prata med dem! Hade någon sms:at mina föräldrar och bett dem swisha över pengar till ”min nya mobil” hade de förstått att om jag skaffar nytt nummer så ringer jag och berättar det, och behöver jag ett lån på tiotusentals kronor så drar jag inte heller det via sms. Är folk verkligen så less på sina föräldrar att de inte orkar prata med dem på riktigt?

Ännu en missnöjd Trassla-ägare

Nu ska ju tydligen alla hacka på Tesla, så då hänger jag på. I kriget med svensk maff... fackföreningsrörelse stödjer jag företaget helhjärtat, men de har andra brister.

Ett skotskt par tog sin Tesla till en restaurang. När maten var uppäten fick de inte fart på bilen, vilket Tesla skyller på att det regnade. Vad värre var, det täcktes inte av batteriets garanti eftersom det var väderrelaterat.

Det faktum att de – i Storbritannien, en ögrupp synonym med regn – körde sin Tesla trots att det var regnigt ute kostade dem 17374 pund, närmare en kvarts miljon och en knapp tredjedel av inköpspriset.

Möjligen har paret lite svenskt blod i sig eftersom de knöt händerna i fickorna och betalade. Själv hade jag föredragit en finsk lösning. Den finske Teslaägaren Tuomas Katainen, som fick ett liknande besked, att batteriet var skadat av en diffus vattenskada som inte täcktes av garantin och därför skulle kosta honom ett par hundratusen, han sprängde fanskapet:

Om bilen inte klarar vatten undrar jag hur det är tänkt att man ska göra om man behöver bil till och från jobb. En Tesla köper man väl för att man bryr sig om miljön, eller vill visa omvärlden att man bryr sig om miljön. Är man tvungen att köpa en bensin- eller dieselbil att ha standby utifall att det regnar, snöar, blåser eller är någon annan form av väder ute, då blir det svårt att motivera Teslaköpet med miljöargument.