Arbetstidsförkortning

Jag hör ibland åsikter som först känns som konstinstallationer, men så läser man sammanhanget och argumentationen och inser att det banne mig är på riktigt. Dagens exempel är ett inlägg i den gamla debatten om sextimmarsdag.

Jag håller med debattörens om att åttatimmars arbetsdag inte är en naturlag, men inte om så mycket annat. Jag övergav förresten själv åttatimmarsdagen för två decennier sedan och vi är ganska många som gjort det.

Förstår hon då uppriktigt inte att en tvingande lag om åtta timmars lön för sex eller sju timmars arbete blir en väldigt stor löneökning? Jo, troligen. Att hon i den följande diskussionen berättar att hon själv redan sitter på händer två timmar per dag på arbetsgivarens bekostnad ändrar inte på det för jag är övertygad om att hon och alla andra som är slöa på jobbet kommer fortsätta att vara det.

Men låt oss ta diskussionen seriösare än Malou själv. Fyrtiotimmarsveckan infördes 1970 och då hade jag antagligen gissat på att Sverige år 2024 skulle vara nere på 30 eller 35. Är det inte dags att gå vidare nu då? Eller har vi redan gjort det? Arbetsmarknaden ser inte ut som för femtio år sedan. Vi jobbar hemifrån, i projektanställningar och som fristående konsulter med egna företag. Jag har ingen aning om hur många timmar jag själv jobbat den senaste veckan.

För att kunna räkna ut det skulle jag behöva definiera vad arbete är. Jag har t ex pratat med två kompisar jag ibland jobbat åt och så har jag lagt flera timmar åt sånt som skulle kunna ge eller spara pengar. Är det jobb? Är den här bloggen jobb? Jag får fråga Malou.

Förlorad återvinning

Det verkar som att allt fler missförstått återvinningsstationernas funktion. Det här gäller alltså inte soptippar utan obemannade sopstationer med containrar för papper, plast osv. Man får inte leverera alla sina sopor dit och de som inte passar in i rubriken på någon container slänger man bara rätt på backen.

Det kanske ingen tror heller, men jag undrar hur de som t ex ställer ett kylskåp mellan containrarna för för färgat och ofärgat glas tänker. De anade nog att det inte skulle stå ”vitvaror” på någon container och att de som hämtar sopor där inte har någon möjlighet att ta emot deras kyl, men det skiter de i.

Själv har jag inte längre möjligheten, i Norge är det glest mellan pappers- och plaståtervinningarna. Sånt levereras istället vid tomtgränsen, men jag har nästan inget behov. Tidningspapper har jag istället bett grannarna att samla i påsar som jag hämtar upp. Jag använder tidningar för att tända i kaminerna, för att täcka golv vid målning och som mellanlägg i biodlingslagret.

Papp är också ett utmärkt material att starta igång en brasa med. Glas och plast får jag väldigt lite eftersom jag inte köper färdigmat eller helfabrikat. De plastförpackningar jag inhandlar funkar till förvaring när de är tomma. De här är t ex i perfekt storlek för att täcka en tallrik med rester i kylen.

Jag fattar att inte alla kan göra så här, men det finns användningsområden till och med för sopor om man ger sig fan på det.

”Tittarna rasar”

Jag trodde aldrig att jag skulle försvara TV4 eller Steffo Törnquist, men nu blir jag tydligen tvungen. I programmet Nyhetsmorgon presenterades en nyårsmeny, men Aftonbladet berättar att tittarna ”rasar” mot den dyra maten.

Nej, det gör de inte. I Instagraminlägget de refererar till får TV4 förvisso kritik för att nyårsmaten var för lyxig. Lite oklart av hur många eftersom några inlägg skulle kunnat vara ironiska, och något inlägg klagar på att det frossas i kött eller något annat som inte har med priset att göra. Jag får det till åtta Instagramanvändare som klagar på prisnivån på nyårsmiddagen, åtta av deras 385000 följare. Det är i mitt tycke en ganska beskedlig folkstorm. Jag får ibland kritik för att jag är gnällig, men låt oss lyssna på den här kritiken:

”Inget för en vanlig människa! Bara för mediemänniskor med hög lön. Här blir det grillad kyckling och potatis.”

”Är det mot vanligt arbetande hederligt folk ni vänder er åt?? Med dom matpriser som är nu så har ingen vanlig medborgare råd med den menyn.”

”Vilken publik vänder sig Nyhetsmorgon till? Inte vanligt folk i alla fall med den menyn!”

Aftonbladet rabblar lite priser och baserat på det känns det rimligt att anta att en portion kan gå lös på uppemot en tusenlapp. Jättedyrt för en måltid, men knappast omöjligt för ”vanligt folk” att uppnå. Skulle man sedan drista sig till att byta ut wagyebiffen för 3500 kr/kg (på Hötorgshallen i Stockholm!) mot oxfilé för en tiondel av priset kan man kanske halvera totalkostnaden.

Med risk för att få ett helt drev emot mig påstår jag att det mesta handlar om prioriteringar. Tycker man att nyårssupén är årets viktigaste händelse är den värd en och annan uppoffring. Jag skulle vilja fråga den som säger att ”ingen vanlig medborgare” har råd med TV4:s nyårsmat vad han har för matbudget övriga året, vad han kör för bil osv.

Jag har i stort sett inte haft rumstemperatur i mitt kök sedan i höstas, inte druckit alkohol sedan … jag minns inte ens och inte ätit på restaurang på flera år. Säkert helt galna val för någon annan, men det bekymrar inte mig. Poängen är att den som vill lägga undan pengar till en kanonmiddag på nyårsafton troligen kan det, och den som vill låta bli och sedan gnälla fram till påska kan göra det.

Lågprisbutiksunderskott

Det förvånar mig lite att bara tretton procent av de svenska matbutikerna är lågprisbutiker. Kanske för att jag själv nästan uteslutande handlat i lågprisbutiker i många decennier. Nu beror det väl lite på hur man räknar. Gissningsvis finns det bara Ica och/eller Coop på många mindre orter medan andelen lågprisköp blir betydligt högre där det bor flest människor.

Men i Norge bor det en högre andel människor på landsbygden och här räknas majoriteten som lågprisbutiker. Troligen handlar det om att den största kedjan, Rema 1000, anses som lågpris medan högpriskedjan Ica är störst i Sverige.

Vi får de butiker vi förtjänar och det är ändå positivt att såväl svenskar som norrmän tycks ha fått upp ögonen för möjligheten att spara pengar i matbutiken. Det bör leda till att handlarna inte kan behandla oss hur som helst. I en fungerande marknad innebär prishöjningar färre kunder och mindre köp.

”Vad hände nurå...?”

Själv har jag fortfarande egenodlade äpplen och morötter kvar från i somras, liksom kantareller och blåbär jag hämtade gratis i skogen. Förhoppningsvis ökar jag successivt andelen gratismat och får tag i ännu mer mat direkt från producent. Den mat jag fortfarande köper i matbutik ska jag försöka pressa priset på genom att vara så otrogen som möjligt.

Skatt trumfar miljö

Nytt år och nya irritationsmoment, men jag är inte helt klar med det gamla året. Strax innan jul försökte regeringen smyga in en ny ”klimatplan” som i vanlig ordning när ord som miljö och klimat används handlar om att ta ut mer skatt.

Det är ju så politikerna jobbar när det kommer till miljöområdet. Först fastslås att man lägger skatt på det man vill begränsa, i detta fall bilar drivna av bensin och diesel, så då inför man utsläppsavgifter för att folk ska köra elbil istället. Längst ner i artikeln framgår att även elanvändningen ska bestraffas:

”Även elpriserna kan komma att belastas med 32 öre per kWh för utsläppsrätter.”

Jag drar därför slutsatsen att detta varken handlar om klimat eller miljö hur mycket klimat- och miljöminister Pourmokhtari än hävdar det. Den här regeringen skiljer sig nog inte från någon annan på den punkten. Miljö i all ära, att styra folks liv ännu mer ärofyllt, men bäst av allt är skatteintäkter.

En kilometerskatt på elbilar har diskuterats så länge elbilar har funnits. Här i Norge är planerna ännu mer konkreta, men så här sa svenska Teknikens Värld redan för några år sedan:

”Med fler elbilar på vägarna försvinner stora skatteintäkter. Det är tänkt att stävjas med en ny skatt – kilometerskatten.”

Då var regeringen rödgrön, kanske någon invänder. Själv är jag både färgblind och cynisk, så jag blir inte ett dugg tryggare av det. Samma i Norge. Just nu är det Arbeiderpartiet och Senterpartiet som styr, men skulle de lyckas få till en kilometerskatt för elbilar innan nästa val, 2025, tror jag inte att en Høyre-ledd regering skulle riva upp den. De gillar nämligen också andras pengar.

Det verkar som det blivit nyår igen

2023 till ända och dags att sammanfatta året. Jag brukar inte summera börsportföljen offentligt och tänker inte göra det nu heller. Det har i alla fall gått väldigt bra. Kanske inte den bästa procentuella utvecklingen, men absolut största vinst i kronor på ett kalenderår.

Inga nyårslöften heller, men jag kämpar på med ett och annat. Jag ska inte trötta ut er med dem heller utan bara rekommendera er att göra detsamma. Kör nyårslöften om det känns bra, låt bli om det känns bättre. Men fundera över vad du vill och hur du ska lyckas med det.

Jag kommer ofta tillbaka till Ingemar Stenmarks kommentar ”Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag”. Jag tror nämligen inte att det bara gäller slalom. Saker har en förmåga att gå bättre om man jobbar för det.

Att sträva är nästan viktigare än att befinna sig på en bra plats i livet. Sannolikheten för att jag ska lyckas med mitt skrivande, biodlingen och framtida byggprojekt ökar genom att jag vågar erkänna mina mål för mig själv och fundera över hur jag ska uppnå dem.

Och sist, men inte minst. Nyår är förvisso en bra tid att tänka över vad man vill, men också att klappa sig själv på axeln för det man åstadkommit. Jag har själv lättare för att se det jag inte hunnit med än det jag faktiskt klarat, men idag ska jag glädja mig åt att jag fått mer och mer ordning på mitt liv i Norge.

Jag kan väldigt mycket bättre norska nu än jag gjorde för ett år sedan, i både tal och skrift. Under 2023 har jag utökat biodlingen från fyra till sju kupor och blivit certifierad biodlare vilket ger mig möjlighet att flytta bin till externa bigårdar. Jag byggde odlingslådor och lärde mig väldigt mycket på årets odling och jag är visserligen lite sur över att jag inte byggde och målade mer än jag gjorde i somras, men jag la om taket på två hus och målade om vedboden, det är ändå inte kattskit.

Därför har jag bestämt mig för att 2023 avslutas med flaggan i topp, men att jag ska få till väldigt många bra saker i 2024. Gott nytt år, gott folk!

Kontolösa bankkunder klagar

Svenska banker ser marknaden som en slags godispåse där de kan välja de kunder de vill ha. Eller ja, egentligen kan de inte det för är man lagligt i Sverige har man rätt att få vanliga banktjänster och när man inte får det klagar man.

Jag blir provocerad av bankernas förhållningssätt här. De har ingått ett avtal med staten och då får de banne mig hålla sin del med tanke på att de är noga med att staten ska hålla sin, att garantera deras förluster när det går åt skogen.

Dessutom har jag själv befunnit mig i samma situation som den australiska kvinnan i programmet. När jag kom till Norge hade jag inget personnummer eller ens lightvarianten D-nummer. Det gjorde att jag inte kunde försäkra min bil, stå för mitt eget elabonnemang eller ha ett norskt bankkonto.

När jag fick ett D-nummer efter några veckor kontaktade jag en bank för att öppna konto och kände på intet sätt att det var givet att de skulle godta mig. De var sura för att jag inte hade bolån på mitt nyinköpta hus hos dem. Möjligen lindrades det lite av att jag inte hade huslån någon annanstans heller, men så saknade jag anställning. Jag är osäker på om det faktum att jag på sikt skulle flytta över mitt företag till Norge hade hjälpt om de förstått hur lite transaktioner och pengar jag har där. Jag ska inte säga att jag ljög, men jag svarade ganska svävande.

”Jorå, mycket på gång nu ...”

Lösningen måste vara att hindra bankerna att välja kunder fritt, alternativt avstå från statliga bankgarantier. Sluta att dalta med bankerna! Det finns himla många banker och det är inte självklart att alla ska finnas i eviga tider, ens om de är så kallade storbanker. Om en stor andel av de rekordmånga kundklagomålen visar sig riktiga är det hög tid för staten att flytta fram sina positioner.