Ärva cash istället för kunskaper

Ännu en artikel om ungas förhållande till pengar. Annika tipsade mig om en artikel titulerad ”Generationen ärver miljarder – kan inte hantera pengar”. Det handlar om att miljarders miljarder som de kommande åren kommer att gå från människor födda 1928-1964 till ”millennials”, personer födda 1981-1996.

”En generation som av experter har kallats slarvig och som hellre lägger pengarna på att få hemkörda avokadomackor, än till en handpenning för en bostad.”

I mångt och mycket är det såklart deras eget fel, men deras föräldrar, far- och morföräldrar, som nu är i färd med att kasta in handduken, har också ett ansvar. Pengar är något man måste lära sig att hantera. Det där att barn nuförtiden uppfostrar sig själva på internet stämmer inte helt och den som väntar på att skolan ska lösa det lär få vänta. Man måste få verktygen och lära sig att använda dem.

I artikeln menar man att tidigare generationer lärt sig hur finansmarknaderna funkar genom att de upplevt andra världskriget eller åtminstone levt under en tid då det var mycket mer knapert, men man behöver inte ha levt i fattigdom för att förstå pengars värde. Världen är full av kostnadsfri information, men blir man curlad ända upp i vuxen ålder och kanske dessutom får lära sig att det är lite fult att se om sitt eget hus och tänka på sig själv har man skaffat sig en onödig uppförsbacke.

Det fina är att det ännu finns tid. De flesta 90-talister ska inte ärva stora pengar på ett tag. De har därför chansen att lära sig vad de ska göra med pengarna, och kanske framförallt hur man behåller och förräntar pengar. Men då måste samhället och deras föräldrar hjälpa dem med det, inte konstatera att loppet är kört.

Det är vi som är samhället

Vi som förespråkar en mindre stat får ofta motargument som låtsas att det finns två vägar att gå – att staten gör eller att ingen gör. ”Vem ska bygga vägar?” har jag hört till leda, ungefär som att vägar inte är ett betydligt äldre fenomen än skattefinansierade stater. Här kommer ett konkret exempel på vad jag menar.

Invasiva arter är något åtminstone hela I-världen tampas med. Växter och djur som inte hör hemma på en plats kan ställa till stor skada. Vad gör man åt det? ”Den svenska modellen” tycks vara ingenting. I alla fall inte förrän tidigast ”sen”.

Stånds heter en giftig växt som kan ge leverskador hos betande djur, men som inte är nyttig för människor heller. I Sverige finns den framförallt längst nere i söder, men den är på väg upp över landet. Det är den även i Norge där den heter landøyda. Att jag känner till den beror på att jag är biodlare och bin förstår inte att de ska undvika dessa blommor utan kan ta med sig blommans nektar till kupan. Inget problem än, men det kan bli. I Tyskland lär honung med för höga halter av detta ha blivit återkallad.

Alltså vill bönder och biodlare ha bort växten som likt maskrosen sprider sig genom att de vissnande blommorna fröar av sig. Vi skulle kunna vänta tills ”samhället” tar tag i problemet, men istället gör vi det själva. Således har jag och andra biodlare gått runt i områden där det växer landøyda och klippt av blommorna som bränns upp innan de hunnit föröka sig. Villaägare informeras om att de bör ta bort växten från sina tomter och företagare rensar sin mark. I Norge är ”dugnad”, oavlönat frivilligarbete, en stor grej.

Om vi lyckas utrota växten eller hur effektivt vi kan hålla utbredningen nere vet jag inte, men det lär åtminstone bli effektivare än om vi likt Sverige hade inväntat en nationell lista. Det var ju nu i juli det behövde göras, inte i september om två år. Att lösa problemet på detta sätt blir dessutom avsevärt billigare än att göra det med statliga utredningar. Allt blir inte bättre av att krånglas till. Nästan inget faktiskt.

Envis ägare, tjuv och polis

GPS är en fantastisk teknik för att spåra saker. Om någon stjäl din bil, mobil eller annat kan den gå att hitta med hjälp av GPS. Fast det bygger på att polisen är inkopplade och intresserade. Som privatperson är det många gånger tveksamt om man ens får hämta tillbaka det stulna själv.

11414.

En släkting till mig blev av med ett bilsläp med en byggnadsställning till ett värde på 65000 kr och eftersom han hade en GPS-puck på släpet följde han själv efter och lokaliserade stöldgodset till ett låst parkeringshus. Därifrån ringde han polisen, som (trumvirvel...) valde att inte åka dit. Några dagar senare var GPS-pucken slängd utanför garaget och min släkting gav upp.

Men en som inte gav upp var Ditte i Malmö. När svenska polisen inte gjorde sitt jobb spårade hon cykeln till Serbien där den serbiska polisen hjälpte henne att spränga en hel liga. Kostnaden blev ungefär lika hög som priset på cykeln, men hon hade ingen lust att byta.

Om fler vore som Ditte tror jag att världen hade sett lite bättre ut. Kriminalitet är inte frånkopplat samhället och dess reaktioner. När polisen ignorerar vardagsbrott ökar vardagsbrotten, och även om det vore mig främmande att kasta skit på en hel poliskår kan jag inte låta bli att fundera över om historien handlat om Jelena som fått sin cykel stulen i Serbien, plockat upp en GPS-signal i Sverige och ett par dagar senare knallat in på ett svenskt poliskontor för att få hjälp med att hämta den.

Egen lingonsylt

Förr var Eldorado Lingonsylt stapelvara i mitt kök, men jag slutade köpa den långt innan Willys började ta 40 kr för en burk på ett och ett halvt kilo. Jag började koka egen sylt av blåbär, rabarber och svarta vinbär eftersom det blir billigare, godare och nyttigare. Testa att avstå köpesylt ett tag och du kommer att upptäcka att den ändå mest smakar socker.

Köpte nyligen lite socker i Sverige.

Ta Eldorados lingonsylt som exempel. Den innehåller 35 procent lingon och 34 procent socker. Alltså i runda slängar en tredjedel bär, en tredjedel socker och en tredjedel ”annat”. Förutom konserveringsmedel är ”annat” vatten och förtjockningsmedel. Man tillsätter vatten tills sylten blir så blöt att den kräver förtjockningsmedel för att inte rinna av gröten.

Då har jag en bättre idé – gör egen lingonsylt! Jag har ofta tänkt plocka lingon, men tiden tycks aldrig räcka till mer än blåbär. Kanske inte lusten heller, men nu slumpade det sig så att jag fick lingon av en person med för mycket i frysen och då bestämde jag mig för att koka egen lingonsylt. Jag snodde ett recept på nätet bestående av bär, socker och vatten med denna fördelning:

lingon, 1 kg
vatten, 2 dl
strösocker, 500 gram

Koka lingon och vatten i tio minuter. Det står att man ska skumma med hålslev, men jag såg inte poängen (eller skum). Efter tio minuter rör man ner sockret och slår av spisen. Häll på burk. ”Förvara i kylskåp” står det. Använder man steriliserade glas undrar jag om det inte skulle hålla rätt länge i ett skafferi, men jag har lyckligtvis både kyl och frys, och jag hade bara 1,7 kilo bär så det blev två stora burkar och dem äter jag snabbt upp.

Jag känner folk som köper lingon för att koka egen sylt. Det blir antagligen mycket dyrare än att köpa sylt med en tredjedel ”annat”, men jag kan ändå förstå valet. Själv fortsätter jag att drömma om att någon gång ta mig tid till att plocka egna lingon. Kanske 2025 blir året, eller kanske inte.

35 miljoner på kontot

Det ifrågasätts ibland om svenskt bistånd gör nytta. Det gör det. I Kongo tycks det ha gett en chef 35 miljoner kronor. Det är i alla fall den summan som är borta, helt oredovisad och utan synliga bevis för att pengarna gått till de utsatta människor som det var tänkt.

Jag har haft ett par anställningar där jag haft hand om både handkassa och bankkort, men skulle jag köpa något för firmans pengar fick jag skriva en rekvisition och lämna till min chef för underskrift. Rekvisitionsnumret användes vid inköpet så att det gick att para ihop köpet med beställaren. Var det bråttom kunde det hända att jag skrev rekvisitionen samtidigt som köpet och fick det godkänt först i efterhand, men bara i undantagsfall och jag låg aldrig mer än en rekvisition back.

Ni förstår vart jag vill komma. Har köptes det officiellt in jeepar och annat för 35 miljoner utan att någon såg röken av dem. När ambassaden upptäckte att fältkontoret mer såg ut att vara ett brevlådeföretag (eller världens första papperslösa kontor) skickades en rapport, men det tog ett helt år innan det stod klart att trettiofem miljoner kronor var puts väck och en polisanmälan lämnades in!

”Polisanmälan? Men det är ju fredag!”

Hur detta kunde hända är det ingen som vet. Den utpekade chefen säger inget. SIDA säger inget. Politikerna säger heller inget. De bara fortsätter att ösa ut svenska skattepengar till skumma fältkontor i Afrika i hopp om att de ska komma lokalbefolkning till nytta. Eller har de ens en förhoppning? Kanske handlar det bara om att få känna sig god med hjälp av andras pengar.

Så länge jag kan minnas har det pratats om att reformera svenskt bistånd. Ungefär lika länge som man sagt detsamma om arbetsförmedlingen. För syns skull kommer väl kraven att resas även den här gången, men att det skulle hända något konkret känns ungefär lika troligt som att de bortslarvade 35 miljonerna skulle dyka upp.

Förgasarcirkus

För ganska precis ett år sedan köpte jag en Volvo 145. Bilar som är 50 år gamla har en historia, oftast med många ägare med egna idéer. Någon har låtit bli att skruva med bilen, någon annan borde ha låtit bli. Den ena tycker att det är viktigt att elkablarna har rätt färg så att de går att följa medan någon annan struntar i framtiden och inte drar sig för att svetsa fast delar när de saknar rätt skruv och som då blir ett helvete att få bort nästa gång.

Den förra ägaren hade inte ägt bilen så länge och sa sig inte veta någonting om den. Jag vet inte om jag helt trodde på honom, men man kan inte tvinga folk att prata. Min enda invändning mot bilen var att den kändis lite som en racerbil. Själv puttrar jag helst runt på låga varvtal och denna gick bäst med plattan i mattan.

Det satt en Weber 45-förgasare på motorn, vilket tyder på att någon tidigare ägare haft bråttom. Det betyder inte att bilen måste vara törstig om man kör lugnt, men det var den. Trots försiktigt gasande tydde första bensinmätningen på att den drog två liter milen och då var det inget svårt beslut att byta förgasare. Jag var säker på att kunna sälja den gamla dyrt till någon annan som gillar att köra fort, och det gjorde jag.

Jag satte dit en Weber 32/36. Med den drog bilen 1,3 liter. Bättre, men långtifrån bra. Jag satte istället dit en originalförgasare av märket Stromberg (jag inser att de här namnen är ointressanta för många läsare och spelar heller ingen roll, men utelämnar jag dem kommer någon förståsigpåare att fråga). Nu borde jag ha kommit ner på litern, men den var kvar på 1,3. Dessutom hade bilen en tendens att rycka, som att den fick fel mängd bränsle. En kille som kan betydligt mer än jag (det kräver inte mycket) drog och ryckte i förgasaren och konstaterade att den glappade i spjällaxeln, vilket kan ge tjuvlyft som kanske kunde förklara ryckningarna. Svårt/dyrt att fixa.

Nu började jag bli irriterad. Jag köpte den här bilen för att jag var less på att meka, men här stod jag nu med den tredje förgasaren och ingen gick som den skulle. Men skam den som ger sig, jag hittade en Solex-förgasare från 1969 som jag köpte larvigt billigt och som ingen kan ha mekat sönder. Hur kan jag veta det? För att den aldrig varit monterad, den hade legat i originalkartongen och väntat på mig sedan innan jag föddes!

Dock bjuder 55 år gamla förgasare också på utmaningar. Gummidetaljer kan ha torkat och behöva bytas ut. Det här är långt över min kunskapshorisont, men jag fick tips om en kille i Oslo som både kunde kolla funktionen och justera den för att gå snålt. Jodå, ”skicka hit den bara” sa han och det gjorde jag när jag fått klart för mig att det inte skulle bli så farligt dyrt. Han tog till slut en tusenlapp för jobb och delar. Frakten fram och tillbaka kostade ytterligare några hundra och sedan var det bara att skruva dit underverket och hoppas.

Äntligen! Den första mätningen av bensinförbrukningen visar 0,83 liter per mil. Lustigt nog på centilitern samma siffra som 245:an jag hade dessförinnan. Jag sparar alltså nästan en halvliter milen jämfört med de tidigare förgasarna. Med ett bensinpris på runt tjugolappen är renoveringen betald på nolltid och nu håller jag tummarna för att slippa öppna motorhuven för andra skäl än att fylla spolarvätska under lång tid framöver.

Unga sparar mer

Ungdomar sparar mer än tidigare, både i fonder och aktier. Det är väl bra? Absolut! Samtidigt kan jag inte låta bli att se historiska paralleller.

Gammal ekonomibloggare minns sitt 80-tal...

Varje gång börsen går upp rejält under lång tid stiger intresset bland nybörjare. När toppen är nådd köper de in sig. Så kommer kraschen och de väntar på en vändning uppåt. Kanske köper de till och med lite mer för ”nu kan det väl inte sjunka mer?”. När allt ser som mörkast ut ger de upp och säljer allt för att inte återvända till börsen på mycket länge.

Kanske väntar de tills det återigen börjar snackas om hur bra det går på börsen, tänk att kunna få passiva inkomster av sitt sparade kapital! Man borde nog köpa in sig i marknaden, det går ju så bra för alla andra. Och när de gör det faller det ihop på nytt.

Bild från Framfabs bolagsstämma år 2000.

Det finns en gammal sägen om att Joseph Kennedy sålde allt när skoputspojken gav honom aktietips. Det var strax innan den stora kraschen 1929. Jag har hört samma historia med en taxichaufför som kommit med tipsen. Antagligen för att skoputsarbranschen fått sig en knäck det senaste seklet, men principen är densamma. När alla bara ser fördelar är det dags att stanna upp och tänka efter.

Samtidigt vittnar berättelsen om ett människoförakt. Jag tvivlar på att utbildning är en faktor i att hitta bra investeringar.1920-talets skoputsare träffade mycket folk precis som 2020-talets taxichaufförer, det ger säkert bra möjligheter att snappa upp ett och annat. Som svensk är det lätt att tänka på Aktiestinsen, en klok man som samlade på pengar istället för högskolepoäng.

Men med det sagt har börsen gått väldigt bra väldigt länge. Inga kurvor bär till himlen, åtminstone inte utan rejäla hack. Kanske är artikeln om ungdomars ökade börssparande ett bra tillfälle att vänja sig vid tanken på att det inte alltid kommer se ut som det gjort de senaste åren.