Tjejnyår

Många dumma trender har jag hört om, men tjejnyår är en av de dummare på länge. Det började igår, första september. Gissningsvis har fenomenet uppfunnits av handeln, som vanligt, och prånglas ut av influencers, också det som vanligt. Så här säger en sådan i reportaget:

”Det handlar mycket om nystart, man köper en ny kaleeeendeeeer, man kanske gör ett inspoboard inför hösten, vad man ska göra eller ha på sig, man kanske börjar göra matlådor, man gör listor, man... man ska klippa lugg, Vogue har ju liksom 'September issue' i september, det är deras tjockaste nummer. Det är för att det är tjejnyåret.”

Va?! Jag som trodde att det var för att tjäna pengar på lättstyrda våp. Jag är annars den första att applådera människor som på allvar vågar ta tag i sitt liv och se till att styra det i den riktning de vill istället för att flyta med och låta slumpen, omgivningen, arbetsgivaren, politikerna eller någon annan bestämma ens öde. Men ”tjejnyåret” (jag rodnar lite bara av att skriva det) är helt uppenbart inte det.

Ändå måste jag säga att det är imponerande hur man låtsas att denna trend skulle kunna handla om att vara miljövänlig. Den som vill kan försöka övertyga mig om att inköpslistor, shopping och nya frisyrer ska rädda världen, men redan på förhand kan jag säga att ni får komma med bättre argument än att jag är en gammal bitter mansgris som inget begriper, även om allt det säkert stämmer.

Som sagt, nu är det september och då brukar jag gå upp på dagliga blogginlägg efter en sommar på halvfart. I höst tänkte jag dock göra en variant på det, nämligen inlägg måndag-fredag. Bloggstatistiken säger att ni inte är så förtjusta i att läsa min blogg på helgerna och mitt skrivbord är ändå ganska fullt, så nu kör vi vardagar. Ses imorgon alltså. Eller idag i kommentarsfältet.

Fjällvandrare funna, men omdömet spårlöst försvunnet

Ett par fjällvandrare i Sarek var försvunna i några dagar, men när jag hör deras reaktion efter att ha kommit tillrätta önskar jag nästan att de åtminstone skulle ha fått svälta och frysa lite. Jag är normalt en fredlig människa, men det finns gränser.

Här ger de sig ut på fjället utanför märkta fjälleder med en dålig mobiltelefon, ser räddningshelikoptern, men gör inget för att bli upptäckta eftersom de inte fattat att de skulle rapporteras som saknade när de inte dök upp i tid. ”Det är jättebra att det finns så många resurser som det har funnits nu”, säger de med ett skratt när de inser att de utlöst en flera dagar lång räddningsaktion.

Det är inte utan att jag skulle vilja att de får fakturan för att poliser och frivilliga jobbat i fyra dagar för att hitta två omdömeslösa puckon, så kanske de skulle förstå vad de där ”jättebra resurserna” kostar. Något säger mig att skrattet hade fastnat i halsen om deras handlingar fått personliga konsekvenser.

Om inte hela kostnaden så i alla fall en räkning som svider. Inga resurser är outtömliga. Polishelikoptrar kostar pengar och om fler bortskämda snorungar gör likadant som dessa lär intresset hos allmänheten att offra sin fritid för att leta rätt på dem minska betänkligt. Nästa gång kan det ju gälla människor som förtjänar hjälp.

Potatisodling

Jag älskar potatis och har hyllat denna knöl tidigare, men fram till i år hade jag aldrig odlat egen potatis. Jag har resonerat som så att potatis är så pass billigt att köpa att det är bättre att odla sånt som är dyrare eller svårt att få tag i.

Potatis har dock blivit dyrare i butikerna på sistone, men framförallt tycker jag att den blivit sämre. Jag vet inte hur många gånger jag kommit hem med en femkilospåse potatis och kunnat konstatera att flera varit ruttna, mögliga, skorviga eller gröna och därmed farliga. Alternativet lösvikt är omständligt och oftast dyrare. Fast får man slänga en tredjedel av den färdigpackade påsen blir inte det heller billigt.

Allt detta sammantaget har gjort att jag i år för första gången odlat egen potatis och jag är positivt överraskad. Den har varit lättodlad och kräver mindre ogräsrensning än mycket annat. Kvaliteten på potatisarna har också varit väldigt bra. Några skador måste skäras bort, men merparten har varit fina.

Inte är de jobbiga att skörda heller. Rent praktiskt förvarar jag potatis i en papperspåse i skafferiet och när lagret tryter går jag ut till odlingen och tar upp ett stånd i taget med hjälp av en grep. Potatisarna läggs i en tiolitershink som fylls med vatten och så grovrengör jag dem ute. Sedan slår jag ut dem i diskhon där de borstas rena i ännu mer vatten, torkas och läggs i påsen.

Hade jag bott i ett land förskonat från årstider hade det varit full pott, men även om man (som jag planerar) odlar både tidiga och sena sorter har man bara färsk potatis några månader om året. Jag behöver inte vara självförsörjande året runt, men jag vill åtminstone ha egen potatis halva året. Om jag lyckas med det återstår att se, men som det känns nu kommer potatis att bli en självklar del av min trädgårdsodling.

Sverige bättre än Norge

Vadå då, alla andra kör ju med klickbete ;-). Självklart är inte Sverige bättre än Norge i något annat än stavhopp. Jo, en sak till – karensdagar. Den svenska karensdagen gör svenskar mycket ”friskare” än norrmän. I jämförbara jobb, som i företag med verksamhet i bägge länderna, har norrmännen uppemot dubbelt så hög sjukfrånvaro som svenskarna.

Att jag använde citattecken på ”friskare” beror såklart på att jag inte för ett ögonblick tror att svenskar är mindre sjuka än norrmän. Norge är ett land där nästan varenda jävel går på tur och äter fisk laddad med omega-3. Dessutom är den norska sjukvården överlägsen.

Den norska företagsledaren Petter Stordalen gjorde nyligen ett utspel där han hyllar den svenska karensdagen. Inte så konstigt, han har anställda både i Sverige och Norge och gillar såklart inte att sponsra folks sovmorgnar eller fyllesjuka. Ännu mer störda blev LO över att Stordalen fick medhåll av Göran Persson, som ju ska vara på deras sida.

Dessa män är förkylda.

Jag tycker såklart inte att sjuka människor ska tvingas till jobbet av ekonomiska skäl och i en perfekt värld har alla så mycket pliktkänsla att man gör det man ska utan att fuska, men i den värld jag lever och har levt i finns det människor som känner efter väldigt mycket på måndag morgon eller under stora idrottsevenemang som OS och fotbolls-VM. Jag vill inte betala för deras lättja, vare sig som skattebetalare, kund eller arbetsgivare. Karensdagen tycker jag är en rimlig kompromiss.

Otroligt meningslöst matsvinn

Här är ett fenomen jag verkligen inte förstår, folk som strör runt matvaror i butiken. Ni har antagligen också hittat frys- eller kylvaror vid kassan, någon kund kommer på att han/hon inte har råd eller lust att köpa de där fiskpinnarna, så då hamnar de i tidningsstället.

Jag hoppas och tror att jag aldrig gjort så även om jag såklart också har ändrat mig när jag handlat. Kanske hittade jag ett extrapris på en liknande produkt som gjorde varan i kundkorgen till ett dåligt köp, men då får man vackert trava tillbaka till hyllan där man tog den!

Det gäller även torrvaror, men särskilt viktigt är det såklart med en vara från frys- eller kyldisken, som snabbt förstörs. Denna Hemköp-butik i Halmstad kastar mat för 50000 kr om året för att korkade kunder saknar personligt ansvar för sina handlingar. Gissa om det är vi kunder som får betala det eller om det är ”matfén” som tar smällen i vårt ställe!

Jag tycker att den kund som flyttar runt varor i matbutiken borde bötfällas. Det går att jämföra med snatteri eftersom resultatet blir detsamma – dyrare mat för oss som sköter sig pga idioter som inte gör det. Enda rimliga alternativet till böter är att utrusta butiksbiträdena med varsitt slagträ.

Kejsarens nya konst

En berättelse om ”en ung lovande konstnär”. Nej, det här handlar om en tvååring som tycker om att måla och färglägga. Det som skiljer hans ”konst” från andra tvååringars är att han har staffli och oljefärger. Och att några dårar betalat för att köpa hans alster.

I reportaget berättar pojkens mamma om motivet på en av tavlorna. Kanske mest baserat på konstnärens egna ord ”mamma häst” berättar hon om en sjöhäst som endast en mor kan se i den bilden. Eller? Hans första tavla, som ser ut som en lasagne körd i hushållsassistent, har fått ett bud på 270000 euro, det är 3,1 miljoner kronor. Men familjen säljer inte och ungefär där slutar jag att skratta.

Jag har inte barn, men fattar att ”konstverk” föreställandes bilar som ser ut som apelsiner har ett värde för föräldrar trots att de objektivt sett är kladd, men ingen barnteckning är värd tre miljoner och definitivt inte den. Sälj innan budgivaren inser att galenskapen riskerar att ta slut!

Tyskland - inte som andra länder.

Jag är inte orolig för tvåårige Laurent. Han kommer säkert att fortsätta måla tills han hittar annat intressant i livet, att leka kull, spela fotboll, tjejer och släktforskning. Mamman däremot, som gestikulerande och med glädje ropar i reportaget att det blå området hennes son sagt är vatten mycket riktigt ser ut som det... Jag undrar vad hennes framtida vårdkostnader blir. De borde ha sålt tavlan.

Spröjsning pågår

Jag har ett stabbur (typ härbre) att renovera och när jag frågade kommunen vad som var tillåtet att göra med detta gamla kulturminne sa de att fönstren fick göras lite större under förutsättning att de behåller samma stil efter bytet.

Det passar mig bra. Jag vill ha samma typ av små spröjsade fönster, men så små som dessa går nästan inte att få tag i, och även om man går upp en storlek är det inte helt lätt. Dessutom är det dyrt med spröjsade fönster, så då började jag fundera på om man inte kunde köpa moderna fönster utan spröjs och göra resten själv. En granne som byggt både dörrar och fönster själv sa att jag grejar det, så då köpte jag dessa på Bauhaus.

Förutom att de saknar spröjs tycker jag att metallisten längst ner är onödigt modern och ful, så den sprättades bort.

De snåla jävlarna hade alltså inte kittat under listen. Tur att jag tog bort den då, jag litar mer på kitt än på aluminiumlister. Ett läckage där hade jag antagligen inte märkt förrän fönstret var förstört. Så jag kittade den nedre kanten och efter att denna bild tagits spacklade jag också igen hålen efter de gamla gummikuddarna.

Grannen hjälpte mig att såga till spröjs, av gamla brädor som snedsågades i lämplig vinkel. På sex fönster går det åt några meter, men eftersom materialet nästan är gratis gjorde jag några extra så att jag hade råd att misslyckas lite. De ska ju sågas snett även upptill och nertill så att de matchar fönstrets lutande kanter och de andra spröjsen. Sedan återstod ett tidsödande mätande och tillpassande.

När längderna var rätt limmades de fast mot kanterna med vanligt trälim. Mot glasrutan satte jag inte fast dem alls, det skulle bli fult inifrån, där man ju ser undersidan av spröjsen. När alla spröjs satt fast fogades skarvarna med latexfog, ett fantastiskt material för oss som är dåliga på millimeterpassning.

Och så här blev det färdiga resultatet. Den sista färgstrykningen gör jag när fönsterna sitter på plats i huset, men det blir ett annat inlägg (och möjligen ett annat år). Fönsterna kostade mig en knapp tusenlapp styck, utöver det bara färg och fönsterkitt, och såklart tid, men det tycker jag att det var värt.