Gratis böcker till unga finns redan

Svenska förläggareföreningen tycker att regeringen ska införa ett bokbidrag till alla 18-åringar för att köpa en bok på svenska. Sveriges Radio P4 gjorde en raid på Bokmässan och kunde konstatera att de unga gillade förslaget.

Tänk vilket scoop att unga bokmässebesökare som troligen är insyltade i bokbranschen gillar böcker! Snart är det någon som kollar om inte fotbollsderbypublik eller fotbollsspelare på elitnivå har ett stort fotbollsintresse, något jag misstänkt men aldrig fått bevis för.

Men skämt åsido, unga som vill läsa böcker på svenska har redan alla chanser att göra det. På över tusen platser i landet finns inrättningar som kallas bibliotek och där vem som helst med giltig legitimation kan få ett lånekort och fri tillgång till tusentals böcker.

Jag fattar att det inte duger för bokförläggarna, som såklart tjänar mycket mer pengar på varje såld än på varje utlånad bok. Jag hade också velat att staten subventionerar min verksamhet genom att ge bidrag till alla som anlitar mig, men det betyder inte att det är bra ur samhällsperspektiv.

Tycker förläggarna att det är en bra idé får de väl skramla ihop till det där bokbidraget från sina medlemmar i bokförlagen. Eller ännu hellre – sänk priset på böcker generellt. Gör det mer attraktivt i konkurrens med streamingtjänster, poddar och allt annat de slåss med. Att bara ropa på pappa staten är ynkligt.

Slut på sommaren

Där försvann september. Förhoppningsvis blir det några fina dagar i oktober innan det bara återstår dåligt väder i närmare ett halvår. Ändå hög tid för mig att summera vad jag hann i år.

Det renoveringsprojekt jag är mest nöjd med var att måla ladan. Det var mycket jobb, men resultatet blev bra och särskilt nöjd är jag med att ha bytt ut dåliga fönster. Det återstår en vägg att måla nästa år, men det som är klart är klart.

Mindre nöjd med härbret som skulle renoveras och som jag knappt ens hunnit börja med. Förra året byttes taket ut och i år var det tänkt att jag skulle ge mig på insidan och byta fönster. I stort sett har jag bara målat och satt spröjs på fönstren, men ryktet säger att det kommer ett nytt år nästa år.

Biodlingen tickar på liksom övrig odling, och i bägge fallen hoppas jag på ännu bättre resultat nästa år. När det gäller matproduktion är jag ännu mer nöjd med sånt jag inte behöver odla. I år har jag satt i mig stora mängder kirskål för att inte tala om kantareller.

Även om sommaren är slut är ju inte året det och i år har jag tänkt hålla i lite bättre i vinter. Jag har haft byggprojekt även tidigare vintrar, men de har en förmåga att gå på sådan sparlåga att det knappt blir styrfart.

I år tänker jag riva ur och fixa en del i källaren, det är faktiskt redan på gång. Mitt sovrum är en sorglig syn som jag varje vinter tänkt att det där får jag ta tag i i sommar, men när det är sommar har jag inte tid, så då tänker jag detsamma för vintern, men då är det för kallt för att få arbetsglädje och så gick det ytterligare ett år. I vinter får det hända något där. Om vädret tillåter (jag pallar bara inte ytterligare en rekordkall vinter) ska jag kunna snickra lite på härbret också.

Ni hör. Om jag bara realiserade en bråkdel av alla förhoppningar hade jag varit en ganska framgångsrik människa.

Dagens offerkofta

Vår dagliga kofta, giv oss idag.
Och förlåt oss våra hånleenden,
såsom ock vi förlåta
dem som av vårt elände gläds.

Det var några strofer ur Jante vår. Jag måste sluta där för jag har inte skrivit längre. Dagens blogginlägg ska handla om Sofi, som blev änka vid 25 när hennes man plötsligt och oväntat dog av att hjärtat slutade slå. Om vi gissar att maken också var relativt ung var det naturligtvis en fruktansvärt händelse för henne som tar tid att hämta sig ifrån och som ger sår som aldrig läker.

Nu har det gått fyra år och hur hemskt det än var och är måste livet gå vidare och i Sofis fall har det gjort det med ett bedrövligt ekonomiskt läge som ändå tycks väldigt självförvållat. Som vanligt i den här typen av artiklar får vi veta rätt lite. Finns det barn med i bilden ger det t ex mer mening att Sofi till varje pris vill bo kvar i sitt och makens gemensamma hem för att skona barnen från ännu en omställning. Får jag gissa hade reportern dock inte missat barnaspekten om det funnits en sådan.

Men oavsett, nu har det som sagt var gått fyra år. Sofi har tre jobb och även om samtliga nog är ganska lågbetalda måste de inbringa en slant. Oavsett lön kan hon knappast jobba mer eftersom hon antyder att hon jobbar 29 dagar per månad. Jag är ändå imponerad av att hon lyckats skaffa sig tre jobb trots att hon tatuerat sig i ansiktet och för säkerhets skull häftat fast det med sån där pjärsing också. Det tyder på handlingskraft.

Anställd? Nej, vanställd.

Tyvärr tycks merparten av hennes energi gå åt till att hitta syndabockar för sin situation. Hon är missnöjd med räntan på sina lån och sur på banken, men mest sur tycks hon vara på Riksbanken:

”Någonstans måste Riksbanken börja tänka på oss vanliga människor som inte har höga banklöner. Det känns som om det regnar skit.”

Att Sofi har svårt att få ekonomin att gå ihop beror inte på höga löner hos bankanställda eller att Riksbanken bara för att jävlas med henne sänker räntan långsammare än de höjde. Det beror på att hon bor för dyrt för sin plånbok. Det är få förunnat att bo kvar i orubbat bo efter att ha gått från tvåsamhet till singelhushåll, oavsett omständigheter. Sofi borde flytta och trappa ner innan hennes hjärta också får nog. Man blir nämligen inte odödlig av att tatuera ”immortal” i pannan, bara fattigare.

Buy and be damned

Playstation 5 pro säger mig inte mycket. Det är väl någon slags spelkonsol? Vanliga PS5 går att köpa för runt 6000, men i november släpps pro-versionen för 9000 kr. Inget nytt under solen, när PS4pro kom för åtta år sedan kostade den 4300 kr och den verkade bara aningen bättre än vanliga PS4 som kostade 2600 kr. Jag begriper ingenting av detta, men ekonomi begriper jag:

”Priset för det här kommer att bli minst 9000 kr i Sverige när konsolen släpps 7 november. Spelarna tycker att det här är alldeles för dyrt för alldeles för lite skillnad. Under demon behövde man nämligen zooma in för att se den marginella skillnaden i grafiken. I Sonys försvar skedde presentationen i en komprimerad video på nätet och sannolikt kommer den mest trogna målgruppen att ändå köpa konsolen för att kunna ha det senaste.”

Om reportern har rätt, och jag har inga skäl att tvivla på det, tycker alltså spelarna att den nya spelkonsolen är för dyr, men de kommer ändå att köpa den. Då är den ju inte för dyr utan precis vad konsumenterna går med på att betala!

Så kan man inte tänka om allt. Sophämtningsavgift, läkarbesök och lite annat måste man betala även om man tycker att priset är för högt, men en spelkonsol tillhör inte den gruppen. Särskilt inte när det finns en liknande låda som bara är marginellt sämre och mycket billigare.

Eller ännu billigare alternativ.

Om spelarna menade allvar med sin kritik skulle de alltså utan större uppoffring kunna visa tillverkaren Sony att de inte går med på att betala priset. Och motsatt, köp om ni visst går med på det. Buy and be damned, eller som det skulle kunna heta på svenska: köp och håll käft.

Morotsförvaring

Årets morotsodling blev sämre än förra året, men det blev åtminstone mer än jag lyckas konsumera på en gång, och frysen är full.

I fjol var det någon som tipsade om att morötter kan förvaras i sand, men jag hann aldrig fixa sand. I år läste jag om att man kan lagra dem i sågspån, med samma idé, att man behåller fukten, och med den stora fördelen att jag redan har sågspån efter alla byggprojekt. Man lägger ett lager sågspån i en trälåda. Sedan lägger man ut morötter, otvättade direkt från skörden.

Så täcker man dem med ett nytt lager sågspån och lägger ut nya morötter. Tanken är att de inte ska vidröra varandra utan ligger var för sig, och när lådan är full lägger man en tidning över och förvarar lådan så svalt man kan, i mitt fall blir det i källaren.

Jag får återkomma med en recension av förvaringen. Eftersom kyl och frys lätt fylls upp på hösten gillar jag att experimentera med olika förvaringsmetoder som konservering i glasburkar eller torkning. Kanske testar jag att syra något så småningom, men det blir inte i år.

”Så stor buffert”

”Så mycket pengar bör du ha just nu” låter Aftonbladet hälsa med hjälp av två sparekonomer. Det verkar väldigt exakt, men sedan blir det som vanligt, en massa abstrakt dravel.

Jag förstår det och det är min första kritik mot den här typen av artiklar. Hur stor buffert du behöver ha beror såklart på dig som person och vilken typ av liv du lever. Till just den här artikelns försvar försöker de åtminstone nyansera lite.

”Fundera på hur många runtomkring dig som är beroende av din inkomst och hur många saker du äger där det kan inträffa saker, säger Emma Persson, sparekonom på Länsförsäkringar.”

Fast i samma andetag pratar hon om antal månadslöner på sparkontot. Hur kan någon tro att det går att jämföra på det viset?! EU-parlamentariker får 207000 kr i månaden efter skatt. Betyder det då att de bör ha drygt fyrahundratusen på ett sparkonto? Självklart inte. Det väsentliga för akutsparandets storlek är såklart inte inkomsterna utan utgifterna. Där är den andra ekonomen, Magnus Hjelmér på Ica Sparbanken, mer balanserad:

”Hyresrätt: då bör du ha en buffert som täcker 1–2 månadskostnader
Bostadsrätt: bufferten bör kunna täcka 2–3 månadskostnader
Villa: då bör du se till att ha en buffert som kan täcka 3–4 månadskostnader”

Men även här är det skillnad på folk och folk. Jag som har extremt låga kostnader bör ta höjd för större katastrofer rent procentuellt, helt enkelt för att om skiten träffar fläkten (vattenskada, större tandläkarräkning ...) drabbar det mig lika hårt i antal kronor som någon som normalt gör av med mer pengar.

Ännu en kritik mot dylika artiklar: Vad är det som är så fantastiskt med sparkonton?

”En huvudregel för buffertsparandet är att den bör finnas lättillgängligt om exempelvis bilen behöver fixas eller om du blir sjukskriven eller av med jobbet.

– Undvik därför att placera pengarna på börsen eftersom det då finns en risk att de minskar i värde på kort sikt. Jag skulle välja att ha pengarna placerade på ett sparkonto med ränta, säger Magnus Hjelmér, vardagsekonom på Ica Banken.”

Tacka vet jag att spara i fonder.

Att få loss pengar genom att sälja en fond eller aktie tar på sin höjd en vecka. Väldigt få räkningar förfaller till betalning två timmar efter fakturadatum. Visst, han har rätt i att börsinvesteringar kan svida att sälja med dålig tajming. Samtidigt säger varenda sparekonom jag hört att eftersom det inte går att tajma börsen finns det aldrig skäl att ligga likvid av den anledningen. Principen kan väl inte gälla bara åt ena hållet?

Okej, jag är inte dummare än att jag fattar att tidningen vill att vi ska klicka på de nio (!) annonser med reklam för sparkonton som följer med artikeln. Det tänker jag inte göra, men så tror jag heller inte på att strukturera sin privatekonomi med hjälp av Aftonbladet.

Att slarva bort ett varumärke

Jag har gillat Biltema. Förutom att de finns lite överallt med sina enkla butiker där man snabbt får bra översikt har de billiga grejer till hemmet och bilen. Till och med till min femtio år gamla Volvo hittar jag en och annan nytillverkad reservdel till bra pris, som luftfilter till en B20-motor. Det har de inte på Circle K.

Men två saker stör mig. Det första är att de har satt i system att chockhöja priser genom att ersätta gamla produkter med väldigt snarlika. En färgburk för 99 kr har plötsligt utgått och ersatts av en för 169 kr, istället för att stå för att man räknat ut att marknaden kommer att svälja en sjuttioprocentig höjning.

Det andra irritationsmomentet är att deras färdiga paket ibland innehåller undermåliga komponenter. Ett som jag prövat flera gånger är detta relä- och kabelset för extraljus.

Reläet är bra, kablarna funkar, men kabelskorna är så dåliga att de är helt oanvändbara. Metallen i dem är så tunn att det kvittar vad man trycker ihop dem med för tång, de lossnar oavsett. När man väl vet om det kan man kasta de medföljande kabelskorna och köpa andra ganska billigt någon annanstans, men det kan ju ta en stund innan man inser att man inte råkat ut för ett tillfälligt fabrikationsfel. När jag insåg det mejlade jag Biltemas kundtjänst.

Svaret var att hela förpackningen kommer från en extern tillverkare. Jaha, svarade jag, men det är ju inte tillverkarens namn som står på förpackningen, det är Biltemas. Det Biltema kan göra är att 1. säga åt tillverkaren att skärpa sig och börja skicka med riktiga kabelskor, 2. säga åt dem att sluta skicka med kabelskor som ändå bara kommer att reta upp kunderna så vet vi redan från början att det inte ingår kabelskor som går att använda, eller 3. att skicka en låda av Biltemas egna kabelskor som de påstår är bättre (jag har inte vågat prova dem) till leverantören. Dessa förslag lämnade jag och avslutade med ett mindre glatt:

”Jag vill på riktigt ha svar på hur ni tänker kring den uppkomna situationen. Att ni beklagar är lika oanvändbart som de kabelskor ni säljer i produkten.”

Jag fick inget svar, vilket jag är övertygad om beror på att de valde 4. att inte göra någonting annat än att hoppas att kunderna ska nöja sig. I vissa fall har de säkert rätt. Kunder kommer att skylla på sin egen kabelskotång eller bara rycka på axlarna. Men inte alla. Jag känner folk som värderar reservdelar och prylar med uttryck som ”inget jävla Biltemaskräp” och jag följer en Youtubekanal som genomgående kallar företaget för ”Soptema”.

Äldre läsare kanske kommer ihåg varuhuskedjan EPA. Det gör egentligen inte jag, och jag ser att de bytte namn till Tempo i min tidiga barndom, men jag minns att man refererade till saker som ”epa”. Långt efter att varuhuset bytt namn var epa fortfarande ett begrepp för dålig kvalitet.

Det är det nog inte längre. Jag vet inte vad yngre människor säger idag, men i framtiden kanske de säger Biltema för att beskriva skräp. Synd i så fall, jag tyckte att den kedjan var värd ett bättre öde.