Djurplågeri, bra business!

Kanske är det i egenskap av relativt nybliven djurägare (två katter och runt hundratusen bin) som jag reagerar när jag läser om hundar som bokstavligt talat törstar och svälter ihjäl. Eller också är det bara för att jag är människa, vilket uppenbarligen inte hundsmugglarna är.

Man brukar ju säga att riktigt ruttna brottslingar borde åka in på vatten och bröd, men trycker man in tio golden retrievers i bagageluckan på en bil i hopp om att de ska överleva en lång transport tycker jag att man kan få välja vatten eller bröd i en jordkällare under de närmaste decennierna.

”Välkommen hem!”

Men så blir det såklart inte. Fr o m i sommar ska man kunna få fyra års fängelse för grovt djurplågeri, tidigare var det två år. Det är lägre än maxstraffet för exempelvis grovt bedrägeri, grov stöld eller ett rån av normalgraden.

Tullen konstaterar att ”den organiserade brottsligheten” (till skillnad från den oorganiserade?) glidit över från narkotikasmuggling till djursmuggling där straffen är ett skämt.

Om man mot alla odds skulle åka fast. Jag har inte åkt till Sydeuropa på ett tag, men jag har det senaste året passerat åtminstone fyra gränsövergångar mellan Sverige och Norge vid ett flertal tillfällen och hittills inte sett personal på den svenska sidan en enda gång. Om det stämmer, som de säger i reportaget, att man kan köpa en hund för hundra euro i Polen, och sedan smuggla den till Sverige och sälja den för 30000 kr måste det vara bra business. 523 stoppade hundar på ett år. Hur många har tullen missat, 5230? Eller 52300? Med en vinst på 29000 kr/st.

Om inte tullen tänkt börja jobba tror jag mer på att rikta kraften mot köparna. Hur många av de som köper en illegal smuggelhund anar inte att det är vad det handlar om? ”Men säljaren verkade så trovärdig, så kanske har just den här hunden ändå haft det bra, och nu är hon ju ändå här, och så är det ju så lång väntetid på kenneln ...” Sätt köparen i fängelse också, så kanske marknaden minskar.

”Mm, det kan han gott ha!”

Jag kan inte börja sälja bin utan att först bli certifierad biodlare. Helt okej, tycker jag, men det handlar ju ändå om insekter! En hund kan man köpa på Blocket av någon med kontantkort som du inte ens vet namnet på. Världen är en mycket märklig plats.

Krisens vinnare

Ibland hör man människor säga saker som ”Ingen vill ha krig” eller ens kris. Det är för att man gör misstaget att tro att alla missgynnas av hårda tider, men när något blir dyrt finns det en säljare som tjänar på det och när något annat blir billigt finns det en köpare som tjänar på det. Kris gynnar dem som har pengar, inga skulder och hög grad av självförsörjning.

Den norska podden Pengerådet påminde mig nyligen om en Kalle Anka-episod som hette ”A Financial Fable” där Farbror Joakim förlorade en stor del av sina pengar i en cyklon som blåste taket av hans kassavalv. Pengarna flög ut över Ankeborg så att alla (ja, det var inte helt realistiskt) invånare blev miljonärer.

Farbror Joakim hade en farm där han då började odla som en galning. De nyrika Ankeborgarna slutade helt att jobba nu när de inte längre behövde försörja sig. Ingen sparade eller investerade så länge plånböckerna var sprängfulla. Till slut tog maten slut eftersom alla bönderna också blivit rika och lata. Alla utom en, Joakim von Anka. Han kunde sälja sina grödor hur dyrt som helst och snart hade han återigen fyllt upp valvet.

Tror ni Bill Gates läst det här numret av Kalle Anka? Nu när det inte pratas om annat än att världen står inför en stor kris, inte minst när det gäller mat, har Bill Gates gått och blivit USA:s största ägare av jordbruksmark.

Gates brukar tituleras filantrop, alltså ”person som är positivt inställd till människor i allmänhet och som utan eget vinstintresse verkar för förbättring av människors levnadsvillkor”. Var och en får bedöma om det passar in på honom. Själv fortsätter jag att se om mitt eget hus, vis av Ankeborgarnas misstag.

Var det ljus?

En skvallertidningsjournalist startade en Twittertråd efter att ha blivit utskälld som snåljåp av köparen till sin lägenhet för att hon tagit med sig lamporna när hon tömt lägenheten. Och när ordet snål kommer upp är det ofta någon som taggar in mig för att jag ska säga något extremt.

”Vadå möbler?!”

Här hade jag inget chockerande att tillföra. I Sverige ingår ju normalt inte taklamporna vid bostadsköp. Har man någon ful kan man ju lämna den åt köparen så att denne har ledsyn i lägenheten under inflyttningen, om man vill. Vidare tycker jag att det är schysst att lämna en toarulle och kanske en skvätt diskmedel. Där drar jag gränsen.

Men med det sagt har jag faktiskt aldrig följt normen varken vid köp eller försäljning. I samtliga bostäder jag sålt har jag sagt åt mäklare och spekulanter att alla möbler (med något noga uttalat undantag) ingått ifall de velat ha dem. Jag tänker att möbler och lampor har ett försumbart värde i sammanhanget och kan de öka en spekulants intresse kan det sluta med att den där gamla lampan eller soffan blev värd hundratusen.

”Är det okej om jag lämnar …?”

Efter avslutad affär har jag gått igenom bostaden tillsammans med köparna som fått berätta vad jag ska lämna. När jag sålde mammas lägenhet ville köparna mest ha blommor och annat av mindre värde. Jag hade redan tagit det jag ville innan visningarna, så det som blev kvar försökte jag sälja och fick ihop ganska många tusenlappar på det. Med tanke på att köparna sedan gnällde över att den minst tjugo år gamla spisen gick sönder tänker jag att de borde tagit emot allt och sålt själva.

Som köpare har jag alltid sagt ”Lämna vad ni vill och ni behöver inte flyttstäda”. När jag skulle slipa varenda tak och vägg i min lägenhet hade jag inte varit ett dugg hjälpt av att säljarna dessförinnan putsat fönster och skurat golven bara för att det är brukligt.

Säljarna av mitt nuvarande hus tog mig verkligen på orden och lämnade (i samråd med mig alltså) bil, kläder, mat och katter! Då är det ändå i Norge där det är långt ifrån självklart att man lämnar kvar kyl och frys, än mindre maten i dem.

Hur som helst, det mesta löser man med kommunikation, och vill man inte framstå som idiot är det inget som hindrar att man dessförinnan tar reda på regler och sedvänjor.

SAS, nya Eniro?

Flygbolag har gått rätt trögt på börsen på sistone efter två farsoter, först Greta, 19, sedan Covid-19. Norwegian var på vippen att gå ikull (kanske inte för sent än) och efter den senaste rapporten får de sällskap av SAS i Minus-98-procent-klubben efter ett sjuprocentigt tapp bara igår.

Dagens Industri spekulerar i om bolaget kommer att överleva. Det är inte annat än försenade leveranser och skenande personalkostnader. Det enda man vet säkert är att bolagets ledning blir tagna på sängen och hade kunnat använda Stefans Löfvens klassiker ”Vi såg det inte komma” och ”Vi har varit naiva” både nu och då.

Det fanns en tid när jag hoppade in i sådana här bolag. Det första var Fermenta och det sista (eller i alla fall senaste) kan ha varit C Technologies. Det är något kittlande i att hitta ett läge där rasande företag studsar tillbaka upp 10, 50 eller flera hundra procent.

Samtidigt är uttrycket ”fånga fallande knivar” en bra liknelse. De gånger man inte lyckas gör det ont. Med Wallenberg samt svenska och danska staten i ägarlistan lär inte SAS gå i konkurs, men frågan är om det är värt att rädda bolaget. Att ett bolag ”alltid” funnits är inget argument som hjälpte Facit eller Kodak. Om SAS blir morgondagens Icon Medialab eller Boo.com tänker inte jag finnas i ägarlistan när jag inte ens tror på företaget.

Ifrågasatt av varenda jävel

Flera läsare har bett mig att berätta om den flyttprocess jag gått igenom, så här kommer ett inlägg om den.

Jag förstod att det inte skulle bli helt lätt att flytta till ett annat land, även om det i mitt fall var Norge som tillsammans med Sverige haft fri rörlighet inom det nordiska samarbetet sedan innan jag föddes, men det blev betydligt krångligare än jag hade trott.

Jag har tidigare gnällt om att den norska skattemyndigheten behövde tio gånger så lång tid än de först hade sagt för att ge mig ett personnummer. Detta för att jag hade fräckheten att inte kalla mig arbetslös utan hade för avsikt att försörja mig själv utan att vara anställd.

När jag väl fick personnummer var det ingen som berättade det för mig. Det var mer irriterande än problematiskt, men faktum är att det ibland känts som att varenda företag och myndighet motarbetat mig.

Nej, inte den!

Först var det svårt att köpa bostad för utan norskt personnummer kunde jag inte vara med i budgivningarna på vanligt sätt. När jag väl köpt hus kunde jag inte stå för mitt eget elabonnemang och när jag fick en bil med huset blev jag tvungen att även ha bilförsäkring genom ombud.

Bankerna har krånglat både i Sverige och Norge. En av dem, Nordnet, har krånglat över landsgränsen. Eftersom jag var svensk Nordnetkund skulle jag inte få någon inloggning till min norska depå förrän den svenska var tömd. Jag förklarade att den då skulle tömmas till en konkurrent, för jag sätter inte in pengar eller värdepapper på en depå jag inte kommer åt, och väl framme hos konkurrenten är det inte hugget i sten att jag kommer tillbaka. Jag trodde i min enfald att det skulle vara positivt att jag varit kund i företaget i två decennier, men det var tydligen skäl för bestraffning, det med.

”Stamkund säger du?”

Att skaffa konto och bankkort i en vanlig ”bruksbank” var inte heller lätt eftersom jag då saknade norskt personnummer, och när jag så fick det blev det såklart nya blanketter. När jag sedan skulle bli företagskund i samma bank skulle det göras en ny kreditprövning. Att jag 1. inte behövde kredit och 2. precis gått igenom den processen som privatkund spelade ingen roll.

Jag skulle kunna hålla på ett tag. Legitimation har varit en cirkus, det krävde tre besök på Statens Vegvesen för att byta ut mitt svenska körkort mot ett norskt. Att skaffa husläkare är inte lätt, tandläkare, och så vidare, och så vidare... Missförstå mig rätt. Jag har träffat på servicevänliga myndighetspersoner, och åtminstone Nordnet hade viss förståelse för att deras regelverk gör det svårare att bli kund när man redan varit det i ett annat land. Det hade varit bättre om de hade gjort något åt det istället för att beklaga sig, men det är alltid något.

Landsgränser finns av en anledning och jag hade inte räknat med att kunna emigrera i en handvändning, men måste det verkligen vara så besvärligt? Folk flyttar ju mellan Sverige och Norge hela tiden.

”Släpp in oss, vi vill ha del av oljefonden och kan lära er allt om feministisk utrikespolitik!”

Men med det sagt uppskattar jag att såväl banker som myndigheter i Norge går att ringa och besöka. När det gällde Skatteetaten som utfärdade mitt personnummer fick jag visserligen köra bil en hel dag och pga ett förkylningsvirus fick jag stå med munskydd och bakom en gigantisk plexiglasskiva, men det gick.

Vidare har jag aldrig upplevt språket som ett hinder vid dessa möten. Från dag 1 i Norge har jag använt så mycket norska jag kunnat, både i tal och skrift, men känner att om jag velat hade jag kunnat prata och skriva helt på svenska och fått ett korrekt bemötande. Stelbenta regler finna det gott om, här som i Sverige, men den rasism jag var rädd skulle drabba mig har helt uteblivit och hade jag idag bott i Sverige hade jag inte tvekat att göra om processen.

”Inte världens bästa land att bo i längre”

Man kan tro att de svenska offerkoftorna är lite tjockare än övriga världens, men de tycks finnas överallt. Läser i norsk media om Line, 40-årig ensamstående tvåbarnsmor.

Det ska sägas att Line haft en del otur. Först blev hon permitterad, sedan fick hon en brand i huset. Hon söker jobb, försöker få pengarna att räcka och har fått ungarna med på spartåget. Annars verkar det väldigt vanligt att göra allt för att barnen inte ska förstå att familjens ekonomi är tight, vilket de såklart gör ändå.

Dock har Line en BMW från 2011 som enligt expertisen på nätet är värd hundratusen eller lite mer. Vad reservdelarna kostar när den går sönder vet jag inte, men gissningsvis 2-5 gånger mer än för nästan alla andra bilar. BMW:n har hon dessutom billån på, men det framgår inte hur stort. Tydligen måste hon skjutsa barnen (7 och 11 år) och även om hon skulle behöva bil till det måste hon knappast göra det i en bil som hon inte ens har haft råd att köpa.

Tur i oturen att hon haft råd med stora blaffiga tatueringar. Dessa kanske hon skaffade när hon hade en annan ekonomi (det är väl få fyrtioåringar som fyller armarna med tatueringar?), men är det inte märkligt ändå? Som jag konstaterat om svenska Lyxfällandeltagare:

”Att vara tatuerad verkar vara en förutsättning för att hamna i ekonomiskt obestånd. Det kan verka som en långsökt koppling, men det är inte många procent av Lyxfällans deltagare som saknat synliga tatueringar, gärna kombinerat med så många ansiktspiercingar att det ser ut som om häftpistolkillen fått fria händer.”

Nej. Bara nej.

Eftersom Line – till skillnad från den genomsnittlige Lyxfällandeltagaren – tycks kunna uppbåda energi är det synd att den läggs på att tänka på att andra har råd med så mycket mer, att hon själv inte får jobb för att hon är kvinna och att Norge blivit ett sämre land att leva i. Även om allt det där, mot förmodan, skulle stämma – vad får hon ut av att lägga energi på det?

Vagnparken är full

Bilar räknas inte längre som flyttgods när man flyttar från Sverige till Norge, och att importera en bil var aldrig aktuellt. Men så fick jag ju en bil med huset jag köpte (och dessutom katter, porslin, möbler, kläder, verktyg, mat …), en Nissan King Cab, min första bil från 2000-talet.

Som visade sig vara alldeles för dyr att äga, över 7000 kr/år i skatt och försäkring. Inte jätterolig att laga heller. En stor bil med fyrhjulsdrift har definitivt sina fördelar, men få vill meka med eländet och delarna är dyra. Den är fortfarande kvar eftersom jag haft stor glädje av den för transporter (förutom att dieseln fram till nyligen varit mycket billigare än bensin här), men snart ska den väck.

Istället införskaffades en Volvo 245. ”Här kommer svensken”, som någon sa när jag mötte upp med den gamla slitvargen. Den är veteranklassad och kostar mig runt en tusenlapp om året att äga, reservdelar är billiga och alla som är lite händiga förstår sig på den.

Så måste jag ha en släpkärra också. Hittills har jag lånat från grannar och vänner när jag köpt ved, byggmaterial och annat, och det är ingen framtidslösning. Jag har en massa byggprojekt i sommar, så det lär behövas transporter. Dessutom tänker jag att biodlingen relativt snart kräver någon form av fraktfordon. Många använder skåpbilar, men jag tycker att en släpvagn är mer flexibel.

Jag har hållit utkik, men problemet är att de nästan aldrig är lagom stora. Norge tycks vara världsmästare på riktigt små kärror som bara är två meter långa och kanske får lasta 500 kilo. Åt andra hållet har vi breda boggievagnar som jag inte får köra eftersom jag saknar BE-behörighet. Det går såklart att skaffa, men då är ju det en kostnad också. Men plötsligt hände det!

Den här får lasta 920 kilo, är helt i aluminium och alltså snudd på underhållsfri, och har den trevliga egenheten att hjulen sitter under istället för att äta upp vagnens bredd med ett par hjulhus i eller utanför lastutrymmet. Den kostade 10000 kr, inte farligt.

Däcken måste bytas, men i Norge är släpvagnar både undantagna skatt och besiktning, så om bara bromsar och lysen håller ska den sluta kosta pengar efter det. Om jag inte får för mig att bygga en kåpa, men det ligger inte högt på prioriteringslistan. Då känns det betydligt viktigare att sälja min Nissan. Det finns ungefär lika många miljöpartister i Norge som i Sverige, så kanske kan jag hitta någon som behöver frakta ”väldigt, väldigt tunga stenar”.