Går som tåget

Tåg kan vara tjugo gånger dyrare än flyg på inrikessträckorna Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö och SJ konstaterar att de inte kan konkurrera. Det har de förvisso rätt i, men mest för att de inte ens försöker.

För det finns helt klart fördelar med tåget, eller borde åtminstone göra det. Det är bekvämt att åka tåg, särskilt om man ska från stad till stad. Ta Stockholm-Göteborg som exempel. Det tar tre timmar med tåget och en knapp timme med flyg. Men då ska man först ta sig ut till Arlanda, checka in bagaget och klara av säkerhetskontrollen, boarda planet och vänta på avgång. Väl framme ska man ta sig från Landvetter till Göteborg och innan dess ska man leta rätt på bagaget och kolla att inget är borttappat eller sönderslaget. När man nått centrala Göteborg finns det inte en chans att det gått mindre tid än tre timmar.

Från Stockholm kan man åka hyfsat billigt till Arlanda med buss och pendeltåg, men till både Landvetter och Sturup får man lägga till flygbuss eller taxi som inte verkar ha prispressats ett dugg.

På tåget går det dessutom att jobba i en vettig arbetsställning, eller prata med sina medresenärer, även om de inte bokat sittplatsen bredvid. Men det är här SJ:s ovilja till service märks. För det är ju mer regel än undantag att wifi är ur funktion. Har man bokat tyst avdelning kan man ge sig fan på att platsen bredvid är bokad av en förälder med två barn, ett spädbarn som skriker från Södertälje till Alingsås och en fyraåring som inte kan företa sig någonting utan att mamma eller pappa och helst hela vagnen tittar på. Så då ger man upp jobbandet och går till kafévagnen bara för att konstatera att en kopp kaffe och en torr ostfralla kostar en hundring.

Men den största anledningen till att jag valt flyget från Stockholm till Göteborg eller Malmö är för att jag haft en tid att passa, och om flyget ska landa klockan 16 landar det klockan 16. Tåget som ska komma in samtidigt kan lika gärna glida in vid 19-tiden pga vagnsfel, signalfel, personalbrist, löv eller snö på spåren (kort sagt: väder), eller något helt annat. Måste man vara framme klockan 18 gör man därför klokast i att välja ett tåg som ska komma fram vid lunch.

I slutändan handlar det också om vad konsumenterna väljer. Flera personer i inslaget säger att de helst skulle vilja välja tåg, men det är bara en av dem som verkar leva som hon lär. Övriga knyter näven i fickan medan de gynnar flyget och det lär inte pressa tågpriserna.

Biodlingskostnader

Jag har ju tidigare berättat att jag nästan alltid försöker tjäna pengar på mina hobbies. Går det riktigt bra blir det ett jobb och då är det inte längre en hobby. Ofta skyndar jag långsamt. Allt jag kan göra vid datorn är i princip gratis eftersom utrustningen redan finns, då är tid enda investeringen. När jag började spela nätpoker satsade jag en femhundring. Efter några veckor tog jag till och med ut insatsen för att garantera mig om att aldrig kunna gå back.

När det kommer till biodling har det gått lite över styr. Även här var planen att tjäna pengar, men taktiken att göra det riskfritt gick inte att upprätthålla. Jag började med att köpa bidräkt, bli medlem i Norges Birøkterlag och gå en kurs. Redan där var jag back över 5000 kr.

”Här ser jag inga pengar.”

Då hade jag alltså inte skaffat bin, men det gjorde jag redan i början av kursen. Fyra samhällen som totalt gick på 20000 kr. Ett bra pris eftersom jag fick med en hel del utrustning, en honungsslunga, lådor, ramar, verktyg och litteratur.

Eftersom bina visade sig tämligen folkilskna kände jag mig dock tvungen att investera i nya drottningar. Ett bisamhälle är ingen demokrati, drottningen bestämmer allt, ända ner till stämningen i kupan. Så i avdelningen ”utgifter jag inte trodde att jag skulle få” har jag köpt fyra bidrottningar för sammanlagt 4250 kr. Jag har alltså betalat över fyratusen spänn för fyra jävla insekter!

Men det slutar inte där. Jag har köpt lådor, ramar, vax och ännu mer utrustning. En honungsrefraktometer hade jag ingen aning om att jag behövde, men det gjorde jag. För det ska ju bli honung av detta och till den behövs burkar. De går att köpa i plast, men jag tror att det lönar sig att investera i snygga glasburkar så det har jag gjort. En hel pall faktiskt, för en total kostnad på 14000 kr.

Fram till nu har verksamheten kostat 55000 kr, vilket är mångdubbelt mer än vad den honung jag hoppas sälja i år betingar. Jag har fortfarande god förhoppning om att till slut tjäna bra pengar på detta, men en snabb avstämning just nu, med en sammanlagd intäkt på exakt noll kronor, skulle kunna tyda på motsatsen. Det är inte ett dugg synd om mig, men lite galet känns det.

Enklare jobbare till enklare jobb?

Jag såg en jobbannons i mitt flöde. Eller snarare en efterlysning:

Nu är efterlysningen borttagen. Om det berodde på att de fick tag i folk eller att hon som skrev inte gillade vart kommentarsfältet tog diskussionen (ni vet hur det brukar låta), men innan dess fick hon många svar. Bl a från en 66-årig pensionär som frågade om han fick söka och det uppmanades. Jag får inte ihop det med att det ibland låter som att ingen över 55 kan få jobb idag.

Några ungdomar kommenterade mycket riktigt att lönen inte dög, medan andra sa att de gärna skulle ha tagit jobbet om de haft körkort eller om de inte redan haft jobb de trivs med. En kvinna bekräftade bilden:

”Min man är också stängselmontör med egen firma, fast i en helt annan del av landet. Trodde först att det va han som skrivit inlägget, han har exakt samma problem! Ingen som vill jobba med kroppen idag. Men betala för att gå på gym, det går bra det!”

Jag tvivlar inte på att det är hårt jobb. Att jobba utomhus är ingen lek när det spöregnar eller blåser storm samtidigt som det är mer än tio minusgrader. Men 27000 kr i ingångslön är det många jobb som inte når upp till även om de kräver högskolekompetens.

Politiker pratar ofta om att det behövs fler enkla jobb. Här krävs B-kort, armar och ben, och företaget har inte lyckats hitta två personer på över ett halvår! Så frågan är, var finns de enkla jobbarna till de enkla jobben?

Tio maträtter

Många fick lön igår, men det betyder ju inte att pengarna måste rulla ut från kontot lika fort. Här är ett recept för att hålla nere matkostnaden, eller rättare sagt tio. Jag fick nämligen en fråga i kommentarsfältet:

”Kan du inte publicera ett blogginlägg med 5-10 recept på dina 'bästa' middagar sett till näring/krona och smak?”

När det gäller näring tänker jag inte ens försöka. Inte för att man måste vara dietist för att bedöma näring, men man måste åtminstone ha större kunskaper i näringslära än vad jag har. Jag försöker äta varierat och lägga extra vikt vid ingredienser som innehåller sånt jag tror mig behöva. Där vill jag rekommendera Matkalkyl.se, som på ett smidigt sätt gjort det möjligt att kolla vad maten innehåller i form av näring, men också från andra hållet, vilka livsmedel som innehåller mest av en vitamin eller mineral. Men jag är glad amatör, detta är mitt första liv.

”Maxat, jag tar två!”

Därför inriktar jag mig istället på smak och pris, men bägge dessa faktorer är också relativa. Är man beredd att springa runt i flera butiker och jämföra pris eller odla något själv blir det billigare. I min redovisning har jag utgått ifrån Willys priser exakt just nu.

Listan ska inte ses som en topplista utan som tio individuella maträtter jag gärna äter, och då ska sägas att jag inte äter kött eller fisk. Klicka på respektive rubrik för något slags recept. Nu kör vi!

Kikärtsbiffar

Kikärtsbiffar har jag ofta i frysen. De är praktiska att ta till när jag inte vill eller hinner laga mat. Bara att värma i mikron, men helst med framförhållning så att de först tinas i kylen. Till biffarna kan man t ex servera potatis (kokt eller stekt), pasta eller ris, stekt lök, en sallad, lite gurka eller tomat. Eller gör hamburgare av dem.

Summan av ingredienserna blir 61 kr, vilket gör 81 öre per biff i den storlek jag gör dem. Till en måltid brukar jag ta tre, men är man mindre i maten (och det är de flesta) räcker det kanske med två.

Vegobiffar

Kanske kan tyckas självklart, men kikärtorna kan man byta ut mot allt möjligt. I första hand tänker jag andra baljväxter, men jag gjort både selleri- och morotsbiffar.

Det är väl lika bra att jag tar ”biffdiskussionen” som alltid dyker upp i kommentarsfältet efter dylika inlägg. Att jag kallar dessa anrättningar för biffar beror inte på att jag vill göra något som liknar kött, att jag vill lura matgäster att det är djur i maten eller att alla vegetarianer och veganer är bittra surpuppor. För mig är en biff en ishockeypucksliknande matbit av färs och därför det enklaste sättet att beskriva dem även om de är vegetariska. Jag lägger ingen som helst värdering i det, och om någon vill kalla dem något annat – gör det.

Här blir det ingen uträkning eftersom den beror på vad du använder för ingredienser. Morots- eller rödbetsbiffar blir billigare än kikärts- eller kidneybönbiffar med saffran.

Ärtsoppa

Vi betar av ett proteinrikt recept till, för sedan blir det knapert med det. Jag är av uppfattningen att man inte behöver äta större mängder protein till varje måltid, men som vegetarian försöker jag göra det åtminstone en gång per dag.

Ärtsoppa har två fördelar. Det är lätt att göra och det är väldigt billigt. Bägge punkterna förutsätter att man gör den själv, vilket alla borde eftersom det knappt går att misslyckas ifall man håller lite koll på spisen.

Priset blir exakt 2 kr/portion. Själv dricker jag vatten till, men tar gärna en smörgås. Hur som helst, även med tillbehör blir man mätt för några kronor.

Pizza

Pizza är en annan rätt många köper färdig och det tycker jag är synd. Min blir inte likadan som köpepizza, men inte nödvändigtvis sämre. Särskilt tycker jag att degen vinner på att använda smakrikare mjöl än vete, men det gör man som man vill.

Här får det bli en uppskattning eftersom fyllningen inte är huggen i sten utan helt beroende på vad jag har hemma. Höftat från nuvarande grönsaks-,ost- och mjölpriser gör jag en långpanna för 20 kr. För mig räcker den till två måltider eller personer, så 10 kr/portion.

Grönsakspaj

Paj är praktisk mat som går bra att göra i förväg och ta med som matlåda, och precis som pizzan kan man välja innehåll efter vad man gillar och har lust med, eller vad som för stunden är billigt. Med de grönsaker som framgår av bilden (champinjoner, rödbetor, paprika, stjälkselleri, brysselkål, broccoli, spenat, aubergine, zucchini och gul lök) blev totalsumman 49,50 kr. 6-8 portioner, enligt min bedömning. Ett snitt av det gör 7 kr/portion.

Blomkål med svampsås

Grönsaker kan man med fördel välja efter säsong, både för smakens och prisets skull. Blomkål är ett typexempel på en grönsak som kan kosta både tre och fyra gånger mer eller mindre än veckan innan. När den är billig äter jag den gärna med stuvade champinjoner. I skrivande stund kostar blomkålen 31,90 kr/kilo. Ett huvud beräknas till 800 gram och kostar således 25,52 kr.

Stuvningen av champinjoner, lök, mjölk, matfett och kryddor går i min tappning på 16 kr, så då är vi uppe i 41,52. Den ska åtminstone räcka till två, så ungefär en tjuga för en middag. Alltså väntar jag på extrapris, jag är inte gjord av pengar :)

Raggmunk

Potatis kan också kosta lite vad som helst. Strax innan midsommar finns den ofta för under en krona per kilo medan färskpotatis i april kan kosta tusenlappar. Det verkar råda oenighet om ifall raggmunk är detsamma som rårakor. I bägge fallen finns det garanterat de som kräver att den ska innehålla fläsk. Mitt tips är att ni i så fall har det.

I mitt länkade recept har jag det inte och då kostar smeten 9,60 kr. Jag tycker at även den borde hålla för två måltider. (Det här att jag alltid gör flera portioner beror på ren lättja. Ska jag smutsa ner en massa disk och lägga ner tid vill jag inte äta upp hela resultatet på en enda gång.) Jag gör gärna egen sylt till det, men även om man köper lingonsylt bör man landa med en portion under tian.

Palt

Fick ni inte nog av potatis i förra receptet får ni ett till. Mitt jätterecept kostar 134,40 kr, men då har jag palt till minst tjugo måltider. Även om jag unnar mig en rejäl klick smör till palten (och det gör jag) blir det ensiffrigt igen.

Potatisomelett

Mer potatis, men ännu mer ägg. För 13 kr drar jag ihop en omelett som man kanske inte står sig på hela dagen, men helt okej som en lättare lunch eller middag.

Spenatsoppa

Soppa gör jag alldeles för sällan. Den går att variera i det oändliga. Även med samma ingredienser gör det stor skillnad om du låter en stavmixer passera alltihop eller väljer en soppa med stora bitar av tuggmotstånd.

Min soppa skulle idag kosta 8,66 kr (och då tror jag mig äta upp alltihop på en gång). Med ett par dekorativa ägghalvor får man ett inslag av protein och en slutsumma på 11 kr.

Det var det hela. Jag är ingen proffskock, men jag gillar att laga mat från grunden och att visa för folk att det är enkelt, och trots att matpriserna dragit iväg den senaste tiden behöver det inte heller vara dyrt. Betänk att alla uträkningar bygger på ordinarie priser i en enda butikskedja. Här finns pengar att spara!

Happy hour

Jag har ett elabonnemang med rörligt pris där jag betalar gällande spotpris som uppdateras timme för timme. En del strömförbrukning kan man inte göra så mycket med utan att kraftigt försämra sitt liv, men när det var som blodigast i vintras slog jag av både luftvärmepump och varmvattenberedare.

Även nu försöker jag anpassa mig och inte göra det mest elslukande aktiviteterna när priset är som högst, men jag har en positiv känsla kring det. Ibland, särskilt på helgen, kan priset dippa under en timme eller två. Då passar jag på!

När elen är billig i bara en timme kör jag gärna en tvättmaskin. Laddar jag den i förväg kan jag trycka på knappen vid helslaget, då blir den klar innan klockan slår nästa gång. Med tvätten ur vägen ser jag till att även ta köket i besittning. Långkok kräver ström, men ofta inte så mycket engagemang från min sida. Jag bakar någon gång per vecka eller var tionde dag. Börjar jag i tid och tajmar in jäsningen kan även ugnen knäppas igång och bli klar under ”happy hour”.

Den kräver mer övervakning än tvättmaskinen, men inte mer än att jag klarar av att göra något annat strömförbrukande medan jag väntar. Med två katter i huset är behovet av dammsugning mer eller mindre konstant, och på en halvtimme (med avbrott för att ladda och ladda ur ugnen) är det päls- och dammfritt. Innan strömpriset dalat har jag med fördel sopat de mest utsatta platserna, runt kaminer och kattmatskålar.

Om ugnen är färdig och spisen är under kontroll springer jag då ut i ladan och brukar något elverktyg, t ex en såg eller borrmaskin. De drar en hel del ström, men med tanke på hur korta stunder de körs är det egentligen inget större problem. Precis som med allt det andra, ingen idé att nöjesbränna el, men om det ändå ska göras skadar det inte att göra när det är som billigast.

När strömpriskurvan vänder upp igen sätter jag mig med en skiva nybakt bröd och en kopp kaffe, nybryggd under reatimmen, och vilar upp mig inför tvätthängningen och all annan oreda jag ställt till med. I väntan på nästa gång.

Ännu en lägstanivå passerad

”Vård i världsklass” sa dåvarande ansvarig minister Annika Strandhäll för några år sedan. Så säger nog bara den som aldrig tvingats utsätta sig för svensk vård och heller inte testat vård i ett annat land. Fast på ett sätt får man börja hålla med Strandhäll, nog är det något slags rekord med patienter som ligger i korridorer i väntan på vårdplats, och som i brist på larmknapp utrustas med grytlock så att de eventuellt kan påkalla personalens uppmärksamhet. Detta i ett land som tveklöst har skattetryck i världsklass.

”Slå den i huvudet så kommer vi!”

Senast kunde vi läsa att tre sjukhus hotas med vite av Inspektionen för vård och omsorg. Några människors standardlösning är att ropa på förbud för privata alternativ, men som synes är samtliga tre sjukhus samhällsägda, vilket leder mig till nästa fråga. Vad är poängen med att Ivo hotar med böter mot inrättningar finansierade av skattepengar? Ska skattebetalarna betala skattebetalarna som straff för att de bor i ett vårdmässigt U-land?

Och hur lagar de mat på ett sjukhus utan grytlock? Antagligen inte alls, den blir väl tillagad och vakuumförpackad i Baltikum och sedan körd med flygplan via ett centrallager i Azerbajdzjan. Jag önskar att jag skämtade, men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på allt lidande Sveriges dåliga vård skapar.

Politiker brukar klaga på enkla lösningar, och jag har heller inga. Tvärtom tror jag att det kommer att ta många år att upprätta en acceptabel nivå på den svenska samhällsservicen. Om man börjar försöka alltså, istället för att skylla ifrån sig. Jag skiter fullständigt i vad såväl Lena Hallengren som Irene Svenonius har att säga. Jag vill veta vad ni gör åt eländet! Inte sen, nu!

Projekt eller problem

”Man borde... men det går inte.” Vi människor är fantastiska på att lokalisera hinder framför möjligheter, och hittar vi bara problem tar vi det som intäkt för att slippa försöka. Förhoppningsvis lyckas vi ändå fokusera på lösningar någon gång för annars får man ju nästan ingenting gjort.

Men så finns de som bara gör, som familjerna Young och Hawley som rest runt som digitala nomader trots att de har barn. Det är ju något som av många anses omöjligt. Jag fattar att det är bökigt, särskilt i det fåtal länder som förbjudit hemskolning, alltså Nordkorea, Kuba, Sverige och kanske något mer. Men det går!

En svensk twittrare som flyttat utomlands med sin familj fick nyligen frågan av en (numera före detta) kompis hur det känns att ha offrat sina barn för möjligheten att resa och förverkliga sig själv. Han hade, precis som familjerna i den länkade artikeln, inte uppfattat att han hade gjort det. Så det hade han troligtvis inte. Däremot gissar jag vilt att kompisen suttit med orealiserade flyttplaner och rättfärdigar det faktum att han aldrig kom iväg med att han tagit ansvar för sina barn. Var och en blir salig på sin tro, fegisar som pastafarianer.

Nu försöker inte jag propagera för att alla svenskar ska ge sig ut i världen, eller ens masa sig över gränsen till ett grannland. Ett vettigt projekt kan lika gärna finnas på armlängds avstånd. Ju större projekt, desto större och fler hinder. Man kan välja att sätta tänderna i det, eller också speca upp alla rimliga och orimliga skäl till att låta bli. Oavsett vilket man väljer rinner sanden genom timglaset. Eller som Karin Boye uttryckte det:

”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.”

Fast hon tog livet av sig och det var ju inte så himla konstruktivt.