Dagens offerkofta

Vår dagliga kofta, giv oss idag.
Och förlåt oss våra hånleenden,
såsom ock vi förlåta
dem som av vårt elände gläds.

Det var några strofer ur Jante vår. Jag måste sluta där för jag har inte skrivit längre. Dagens blogginlägg ska handla om Sofi, som blev änka vid 25 när hennes man plötsligt och oväntat dog av att hjärtat slutade slå. Om vi gissar att maken också var relativt ung var det naturligtvis en fruktansvärt händelse för henne som tar tid att hämta sig ifrån och som ger sår som aldrig läker.

Nu har det gått fyra år och hur hemskt det än var och är måste livet gå vidare och i Sofis fall har det gjort det med ett bedrövligt ekonomiskt läge som ändå tycks väldigt självförvållat. Som vanligt i den här typen av artiklar får vi veta rätt lite. Finns det barn med i bilden ger det t ex mer mening att Sofi till varje pris vill bo kvar i sitt och makens gemensamma hem för att skona barnen från ännu en omställning. Får jag gissa hade reportern dock inte missat barnaspekten om det funnits en sådan.

Men oavsett, nu har det som sagt var gått fyra år. Sofi har tre jobb och även om samtliga nog är ganska lågbetalda måste de inbringa en slant. Oavsett lön kan hon knappast jobba mer eftersom hon antyder att hon jobbar 29 dagar per månad. Jag är ändå imponerad av att hon lyckats skaffa sig tre jobb trots att hon tatuerat sig i ansiktet och för säkerhets skull häftat fast det med sån där pjärsing också. Det tyder på handlingskraft.

Anställd? Nej, vanställd.

Tyvärr tycks merparten av hennes energi gå åt till att hitta syndabockar för sin situation. Hon är missnöjd med räntan på sina lån och sur på banken, men mest sur tycks hon vara på Riksbanken:

”Någonstans måste Riksbanken börja tänka på oss vanliga människor som inte har höga banklöner. Det känns som om det regnar skit.”

Att Sofi har svårt att få ekonomin att gå ihop beror inte på höga löner hos bankanställda eller att Riksbanken bara för att jävlas med henne sänker räntan långsammare än de höjde. Det beror på att hon bor för dyrt för sin plånbok. Det är få förunnat att bo kvar i orubbat bo efter att ha gått från tvåsamhet till singelhushåll, oavsett omständigheter. Sofi borde flytta och trappa ner innan hennes hjärta också får nog. Man blir nämligen inte odödlig av att tatuera ”immortal” i pannan, bara fattigare.

Buy and be damned

Playstation 5 pro säger mig inte mycket. Det är väl någon slags spelkonsol? Vanliga PS5 går att köpa för runt 6000, men i november släpps pro-versionen för 9000 kr. Inget nytt under solen, när PS4pro kom för åtta år sedan kostade den 4300 kr och den verkade bara aningen bättre än vanliga PS4 som kostade 2600 kr. Jag begriper ingenting av detta, men ekonomi begriper jag:

”Priset för det här kommer att bli minst 9000 kr i Sverige när konsolen släpps 7 november. Spelarna tycker att det här är alldeles för dyrt för alldeles för lite skillnad. Under demon behövde man nämligen zooma in för att se den marginella skillnaden i grafiken. I Sonys försvar skedde presentationen i en komprimerad video på nätet och sannolikt kommer den mest trogna målgruppen att ändå köpa konsolen för att kunna ha det senaste.”

Om reportern har rätt, och jag har inga skäl att tvivla på det, tycker alltså spelarna att den nya spelkonsolen är för dyr, men de kommer ändå att köpa den. Då är den ju inte för dyr utan precis vad konsumenterna går med på att betala!

Så kan man inte tänka om allt. Sophämtningsavgift, läkarbesök och lite annat måste man betala även om man tycker att priset är för högt, men en spelkonsol tillhör inte den gruppen. Särskilt inte när det finns en liknande låda som bara är marginellt sämre och mycket billigare.

Eller ännu billigare alternativ.

Om spelarna menade allvar med sin kritik skulle de alltså utan större uppoffring kunna visa tillverkaren Sony att de inte går med på att betala priset. Och motsatt, köp om ni visst går med på det. Buy and be damned, eller som det skulle kunna heta på svenska: köp och håll käft.

Morotsförvaring

Årets morotsodling blev sämre än förra året, men det blev åtminstone mer än jag lyckas konsumera på en gång, och frysen är full.

I fjol var det någon som tipsade om att morötter kan förvaras i sand, men jag hann aldrig fixa sand. I år läste jag om att man kan lagra dem i sågspån, med samma idé, att man behåller fukten, och med den stora fördelen att jag redan har sågspån efter alla byggprojekt. Man lägger ett lager sågspån i en trälåda. Sedan lägger man ut morötter, otvättade direkt från skörden.

Så täcker man dem med ett nytt lager sågspån och lägger ut nya morötter. Tanken är att de inte ska vidröra varandra utan ligger var för sig, och när lådan är full lägger man en tidning över och förvarar lådan så svalt man kan, i mitt fall blir det i källaren.

Jag får återkomma med en recension av förvaringen. Eftersom kyl och frys lätt fylls upp på hösten gillar jag att experimentera med olika förvaringsmetoder som konservering i glasburkar eller torkning. Kanske testar jag att syra något så småningom, men det blir inte i år.

”Så stor buffert”

”Så mycket pengar bör du ha just nu” låter Aftonbladet hälsa med hjälp av två sparekonomer. Det verkar väldigt exakt, men sedan blir det som vanligt, en massa abstrakt dravel.

Jag förstår det och det är min första kritik mot den här typen av artiklar. Hur stor buffert du behöver ha beror såklart på dig som person och vilken typ av liv du lever. Till just den här artikelns försvar försöker de åtminstone nyansera lite.

”Fundera på hur många runtomkring dig som är beroende av din inkomst och hur många saker du äger där det kan inträffa saker, säger Emma Persson, sparekonom på Länsförsäkringar.”

Fast i samma andetag pratar hon om antal månadslöner på sparkontot. Hur kan någon tro att det går att jämföra på det viset?! EU-parlamentariker får 207000 kr i månaden efter skatt. Betyder det då att de bör ha drygt fyrahundratusen på ett sparkonto? Självklart inte. Det väsentliga för akutsparandets storlek är såklart inte inkomsterna utan utgifterna. Där är den andra ekonomen, Magnus Hjelmér på Ica Sparbanken, mer balanserad:

”Hyresrätt: då bör du ha en buffert som täcker 1–2 månadskostnader
Bostadsrätt: bufferten bör kunna täcka 2–3 månadskostnader
Villa: då bör du se till att ha en buffert som kan täcka 3–4 månadskostnader”

Men även här är det skillnad på folk och folk. Jag som har extremt låga kostnader bör ta höjd för större katastrofer rent procentuellt, helt enkelt för att om skiten träffar fläkten (vattenskada, större tandläkarräkning ...) drabbar det mig lika hårt i antal kronor som någon som normalt gör av med mer pengar.

Ännu en kritik mot dylika artiklar: Vad är det som är så fantastiskt med sparkonton?

”En huvudregel för buffertsparandet är att den bör finnas lättillgängligt om exempelvis bilen behöver fixas eller om du blir sjukskriven eller av med jobbet.

– Undvik därför att placera pengarna på börsen eftersom det då finns en risk att de minskar i värde på kort sikt. Jag skulle välja att ha pengarna placerade på ett sparkonto med ränta, säger Magnus Hjelmér, vardagsekonom på Ica Banken.”

Tacka vet jag att spara i fonder.

Att få loss pengar genom att sälja en fond eller aktie tar på sin höjd en vecka. Väldigt få räkningar förfaller till betalning två timmar efter fakturadatum. Visst, han har rätt i att börsinvesteringar kan svida att sälja med dålig tajming. Samtidigt säger varenda sparekonom jag hört att eftersom det inte går att tajma börsen finns det aldrig skäl att ligga likvid av den anledningen. Principen kan väl inte gälla bara åt ena hållet?

Okej, jag är inte dummare än att jag fattar att tidningen vill att vi ska klicka på de nio (!) annonser med reklam för sparkonton som följer med artikeln. Det tänker jag inte göra, men så tror jag heller inte på att strukturera sin privatekonomi med hjälp av Aftonbladet.

Att slarva bort ett varumärke

Jag har gillat Biltema. Förutom att de finns lite överallt med sina enkla butiker där man snabbt får bra översikt har de billiga grejer till hemmet och bilen. Till och med till min femtio år gamla Volvo hittar jag en och annan nytillverkad reservdel till bra pris, som luftfilter till en B20-motor. Det har de inte på Circle K.

Men två saker stör mig. Det första är att de har satt i system att chockhöja priser genom att ersätta gamla produkter med väldigt snarlika. En färgburk för 99 kr har plötsligt utgått och ersatts av en för 169 kr, istället för att stå för att man räknat ut att marknaden kommer att svälja en sjuttioprocentig höjning.

Det andra irritationsmomentet är att deras färdiga paket ibland innehåller undermåliga komponenter. Ett som jag prövat flera gånger är detta relä- och kabelset för extraljus.

Reläet är bra, kablarna funkar, men kabelskorna är så dåliga att de är helt oanvändbara. Metallen i dem är så tunn att det kvittar vad man trycker ihop dem med för tång, de lossnar oavsett. När man väl vet om det kan man kasta de medföljande kabelskorna och köpa andra ganska billigt någon annanstans, men det kan ju ta en stund innan man inser att man inte råkat ut för ett tillfälligt fabrikationsfel. När jag insåg det mejlade jag Biltemas kundtjänst.

Svaret var att hela förpackningen kommer från en extern tillverkare. Jaha, svarade jag, men det är ju inte tillverkarens namn som står på förpackningen, det är Biltemas. Det Biltema kan göra är att 1. säga åt tillverkaren att skärpa sig och börja skicka med riktiga kabelskor, 2. säga åt dem att sluta skicka med kabelskor som ändå bara kommer att reta upp kunderna så vet vi redan från början att det inte ingår kabelskor som går att använda, eller 3. att skicka en låda av Biltemas egna kabelskor som de påstår är bättre (jag har inte vågat prova dem) till leverantören. Dessa förslag lämnade jag och avslutade med ett mindre glatt:

”Jag vill på riktigt ha svar på hur ni tänker kring den uppkomna situationen. Att ni beklagar är lika oanvändbart som de kabelskor ni säljer i produkten.”

Jag fick inget svar, vilket jag är övertygad om beror på att de valde 4. att inte göra någonting annat än att hoppas att kunderna ska nöja sig. I vissa fall har de säkert rätt. Kunder kommer att skylla på sin egen kabelskotång eller bara rycka på axlarna. Men inte alla. Jag känner folk som värderar reservdelar och prylar med uttryck som ”inget jävla Biltemaskräp” och jag följer en Youtubekanal som genomgående kallar företaget för ”Soptema”.

Äldre läsare kanske kommer ihåg varuhuskedjan EPA. Det gör egentligen inte jag, och jag ser att de bytte namn till Tempo i min tidiga barndom, men jag minns att man refererade till saker som ”epa”. Långt efter att varuhuset bytt namn var epa fortfarande ett begrepp för dålig kvalitet.

Det är det nog inte längre. Jag vet inte vad yngre människor säger idag, men i framtiden kanske de säger Biltema för att beskriva skräp. Synd i så fall, jag tyckte att den kedjan var värd ett bättre öde.

Årets honung

Tredje årets biodlande är snart till ända. Sju invintrade kupor gick snabbt ner till sex i våras, men utökades till elva med hjälp av egen drottningodling. En av de gamla kuporna som fick ny drottning vägrade dock förstå sitt eget bästa utan valde att döda drottning efter drottning. Till slut blev det för sent att göra något åt det så då fick jag sätta ihop samhället med ett annat. Nere på tio igen.

Sista bilden med elva kupor.

Tio kupor var å andra sidan målet i år så jag får väl vara nöjd med det. Och förhoppningsvis har jag blivit lite bättre och smartare. Jag har ratat utrustning och tekniker, och samtidigt börjat testa ut andra saker. Även om jag tycker att det går långsamt faller fler och fler komponenter på plats. Jag har inget mål för nästa år än, men lite större och bättre vill jag nog bli.

Tillbaka till 2024. Det blev bara 120 kilo sommarhonung, vilket känns bedrövligt på sex produktionskupor, men det var ett sånt år och jag hade nog kunnat pressa fram lite mer om jag inte samtidigt utökat bigården. Nya samhällen behöver nämligen stöttas upp, så då tar jag yngel från starka kupor och sätter i svagare. Annars hade de kunnat hjälpa till med att hämta nektar i de gamla kuporna.

Nåväl 120 kilo honung är också honung och som kompensation blev det mycket mer ljunghonung i år än i fjol. Precis som då skickade jag upp kuporna i fjällen där ljungen blommar bättre än hemma och när all honung var insamlad och slungad satt jag med 100 kilo ljunghonung också, så totalt 220 kilo honung i år, vilket är rekord, om än ett försiktigt sådant.

Nu håller sig bina mest inomkubs och när det blir lite kallare sätter de sig i ett klot och vibrerar för att hålla värmen. Där byter de plats med varandra från det kalla skalet till den varma kärnan där drottningen sitter. Allt för att så många som möjligt ska överleva vintern, men när våren kommer och jag öppnar kupan kommer det ändå se ut så här på botten.

Ni ser, rena massgraven. Vi har det trots allt rätt bra som människor även om vi också får frysa på vintern.

Gå sin egen väg

Jag betonar ofta vikten av att gå sina egna vägar, att leva sitt liv som man vill själv, trots eventuella påtryckningar från omvärlden. Det är särskilt svårt om man växer upp med framgångsrika föräldrar, men ändå vill gå i deras fotspår.

Det är ingen som tror att Karl-Johan Persson ska bli en mer framgångsrik företagare än pappa Stefan, på samma sätt som Julian Lennons och Jack Vreeswijks musikkarriärer aldrig riktigt tog fart som pappornas.

Men här kommer ett exempel jag tror att vi alla kan lära oss något av. Anna Cramling är en 22-årig schackspelare och dotter till stormästarna Pia Cramling och Juan Manuel Bellon Lopez. Även om hon nog inte uttalat det själv finns det inte en chans att hon blir en bättre schackspelare än någon av sina föräldrar, men på ett sätt har hon blivit mer framgångsrik.

När jag spelade schack var det i stort sett ingen utanför Sovjetunionen som tjänade pengar på att spela schack. De bästa spelarna kunde kanske med hjälp av sponsorer ha råd att åka runt i världen och spela, men något överflöd blev det knappast. Nu har framförallt internet och den norske världsmästaren Magnus Carlsen ändrat på det. Schack är inte längre världens i särklass töntigaste sport.

Detta har lett till nya möjligheter att tjäna pengar och det är här Anna Cramling kommer in. Hon är en duktig spelare med en egen mästartitel och landslagsmeriter, men hon skulle absolut inte kunna livnära sig på prispengar. Istället har hon byggt upp en Twitch- och Youtubekanal där hon streamar sitt spel, både live och på nätet, och åker runt och pratar och spelar schack med både hobbyspelare och världsstjärnor som världsmästare Carlsen.

Den videon har fjorton miljoner visningar och hennes kanal 1,22 miljoner prenumeranter. Just nu är Anna i Budapest och spelar schackolympiaden för lag och jag är rätt säker på att hon får skriva fler autografer än sin mamma och Sveriges förstabordsspelare Pia Cramling trots att hon varit världsetta tre gånger.

Jag ska inte säga att det alltid finns vägar till målet om bara viljan finns, men om man inte försöker lär det hur som helst inte gå.