lördag 4 mars 2017

Annonsbluff för 15000 kr

En ensamföretagande släkting berättade att hon gått på en sån där annonsföretagsbluff. Ni vet, när det kommer en blankett från ett till synes seriöst företagsregister som uppmanar dig att komplettera dina uppgifter och skicka tillbaka dem i det bifogade och frankerade kuvertet, men med små gömda bokstäver står det att du därmed förbinder dig att betala snuskigt mycket pengar – för absolut ingenting.


Så nu tvingas hon betala 7500 kr per år i två år och efter att ha kollat upp sina rättigheter konstaterat att det inte finns någonting annat att göra än att betala. Åtminstone finns inga andra lagliga alternativ.

Jag har också fått sådana här brev och kan tycka att det är klantigt att gå på bluffen, men inte klantigt att det ska behöva kosta 15000 kr. En stressig dag på jobbet dimper en blankett ner som lika gärna hade kunnat komma från ett riktigt företag eller till och med en myndighet. Det är ju inte som Nigeriabrev där det hintas om att du ska få en miljon av den abdikerade kungens änka, eller bluffmejlen som på googleöversatt svenska uppmanar dig att lämna ut dina bankuppgifter.


Jag minns min första bluffaktura, anställd på ett företag som produktionsplanerare/kontorschef. Varje sommar tog bluffmakare chansen att skicka ut fakturor för annonser som varken existerat eller beställts, i förhoppningen att den ansvariga skulle vara på semester och sommarvikarien skulle betala. Antagligen hade de ringt och låtsats representera någon leverantör, tagit reda på vem som var ansvarig för inköp av datatjänster eller kontorsmateriel, skrivit personens namn på bluffakturan och inväntat rätt tillfälle.

Jag blev så vansinnigt sur att mitt namn användes som beställare av skit, så jag ringde polisen som absolut tyckte att jag skulle faxa fakturan (det här var tjugo år sedan, telefaxen levde). Så det gjorde jag, ihop med ett litet följebrev i tron att någon skulle bry sig. Dagen därpå fick jag en kopia på polisanmälan där det framkom att ärendet lades ner ”i brist på spaningsuppslag” arton minuter efter att jag faxat. De kan alltså inte ens ha försökt ta reda på varifrån fakturan kom, vem som ägde bankgironumret eller om det fanns något annat case i landet där man kommit längre.

Jag blev förvånad och förbannad, men kunde ju inte gärna anmäla tidsstölden till polisen eftersom det var de som var förövarna. Jag har varit i kontakt med polisen ett par gånger senare med ungefär samma resultat. Idag skulle jag inte ha ringt polisen utan slängt räkningen i pappersåtervinningen. Hade jag blivit lurad på 15000 skulle jag försöka ta reda på vem som låg bakom och i så fall kontaktat den alternativa ordningsmakten inom motorburen ungdom för att höra vad de skulle ha för att knäcka nöten på vederbörande.


Nej, jag vet att det antagligen är fel metod, att det inte är bra när den enskilde medborgaren tar lagen i egna händer, men om jag blir lurad på tusentals kronor ska någon ta tag i lagen. Om inte polisen – någon annan.

fredag 3 mars 2017

Centralbank uppmanar till guldköp

Kirgizistan låter som ett påhittat land från Tintin-böckerna, men det finns på riktigt. Självständigt sedan 1991 då man bröt sig loss från Sovjetunionen. Man lever på jordbruk och naturtillgångar som kol och uran.


Och guld, och det är dit jag vill komma. Det här är ett rätt stökigt land med fler statskupper än val. Det gör att valutan, kirgizisk som (ja, den heter så), studsar upp och ner. Mest ner. Den vanligaste sparformen i landet är ändå inte pengar, utan boskap. Men kor och oxar är inte heller en särskilt stabil ”valuta” eftersom de tenderar att dö.

Därför uppmanar centralbankschefen Tolkunbek Abdygulov människor att spara i guld, helst 100 gram per person. Detta eftersom guld är ganska värdebeständigt (jag som själv investerat en del i guld hoppas att det till och med ska gå upp i värde).


Och Abdygulov är inte en svensk statstjänsteman som lägger pannan i djupa veck och väntar på att saker ska hända, han agerar. Sedan maj 2015 erbjuder den kirgiziska staten tackor från 1 till 100 gram till köpsugna kirgizer. Hittills har man sålt 140 kilo och även om det är en bit kvar till målet (sex miljoner kirgizer x 100 gram guld = 600 ton) håller man fast vid målet. Även Indien och Turkiet har uppmanat sina befolkningar att spara i guld.

Jag gillar tanken på centralbankschefer som är måna om sin befolknings privatekonomi. Det har vi ju inte i västvärlden, men jag kommer i alla fall att hålla kvar vid mitt guld.

torsdag 2 mars 2017

Hur lite är ”för billigt”?

Nyligen var inrikesminister Anders Ygeman i Malmö. Han ville väl passa på medan det fortfarande går att åka dit, i alla fall ihop med livvakter och poliser. Bakgrunden är eskaleringen av den organiserade brottsligheten i staden och att Ygeman trots allt är ansvarig minister.


Inte oväntat berättade han sedan att regeringen ser allvarligt på situationen, att man redan infört en massa åtgärder (som uppenbarligen inte hjälpt) och att man ska ta krafttag. Men så bestämde han sig också för att skylla ifrån sig Malmös förfall genom att säga: ”Även alla medborgare har ett ansvar att inte göda den kriminella verksamheten. Att inte klippa sig för 50 kronor eller åka taxi för lika lite.

Om vi börjar med taxiresorna undrar jag när Ygeman själv betalade ens 50 spänn för att åka taxi. Kanske var det under SSU-tiden på 80-talet? Fast sedan dess har ju SSU:s taxivanor utvecklats, vilket vi fick se prov på så sent som i januari när ordföranden Philip Botström tog en tripp för 7900 kr.


Men Ygemans utspel fick mig att undra vad det innebär att betala för lite, var gränsen går och hur jag ska veta det. Själv lägger jag inte en femtiolapp på en klippning, det tycker jag är alldeles för mycket. Baserat på hur lång tid det tar att klippa mig själv tycker jag en tia vore lagom. Någon annan betalar en femhundring utan att blinka, men vem av oss gör ”rätt”?

Jag fattar att Ygeman menar att när jag betalar frisören 50 kr får denne max behålla 20 kr och det ska räcka till lön, pension, lokalhyra och övriga kostnader. Är frisören anställd så att det ska täcka in sociala avgifter och försäkringar för den anställde blir det såklart ingenting kvar. Men det är väl inte mitt fel att Ygemans regering skinnar frisersalongens ägare och anställda?!


En klippning tar kanske en kvart. På mig skulle den ta två minuter, men genomsnittligt alltså. 50 kr/kvart gör 200 kr/timme, vilket skulle kännas som en helt rimlig lön i ett friskt samhälle. Slapp vi betala moms och punktskatter på allt vi köper skulle det även räcka till en skvätt åt staten så att Ygeman hade råd att anställa de där poliserna som skulle behövas för att hålla den ordning i Malmö som han redan nu tar betalt för utan att skapa.

Så vad vore en rimlig lön för Anders Ygeman? Utifrån arbetsinsats och resultat skulle jag tveklöst svara: ”Lön?! Glöm det!

onsdag 1 mars 2017

Februari i videosammandrag

I februari steg SIXPRX 2,95 % och Nasdaq Comp 3,75 %. Min egen portfölj plussade ynka 0,19 %.

Månaden i videoform på fyra och en halv minut:


Och för den som trots min imitation inte får upp en tydlig bild av Bengt Fahlström kommer en här. Och en på hans tvillingbror som jobbar som president i Ryssland.


I morgon blir det ett textat inlägg igen, och kanske ett och annat avgrundsvrål på mitt Twitterkonto, vem vet.

tisdag 28 februari 2017

"Fonder kan dra åt helvete”

Ibland får jag för mig att kolla vilka googlingar som lett läsare till min blogg. De allra vanligaste är sparo+blogg och/eller mitt namn i någon kombination. Läsaren vet alltså vad den söker, men har av outgrundlig anledning inte bokmärkt min blogg eller lärt sig adressen utantill.

Sedan följer googlingar som verkar vara ute efter praktiska tips, som ”avanza eller nordnet”, ”gratis mobil” eller diverse matrecept. Men så var det en sökning som fick mig att haja till: ”fonder kan dra åt helvete”. Mycket riktigt, googlar man denna sökfras hamnar jag i topp.


Det är inte utan att jag blir nyfiken på vad som föranledde denna sökning. Både vad sökaren trodde sig kunna hitta, men också (med risk för att låta som vår högt ärade rikspolischef) vilka trauman denna person bär med sig.

Det värsta är att träffen nog sågs som ett bottennapp eftersom texten den länkar till handlar om så kallade dra-åt-helvete-pengar och inte alls varför fonder kan dra åt helvete. Rent praktiskt tror jag inte att fonder kan dra just dit.


Dessutom gillar jag aktiefonder, både indexvarianter och aktivt förvaltade fonder. Jag gillar alltså grundidén, inte varje enskild fond. Dels finns det fonder med alldeles för höga avgifter, dels hopplösa upplägg.

Men googlingen gillade jag, den var uppfriskande på något vis. Hoppas att sökaren återvänt och blivit en regelbunden Sparo-läsare som slipper googla sig hit.

måndag 27 februari 2017

Dumsnål

Huruvida ordet snål har en negativ klang kan diskuteras, men uppgraderar man till dumsnål är nog alla överens. Förutsatt att man förstår vad det byter alltså. Ordböckerna anser att dumsnål är ”snål på ett oändamålsenligt sätt”, alltså att snåla på ett sätt som resulterar i att det i slutändan blir dyrare. Men en googling visar att många förväxlar det med att vara egoistiskt ogenerös och snål bara med andras pengar.


Fast många som använder ordet dumsnål tycks egentligen mena ”att snåla på sånt jag inte skulle göra”. Till exempel hittar jag en som säger att det är dumsnålt att spara 80 procent av lönen och aldrig unna sig nöjen. Det kan tyckas lite torftigt, men huruvida det är dumt beror såklart på varför man gör det. Fast den reaktionen är knappast unik, det är alltid poppis att klistra negativa epitet på andras beteende, så har man liksom vunnit diskussionen. Åtminstone i sina egna ögon och det verkar vara det viktiga.


En människa på Flashback sparkar in alla fördomsdörrar jag har när det gäller Flashback, genom att fråga om det är dumsnålt att köpa dopingpreparat från USA. Tydligen är kvaliteten där bättre, men då löper han risken att få sina piller stoppade i tullen. På det skulle jag svara att det varken är snålt eller dumsnålt, det är bara dumt. Och kriminellt.

I politiken är dumsnål ett användbart skällsord. Åtminstone de två senaste finansministrarna har kallats dumsnåla både nu och då, av motståndare som tycker att de sparar på fel saker. Och i reklamsammanhang verkar dumsnål användas för att säga: ”Det här kanske inte verkar billigt, men det är det, så tänk inte efter utan köp bara – KÖP!!


Så det är inte bara privatpersoner som verkar osäkra på ordets mening, och en hyfsat stor dagstidning har rubriken: "Att vara dumsnål kan kosta mer än det smakar!" Det inte bara kan, det är själva definitionen, puckon!

Man kanske skulle börja presentera sig som dumsnål och se hur folk reagerar. Jag har aldrig träffat någon som säger sig vara det. Å andra sidan har jag knappt träffat någon som säger sig vara dum, och den gruppen är ändå betydande. Äh, jag tror att jag kör vidare med ”snål”. Visst kunde jag säga sparsam eller ekonomisk istället, men det känns så mesigt. Nästan lite... snålt.

söndag 26 februari 2017

På botten av sejdeln?

Jag var sugen på att köpa in Kopparbergs redan vid 250 kr. Nu står aktien i 218 kr och har tappat en tredjedel av sitt värde från i somras medan alla tänkbara index stigit. Jag sitter fortfarande med fingret på knappen, men undrar när botten är nådd. Aktien fyrdubblade sitt värde från januari 2015 till juli 2016 och alla tycktes älska bolaget som hade lyckats med konststycket att få inskränkta britter att dricka sötsliskig cider och blev rikligt belönade.


Sedan bestämde sig Storbritannien för att lämna EU, pundet föll och Kopparbergsaktien hängde med ner. Många har klivit på tåget sedan i somras, men med undantag för ett par uppstudsar har det fortsatt nedåt. På bara ett par dagar har nu företaget rapporterat halverad vinst, tidningen Aktiespararen har slängt ut aktien från portföljen, SvD Börsplus tror på ”fler jobbiga överraskningar” och spår att valutaeffekterna kommer att fortsätta att tynga ner åtminstone ett kvartal till.


Men nu ska vi inte deppa ihop. För helåret 2016 steg vinsten, om än marginellt, och utdelningen höjs från 4,40 till 5,90 kr. Den senaste månaden har pundet stärkts gentemot kronan och förr eller senare ska väl brittiska politiker lyda folket och gå ur EU på riktigt. Jag är rätt säker på att detta på sikt kommer att stärka deras köpkraft, att EU även fortsättningsvis kommer att vilja göra affärer med Storbritannien och förhandla fram vettiga avtal, samt att britterna kommer sitta och såsa på puben i framtiden med.

Man ska köpa när det gör som ondast, sägs det. Kanske är det dags nu när man får 3 för 2. Eller borde man vänta på en ännu bättre deal?