Matförvaring

Rent kalendermässigt börjar sommaren idag, vilket är trevligt, men på minussidan håller maten sämre. Jag har potatis och gul lök i femkilossäckar i ett kallskåp, alltså ett köksskåp med ventil mot en yttervägg. Det funkar jättebra september-april, men i maj börjar de grodda sig och, särskilt på löken, riskerar man att få skära bort mycket i botten av säcken.

Så hur gör man då? Hittade följande text om förvaring:

”Lök och vitlök

Lökar ska förvaras knastertorrt, gärna i en burk på köksbänken. Man ska aldrig förvara lök i en plastpåse och absolut inte i ett fuktigt kylskåp. Färsk lök som finns under sommaren kan läggas in i kylskåpet för att inte torka ut. Tänk på att vitlök kan ge smak till råvaror som ligger nära.

Potatis

Ska förvaras torrt och kyligt – helst mellan 5-10 grader – och mörkt, gärna på ett kallt cementgolv i garaget eller på terrassen/balkongen med några tidningar över. Det är ljuset som får potatisen att bli lite grön och då producerar potatisen små mängder av giftet solanin, som speciellt små barn inte tål.”

”Ja, va' fan... Det var extrapris!”

Kallt och torrt alltså, men på sommaren verkar man få lägga in löken i kylen om jag tolkar rätt. Det är så jag brukar göra. Det kanske allra största vinsten med det är att jag plockar lökarna en och en ur säcken till en grönsakslåda i kylen. Då passar jag på att besikta dem, kasta om någon är bortom räddning och lägga de som verkar ha mest bråttom att bli uppätna i en hög för sig. För har man väl fått in röta eller mögel är det bra om man inte låter den sprida sig till de friska exemplaren. Undrar om det inte är ungefär så lärare brukar resonera.

Potatisen borde nog groddas av med jämna mellanrum, men jag har ibland fullt sjå att hinna äta den. ”Ett kallt cementgolv” på balkongen nämns också, men den möjligheten finns inte heller på sommaren.

Bananer får aldrig förvaras i kylskåp ser jag. Ett ögonblick... Så där ja, jag fick ett ärende till köket, men nu är jag tillbaka. Allvarligt talat, är det här ett stycke allmänbildning jag missat? Jag kan inte minnas att vi gick igenom det i hemkunskapen, och i vuxen ålder har jag läst fler listor om hur livsmedel ska komposteras än hur de ska förvaras för att inte bli så dåliga att de måste komposteras. Det känns bakvänt.

Lögn, förbannad lögn och Skatteverket

I ett humorprogram på P3 (kanske svårt att tro för dagens ungdomar, men en gång i tiden fanns det faktiskt sådana) ringde Felix Herngren upp ett bostadsbolag och sa:

”Hej, jag heter Felix och ringer från Sveriges Radio. Säljer ni svarta lägenheter?”

Ja, det var ett tag sedan.

Jag tror att ni kan ana vilket svar han fick. Men kanske inte om du jobbar på Skatteverket, som nyligen ringde upp folk och frågade om de kunde tänka sig att jobba svart eller skattefuska.

Det visade sig att ungefär hälften inte ville svara, men den halvan som gjorde det visade sig positiva till att betala skatt. Vidare hade drygt 4 av 5 förtroende för Skatteverket, vilket myndighetens generaldirektör kommenterar så här:

”Vi är naturligtvis mycket glada över att förtroendet för oss ökar. Det är frukterna av ett långt och uthålligt arbete med vår interna kultur och av att ständigt förenkla för privatpersoner och företag, inte minst med hjälp av ny teknik.”

Så här ser självförtroende ut.

Man kan också se det som att 5 av 10 vägrar svara på frågan och en sjätte säger rakt ut att han/hon inte har förtroende för Skatteverket. Om jag ringer upp alla människor i min telefonbok för att höra om de hatar mig och var tionde svarar ”Ja!” och hälften svarar ”Inga kommentarer” skulle jag inte nominera mig själv som Årets medmänniska, men sånt är ju olika.

En annan hårresande uppgift är att andelen privatpersoner som kan tänka sig att jobba svart eller skattefuska givet att det inte upptäcks sjunkit från 6 till 4 procent. Lägg då till att bara 92 procent känner moralisk plikt att betala skatt. Med andra ord, av de som inte känner moralisk plikt att betala skatt är det bara hälften som kan tänka sig att fuska även om de garanterat kommer undan med det. Logik?

Felix Herngren avslutade sitt samtal med: ”Äsch, jag skulle inte ha sagt att jag ringer från Sveriges Radio. Men du... Ha en bra dag.”

Behåll det som funkar

Eftersom alla jag känner vet om min vurm för pengar (att jag helt enkelt är en snål jävel) erbjuds jag ofta deras gamla grejer när de köper nytt. ”Behöver du en mikro?”, ”Vi fick en kaffebryggare över och det känns fel att slänga”, ”När jag rensade ur ett skåp hittade jag några gamla mobiler”...

Samtliga dessa exempel är från mitt eget liv. Jag tar inte längre emot saker slentrianmässigt, men förbrukningsvaror tenderar att gå sönder. Min första fråga är alltid varför de ska göra sig av med sakerna när de är fullt fungerande, ibland helt oanvända. Jag har till och med erbjudit mig att sälja dem och så har vi delat på vinsten.

Svaret är ofta lite svävande. Det är som att de känner sig tvungna att byta ut sina saker trots att de funkar. För så gör man liksom. Men nej, så gör inte jag och därför är det kul att höra om andra som inte heller gör så. Som Grace Braeger som köpte en ny Cheva för 2250 dollar 1957. Sedan behöll hon den. När hon ägt bilen i 53 år gjordes ett tv-reportage och den ser banne mig fortfarande ny ut.

Okej, hon har inte kör mycket, troligen ännu mindre på slutet, men hon har skött om bilen, bytt olja regelbundet och verkar ha mer koll på bilar än alla gamla tanter jag träffat. Efter ytterligare några år, när hon hade ägt bilen i 60, bestämde hon sig ändå för att sälja den.

Bilar av den kvaliteten tillverkas inte längre. Inte tanter heller, tror jag. Jag var tvungen att kolla och hon lever fortfarande, fyllde 91 för ett par veckor sedan.

En artikel kommer lastad – med dumskallar!

Jag tillhör dem som inte är med i a-kassan och tycker således inte att det är självklart att vara det. Men saknar man både framförhållning och överlevnadsinstinkter är det nog en god idé. Aftonbladet skrev en artikel igår om människor jag får kämpa hårt för att tycka synd om.

Först har vi Joakim, som är 45-årig tvåbarnsfar och visserligen med i a-kassan, men ändå på väg att gå under eftersom de har handläggningstid. Han fick sin sista lön i april, men när a-kasseersättningen inte ramlade in i slutet av maj har han ”noll kronor på kontot”.

Han bor i världsmetropolen Löddeköpinge där ju som bekant huspriserna är skyhöga (jaså, inte det?) och med bara fruns inkomst är familjen alltså helt barskrapad tre dagar efter den första uteblivna lönen.

Tydligen har han en kreditkortsskuld också, som han påstår beror på hans arbetslöshet, men fick han aprillön borde han väl inte ha lyckats skuldsätta sig redan innan nästa lön? Och även om man är med i a-kassan kanske man ska ha några marginaler! Han bor i hus och har två barn. Något litet vuxenpoäng borde han väl ha hittat efter 27 år som myndig?

Men ännu mer synd är det om 29-årige Sebastian. Han är inte med i a-kassan, men väntar ändå på ersättning därifrån (man får tydligen någon slags grundersättning även om man inte gjort ett skit för att förtjäna det). Den kan dock dröja till augusti:

”Då kommer jag att ha varit utan pengar i fem månader. Vem klarar det? Jag riskerar att bli av med min lägenhet.”

Det klarar alla som inte är dumma i huvudet för då är man antingen med i a-kassan eller klarar några månader utan inkomst. Men för Sebastian är tydligen fem månader utan jobb liktydigt med fem månader utan pengar. Att kalla det ur hand i mun vore en alltför snäll bedömning av hans planeringsförmåga.

Jag vet inte vad Aftonbladet vill ha sagt med artikeln och ifall det är ett enskilt verk eller början på en hel artikelserie om misslyckade idioter, men jag hade uppskattat varje försök till kritisk fråga. Hur tänkte dessa människor? Vad har de själva för ansvar för sina liv? Hur har dessa gener överlevt generationer av evolutionära påfrestningar?

”Vad skulle få dig att skippa bilen?”

Den frågan ställdes till stockholmare och publicerades i Stockholms lokaltidningar. Många säger att de inte kan tänka sig att ställa bilen och särskilt under brinnande pandemi tror jag dem och håller själv med. Jag kör inte i onödan, men om alternativet är lokaltrafik vinner bilen varje gång nu. Aldrig att jag skulle sätta mig på en trång buss som kanske inte rengjorts ordentligt på flera månader, inte ens om det vore gratis.

Handen på hjärtat är vi väl aldrig så himla förändringsbenägna. När bensinpriset slår rekord svarar alla tillfrågade att de inte skulle klara en endaste höjning till, men när den kommer fortsätter de såklart att köra bil.

Några skäl som anges som de vanligaste svaren på frågan i denna enkät är ändå för dumma:

Tätare turer i kollektivtrafiken

Ärligt talat, dagtid tror jag inte att man behöver vänta mer än femton minuter någonstans. Snittväntetiden om man aldrig kollar när bussar och tåg går utan bara ställer sig vid hållplatsen är knappast mer än fem minuter, i rusningstid ännu mindre. Klarar man inte det har man andra problem än ont om tid.

Avgångstiden passar inte arbetstiderna

Kan stämma för den som jobbar natt, men att inte vilja ställa sig vid en bussterminal i Stockholm mitt i natten har nog andra orsaker. Jobbar man dagtid skulle jag säga att det är rent skitsnack. Men inte så dumt som:

Bättre cykelbanor

Den som skyller sitt bilåkande på att Stockholms cykelbanor är för dåliga har garanterat inte cyklat de senaste fem åren. På många ställen är cykelbanorna lika breda som bilvägarna, dessutom i bättre skick och oftast helt tomma. Jag har full respekt för den som inte vill cykla, men att skylla på att de nyasfalterade cykelbanorna, som dessutom sopsaltas hela vintrarna, bara är tre meter breda är bara dumt.

Men som vanligt passar folk på att kräva ännu fler cykelbanor, bussar, tåg och tunnelbanor. Dessutom gratis, och gratis kollektivtrafik är en omöjlighet. Möjligen kan den bli avgiftsfri, och det kan man propagera för, men att föreslå att fordon, drivmedel och personal ska vara gratis visar att man förstår väldigt, väldigt lite om ekonomisk verklighet.

Spritallergi

2017 räknade Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning ut att det fanns 310000 alkoholberoende personer mellan 17-84 i Sverige. Lite beroende på hur man räknar tror jag att den siffran är alldeles för låg.

Dels finns de riktiga alkoholisterna som har svårt att fixa ett normalt liv, om de ens försöker. Men så är det alla andra. De som jag skulle beteckna som spritallergiker. De har jobb, lämnar ungarna på dagis och betalar sina räkningar. De skulle aldrig gå med på att kallas alkisar, men hade de inte ett beroende skulle de inte dricka, för det är helt uppenbart för alla att de inte mår bra av det.

”Jag är glutenallergiker!”

Här finns t ex kvinnorna som använder alkohol som ångest på flaska och börjar gråta redan vid andra glaset och killarna som ser varje ledig kväll utan öl som förlorad, och som varje fredag sitter hemma och super framför tv:n och tillbringar varje lördag på krogen med kompisarna de aldrig träffar nyktra.

Spritallergikerna har kanske inte supit bort jobb och familj, men ofta rätt mycket av sin ekonomi och inte minst tid. Tänk vad mycket vettigt de hade kunnat göra alla de där kvällarna när de satt upptagna av någon idiotdiskussion som inte lett till något mer än de hundra gånger tidigare de haft den, och alla de förmiddagar som de såsat runt med lätt huvudvärk, yrsel och ett illamående precis så stort att de inte orkar annat än att sitta i soffan och tycka synd om sig själva, alternativt ta en återställare.

Jag är inte nykterist, men dricker alltmer sällan och skulle inte ha några problem att helt låta bli, inte bara fredags- och lördagskvällar utan även jul, nyår, midsommarafton osv. Jag märkte hur praktiskt det var att kunna ta bilen hem och slippa vakna klockan 4.25, 6.10 och 7.52 av akut muntorrhet.

Och inte minst efter att ha träffat alla grupper beskrivna ovan, det har vi nog alla. Alkisarna som tappat både familj och fotfäste, tjejerna som måste dricka för att våga öppna munnen och killarna som intalar sig själva att fem starköl till middagen är vardagslivets guldkant. Jag kan inte förstå varför de inte spolar kröken på stubinen, men det beror kanske på att jag inte har deras beroende.

Tänk om MP tänkte

Jag är så gammal att jag minns när Miljöpartiet var ett miljöparti. På den tiden la de förslag för att rädda försurade sjöar och hade ett kompakt EU-motstånd. Jag har aldrig röstat på dem, men respekterade partiet och dess företrädare. Efter 2011 när Romson och Eriksson tog över språkrörsskapet har det inte varit möjligt, och företrädare som Amanda Lind, Rasmus Ling och Alice Bah Kuhnke har inte gjort det lättare.

I hopp om att komma över fyraprocentsspärren har några miljöpartister skrivit en debattartikel om deras paradfråga arbetstidsförkortning där de tycks ha släppt sextimmarsdagen till förmån för fyratimmarsdagar som de anser är fullt möjlig genom att minska på konsumtionen. Och visst är den det, men inte genom att dubbla alla löner utan genom att fler människor själva tar ansvar för sitt liv och investerar istället för att konsumera sina pengar.

Men det blir märkligt när det kommer från Miljöpartiet som ju aldrig bangar för en skattehöjning (eller ”skatteväxling” som de kallar det, men de glömmer alltid sänkningsdelen i ekvationen) och sedan vill bränna våra pengar på skit. På sistone har skatbominister Linds kultursatsningar och ökade presstöd varit i fokus, men MP är ju partiet som sett till att lägga pengar på EU, diverse meningslösa miljöavtal, elcykelsubventioner, migration, snabbtåg, bistånd till korrupta potentater, HBTQ-certifieringar och könsneutrala toaletter.

”Nu kör vi väldigt, väldigt tunga stenar.”

Om partiet valt en annan väg och behållit lite av sin auktoritetsskepsis istället för att vilja tvinga oss till ett ”hållbart” samhälle med hjälp av plastpåseskatter och lådcyklar hade betydligt fler kunnat leva det decentraliserade självhushållsliv MP visionerade om på 80-talet. Att deras väljare idag främst finns att hitta i storstäder långt från en levande landsbygd är ingen slump.