onsdag 31 augusti 2016

Tid är pengar

Pengar i all ära, men den enda garanterat ändliga resursen är tid. Plånboken går alltid att återfylla, men när vår tid är inne är det slut. Fram tills dess kan vi möjligen köpa oss lite tid här och där, men framförallt kan vi se till att inte slösa bort den tid vi har.


Fast kunde jag få en minut för varje gång någon sa ”Jag har så ont om tid” skulle jag vara odödlig. Folk har inte tid att träna, att gå eller cykla till jobbet, umgås med äldre släktingar eller ens läsa böcker.

Däremot har den genomsnittlige svensken tid att två och en halv timme om dagen titta på tv. Jag har ingen tv, men nog tusan lägger jag tid på slösurfande och annan skit. Så låt oss enas om att när vi säger att vi inte har tid menar vi att vi vill lägga vår tid på annat.


Gott så, det väljer man själv, även om jag personligen tycker att varje minut framför tv:n istället för med en god bok är snudd på oförlåtligt dumt slöseri. Men det är ännu värre att sjabbla bort andras tid. Tre exempel:

Om du har bestämt en tid med andra personer – dyk upp då, eller hör åtminstone av dig! Detta gäller alldeles oavsett om det är jobbrelaterat, om du ska träffa en gammal kompis eller kungen. Vidare gäller det för alla tider man lovat, deadlines, telefonsamtal eller vad som helst. Har du sagt att du ska göra något en viss tid eller dessförinnan – gör det!

Om du får telefon strax innan det är din tur i kassan – säg ”Jag ringer upp om två minuter” eller ställ dig sist. Stoppa inte upp hela kön genom att ägna kassörskan 20 procent av den uppmärksamhet som krävs för att genomföra ett smidigt köp. Det sinkar nämligen alla bakom dig i kön, som inte bett om att du ska försöka multitaska mer än du klarar av.


Och när vi ändå är inne på köer – kösystem (med eller utan nummerlappar) gäller alla! ”Jo, men jag skulle bara ...” är ett omständligt sätt att säga att du tycker att din tid är lite mer värd än alla andras. Det är den inte. Tvärtom! Om du tror att din tid är värd mer än andras betyder det att du är en lite sämre människa, vilket snarare gör din tid mindre värd.

tisdag 30 augusti 2016

”Köp Cloetta om du gillar godis”

Här och där, i bloggar och poddar rekommenderas man att köpa aktier i företag och branscher man själv gillar. Cloetta om man gillar godis, Apple om man gillar Iphone. Varför?

Jag förstår föräldrar som köper Cloetta och Disney till barnens portfölj för att få ungarna aktieintresserade. Men av vilken anledning bör en alkis köpa Kopparbergs-aktier? Hans konsumtion lär ju inte lyfta bolaget på egen hand.


Alla gör som de vill, men själv investerar jag på börsen för att tjäna pengar, inte för att känna mig som en del av en klubb för människor med god (alltså min) smak. Jag kommer ju ändå inte köpa ens en procent av aktierna, så mina tankar om verksamheten kvittar lika.

Åt andra hållet kan jag däremot låta mina åsikter om produkterna påverka handeln. Jag köper inte aktier i djur- eller pälsindustrin, tobaksproducenter och lite annat. Det senaste exemplet är bolag inblandade i framställning av cannabis. Det är en annan frågeställning för mig, som handlar om att jag ska kunna se mig själv i spegeln.


Disclaimer: Jag äger inga aktier i Cloetta, Apple, Disney eller Kopparbergs, men det har inget att göra med att jag inte köper godis, inte har någon Iphone och ogillar Mac, tycker att Disney de senaste 30 åren mest verkar försöka få barn att konsumera en massa skit eller att jag inte dricker öl. Detta och mycket annat är en ren slump.

måndag 29 augusti 2016

Transportlöpning

Jag bor två mil från Stockholms city. Att köra bil dit tar 20 minuter utan vägarbeten och mottrafikanter, annars kan det lätt ta en timme. Att åka kollektivt tar trekvart, men det bygger på att buss och tåg är i tid, att övergångarna klaffar perfekt och att jag ska exakt till Centralen. Har jag en tid att passa, som dessutom kräver tunnelbana och/eller promenad får jag starta en och en halv timme innan jag måste vara framme. Ungefär samma om jag tar bilen för den blir man inte av med i brådrasket.

Tidsmässigt är det därför inte ett helt galet alternativ att springa sträckan, och en fördel är att jag då vet mycket mer exakt tidsåtgång. 5 min per km ger en totaltid på en timme och 40 minuter, i 5.30-tempo tio minuter till. Det är ungefär där mitt spann ligger.

Stilstudie... eller nåt

Prismässigt kostar det mig 54 kr att åka kollektivt, enkel resa. Bilkostnaden är svårare att beräkna eftersom den hänger på eventuell biltull och p-avgift, men den blir sällan billigare. Löpningen kostar en tia i skoslitage (c:a 5 kr/mil eftersom mina skor brukar kosta 600-750 kr och hålla 120-150 mil), men eftersom jag ändå springer känns det märkligt att ens räkna det som en kostnad.

Första gången jag tänkte i de här banorna var när jag hälsade på en kompis vid Globen. På vägen dit var första bussen inställd. Nästa kom i tid, men väntade sedan på bättre tider (som aldrig kom) i minst fem minuter. Att den var tokfull eftersom bussen innan var inställd gjorde inte resan trevligare. Och som om inte det räckte anslöt snart en mellanstadieklass på speed. Pendeltåget jag hade tänkt åka med missades med bred marginal. Sedan var det tunnelbana till Gullmarsplan och en sluttid på närmare 1,5 timme.

Efter lunch och skvaller bytte jag om till löparkläder och sprang hem. 22 km på två timmar – ren njutning. Jag sprang till och med en liten omväg genom Hagaparken och njöt av att slippa skrikiga barn och stanken av tantparfym.


Nu har ju löpning också sina begränsningar. Att springa 15-20 km till ett möte går fint, men ska jag springa hem blir det 30-40 km, vilket sällan känns lika lätt, särskilt inte med packning på ryggen. Dessutom brukar jag bada i svett efter att jag sprungit. Så länge jag är ute går det fint, men stannar jag rinner det till. Oavsett vart jag ska måste jag därför ha ombyte och duschmöjligheter för att springa tur och retur.

En variant är att åka kollektivt ena vägen. En annan är att gå dit och springa hem. Men då tar det tid istället. Att gå två mil tar mig tre timmar. Med en tvåtimmars löprunda hem blir ett enkelt lunchmöte ett heldagsäventyr. Jag är en tanig kontorskille, inte Ola Skinnarmo!


I somras skrev jag ett inlägg om att gå som spartips. Transportlöpning känns lite mer hardcore, men är ändå något jag gör då och då. Förutom att hälsa på människor med dusch springer jag och handlar mat, skickar paket eller lämnar böcker på biblioteket. Att springa med packning vänjer man sig vid. En del bättre än andra:

Från Stockholm Marathon och jodå, token kom i mål

söndag 28 augusti 2016

Tecken på samhällskollaps

Att många aktier på Stockholmsbörsen ligger på all-time-high och P/E-tal långt över 25 tycker jag är skäl nog att förbereda sig för en nedgång, men som om inte det räckte vill jag passa på att ifrågasätta svenska statens tillstånd i största allmänhet. Några skäl att frukta en nationell kollaps:

Blåljuspersonal kan inte längre upprätthålla sin verksamhet

Att polisen är som den är kan till viss del skyllas på rikspolischef Dan Eliassons totala avsaknad av kompetens, men det verkar sitta djupare än så. Aldrig tidigare har så många blivit besvikna över mottagandet av deras larmsamtal. Kommer man ens fram är det långt ifrån säkert att man får hjälp. Döende människor får nobben eller luren i örat. Kommer trots allt ambulansen kan det ibland ha gått så lång tid att patienten ändå avlidit, eller får värre skador och längre rehabilitering än nödvändigt.


Då är polisen renhårigare, som ibland helt enkelt säger att de inte har någon bil att skicka ut. Eller också är den så långväga att ärendet är överspelat vid ankomsten. Detta i kombination med att främst landsbygden fått allt sämre polisbevakning har resulterat i att väktare eller medborgargarden tvingas göra det jobb polisen skött tidigare.

Vården går på knäna

En bra indikator på ett lands tillstånd är hur det tar hand om gamla och sjuka. Allt oftare ser jag notiser om personer närmare 100 år gamla som nekas plats på äldreboende för att de anses ”för friska”. Och kanske lika bra det när man läser om andra åldringar som glömts bort i korridorerna, hungriga och nerpissade.


Samma sak med den övriga vården. I sommar har vi kunnat läsa om en kvinna som skickades hem från BB på grund av platsbrist trots tecken på havandeskapsförgiftning. Dagen därpå var barnet dött. Några veckor senare ledde en annan platsbrist till att en livsnödvändig canceroperation ställdes in. Min känsla är att detta händer oftare än tidigare, och min bestämda uppfattning är att det inte ska hända alls i ett friskt samhälle.

Budgeten går inte ens ihop i bra tider

När regeringen tillträdde för två år sedan var det ett fasligt tal om tomma och fulla lador. Det är inget nytt, den nya regeringen skyller alltid på företrädarna och vice versa. Jag tänker inte spekulera i när ladan tömdes, men konstaterar att den nu är tom, taket läcker och bärande balkar knakar betänkligt. Statsskulden ökar trots högkonjunktur! Kan vi inte få ihop ekonomin när det går som allra bäst kan var och en förstå vad som kommer att hända i tuffa tider.

Brain drain

En förutsättning för framtida tillväxt är att dagens entreprenörer stannar kvar i landet och att fler tillkommer. Känns det som en beskrivning av Sverige? Nej, tvärtom tappar den svenska skolan snabbt mark i internationella jämförelser. Att morgondagens Kamprad, Niklas Zennström och Daniel Ek ens börjar sin bana i Sverige blir allt mer osannolikt.

Och hur är det med dagens entreprenörer. De inte bara hotar med att lämna Sverige, de går från ord till handling. Fler och fler får nog av svenska skatter och byråkrati. Människor i min egen omgivning som jag trodde skulle leva hela sina liv i Sverige har nu handfasta planer på att ta sig härifrån. Häromdagen hörde jag en intervju med den gamle piratpartisten/anarkisten Rick Falkvinge. Han sa ungefär likadant: ”Alla jag känner har antingen redan flyttat eller är på väg att flytta. Det pågår redan en brain drain från Sverige av enorma mått”.

Sverige kan säkert klara sig utan Rick Falkvinge och hans kompisar, men om alla som ska skapa morgondagens jobb känner att Sverige inte är landet som tillhandahåller kompetent arbetskraft är vi rökta på riktigt.


Det var dagens vitamininjektion från herr Dysterkvist. Kanske har jag fel. Jag hoppas att jag har fel, men jag är samtidigt fast besluten att inte följa det sjunkande skeppet med skygglapparna på.

lördag 27 augusti 2016

Pengars värde

Såväl fattiga utan utbildning som rika nationalekonomer säger då och då att pengar i sig inte har något värde. Hela poängen med pengar är vad man kan byta till sig mot dem. Jag håller inte riktigt med utan anser att pengar har ett egenvärde, att jag faktiskt känner trygghet och glädje av att ha dem på kontot.


Visst, det var enklare när man använde guldmynt. Dagens mynt och sedlar är ju bara symboliska, för att inte tala om digitala pengar på internetbanken.

Men om pengars värde fortfarande känns abstrakt, se dem som möjligheter. En möjlighet kan definitivt ha ett värde. Att ha en fulltankad bil utanför dörren innebär möjligheten att åka iväg. En trevlig sommarstuga innebär möjligheten att ta sin bil dit. Backar vi ett steg innebär pengar på kontot möjligheten att köpa bilen och sommarstugan. Fan vet om tankegången blev mer begriplig av det, men jag försökte.

Kontentan är i alla fall att jag blir glad av att se när pengarna på mitt konto blir fler. Man kan säkert argumentera för att anledningen att jag blir glad av mina pengar är för att jag saknar andra, mer reella skäl att känna glädje. Så kan det vara, det vet ingen av oss. Jag är ändå övertygad om att jag är lyckligare än jag hade varit om jag vore fattig. Det går såklart inte att mäta lycka i pengar, men att pengar inte kan skänka sin ägare lycka tror jag är en myt, antingen skapad av fattiga eller av rika som inte pallar deras avund. Nåväl, var och en blir salig på sin tro.

fredag 26 augusti 2016

SCA, dubbelt upp eller två ruttna halvor?

Jag började spekulera i en nedgång av SCA i våras när Carnegies Simon Blecher kallade aktien ”tokdyr” på P/E 25, vilket han tyckte var ungefär dubbelt så högt som rimligt. Häromdagen var P/E-talet uppe i 33 då (utifrån min horisont) skiten träffade fläkten när bolaget gjorde allvar av den plan man diskuterat i decennier, att dela upp bolaget i en skogs- och en hygiendel.

Ni som följt bolaget vet vad som hände. Eftersom så gott som alla analytiker redan hade köprekat aktien blev det tummen upp runt om och den hoppade upp drygt 10 procent på ett bräde.


Jag satt och sitter med säljpapper, så jag gjorde inte precis vågen i onsdags. Tanken att sälja gjorde såklart en promenad i skallen, men så tänkte jag: Nej. Om bolaget var för dyrt igår är det inte mindre övervärderat tio procent högre. Just nu är P/E-talet 35, det känns sjukt!

Kanske är en uppdelning bra för bolaget. Det är i nuläget en spretig verksamhet där utländska investerare ofta ser SCA som ett konsumentbolag, medan svenskar tenderar att tänka på det som ett skogsbolag med timmer och pappersbruk på menyn. Skogsbolag har en tendens att vilja gå ihop med andra skogsbolag. Jag har själv jobbat i den branschen och det kändes som att det stod nya koncernnamn på entréskylten varannan månad. Det renodlade skogsbolaget SCA skulle t ex kunna gå ihop med Holmen, vilket knappast hade varit möjligt för skogs-, hygien och konsumentbolaget SCA.

Men även om uppdelningen är bra för bolaget är det inte nödvändigtvis bra för aktiekursen. Om aktien, som jag tycker, är för dyr är det en fördel att ha en spretig och svåranalyserad verksamhet. SCA 2016 är inte en lätträknad plånbok utan snarare tivolits ”hemliga låda” som kan vara värd lite vad som helst, om jämförelsen ursäktas.


När NCC avskiljde sin bostadsdel i det separata bolaget Bonava tyckte jag som aktieägare att det var en bra idé (jag har kvar aktier i bägge bolagen). Jag hoppas och tror att min skepsis den här gången inte handlar om att jag sitter på den andra sidan.

En av de mindre vetenskapliga problemen för SCA:s ledning, historiskt kända för sin vidlyftiga representation, stod Bornold & Benson i Sparpodden för när de konstaterade att tidigare SCA-ledningar kunnat åka både på Formel 1-tävlingar i Brasilien i samband med hygienkundbesök, och på dyra jaktresor till den norrländska skogen. Med uppdelningen försvinner denna "synergieffekt".

Istället vill jag avsluta med Blechers ord från EFN:s Börslunch i våras (innan den pissiga Q2-rapporten) där han pratade om hur SCA såg ut då, men också vad som skulle hända vid en uppdelning.

video

Jag kan inte svära på att jag vågar behålla min position till varje pris, men i det här skedet gör jag det.

torsdag 25 augusti 2016

Det jämnar inte ut sig

Fyra personer har precis beställt in notan och nu börjas det. ”Tar du det här så betalar jag nästa gång.”, ”Det är något strul med mitt kort, men jag kan betala er cash nästa vecka.”, ”Vi kan väl dela rakt av, det jämnar ju ut sig.

Nej, det jämnar inte ut sig. Den som köpte dyrast mat och ett udda årgångsvin kommer att göra det nästa gång också, och samma Ove Sundberg-typ som har ”något fel” (=slut på kontot) på sitt Visakort kommer att ha det då med.


Det är kanske enklast att splitta notan rakt av, men det är inte särskilt mycket svårare att räkna ut vad var och en har beställt och stå för sina egna kostnader. Det blir dessutom rättvist och tar bort risken för att en känner sig utnyttjad, en annan får dåligt samvete och en tredje helt felaktigt tror sig ha betalat alldeles för mycket.

Nej, jag sitter inte och tittar snett på den som betalt mindre dricks än jag. Jag tycker bara att åtminstone en ungefärlig rättvisa är att föredra. Sen finns det massor av andra parametrar, t ex om jag initierat middagen för att jag behövde fråga en av de andra matgästerna om råd eller om jag vet att en av dem har det väldigt knapert. Jag har ett rättvisepatos, men jag är inte ett statligt verk.


Ge mig bara kvittot och jag ska dela upp det på kronan person för person. Det blir exakt och det går snabbt. Och tro mig, min första prioritet är att se till att jag inte betalar för lite själv. Jag vill inte anses som girig, helt enkelt för att jag inte är det. Men nej, jag vill inte heller betala en extra hundring för någon annan bara för att vi ätit eller druckit ihop. På samma sätt kommer jag inte hem till dig med min elräkning och säger: ”Äh, du tar den va? Det jämnar ju ut sig.

onsdag 24 augusti 2016

Tjäna pengar vs tjäna pengar

Det ska löna sig att arbeta”, sa Stefan Löfven så sent som i våras. Annars är det väl främst en högerdevis att arbete ska ge mer pengar till arbetaren än till staten. 1996 kom en moderat motion av bl a partiledaren Carl Bildt och hans efterträdare Bo Lundgren som just hette ”Att kunna leva på sin lön”. Alla från vänster till höger och från LO till Svenskt Näringsliv tycks överens om att det är lite finare att tjäna pengar på att arbeta än något annat.


Så varför är det inte så då? 1999 hade jag högre lön än någonsin och när deklarationsblanketterna kom kunde jag konstatera att trots att jag slagit lönerekord var siffran för ”inkomst av kapital” nästan exakt lika hög. Det skilde typ tjugo spänn. Att ränta-på-ränta-effekten på ålderns höst får kapitaltillväxten att gå förbi löneutvecklingen är inga konstigheter, men jag var 28 år gammal, hade ett mellanchefsjobb och tjänade ändå inte mer på mitt arbete än på mina pengar.

I samma veva dök fenomenet daytrading upp. Åtminstone var det då jag började höra talas om det i större skala. Oftast i varnande ordalag i media: Det här är inte för alla, nästan inte för någon... Men se då till att det lönar sig bättre att jobba än att flytta sina pengar!


Företag behöver investeringar. Att privatpersoner satsar pengar i näringslivet är av godo och behöver premieras. Inte ens de förhatliga riskkapitalisterna är per automatik onda människor som dyrkar Satan och äter spädbarn.

Jag tycker att arbete ska löna sig bättre än passiva investeringar. Idealiskt vore såklart om skattesatserna kunde variera med nyttan. Vårdare på ålderdomshem kunde slippa skatta medan telefonförsäljare fick betala minst 100 procent i inkomstskatt. På samma sätt kan jag tycka att riskkapital till ett nystartat företag som försöker lösa cancergåtan kunde beskattas lägre än reavinsten efter ett tre minuter långt innehav i Philip Morris. Ännu en fråga för Folkhatarpartiet Håll Käften (fhk!) att ta tag i när vi kommer till makten. Vi måste bara starta först.

tisdag 23 augusti 2016

Stor service från små leverantörer

Föredrar ni att handla av små eller stora leverantörer? Stora företag har i regel större resurser, stabilare hemsida, längre öppettider och fler som jobbar med kundservice. Men hur intresserade är de?


Jag har bytt webbhotell några gånger. Aldrig på eget initiativ utan för att leverantören inte längre erbjudit vettiga tjänster till vettiga priser. Ett företag köptes upp av en större konkurrent och chockhöjde priset. Jag bytte till ett mindre webbhotell. Det funkade bra något år, tills de bestämde sig för att lägga ner sitt webbhotell som tydligen bara var en liten bisyssla till deras egentliga verksamhet.

Mitt tekniska kunnande är rätt begränsat och varje gång jag byter leverantör blir det strul. Domänen ska pekas om till nya DNS-servrar, gamla filformat måste byta ändelse, gemener istället för versaler eller något annat som tar mig timmar eller dagar att klura ut. Senast det begav sig bestämde jag därför att nu ville jag ha tag i ett stort företag som skulle fortsätta i åratal.

Det blev precis tvärtom. Ett företag jag aldrig hört talas om var billigast på det jag ville ha. Jag ringde dit och fick en bra känsla. Så jag pekade om, bökade till och höll tummarna, igen. När jag fick problem mejlade jag kundtjänst och fick varje gång svar från samma kille. Och vänta... var det inte samma namn som den jag pratade med innan jag bytte leverantör? Så typiskt, mitt mål att hitta ett stort företag verkade ha resulterat i att jag nosat fram ett enmansföretag!


Men varje kontakt var positiv. Snabba, raka svar och fullt engagemang. En gång mejlade jag på påskafton och tänkte att jag med lite tur skulle få svar nästkommande vardag. Men nej då, tjugo minuter senare hade jag ett trevligt svar i inkorgen med klara besked som löste problemet. När får man det engagemanget från Telia eller något annat miljardbolag, det händer ju inte!

Dock har det hänt en gång tidigare. En vinter beställde jag ett par stövlar på internet av ett litet familjeföretag, men det blev något strul med betalningen. Jag missade att klicka i någon ruta och drabbades av en postförskottsavgift jag ville slippa. Så jag mejlade för att höra om jag inte kunde slanta in pengarna på något konto istället. Jodå, jag fick ett kontonummer. På nyårsdagen!

Min första optiker var enmansföretagare utanför alla kedjor och stordrifter. Han hade inte ens kundregistret datoriserat utan körde med kartotek. Han var inte billigast vare sig på glasögon eller linser och eftersom jag är en snåljåp borde det ha skurit sig många gånger om. Men det gjorde det inte för hans service var värd priset. Jag vet inte hur många linsbehållare jag fick gratis trots att han lätt hade kunnat ta några tior varje gång. Eller hur många gånger han tittade på mina ettårslinser efter sexton månader och konstaterade att de skulle hålla några månader till.

Vetskapen att inte bli blåst trots goda chanser är värd hur mycket som helst. Jag behöll optiker när jag flyttade. När jag flyttade tillbaka flyttade han sitt företag och jag fortsatte åka dit tills han la ner firman och gick i pension. Hade han fortsatt att ta emot kunder i sitt hem hade jag åkt dit också. ”Skulle ha gått till Specsavers...” Så fan heller!


Tyvärr är väl den typen av företag på väg ut. Överhuvudtaget känns service och yrkesstolthet som snart bortglömda traditioner. Kanske biter vi oss själva i foten när vi jagar lägstapriser. Kanske är det en oundviklig del av den så kallade utvecklingen. Tråkigt är det hur som helst.

måndag 22 augusti 2016

Börsslang, världens dummaste dialekt

Först tänkte jag göra en lista över de fånigaste slanguttrycken i börssammanhang, men det skulle nog bara leda till en diskussion om slangord A är dummare än slangord B. Min kritik handlar inte om enskilda ord utan om hela fenomenet.

Det är möjligt att sotarslang hade någon praktisk funktion för drygt hundra år sedan, men att idag hitta på mer eller mindre ologiska ord som ersättning för redan existerande är ett sätt att försöka låtsas som att det vi håller på med är så avancerat att oinvigda gör klokast i att hålla sig undan. I börskretsar blir undertexten ”Håll dig till sparkonton, grabben” eller ”lilla gumman”.


Folk får naturligtvis använda vilket språk de vill vänner emellan, men håll det där. Det finns t ex ett par ekonomipoddar som vevar igång med de mest fantasifulla fraser som tänkas kan. Ofta kommer de lite stötvis. De kan använda ett slangord fem gånger per avsnitt under ett par veckor, sedan aldrig mer. Så använde jag också språket – när jag var fyra år gammal och försökte öka på mitt ordförråd. Skärp er!


Men slang får språket att flyta bättre”, kan någon invända. Ja, det kan hända. Det går snabbt att säga ”volla”, men i skrift eller i samtal mellan personer som inte varit barndomsvänner föredrar jag ändå det korrekta ”volatilitet”. Och att exempelvis säga ”nassen” om ”Nasdaq” låter ju bara larvigt och går inte ens en hundradels sekund snabbare att säga eller skriva.

Så, det var dagens urladdning. I några läsares ögon har jag förmodligen förvandlat mig själv till en seriefigur nu, men det skiter jag i eftersom jag i detta fall har rätt.


"Det är ju för faan infantilt!" Kunde inte ha sagt det bättre själv.

söndag 21 augusti 2016

Friår redan infört

När gymnasieministern Aida Hadžialić avgick räknades det snabbt ut att hon skulle få 1,5 miljoner i avgångsvederlag. Inte illa för en 29-åring med politiska uppdrag som enda arbetslivserfarenhet.

Statsministrarna Persson och Reinfeldt valde bägge samma lösning efter sina politiska karriärer. Istället för att ta ut lön som skulle påverka politikerpensionen negativt startade de aktiebolag och lät vinsten ligga kvar i företaget medan de själva levde på statliga allmosor. Persson fick 121000 kr i månaden. När Reinfeldt slutade hade ”lönen” gått upp till 156000. Bidragslinje, talade Reinfeldt föraktfullt om som statsminister. För egen del använde han termen ”omställningsår”.


Jag kan fortsätta hur länge som helst. Göran Hägglund tar ut statsrådspension utan att dra av för de fyra jobb han har nu. Vänsterpartisten Björn Samuelsson lämnade riksdagen 1996 och har garantipension fram till november i år. Han har alltså levt på skattebetalarna i tjugo år, för närvarande får han 22300 kr i månaden.

Mona Sahlin har fått fler bidrag än jag kan komma ihåg. Förmodligen fler än hon kan komma ihåg (hennes minne tycks ofta mycket begränsat). Detta trots att hon ofta slutat efter så kriminella handlingar att de hos andra arbetsgivare hade resulterat i polisanmälan och kanske fängelse. Och inte blir det bättre av att hon parallellt med sitt bidragsliv haft väldigt svårt för att betala skatt eller ens deklarera sina inkomster.


Politiker menar att deras skyddsnät måste vara mer omfattande än andras eftersom de hux flux kan bli av med sitt uppdrag och stå arbetslösa. Fast rätt få av oss har garanterad inkomst i mer än ett år framåt, och definitivt inte i decennier. Själv är jag företagare i det system dessa politiker har skapat (på vår bekostnad). Min inkomstgaranti sträcker sig inte ens till i morgon.

Och så undrar politikerna varifrån politikerföraktet kommer. Men bara lugn, det är inte ens hälften så stort som föraktet ni visar skattebetalarna. Än.

lördag 20 augusti 2016

Dåligt arbetsklimat kostar pengar

I diskussioner om sparande, inte minst på ekonomibloggar, nämns möjligheten/drömmen att sluta jobba. Jag har berört ämnet tidigare eftersom jag själv lämnade livet som anställd när jag tröttnade på konceptet arbetsgivare. Fantastiska Farbror Fri har gjort detsamma och Per Penning har uppmärksammat problemet med osunt arbetsklimat.

När jag investerar i ett företag brukar jag försöka ta reda på hur personalen trivs. Jag är nämligen övertygad om att oavsett hur siffrorna ser ut nu kommer arbetsplatser med vantrivsel på sikt att förlora pengar. Vidare tror jag att det är mycket svårt att vända utvecklingen när företaget väl har börjat genomsyras av den dåliga stämning som får personalen att inte vilja gå till jobbet.


Jag är ingen formell expert på ämnet, men har haft min beskärda del av dysfunktionella arbetsplatser. Dessutom uppträdde jag som komiker på firmafester i tio år, och tro mig om ni vill (jag förstår om det låter flummigt), men den inblick i företaget man får i den situationen är nästan inte möjlig att tillgodogöra sig på något annat sätt. Jag ska försöka förklara varför.

Att skratta offentligt kräver ett visst mått av trygghet. Man släpper på garden och bjuder lite på sig själv. Visst, man ska ha något att skratta åt också, men det är därför man kan skratta så att man kiknar tillsammans med goda vänner på ett sätt som inte vore möjligt i en grupp man inte känner samma tillit till.

Alltså, genom att skämta på en scen framför ett företags samlade personal märker man ganska snabbt om de trivs med varandra. Efter 45 minuter kunde jag med god precision bedöma om chefen gillar personalen, om personalen gillar chefen, om det finns rivalitet mellan avdelningarna, om det finns en negativ spänning i gruppen, om administrationsstaben ser ner på produktionspersonalen och vice versa (det ena brukar ge det andra där) eller om de utan svårigheter kan ha kul ihop utan att pinka revir.


Nu har jag inte möjligheten att gå in och testa av ett företag innan aktieköp genom att dra vitsar i personalmatsalen, men eftersom nästan varenda känsla och åsikt förevigas i sociala medier går det att få reda på mycket ändå. Om företaget har en offentlig plats på internet, som ett forum eller en publik Facebookgrupp går det att scanna av stämningen där. Snackas det om föregående eller förestående julfest, och hur går i så fall snacket? Har någon av de anställda (eller före detta) bloggat, twittrat eller facebookat om jobbet? Google är din vän!

Mina egna erfarenheter av anställningar på mer eller mindre sjuka företag visade följande tecken på dåligt arbetsklimat:

En chef ingen har respekt för

Att personalen föraktar sin chef är aldrig bra. Det behöver inte betyda att chefen är vek och börjar gråta vid konflikter. Det kan lika gärna vara en chef som försöker styra med järnhand eftersom han/hon inte vågar delegera ansvar. Ju fler chefsnivåer desto större chans att det skär sig någonstans. Och det är som en sås, har det väl börjat skära sig kommer det att fortsätta.

Information blir en handelsvara

På en trygg arbetsplats vill arbetsgivaren/chefen att personalen ska veta vad som händer. Man kan inte informera om allt hela tiden, men så fort det är praktiskt möjligt gör man det. I konceptet management by fear vill man att personalen tassar på tå. Ska avdelningarna omorganiseras, hur blir det med halvtidstjänsten man pratat om, är det tänkt att vi ska lyda under Londonkontoret i höst? Ja, gissa det ni, vi säger inget!

Anställda som stör sig på detta skulle kunna motverka hemlighetsmakeriet genom att delge varandra den information de fått, men istället brukar de haka på trenden. Till slut säger ingen anställd någonting av värde till någon annan. Har man fått en informationssmula håller man den för sig själv så långt det är möjligt.

Skitsnack

Vågar man inte säga vad man tycker måste trycket lättas på något sätt. Därför pratar man skit om chefen, om nya vaktmästaren eller om Fet-Ulla som springer ut och röker stup i kvarten. Såvida inte någon av dessa tre personer är inom hörhåll, då snackar man skit om någon annan, och när man själv lämnat byggnaden kan man vara säker på att ens eget namn kommer upp. Ett sjukt kontorslandskap är som vilken skolgård som helst, fast med kaffeautomater istället för klätterställningar.


Om det handlar om en enda dålig chef eller en jobbig arbetskamrat kan problemen gå att lösa genom att ta upp det till ytan, men när sjukdomen gått längre verkar det snudd på omöjligt att förvandla en dålig arbetsplats till en bra. Så vad gör man då, förutom att skaffa sig ekonomiska förutsättningar att sluta jobba? Man tar sig därifrån – världen är full av arbetsplatser! Till slut hittar man ett skönt ställe dit man längtar hela helgen. Om företaget är börsnoterat mejlar man sedan till mig, för där vill jag köpa aktier.

fredag 19 augusti 2016

Curlingkörkort

I senaste valrörelsen föreslog socialdemokraterna att unga skulle få låna till körkort. Man skulle kunna kalla det ett vallöfte (fast det skulle de nog inte säga nu, eftersom de inte genomfört det och inte har några pengar att göra det för heller). Närmare bestämt sa de:

Vi vill göra det möjligt att efter avslutad gymnasieexamen med godkända betyg ta CSN-lån på upp till 25000 kronor för att ta B-körkort.


I snitt kostar B-körkort 15000 kr. Kör man upp privat, helt utan lektioner, kan man klara sig med 4000 kr. Alltså är de 25000 kr Löfven & co tyckte att man ska få låna väldigt generöst. Och nu ska de ställas till svars.


Tidningen ETC:s ledarskribent Andreas Gustavsson gick ännu längre. Det borde vara helt gratis (alltså finansierat av andra, för gratis är det väldigt lite som är). Jag gissar att han saknar ekonomisk utbildning, och någon körtalang tycks han inte heller vara: ”Bara om jag råkar ha en exceptionell inlärningskurva vad gäller motorfordon kan det klaras av för mindre än 25000 kronor.” Som sagt, snittet är 15000.

En annan variant är ju att man sommarjobbar. Artonårsdagen är inte en oförutsedd händelse för någon. Själv visste jag när jag var 13 att jag hade för avsikt att ta körkort. Det visste även mina föräldrar. Ni vet, de där som påstås ha ansvar för sina minderåriga barn, om inte samhället fixar precis allt. Körkort var för övrigt inte särskilt mycket billigare på min tid, för 25 år sedan. Sommarjobbslönerna var däremot lägre.

Sommarjobb ja, fungerar inte heller som när jag växte upp. Då tog man fram Gula Sidorna (unga läsare: det var en telefonkatalog. Vad en telefonkatalog är? Ni får googla) och så ringde man upp lokala företag för att höra om jobb. Nu:


Ja, hur ska ungdomar själva kunna söka jobb, det måste ju samhället göra åt dem. Ska vi jobba åt dem också? För jag kan slå vad om att det finns unga som tycker att de sommarjobb som samhället ordnar inte är tillräckligt roliga och inspirerande. Och?!


Att föräldrar skjuter till halva körkortskostnaden mot att ungen inte börjar röka t ex, det tycker jag är en okej lösning. Då måste man ändå samla ihop pengar själv, och det finns en hake med resten. Det är det evinnerliga daltet jag vänder mig emot.

Att skaffa och utföra ett sommarjobb är ett sätt att börja ta ansvar för sitt liv och i förlängningen att bli vuxen. Är det verkligen att hjälpa ungdomar att ge dem jobb, pengar och räkmackor till förbannelse?

Helvetes nej (en del uttryck låter tyngre på engelska)!!

torsdag 18 augusti 2016

Källkritik

Det sägs att den moderna människan får lika mycket information att ta ställning till på bara några timmar som man tidigare fick under en hel livstid. Huruvida det stämmer vet jag inte, och det är det jag tänkte ta upp nu. Ökad informationsmängd frestar på vår gallringskapacitet och inte minst på vår förmåga till källkritik.

På Facebook betyder ju källkritik att man ska vara kritisk mot vissa källor. Vanligtvis en tidning med andra åsikter än sina egna. Politisk höger underkänner tidningen ETC medan vänstern gör detsamma med Fria Tider. Inte för vad det står utan för var det står. Om bägge tidningarna hänvisar till samma artikel i Aftonbladet som i sin tur hämtat lättkontrollerade faktauppgifter från SCB blir det ju inte mindre trovärdigt i den ena tidningen än den andra, bara för att man kan misstänka att man inte delar politisk hemvist med skribenten. Det är inte källkritik, det är fördomar.


Riktig källkritik är inte att såga avsändaren utan att kontrollera ursprunget på faktauppgifter. Står det exempelvis ”enligt Brottsförebyggande Rådet” är källkritik inte att svara ”Jävla kommunistfittor” utan att vända sig till BRÅ och kolla om det stämmer, och i så fall varifrån de fått uppgifterna.

Sedan är världen inte svart eller vit. Antalet registrerade Volvobilar i Sverige är en otvetydig faktauppgift med ett enda korrekt svar. Ifall den grova brottsligheten i Stockholms södra förorter stiger går däremot att bedöma olika. Var går gränsen för vad som är södra förorter, vilken brottslighet kan ses som grov och vilken tidsperiod pratar vi om? Skedde det ett mord i Rågsved igår, men inget idag kan man ju säga att brottsligheten gått ner, även om urvalet är lite tunt. Här är ännu en frågeställning som i slutändan blir lite av en bedömningsfråga:


Ett sätt att komma närmare sanningen är att ta in flera av varandra oberoende källor. Jag ska ge ett exempel på vad jag menar med ”av varandra oberoende”. När jag började titta på olika sätt att investera i olja hittade jag ETF:n Olja S. Flera personer tipsade om denna ETF, men jag fick ingen klarhet i varför den skulle vara bättre än andra.

Jag grävde vidare och hittade någon som hänvisade till Micke Sydings blogg. Så hittade jag ännu en som gjorde det. Och så en artikel vars författare också hade talat med Syding. Det verkade helt enkelt finnas två läger – de som inte visste varför Olja S var att föredra och de som skyllde på Syding. Dags att tömma ut den källan. På sin blogg skriver Syding:

Den här gången vågar jag inte köra 5x (eller oljebolag för den delen) utan vill bara ha ren oljeprisexponering utan hävstång (belåning) Olja S på Avanza blir det nog, när det blir”.


I en intervju fick han frågan varför han valt att investera i just Olja S och han bekräftar min misstanke att han i princip huggit den på måfå. Vips så har vi ett tiotal börshandlare som alla föreslår en produkt för att den elfte har tagit första bästa.

Alltså, om någon påstår något – ta reda på varför? Svälj inte svaret även om det bekräftar vad du redan tyckte/trodde. Särskilt inte då! Tillbaka till sociala medier, där är alldeles för många ointresserade av sanningen utan vill bara få sin färdiga världsbild bekräftad. Personer som kommer med motargument blockas, avföljs, hånas och hatas. För det är enklast så.

Vill man utvecklas bör man istället aktivt lyssna på dem som tänker annorlunda och kommer med horribla påståenden. Sätt dig in i deras resonemang. För att du kan lära dig något och för att det är nyttigt att tänka. Det här gäller inte bara på börsen utan allting i alla lägen. Lev inte ditt liv efter andras mallar, ifrågasätt allt!

"Varför då?"

onsdag 17 augusti 2016

Hus är överkurs

I maj skrev jag ett inlägg om compact living där en del av bostäderna var mindre än tio kvadratmeter. Men man kan ju gå ett steg till och rata tanken att bo i hus.

En amerikansk kvinna valde att inreda en fraktcontainer. Måttet på sådana är ungefär 6x2,5 meter, alltså 15 kvm. Inte stort, men med smarta lösningar fullt tillräckligt för en bostad.


Ljust och fräscht...

Nu vet jag vad ni tänker. Med isolerade gipsväggar blir det ju ett hus, bara lite fulare på utsidan om man inte råkar gillar korrugerad plåt.

Då är det snäppet märkligare att bo i en buss. Det här amerikanska paret bor i en tolv meter lång skolbuss. Vardagsrum, kök, badrum, tvättstuga, sovrum, verkstad, gästrum, egenproducerad solcellsel. Och så en nedsänkt skåpbil med hemmabio fastsvetsad på taket, inga konstigheter...


Elitlöparen Markus Torgeby valde att vid 20 års ålder köpa en tältduk, bygga sig en kåta och bo i den i fyra år i de jämtländska skogarna, helt utan moderna bekvämligheter.


Där levde han med att (förutom kortare lönejobb) hugga ved, springa och äta havregrynsgröt. Nu kanske ni tror att detta var någon slags självbestraffning i klass med att skära sig i handlederna. Nej då, när Markus gick på löpargymnasium i de där trakterna hörde han om någon som tidigare flyttat ut på samma sätt och kände för att, trots att han var ordentligt mörkrädd, testa eremitlivet i minst ett år för att hinna uppleva alla årstider. Han gillade avsaknaden av yttre intryck och blev kvar längre än så.

När media började höra av sig för att intervjua och göra reportage fattade han inte vad som hände. ”Jag gör ju inget.” Detta resulterade i alla fall i dokumentärfilmen Löparen. Se den! Och läs Markus egen bok Löparens hjärta, som ger detta boende stort utrymme.

Hur toppar man det här? Med grottor såklart! Jordskepp är ett sätt att gräva ner sin bostad i marken. På så sätt krävs nästan ingen uppvärmning. Väggarna som hindrar resten av naturen från att komma in i ”huset” består av bildäck fyllda med sand. Fördelen gentemot trä och andra lite tråkigare byggmaterial är att bildäcken inte påverkas av yttre omständigheter. Varken mögel eller insekter rår på dem.



Nu behöver inte jordskepp se ut som Barbafamiljens hus i en leråker, man kan också göra rätt coola bostäder med den här tekniken.


För egen del känner jag att en lerhydda med stampat jordgolv inte är min drömbostad, men med tanke på mitt nästan osunda intresse för knäppa boenden är det underligt att jag hamnat i en helt vanlig bostadsrätt i ett flerfamiljshus. Någon gång kunde jag väl hitta en husbil, en trädkoja eller åtminstone en husbåt att slå ner mina bopålar i. Fast då sjunker väl fanskapet...

tisdag 16 augusti 2016

Uran

1980 folkomröstade Sverige om kärnkraft. Efter det beslöt riksdagen att alla svenska reaktorer skulle vara avvecklade senast 2010. Sedan avvaktade man i 30 år och kunde då konstatera att det inte hade hoppat fram några alternativ ur tomma intet, så det var bara att låta reaktorerna nöta på. De som för tillfället funkade.

Utvecklingen är liknande i många andra länder. Ingen vill ha kärnkraft, ingen vill gräva ner kärnavfall på tomten, men fossila bränslen är inte heller så poppis och vi vill inte sänka konsumtionstakten. Det verkar alltså som att vi får dras med atomkraft, och till den krävs kärnbränsle – uran.


2014 producerades totalt 56217 ton uran. 41 procent i Kazakstan, annars är det god spridning över jorden med samtliga världsdelar representerade. Världens förbrukning av uran är högre, runt 65000 ton. I och för sig försöker man återanvända höganrikat uran från kärnstridsspetsar (efter ett avtal mellan USA och Sovjet 1993), men det är ingen framtidslösning och ger inga jättemängder.

Priset på uran tiofaldigades 2001-2007. Sedan dess har det gått ner, ner och ner. Logiken säger att om man gör av med mer än vad som tillverkas samtidigt som priset sjunker kommer vi snart att nå en botten. Det gäller allt från mat till drivmedel, så det borde även fungera för uran.

Men det finns mörka moln (sett med strikt privatekonomiska glasögon). Framtidens kärnkraftverk behöver mindre uran tack vare att man utvecklat nya produktionsmetoder.
Man pratar också om möjligheterna att utvinna uran ur haven. ”En droppe i havet” säger man ibland, men uranmängden i våra världshav är fyra miljarder ton! Och kanske kan man ersätta uran med torium, ett billigare alternativ till uranet.


Spännande framtidsutsikter, men vi är inte där än. Precis som världens oljeberoende är konstant trots att motsatsen förutspåtts lär mänskligheten behöva uran i morgon också, och oavsett vad man tycker därom funderar jag på om man inte kan göra sig en hacka på det.

Vill man köpa uranaktier finns Lundinbolaget Denison Mines på Kanadabörsen, liksom världsledande Cameco. Men precis som när jag spanat på andra råvaror (olja, guld och silver) känner jag mig mer sugen på själva råvaran än enskilda bolag där det är så många andra parametrar inblandade: företagsledningar, gruvfyndigheter, politik...

Spontant känner jag för en ETF, alltså en börshandlad fond, som heter Global X Uranium, med kortnamnet URA. Den har visserligen aktier som underliggande papper, inte råvaran i sig, men det blir ju ändå mer riskspridning än att hoppa in i ett enda bolag. En annan fördel är att den hoppat över Kazakstan. Det klart största innehavet ligger i världens näst största urannation Kanada, följt av trean Australien. Kazakstan är säkert ett toppenland, men jag har redan exponering emot det och börjar bli bränd av alla gamla sovjetstaters version av marknadsekonomi.

Är det någon läsare som har åsikter om uran är jag idel öra. Är det en ren slump att detta kärnbränsle heter nästan samma sak som rent piss?

Och moraliskt, ska man ha några dubier kring uran? Även där är jag okunnig. Hade jag fått rösta 1980 det blivit linje 3 för snabb avveckling. Senare har jag velat fram och tillbaka, men så är det ju heller inga politiker som frågat vad jag tycker. Min enda konstanta åsikt i ämnet är att jag hela tiden tyckt att Tage Danielssons Sannolikhetsmonolog är briljant.


Tyvärr dog han några år efter den där omröstningen och några år innan ståuppkomiken kom till Sverige. Är det någon jag hade velat se på en ståuppscen är det han. Och Roffe Bengtsson, men nu känns det som att vi kom ifrån kärnämnet.

måndag 15 augusti 2016

Köpprocess

Det kan gå larvigt lång tid mellan gångerna jag faktiskt köper något annat än mat, bensin och sånt, men när det händer försöker jag göra det ordentligt. Här följer ett exempel på hur tankarna kan gå.

Min pulsklocka gick sönder. Jag har bävat inför detta eftersom den var sex år gammal (nästan K-märkt), jag var väldigt nöjd med den och gemensamt för de nya klockorna på marknaden är att de är dyrare och (för mina behov) sämre.

Garmin 305

Detta är alltså en träningsklocka som håller reda på min puls, tider och tempo vid löpning. Väl hemma för man över infon till datorn och kan se på kartan var man varit. Eftersom jag saknar lokalsinne är det ofta nog så intressant. Förutom att den gör löpningen roligare kan den hjälpa mig att hålla avsedd fart och intensitet så att jag varken kör för hårt eller springer och såsar till. Det finns smartphone-appar som också kan göra detta, men inte lika bra. Dessutom vill jag inte springa runt med en sådan planka.

I värsta fall är det här en kostnad på 2500 kr och löpning är en billig hobby, så trots att jag är snål känns utgiften hanterbar. Men jag vill ändå göra det bästa möjliga av situationen och samla så mycket information jag bara kan innan köp.

Steg 1 blev att skumma av utbudet. Jag gillar Garmin och räknade med att mitt pulsband – som det inte är något fel på – skulle gå att återanvända om jag inte byter märke. Då var jag nere på ett tiotal alternativ.

Eftersom jag är ointresserad av teknik var det nu dags att ta in expertisen. Jag är medlem i ett löparcommunity där det finns många nördar vars omdöme jag litar på. Så jag började läsa på i forumtrådarna vilka klockor andra gillar, vilka modeller de valt efter 305:an och hur de upplevt bytet.

Den vanligaste uppgraderingen tycktes vara till Garmin 310XT, en modell som inte heller tillverkas längre, men som ändå går att få tag i. Den är lika stor (synen blir ju inte bättre med åren) och verkar ha ungefär samma menyer.

Garmin 220 är en annan billig modell med några år på nacken. Den har mindre skärm med färre alternativ (max tre fält istället för fyra), men precis som 310XT vibrationslarm, den enda funktion jag ibland saknat i min klocka.

Vivoactive är en ganska ny klocka med stor fyrkantig skärm, precis som jag är van vid. Det var det dyraste alternativet jag tittade på. Det fanns några till också, men det här var de tre huvudalternativen.

Förutom att titta på vad mina forumvänner sagt om dessa kollade jag recensioner på Youtube och jämförde dem på en populär jämförelsesajt.


Internet är förresten fullt med jämförande information oavsett vad man ska köpa. När jag letade efter en bra internetleverantör hamnade jag på ett Aspergerforum. Helt perfekt, personer diagnosticerade med Asperger har ofta stenkoll på uppladdningshastighet och annat som jag inte fattar ett skit av.

Vid det här laget började jag få rätt tydliga åsikter om klockor. T ex hade jag ratat 310:an eftersom den bara har trådlös överföring till datorn och precis som jag misstänkte var klockans egen forumtråd full av problem med detta.

Men en viktig faktor återstod – priset. Jag började med Pricerunner och Prisjakt. Sedan några sidor där jag handlat sånt här tidigare: Startfitness, Wiggle, Netonnet, Amazon... Avslutningsvis Google. Min tanke var att pundfallet efter brexit skulle ge de engelska sidorna en fördel. Det slutade ändå med att jag handlade på en svensk sajt, Sportamore, som hade en kraftig rea på min nya träningskompis Garmin Forerunner 220.

1495 kr

Jag hade kunnat köpa den efter att ha kollat runt i fem minuter istället för fem timmar, men om bristande research hade resulterat i ett sämre köp hade jag fått sura mycket över det, och den vunna tiden hade förmodligen spenderats svärande framför datorn. Efter några sprungna rundor verkar det vara ett bra köp, men om det ändrar sig vill jag vara säker på att det inte berodde på mitt slarv. Så tänker jag, men så är detta lite av min mentor på konsumtionsområdet:

"Det ska köpes och köpes och köpes, allt helvete..."

"Geggan" är för övrigt en duktig löpare (när han inte står i tv och käkar småfågel).

Vad vi än tycker om det är hösten på ingång. Tanken är att jag nu återgår till dagliga inlägg här igen. Om jag har något att säga. Eller ja, det brukar ju inte hindra mig.

lördag 13 augusti 2016

Förnuft eller känsla

Min mormor röstade på Bengt Westerberg eftersom hon tyckte att han var så stilig. Att han var helidiot gick henne fullständigt förbi. I det läget är rationella beslut att föredra. Samtidigt har vi nog alla åsikter vi inte riktigt kan förklara eller motivera.


Jag hade en intressant diskussion hos Att välja lycka om olika bevekelsegrunder för att ge sig in i ett värdepapper – magkänsla eller fundamenta. Förhoppningsvis har man åtminstone lite fakta och siffror i väskan innan man kliver in som delägare i ett företag. Som Sven Hagströmer sa i sitt Sommarprogram: Handla ”med samma glasögon på sig som om man skulle köpa hela bolaget”.

Men så gäller det ju att våga kasta sig ut också, både i affärer och i övriga livet. Om man till varje pris vill undvika att göra misstag slutar det med att man inte gör någonting alls, och det enda man vet säkert är att man då kommer att missa tåg som hade varit bra att hoppa på.


Ingen affär är kassaskåpssäker och det gäller att ta reda på när oddsen är fördelaktiga, när möjligheterna överstiger riskerna. Det är där känslan kommer in för detta går inte att veta hur påläst man än är. Den är inte pålitlig, men behöver inte vara värdelös för det.

Trots att erfarenheten tränar upp känslan blir människan fegare med åren. Jag blir det definitivt, särskilt när det kommer till affärer. Det är ju märkligt, när man är ung ger man sig in i vad som helst trots att man inte vet ett skit, och när man blir äldre och smartare så vågar man inte ens försöka.

Visserligen är kombinationen försiktighet och research en viktig del av min investeringsstrategi, men man blir inte rik av att läsa på. Kontentan är nog att jag behöver våga klivet oftare. Som de säger i det filosofiska mästerverket Stockholmsnatt:
- Kan kosta.
- Kan vara värt det också, jag svär!