Skuldsanering

Först: Jag föraktar inte skuldsatta, jag fattar att livet kan gå åt skogen av en massa anledningar som inte innebär att man är en omdömeslös skithög.

Med detta sagt tänkte jag prata skuldsanering. Det funkar ju så att den som har tillräckligt hopplöst läge i sin privatekonomi kan få en betalningsplan och bli skuldfri genom att leva på existensminimum i fem år.

Det är något fint med detta. Alla människor har rätt till en andra chans. Men nog känns det för en utomstående som att många använder skuldsaneringen som en behändig livlina man alltid kan ta till. Av de Lyxfällan-deltagare som fått eller velat ha skuldsanering har åtminstone jag inte upplevt att de känt ånger eller visat ett behov av att göra rätt för sig. Visst, det är ett tv-program vars första prioritet inte är att redovisa hela sanningen utan främst ska underhålla, men så känns det.

Ytterligare bevis för den tesen är att det just nu är färre som ansöker om skuldsanering. Det beror nämligen knappast på att folk blivit bättre på att sköta sin ekonomi utan på att nya, generösare regler införs för den som söker efter 1 november i år. Regeländringen går i huvudsak ut på att man får två betalningsfria månader per år. Alltså låter folk sin privatekonomi förfalla ytterligare för att de slipper undan ännu mer av sin skuld genom att vänta med ansökan.

Skuldsanering innebär ju att fordringsägarna går miste om delar av sina krav för att på så vis ändå få in en del. Det är inte så att staten går in och täcker upp. Visst kan det vara skatteskulder och andra samhälleliga räkningar (varför det nu skulle vara bättre), men massor av stora och små företag förlorar pengar för att skuldsatta personer valt att köpa varor och tjänster de inte hade råd med. För andras pengar. Så kom inte dragandes med ”det drabbar ingen fattig”-argumentet, för exakt det händer hela tiden, alltså att människor får sin privatekonomi spolierad för att andra handlar för pengar de inte har.

Innan Kronofogden beviljar skuldsanering gör man en bedömning av framtida inkomster och om skulderna går att betala utan denna åtgärd. Vackert så, men borde man inte börja i andra änden och kolla hur skulderna uppkommit, noga förhöra sig om hur den skuldsatte tänkte i varje steg på väg mot avgrunden och väga in det i bedömningen?

Jag är less på argumentet ”jag visste inget för jag tog aldrig reda på det”. I förra veckan kunde vi läsa om en gubbe i Skåne som inte visste om att han fråntagits rätten att köra klass 1-moped eller att hans moppe var avställd. Hässleholms tingsrätt konstaterar att de ”inte kan bevisa att mannen haft uppsåt att bryta mot lagen”. Han hade nämligen inte öppnat kuverten från Transportstyrelsen eftersom han lider av ”en kraftig fobi för fönsterkuvert från myndigheter”.

Ja, vem gör inte det?! Jag skulle själv kunna ha fönsterkuvertsfobi om jag inte hade lidit av en kraftig fobofobi, alltså fobi mot fobier. Japp, även det är ett officiellt sjukdomstillstånd. Allt har en diagnos...