lördag 10 november 2018

Följa sina drömmar

Jag undrar om svenskarna är sämst i världen på att följa sina drömmar. Eller följa förresten, vi verkar inte ens ha några! Yougov frågade unga vuxna i Norden vad de drömde om. Svenska kvinnor svarade fast anställning och männen en partner. Även om jag varken har det ena eller andra tycker jag att det kan vara bra grejer, men drömmar ska väl vara lite mer fantasifulla? Nästa drömnivå är rabatt på gymkortet eller en tvättid på helgen.

Så först måste vi kanske lära oss att drömma lite större. Sedan bör vi ta tag i drömmarna. Jag hörde en entreprenör säga att gemensamt för alla som lyckats är att de börjat. Har de inte gjort steg 1 kommer de aldrig komma till steg 2 osv. Längs vägen kommer man att misslyckas, tvingas backa eller börja om, men gör du ingenting kommer du ingenstans.

Det ska gå!

Kanske beror svenskars brist på visioner (japp, jag fortsätter med dessa grova generaliseringar) att vi är ängsliga över hur vi ska uppfattas och hellre vill passa in än sticka ut. Vad gör vi åt det? Ingenting om vi inte upplever det som ett problem, men annars borde vi skaka av oss Jante och bry oss mer om vad vi vill än hur andra ska uppfatta det, oavsett om vi vill starta ett företag, starta en hjälporganisation i Sydamerika eller flytta in i en trädkoja.


I skolan finns många rätt meningslösa skolämnen. Bild, geografi, teknik... Kanske vore vi mer hjälpta i livet av ett par veckotimmar Visionskunskap.

62 kommentarer:

  1. Skrev du det där med de meningslösa skolämnena för att provocera? Eller kanske det finns små brister i din "vision"?

    Drömmandet kanske har svårt att komma igång när man blivit bekväm och fet. Många strävar också mer efter trygghet. Att drömma kräver vilja att ta risker och en förmåga till fantasi. Upplever att trygghets- och säkerhetstänk är dominerande numera. Sådant kväver fantasiförmågan och gör den föraktad och till något löjligt som är för småbarn. Tror det uppfattas som lätt ansvarslöst att följa drömmar som går på tvärs med jante eller kanske föräldrars höga förväntningar på sina barn. Hur många gånger har man inte hört människor som utbildat sig till något statusmässigt bra och stabilt, men som alltid velat göra något helt annat?

    Känner en ingenjör som aldrig ville bli det, utan ville spela piano. En gång gick vi på proemnad och plötsligt gick han (och jag också då) in i en tom med öppen kyrka och började spela på en flygel som stod där. Det var helt otroligt vad bra han spelade! Efter en kvart gick vi tysta därifrån. Jag var förstummad, hade ingen aning om denna talang. Han ville inte prata mer om det, ville kanske bara visa mig att detta var den riktiga personen. Ingenjören var den sociala masken som han ogillade. /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Skrev du det där med de meningslösa skolämnena för att provocera? Eller kanske det finns små brister i din 'vision'?"

      Eller också har vi helt enkelt olika åsikter i den frågan.

      Håller med om trygghetssträvandet, för att inte säga trygghetsnarkomanin. Jag tror att svenska folket som kollektiv blivit beroende av trygghet, och precis som alkoholisten som slutar dricka blir ett hot mot den övriga gruppen a-lagare blir den som bryter sig ur trygghetsnarkomanin ett hot mot andra trygghetsnarkomaner. Därför kommer de välja att uppfatta utbrytaren som ansvarslös när de egentligen mest är avundsjuka.

      Ingenjören låter precis som Loa Falkmans karaktär i Pensionat Oskar, när han erkänner att han egentligen velat bli skådespelare, kom in på Scenskolan men valde bort den pga föräldrarnas krav/mål. Fan vet om inte han också hade landat som ingenjör.

      Radera
    2. Har du läst David Eberhards bok "I trygghetsnarkomanernas land"?

      Radera
    3. Jag har läst den, rekommenderas starkt! /Eva

      Radera
    4. Jag har också läst den och rekommenderar den, precis som alla hans böcker. Det är inte alltid jag håller med i hans slutsatser, men han har alltid gjort grundlig research och tänkt.

      Radera
  2. Utbildade mig själv till ingenjör. Nu när jag är medelålders arbetar jag som snickare..visst lägre lön och "status" men skulle aldrig gå tillbaka till ett stillasittande inomhusarbete. /putte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra jobbat! Egentligen så självklart, men ack så ovanligt att man frågar sig själv ärligt vad man vill och sedan gör det. Hörde om en forskare/universitetslektor/nåt-sånt-jag-minns-inte som sadlade om till städare. Där snackar vi nästan ytterligheter både på lön och status.

      Radera
    2. Det där med städaren lät närmast osannolikt, om det nu inte gäller en invandrad person, som hela tiden ratats vid otaliga jobbsök inom universitetsvärlden då. Det är ju väldigt vanligt att invandrade personer med lågstatusjobb har relativt hög utbildning från sina hemländer, långt högre än sina svenska kollegor. Hur kan jag tro det? För att jag hör till de uppenbarligen väldigt få personer som talar med städpersonalen på alla ställen jag någonsin jobbat. Så illa kollegor tyckt om denna vana, och vad mycket man lär sig om den mänskliga naturen, när man ser hur personer man trodde man kände agerar som svin i förhållande till andra människor utanför sin grupp!

      Men kanske är jag den som är fördomsfull här, kanske kan man drömma om städarbete. Jag har jobbat som städare en sommar, jag drömmer mig inte tillbaka, även om jag verkligen fick motion på kuppen. En mils cykling till jobbet, städa, städa, städa i 8 timmar och sedan cykla hem. Inte många minuter att sitta på rumpan då! /Eva

      Radera
    3. Jag tror att det var en invandrare från någon öststat, typ Ungern eller Tjeckien, men det är femton år sedan jag hörde historien (ej kontrollerad, men jag litade på berättaren) så det är suddigt nu.

      Men han hade alltså jobbat i sitt högstatusjobb i Sverige, så han var inte tvungen att byta ner sig, han bara gillade det.

      Ett sidospår, men det där med att invandrare inte får utnyttja sin höga utbildning är jag lite skeptisk till. En kompis som åkte mycket taxi frågade konsekvent alla taxichaufförer vad de har för utbildning, för att se om det verkligen är läkare och lärare som kör taxi i Stockholm. Det var verkligen inte en enda av dem (kanske hundratals) som hade en eftergymnasial utbildning de inte fått använda. Jag säger inte att exemplen inte finns, men de verkar betydligt mer ovanliga än vad många vill tro.

      Radera
    4. I allmänhet arbetar invandrare personer i lägre utsträckning med arbeten som matchar deras kompetens än än för de födda i Sverige. Se exempelvis undersökning av SCB nedan.

      https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2017/Samre-matchning-pa-arbetsmarknaden-for-utrikes-fodda/

      Radera
    5. "Det innebär att måttets storlek påverkas av två faktorer, dels hur stor andel som förvärvs­arbetar, dels hur stor andel av dem som förvärvs­arbetar som gör det inom ett yrke som motsvarar utbildningsnivån. Yrket ska alltså motsvara nivån men inte nödvändigtvis utbildnings­inriktningen. Exempelvis kan en person med lärar­utbildning arbeta inom ett annat yrke som kräver samma utbildningsnivå."

      Eller "Som man ropar får man svar", något som jag tyvärr tycker stämmer alltför väl med vårt statliga statistikinstitut.

      Att det finns exempel är jag helt med på. Särskilt när språket är ett stort hinder. Men att det ska gäller invandrare "i allmänhet" tycker jag inte ens den där undersökningen visar, trots att den siktat in sig på lärare, som antagligen är den utbildning som är allra mest landspecifik.

      Radera
  3. Även jag har sadlat om. 5år på högskola och 10års arbete för föräldrarnas krav (önskan) skulle uppfyllas innan jag tröttnade. Nu jobbar jag med något som knappt kräver 2års gymnasium.
    Håller inte med om ditt utdömande av skolämnen, Geografi är väl ett av de bästa allmänbildande ämnena som finns, likaså Teknik (och slöjd). Men Bild stämmer väl antar jag, de som har talang kan redan och de utan talang är ändå oBildbara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul, grattis!

      Kanske för att jag är obildbar i geografi, men tycker det räcker med ett hum om de stora dragen. För resten finns kartor. Rabblandet av Hallands åar har aldrig hjälpt mig.

      Radera
  4. Problemet är väl att man motarbetas så mycket beroende på vad för drömmar man har då. Tlllslut orkar man inte mer utan ger sig? Så är det lite för mig nu iaf och väljer att leva på den trygga sidan just nu istället för den otrygga som jag egentligen vill..

    Är det liknande för andra kan det bero på att man inte vågar.
    Vi har inget samhälle som uppmuntrar till fria kreativa själars förverkligande. Låter fint i praktiken men är bara o glömma ..

    Så ja, vad blir kvar på listan, antagligen rätt trista saker..

    Tyvärr inte 25 längre och tror allt är möjligt, även om jag verkligen kan avundas dem deras entusiasm och bli väligt inspirerad..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, samhället uppmuntrar verkligen inte drömförverkligande.

      Men det där med att inte vara 25 längre, kan det inte finnas fördelar med det också? Till skillnad från 25-åringen som kastar sig ut för stup utan att tänka på konsekvenserna gör erfarenhet att man landar på fötterna. Dessutom vet vi mer om vad vi vill och kan därför vara mer målmedvetna.

      Radera
    2. Både och kanske. Träffar en del 25-30-åringar och de är verkligen härliga i sitt sätt att tänka. Allt är möjligt. Som en vän till mig resonerar vill du utomlands är det bara och köpa en biljett och sticka? Sälj lgh, åk.. Ja, det är sant. Fast jag då som är äldre och tråkig resonerar som att först ska jag spara ihop massa pengar och bli FI, skaffa en trygghet, kan inte lämna fast bra jobb, partners, ev husdjur hur som..
      Sen osäker på _om_ jag vill sälja lgh och inte nu när marknaden gått ned..
      Om det är rätt eller fel resonerat vet jag inte..
      Så sitter jag o tittar på bilder från 30-åringarnas eskapader i utlandet, fantastiska bilder med sol&värme&papegojor på fönsterbläcket och de bor bra..
      Tittar ut genom fönstret här, beckmörkt och deprimerande, vintertröttheten lägger sig som ett täcke över allt och alla..
      Bara ett exempel där man kanske blivit gammal trist och säkerhetsinriktad och lite rädd? Hade man vart 25 nu hade man antagligen bara dragit..

      Radera
    3. Det är det jag tror, att den där åldersbegränsningen helt och hållet sitter i huvudet.

      I det här vädret är det onekligen lätt att drömma sig bort till andra klimatzoner.

      Radera
    4. Mmmmm.. jooo... du då? Vad har du för drömmar och visioner?

      Radera
    5. Dem vill jag inte lägga ut på nätet, men det finns några stycken.

      Radera
    6. Det finns ett mellanting mellan 25 åringens nu sticker jag och ett kanske mer säkerhetsinriktat tänk. Jag är själv 37 år och har tagit en paus från mitt medelklassliv. Du behöver inte säga upp dig från jobbet för i Sverige kan man ta ledigt för att studera (och arbetsgivaren kan inte neka) så har du ett arbete när du vill komma tillbaka. Du kan hyra ut lägenheten under tiden och att spara ihop pengar till ett års resande borde gå för de flesta. Det kanske är dags att ta snacket med sambon om vad ni har för drömmar. Sedan när det gäller ålder konstaterade jag för någon vecka sedan att jag blivit "gammal" när jag insåg att jag inte var lika intresserad av gratis alkohol som 20-25-åringarna på vandrarhemmet. Sedan konstaterade jag att det gör inte så mycket för jag behöver inte heller jaga upplevelser som de gör utan jag kan ägna några dagar åt att inte göra något om jag så känner för det.

      Lustigt nog har de flesta (med undantag av chefen) varit positiva till mitt äventyr. Mina föräldrar har väl inte heller varit alltför glada men det är mer för att jag ska vara borta så länge och de oroar sig än över resan i sig.

      Jag träffade på ett walesiskt/australiensiskt par i Kina som arbetade två år och sedan var lediga och reste i två år, vilket jag tyckte var ett intressant koncept.

      Så vänta inte på det perfekta tillfället utan planera och gör. Jag hade lite ångest över det hela i våras men så fick jag höra att en gymnasiekompis man dött i cancer och insåg att jag inte vill vänta på någon FIRE eller pension för man vet aldrig om man får uppleva den.

      Radera
    7. Mina föräldrar är kring 60 år och flera av deras bekanta har dött det senaste åren utan att ha hunnit pensionera sig. Samma såg jag med en släkting som sköt upp saker till pensioneringen men när den väl kom hade varken han eller frun hälsan kvar att göra vad de planerat.

      Radera
    8. Personligen tycker jag att fast anställning är lite för fegt, men du har helt rätt. Många börjar inte med att tjäna ihop pengar för att klara sig på i tjugo år utan jobbar stenhårt i 1-2 år och har sedan råd att ge sig ut på äventyr ett halvår eller så även om de inte har ett jobb att falla tillbaka på.

      Man vet aldrig när det är för sent och ibland behöver man påminnas om det genom att se andras timglas gå tomma.

      Lycka till!

      Radera
    9. Tack för inlägg Plina som jag misstänker var lite riktade till mig..

      Osäker på om det fungerar för oss. Fast om vi bara hade en gemensam semester till värmen per år tror jag det skulle betyda mycket. Något att se fram emot. Blir väldigt deppig vintern och lider nog av all sorts vinterdepression. Just jobbandet och sånt tycker jag&partner är rätt okej, är att man är ofri och inte kan sticka iväg som är det "jobbiga"..

      Annars har vi "bara" 4-7 år kvar att kämpa på så det är inte så väldans lång tid ändå. Kanske 7 år vilket vore bäst. Sen kan vi jobba halvtid och vara bortresta hela vintrarna om vi vill och det fungerar med jobb.. jag kommer "bara" vara 50 då så är väl rätt lyxigt ändå..

      Utifall inte allt rasar nu, börsen, bostadmarknaden, arbetslöshet, sjukdomarna växer till sig, svenska kronan rasar i botten, krig, etc..

      Förstår annars tänket, folk dör som flugor, vet en som dog väldigt olyckligt dagen innan sin pensionering:-((( då livet äntligen skulle börja levas. Personen hade gjort "allt rätt" med perfekta karriären, fin lgh, sommarhus, massa massa pengar som nu skulle spenderas på resor&njutning..

      Vad har du hittat på nu? Vore kul och veta.. :)

      Radera
    10. Jag har rest transmongoliska järnvägen från Moskva till Kina, runt i Kina och är nu i slutet av min Vietnam-vistelse. Nästa vecka planerar jag att åka vidare till Kambodja. Man kan väl säga att det varit en blandning av turistande och studerande. Ibland flera dagar med studier och ibland flera dagar med turistande. Jag har varit lite less på flängandet så planerar att stanna lite längre på plats i Thailand i januari, dels för att det är en massa deadlines relaterat till kurser, dels för att det är ganska jobbigt att flytta på sig med några dagars mellanrum så kan behöva lite semester från backpackandet. :)

      Radera
    11. Låter spännande Plina. Reser du själv? Modigt.

      Micke, varför är det fegt med fast anställning? Är lyckligt lottad nu som äntligen fått ett jobb som fungerar hyfsat med mina kroniska smärtor som man inte vet hur man ska behandla och tagit åratal och mängder med doktorer att få diagnos på. Kanske blir operation x2 eller fortsätta och testa olika piller och annat för att försöka hitta en lösning. Finns lixom inget riktig botemedel, men just nu har jag lagt om livet lite så jag kan jobba mer hemifrån och laga än mer ekologisk nyttig ej inflammatorisk kost hemma för att se om det hjälper. Testar även akupunktur nu. Ringt läkarna hela förra veckan och halva veckan innan och de ska återkomma för behöver starkare smärtlindring, men de har inte hört av sig så funderar att på måndag eller tisdag gå dit och sätta mig och kräva hjälp och att de måste skriva ut något till mig (har googlat mig fram efter många sömnlösa nätter till en coctail av smärtlindrare som kan fungera som jag vill ha). Låter som värsta vraket nu och är det mellan varven, men vägrar "ge upp". Inte många jobb som fungerar med detta, men haft tur och jobbat hårt nu för och hitta ett, är väl därför man är extra mån om att behålla det så länge det går. Speciellt om man har målet FIRE också. Bra lön med.

      Radera
    12. Nej, jag bara retas. Det är bra att det finns människor som vill vara anställda, samhället skulle inte funka annars.

      Låter som att du behöver byta läkare. Hopplöst med folk som inte går att nå och inte ringer tillbaka.

      Radera
    13. Är egenföretagare också och vart det många år på fulltid men nu deltid. Kanske, har äntligen tjatat mig till remiss på vad jag trodde var det bästa stället och bästa läkaren, men kanske måste vidare.
      Detta gör också jag känner lite ska jag jobba så ska jag jobba nu och bunkra pengar för har ingen aning om vilket skick man är framtiden. Är väl därför jag inte direkt unnar mig semestrar och annat i högre grad, men tänkte vi skulle försöka ta ledigt samtidigt jag&partner i februari nu för en helt vanlig träningsresa charter 2 veckor för lite sol. Även om det känns surt&svider i lilla plånboken när man skulle kunna stå ut och snabbare få ihop pengar för FI, men samtidigt kanske man måste unna sig något någongång..

      Radera
    14. Alltid en knepig avvägning. Svårt för någon annan att råda, men ni verkar ju tänka igenom alternativen noggrant.

      Radera
    15. Nja. det är mest jag som tänker:) Vore så mycket mer nice o ha utdelning på kanske 20 000 månaden + ha kvar lgh när vi går ned på kanske halvtid för att sen resa runt..
      Istället för att inte ha det.
      Veta att man måste komma tillbaka om 1 år och jobba heltid igen..
      Är väl känslan av att man inte måste jobba heltid jag längtar efter, att man känner ok vi skulle kunna sluta jobba nu även om det inte är superfett..
      Hittar vi nåt ställe vi trivs jättebra på kan vi bosätta oss där, leva bra, kanske sälja lgh..
      Skulle nog enligt Plinas modell kunna plugga då och ha en bra anledning att hyra ut lägenhet som BRF godkänner. Låter smart..


      Radera
    16. Jag reste med en kompis till Peking men därefter har jag rest själv. Det som är jobbigare när man reser själv är att man måste klura ut allt själv plus att det blir dyrare om man inte vill bo i delade rum på vandrarhem. Fördelarna är att man slipper kompromissandet.

      Radera
  5. När får vi se ditt projekt med en trädkoja/minihus? Tycker det dyker upp med jämna mellanrum på bloggen eller? Vore kul om man innom en 5 är kunde få börja läsa om det projektet :-)

    Annars hade det varit häftigt/ en dröm att skapa något stort som många människor har nytta och glädje av lång tid framåt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trädkoja är en underbar dröm, men inte min :-). Minihus desto troligare. Tidplan okänd, men jag kan nog lova fler inlägg åt det hållet dessförinnan.

      Ja, en smaskig uppfinning med en miljard potentiella användare skulle sitta fint på kontot! Och även vara lite trevligt.

      Radera
  6. Vad är det för fake news du far med? Innerst inne tycks det stora flertalet svenskar när ett kass självförtroende, en dröm om ett fattigare land och en dröm att konvertera till islam. Ivartfall är det så Sverige utvecklas om vi ska sammanfatta.
    Mvh https://investera-pengar.blogspot.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att rätt få svenskar drömmer om att konvertera till islam. Annars är det ju bara att sätta igång och plugga.

      Radera
    2. Investeraren, hoppas du var ironisk nu, annars har du fel.

      Radera
  7. Drömmar verkar det knappast vara någon brist på inom politikerområdet, och nog är det så att de lever sina drömmar.
    De jobbar stenhårt på att förändra Sverige till något som är bättre, och de har sett till att alla bidrar till deras drömmar om ett framtida Sverige, genom skatt, genom lagstiftning och genom kultur/folkbildning.

    You're living THE dream Sparo, du borde vara tacksam att du får bidra till ett bättre Sverige!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag lever definitivt inte "the dream", men jag jobbar på det. Inte tror jag mig bidra så mycket till ett bättre Sverige heller.

      Radera
  8. Idag är jag mest nyfiken på vilka det är som slänger bort XXX kronor på Cirkus för att idoldyrka Jordan B Peterson. Hade i och för sig nästan varit värt att gå dit för att studera lite - vilka är det som går dit, vad är det de triggas av etc. Den här tron på auktoriteter och självhjälpsgurus har alltid fascinerat mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag uppfattar inte Jordan Peterson som en guru. Bara en fiffig kille som tänker och gillar att ha mycket på fötterna när han uttalar sig, vilket känns befriande i landet där känslor alltid trumfar fakta.

      Men inte behöver jag gå och se honom, han finns på nätet och dessutom börjar jag bli lite less på honom nu. Det är inte hans fel utan beror mest på ett par svenska politiker med storhetsvansinne, men jag behöver ändå en Jordan Peterson-paus.

      Radera
    2. Så han är kvar i stan?! Hade gärna gått dit. Det handlar inte nödvändigtvis om att överdriven autktoritetstro och osunt behov av självhjälp. Att någon är en auktoritet i ens liv är något positivt dessutom. Hjälp till att hjälpa sig själv behöver de flesta någon gång. Inte alla har haft städjande föräldrar. Inte alla är klar över hur livet skulle kunna levas bättre.

      Själv triggas jag av hans brinnande hjärta för att människor ska ta sig samman och ta ansvar för sitt eget liv och göra något bra av det. Han är ingalunda någon idol för mig, bara en vanlig människa, men som har fått ett mått av vishet som är värt att lyssna på. Han är verbal och räds inte att vara kontroversiell, tvärtom utmanar han många "sanningar". I synnerhet de "sanningar" som jag själv tycker är rent nonsens, t ex att män och kvinnor är likadana, att skillnader bara skulle vara skapade av uppfostran, att identitetspolitik är bra, att alla är "okej" utan att prestera något, att man ska få bestämma själv vilket pronomen man vill att andra använder om osv. Det kanske absolut viktigaste är hans kompromisslösa försvar av yttrandefriheten.

      Om man inte gillar det han säger, struntar man bara i honom tycker jag. Så enkelt är det! :) /Eva

      Radera
    3. Eller lyssnar en sväng till och ser om man kan utvecklas av det. För att lyckas med det finns inget bättre än att lyssna på folk som säger saker man inte gillar.

      Radera
    4. Nu kommer en bekännelse. Har aldrig på allvar tagit till mig tanken att jag kan utvecklas genom att lyssna på meningsmotståndare. Det beror inte på att dessa skulle göra mig arg eller så. Nej, det beror på att synsätt jag inte delar intresserar mig så lite! De tillför ju inget, utan är mer som myggor, dvs störande moment. Man vill bara få bort dem så att man kan fortsätta gå på som förut.

      Enda gången jag vill lyssna på dumheter är när jag måste argumentera för min sak. Då gäller det är syna motståndaren och hitta luckorna i deras resonemang. Vid alla andra tillfällen är jag fullständigt likgiltig inför andras knäppa åsikter. Har heller aldrig haft som mål att utvecklas. Åh, vilken känsla att uttrycka detta nu. /Eva

      Radera
    5. Fast bara för att någon inte tycker som du innebär ju inte det att det måste vara dumheter eller knäppa åsikter. Och även om så vore kan du få inspiration när du måste försvara din egen åsikt. Ryggdunkare kan alltid ge dig det.

      Radera
    6. "Aldrig" skulle det vara där på slutet. Lite tvärtemot vad jag skrev alltså.

      Radera
    7. Jo, man kan använda motsatta åsikter i lägen när man ska försvara sig, som jag ju också skrev. Men har ingen naturlig drivkraft att göra det annars. Uppfattar tvärtom en ständig debattör som en person som inte är säker på sina egen inställning och som behöver bevisa, inte minst inför sig själv, att tänket är "rätt". Eller så är det en person som inte tror på annan påverkan än den rent propagandistiska.

      Jag skulle bara debattera på allvar när det ligger i mitt omedelbara intresse att verkligen göra det, vilket lyckligtvis sällan händer. Om man redan vet vad man tycker, varför känna behov av att basunera ut det på ett sätt som försöker vinna över den andra på ens sida? Vad finns att vinna på att påverka på detta sätt? Det leder till strid och ökad polarisering.

      Tror däremot på samtal och indirekt påverkan. Den största påverkan är jag övertygad om sker när vi minst anar att vi inspirerat någon. Då har något hänt i en annan människa utan vår manipulation. Sådant tror jag på. Därav min likgiltighet inför att aktivt försöka få andra att bli övertygade om att min uppfattning är den bästa. /Eva

      Radera
    8. Behöver vi inte alla då och då bevisa för oss själva att vi tänker rätt? Särskilt i frågor som rör våra egna liv. Kan vi göra det genom att få mothugg är det bara bra. Om man kallar det debatt, samtal eller dialog tycker jag inte är så viktigt. Det viktiga är att ha ett öppet sinne när man konfronteras med påståenden och åsikter som går emot ens egen syn.

      Jag har massor av åsikter nu som jag inte hade för tio år sedan. Förhoppningsvis för att jag utvecklas och det hoppas jag fortsätta göra.

      Radera
    9. "Behöver vi inte alla då och då bevisa för oss själva att vi tänker rätt?" Det där är ödmjukhet. Något jag ofta saknar. Tvivlar inte i första taget på något som kommer från mig själv. Jag tycker mig oftast ha rätt, alldeles oavsett mothugg och invändningar från andra. Är närmast orubblig i min envishet. Har dessutom fräckheten att vara nöjd med det. Är väldigt självgod, close-minded. Du är uppebart mer open-minded. Har tänkt det många gånger när jag läst det du skrivit! /Eva

      Radera
    10. Här satte du huvudet på spiken Sparo. Min son kom hem och berättade om JP och jag tänkte att jag måste kolla vad det är för filur. Till en början lätt att avfärda utifrån mina värderingar men va tusan ... han verkar skärpt och bildad, kan jag verkligen inte lära mig något här? Köpte senaste boken (öka Adlibris!!) och har läst om honom på nätet.

      Jag tror stenhårt på att backa från sina invanda åsikter och omvärdera dem då och då. Kommer jag fram till att jag fortfarande gillar dem - kör på! Har jag utvecklats, finns nya "bevis" för att jag har fel, vem är då inte jag att kunna ändra på mig?

      Smabon och jag diskuterade det här igår. Det pågår ständig forskning om allt mellan himmel och jord. I mitt jobb inom tekniken är jag van att följa utvecklingen och ta till mig nya rön. Men det finns andra områden där en lätt verka hamna i att "det jag en gång har lärt mig det gäller och så är det".

      Tack för en bra blogg, som dessutom har lockat till sig många kloka läsare vars kommentarer bidrar.

      Radera
    11. Eva: Du har åtminstone sjukdomsinsikt ;-). Men skämt åsido, jag tror det är bra att ibland också våga sätta ner foten, men de flesta av oss har nog lätt att göra det lite för tidigt och då är det bra om vi kan få våra åsikter utmanade.

      Slutajobbavid55: Det är nog lättare med teknik än med relationer och beteende eftersom det är lättare att leda saker i bevis där. Lyser lampan är det rätt kopplat, för att uttrycka det enkelt.

      Tack själv, jag tycker att det i mångt och mycket är kommentarsfältet som gör inlägget.

      Radera
  9. @Eva: "Det kanske absolut viktigaste är hans kompromisslösa försvar av yttrandefriheten." Huvet på spiken.

    SvaraRadera
  10. Svaret är balans

    Men frågan är för omfattande...


    Vad menar jag? I skolan måste vi ha balans mellan korvstoppning och ett tänkande. Det ena kan inte existera utan det andra.

    Samma i livet. Vissa delar kräver att man slår sig fri och startar eget (annars skulle vi bo kvar hemma) andra delar kräver att vi gör som vi borde/ blir tillsagda/ förväntas, annars blir det anarki...

    Dessutom tror jag en del av all stress som folk känner är att de förväntas "förverkliga sig" dvs motsatsen till det du tyckte samhället i Sverige påverkade för.

    Alla kan inte bli allt. Stackars mänskligheten om jag försökte bli sångare....

    Det måste finnas en balans. Vi kan inte göra som vi vill men inte heller bara springa med flocken.

    Vilka drömmar är bra. De man kan nå? Eller de man bara kan sträva mot? Är det bättre att dö som nöjd städare eller som missnöjd forskare som bara blev nominerad men aldrig vann Nobelpriset? Har möt ett antal olympiska medaljörer. De har inte mått bra. De såg sig själva bara bli sämre för varje år....och för att bli medaljör så krävs mentaliteten det bara finns guld eller förlorare...

    Jag har inget svar annat än det flummiga "balans".

    Mvh
    Thz

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka tankar, men det slår mig att alla problem du ser beror på andras förväntningar. Stress för vad omgivningen tänker eller hur publiken tar ett resultat. Kanske behöver vi råg i ryggen, vetskapen att ingen tackar oss för att vi offrar oss och lever ett liv vi inte själva önskar.

      Radera
    2. Beror på att vi är de vi är som art.

      Vi är härmapor, en av de få arter som kan titta på en annan individs handlingar och kopiera dem. Det är i grunden det som bygger vår intelligens och gör att vi nått så långt som vi gjort.

      Med denna styrka följer dock att vi tittar på andras beteenden, det är därför influensers kan existera. De hakar på ett av våra grundläggande drag som art.

      Hade vi alla som art varit för "egensinniga" så hade vi inte kunnat ha denna konversation via tekniken.....men kanske skulle vi mått psykisk bättre....utom när alla andra arter äter upp oss eller konkurrerar ut oss för de är snabbare, starkare ....

      Mvh
      Thz

      Radera
    3. Ja, vi kan härma, men vi har också vettet att inte kopiera utan ifrågasätta flockens beteende. Kanske är det just det som skiljer oss från de riktiga aporna.

      "Hade vi alla som art varit för 'egensinniga'..."

      Det känns inte alls som mänsklighetens problem just nu. Snarare att vi problemfritt springer mot samma stup.

      Radera
  11. Från en städare....
    Jag anser i stort sett att jag misslyckades med mina drömmar.
    Vad som är en tröst för mitt tigerhjärta är att jag faktisk gjorde ett ordentligt försök. Tror bitterheten i efterhand känns mindre för misslyckande mot att ångra att inte "våga" följa en dröm överhuvudtaget.

    Verkar som Sparo´s rubriker får igång mitt citatminne:
    I går kväll smidde jag tusen planer. Men i morse gjorde jag precis som vanligt. (eventuellt sagt av Konfucius för sådär 2500 år sedan.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det för sent än då? Alla gamla drömmar körda och inga nya i sikte?

      Tänk att Konfucius sa det där för så länge sedan! Och inte kunde han söka till Idol heller ;-).

      Radera
    2. För mig har söka till Idol ALDRIG varit en dröm!
      Min ålder och min hälsa har tyvärr satt stopp för en del av drömmarna.
      Men brist på "nya" drömmar är det aldrig!
      Och det sägs ju att skillnaden på en dröm och ett mål är att målet har en tidsbestämd handlingsplan.

      Radera
    3. Så är det kanske. Samtidigt tycker jag inte att man ska låta tidspress krossa drömmar. Tid är ju det enda vi har.

      Radera
  12. Haha, vilka fantasifulla drömmar alltså! När i ordningen kommer förstahandskontrakt på lägenhet?
    Visionskunskap låter kul, jag skulle kunna tänka mig att vara lärare i det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstahandskontrakt på en hyresrätt i Stockholm är inte en dröm, det är en blandning av mardröm och utopi :-).

      Jag med, om jag får skriva "visionär" på visitkortet.

      Radera
  13. Usch, jobbigt när dina grova generaliseringar faktiskt kan appliceras på en själv. Känner att jag snabbt blev svartmålad som en "flummare" i unga år när man bröt mallen alltför mycket med mina tankar och visioner. Nu i vuxen ålder kan jag känna att de där tankarna faktiskt var hårdvaluta och att det är så löjligt viktigt att hålla fast vid dem. Kanske anpassa retoriken från "Jag vil flyja hööögt!", till "jag har alltid drömt om att se jorden ur ett nytt perspektiv" men annars borde det inte förändras mer :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Se det från den ljusa sidan! Människor som varit tidiga med sina tankar och visioner har blivit hängda och brända på bål. Jämfört med det är svartmålning helt okej.

      Radera