Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Sommar ses som viloperiod. Glöm det!
Det är nu hela årets skörd av gratismat ska bärgas. Först ut var
kanske rabarber, men den säsongen är ju igång hela sommaren och
från allra första början har de med egna odlingar användning för
rabarberna. Framåt juli har de fullt i frysen och "vill bara bli av med skiten".
Det är då jag kommer in.
Därefter kom vinbär, först röda, sedan
svarta. I min
bostadsrättsförening finns det buskar av bägge sorterna, så dem
tar jag. Ingen annan verkar bry sig, de tror helt felaktigt att vinbär kräver en massa jobb att ta hand om. Jag brukar
ändå lämna lite och har aldrig sett några intressenter.
Lite beroende var i Sverige man bor är
det dags för blåbär ungefär nu och minst en månad framåt. I år
är det ett bra blåbärsår, men det är det nästan alltid.
Varje sommar ser jag några andra plockare, men ingen annan verkar
plocka några större mängder, så jag fruktar inte konkurrensen.
Det räcker och blir över åt alla.
Blåbär är lätta att hitta och
lättplockade. Med bärplockare (50 kr på Jula) skopar jag lätt upp två liter i
timmen. Rensningen går ännu snabbare, på hemsnickrad
rensbräda av spillvirke. Förutom att fylla den egna frysen för
tolv månaders konsumtion har jag kommit på att blåbär är den
perfekta presenten till släkt och vänner. Förra året stack jag
till och med åt en granne en påse blåbär efter att han hjälpte
mig upp med en soffa genom trapphuset.
Blåbär är dessutom en råvara som i
likhet med guld och silver har ett beständigt värde i osäkra
tider. Jag brukar plocka några liter åt en kompis som senare under
hösten förser mig med delar av sin svampskörd (jag är helt
värdelös på att hitta svamp). Euron, dollarn och pundet fluktuerar
i värde, men blåbäret står alltid högt i kurs. Detta tack vare
förädlingspotentialen:
Jag är absolut ingen anarkist eller
anarkokapitalist som vill privatisera allt från bibliotek till
brandkår. Jag tycker att vi ska ha en stat som tar hand om våra
gemensamma intressen, vård, polis och sånt, men jag ser tre stora
problem med den svenska staten:
1. Den var en gång mycket
välfungerande och ville oss väl.
2. Det gör den inte längre.
3. Fler och fler börjar upptäcka
punkt 2.
Varför är nu första och sista
punkten att betrakta som problem? Vi tar det från början.
Det fanns en tid då Sverige hade politiker som brann för uppgiften att
göra samhället bättre. På 1960-talet hade vi partiledare som
Tage Erlander (s), Gunnar Hedlund (c) och Jarl Hjalmarsson
(högerpartiet). Eftersom jag inte var född ska jag kanske inte
recensera dem alltför ingående, men min känsla är att jag hade
föredragit varenda en av dem – oavsett parti – framför dagens
politiker som allihop tycks ha valspråket Makten framför allt.
Även om partierna stod långt
ifrån varandra politiskt (längre ifrån än idag) var allas mål att
skapa ett bra land att leva i.
Folket vande sig vid att politiker och makthavare stod på deras sida. Dagens
svenskar väntar sig att samhället ska ta hand om precis allting,
istället för att själva visa lite handlingskraft. Under tiden har
hederliga eldsjälar inom politiken bytts ut mot korrupta idioter med
maktberoende. Ingen med alla pommes frites i kanoten tror väl att politiker som Veronica Palm, Mattias Karlsson eller
Annie Lööf (en ur varje block, men jag skulle kunna namedroppa
hundra till) blivit politiker för att de drivs av någon slags
idealism?
Sista punkten då, att fler fattar att
vi blir blåsta av makten måste väl ändå vara bra? Ja, på ett
sätt, men viljan att betala skatt och bidra till det allmänna
minskar när vi märker att politikerna leker bort våra pengar på
ren skit eller för egen vinning. Utanför tidningarnas ledarsidor
har jag nästan inte hört någon kritik mot dem som skatteplanerat
genom att gömma pengar i Panama. De flesta av oss är mest avundsjuka.
Och nej, jag är inte ett dugg mer ädel
och solidarisk än någon annan, men jag betalar gärna skatt till bra
mat och resurser på ålderdomshem, kortare vårdköer och skickliga
lärare. Fast det verkar ju aldrig vara ett alternativ till Mona
Sahlins pension och lyxsemestrar, och livstids försörjning till Reinfeldt, Hägglund och Persson så att de
slipper ta ut lön ur sina företag. Och så har vi de som
fortfarande jobbar (fast utan närvaroplikt eller resultatkrav),
riksdagens budget för i år är 1,8 miljarder. Känns det prisvärt?
Den här tiden på året märks tydligt
i all tryckt media att det är sommar. Vikarier gör artiklarna, i
den mån det ens skrivs artiklar. Det är väldigt mycket
återanvändning av mer eller mindre tidlösa ”Här är de tio
största... blablabla”-texter.
Tidningarna har fått mer konkurrens
tack vare internet. Dels för att det är mycket lättare att komma
åt internationella medier, dels för att specialintresserade
privatpersoner många gånger skriver både mer initierat och
stilmässigt bättre än professionella journalister.
Tyvärr är finanstidningarna inget
undantag. Aldrig förr har så många varit så dåliga på att
skriva om så mycket. Framförallt slås jag av att den skrivna
ekonomijournalistiken utvecklats så lite. Det är som att
journalisterna inte fattat att de kan komma åt företagens och den
politiska maktens företrädare på Twitter och möta de inblandade i
realtid oavsett om nyheterna gäller Sverige, Kina eller USA.
De skriver samma förenklade dynga de
alltid gjort, och det enda den nya tekniken inneburit är att de
infällt i artikeln nu ofta filmar något meningslöst samtidigt som
de själva läser upp artikeltexten. Och så börsnoteringar!
Indexsiffror och aktiekursförändringar rabblas överallt. Någon
borde berätta för chefredaktörerna att alla som handlar med
värdepapper kommer åt dessa siffror genom att logga in på sin egen
aktiedepå. Vi behöver inte tidningar för att skriva artiklar med
innebörden ”Idag så går det upp lite, men igår gick det ner
nästan lika mycket”.
Men det finns skillnader. Vi börjar
med affärstidningarnas hemsidor:
Dagens Industri
Tidigare något av svensk ekonomijournalistiks
flaggskepp. Det är nog svårt för någon i tjugoårsåldern att
fatta det eftersom den är så dålig idag. Förutom att alla som jobbar
med webbdesign och teknik på DI borde få sparken på stående fot
är även innehållet sömnigt. Den del man kommer åt (märkligt att
de har så många betalartiklar när hela sidan är impregnerad med
reklam) är snubblande lik skvallerjournalistik. Relevansen för
svenska investerare är så låg att jag undrar hur mycket av
intäktssidan som är betalning för produktplacering. T ex vill jag veta vad Blondin-Bella har för hållhake på tidningen, för hon kan
knappt gå och snyta sig utan att det står i DI. Darriga mobilfilmer
(ofta med vertical video-syndromet) hjälper inte heller upp nivån.
Affärsvärlden
Lite bättre sida än DI rent tekniskt,
men motsatsen vore å andra sidan inte möjlig. Däremot har de så
få nya artiklar varje dag att jag undrar hur många som jobbar på
Affärsvärlden. Runt 30 artiklar per dag verkar det vara, men då är
fler av dem korta notiser. Jag har sett enmansprojekt med högre
flöde.
Privata Affärer
Har inte mycket till dagsnyheter, men i
gengäld en del fördjupande artiklar. Marcus Hernhags börschat är
annars den stora behållningen av den här sidan, men för att beta
av den räcker det med att gå in en gång i veckan.
Veckans affärer
Ännu en sida som tror sig få läsare genom att bara redovisa tillräckligt många indexsiffror.
Kanske funkar, men inte för mig. Jag har förresten
papperstidningen Veckans Affärer också. Knappt värd priset, och då fick jag den ändå gratis. Den består mestadels av meningslös
namedropping, som en Hänt Extra där kungligheterna och
schlagersångarna bytts ut mot entreprenörer.
Dagstidningarna
Även traditionella nyhetstidningar har
finansrapportering. Svenska Dagbladet och Aftonbladet har
gemensamma ekonominyheter, eller rättare sagt åker väl Aftonbladet
snålskjuts på Svenskans näringslivsdel som mest består av låsta
artiklar och en och annan kortnotis. Det enda läsbara är Carolina
Neuraths intervjuer.
Expressens variant är kanske bättre, att skita i finansavdelning helt och hållet och istället
gå all-in på dokusåpa.
När det gäller börsrapportering får
Dagens Nyheter stå som segrare av drakarna. På walk-over. Fast den är inte precis Financial Times.
Ekonomisajter, som EFN och Placera, utan bagage av såväl
papperstidningar som av övriga nyheter, är oändligt mycket bättre, men att
ekonomisajter är bättre på ekonomi än mer allmänna
nyhetstidningar är kanske inte så konstigt.
Då är det märkligare att de gamla finanstidningarna inte alls utvecklats med
sin tid. Internet har funnits i var mans hem i runt tjugo år. Ändå
är det målfoto på om Dagens Industri och Affärsvärlden skulle
bli sämre om de använde sina hemsidor till att bara lägga upp
varsin pdf-version av papperstidningen. Släpp hörnflaggan och kom in i matchen!
Nej, jag är inte med barn (även om
det skulle förklara varför jag inte går ner i vikt). Detta handlar
om helt andra blommor och bin. För en dryg månad sedan skrev jag
ett odlingsinlägg.
Sedan dess har jag vattnat och väntat.
Så plötsligt! En chiliknopp utvecklas
till en blomma.
Det roligaste med detta är att min
chiliodling är sprungen ur en chilifrukt jag handlade för en
krona och petade ur fröna som jag tvättade, torkade och därefter
förkultiverade i en tomatask.
Resultatet är än så länge fem
plantor, som samtliga har utvecklat knoppar och växt till c:a en
halvmeter. Om allt går väl kommer enkronasinvesteringen (för
jorden var gratis) ge en rejäl skörd, och som jag förstått det
borde plantorna vara fleråriga. Å andra sidan, om fröna från
frukten går att plantera och är så här lättodlade är det ändå
en evighetsmaskin.
Även squashen blommar, och här
snackar vi decimeterbreda gula blommor.
Blommorna är faktiskt ätliga och kan
exempelvis fyllas med något gott och friteras. Jag tycker att det
verkar lite för bökigt och lägger energin på själva frukten
istället, men det kanske kan vara något för den händige och
hungrige.
Squashodlingen är inte lika spännande
som chilin för det har jag provat tidigare. Dock är det alltid en
svårslagen känsla att odla sin mat själv och se frukt, grönsaker
och grödor växa till maximal storlek. Är man religiös kanske det
känns som en direktlinje till Gud. Själv känner jag mer att jag är gud.
Dock verkar gräslöken inte repa sig
efter min senaste omplantering. Herren ger och herren tar.
Att gnälla på bankerna är lika
populärt som att klaga på vädret. De tar avgifter för alla
tjänster, de erbjuder sämre och sämre service, de ger dåliga råd, de
få bankkontor som fortfarande har kontanter kräver att man hör av
sig i förväg om man vill ta ut pengar från sitt eget
konto, de ger nästan ingen inlåningsränta men tar bra betalt för
att låna ut pengar... Och vad i helvete har de för sig inne i
banken efter tre...?
Jag håller med om all kritik, möjligen
med undantag för det där med kontanter. Jag kan tycka att det är
fullt tillräckligt att det finns en bankomat utanför varje bank och
en och annan insättningsautomat. Och visst måste de tjäna pengar
på något sätt, men inte på alla sätt hela tiden. Om de
lånar våra pengar gratis och tar betalt när de lånar ut dem
behöver de kanske inte ta betalt för att vi använder deras
internetbank och bankkort.
Men så är det. Nya nischbanker och
nätmäklare har pressat priserna, men storbankerna har fortfarande
så oändligt mycket bredare utbud att vi (jag själv inkluderad)
kommer att fortsätta att anlita dem.
And if you can't beat them, own them.
Gardera, eller ”hedga”, din
kundrelation med banken genom att också köpa aktier. Inte
nödvändigtvis i den bank du är kund, men i någon bank. Samtliga
svenska storbanker har hög direktavkastning (över 5 procent) och en långsiktigt fin aktiekurva. De tycks dessutom närmast
osänkbara eftersom staten sitter lite grann i knät på dem. Krisar
det skjuter samhället till de pengar som fattas. Krisar det inte går
vinsten istället till ägare och ledning.
Nu finns också många börsnoterade
alternativ till de fyra stora. Avanza och Nordnet såklart, och
nischbanker som Nordax och Resurs Holding. Glöm inte heller
utländska banker, som Danske och DNB.
Om det är läge att handla
bankaktier exakt just nu ska jag låta vara osagt, liksom vilken bank
som i så fall är att föredra. Jag gillar framförallt principen
att om bankerna sabbar villkoren för mig vill jag ändå tjäna
pengar på det genom att dela på vinsten för alla andra de sabbar
för.
Om mänskligheten ska överleva måste
vi äta mindre kött och mer vegetariskt, sägs det. Jag skiter i
mänskligheten och är rätt säker på att den kommer att dö i
vilket fall, ända ner på individnivå. Men vegetariskt äter jag
ändå. Det protein man får i sig genom att äta ärtor och bönor
är i klass med köttalternativen, fast till ett helt annat
pris.
Ärtsoppa är förmodligen det
billigaste man kan äta, förutsatt att man gör den från grunden.
Det tar ett tag, men är väldigt enkelt.
Gula ärtor, 1 kg
Gul lök, 5 st
Buljongtärningar, 2 st
Timjan
Skölj ärtorna. Blötlägg dem över
natten. Skölj igen.
Koka på svag värme i c:a två timmar (tills de
är lagom mjuka), skumma av och rör om då och då. Låt övriga
ingredienser koka med sista halvtimmen.
Tips 1: Skiva en rödbeta eller morot
tunt och släng i samtidigt med löken, så blir färgen lite
roligare.
Tips 2: Ta inte för mycket vatten om
soppan ska frysas in. Om inte frysutrymmet är obegränsat är det
onödigt att frysa in vatten man istället kan hälla på när man
tinar upp soppan.
Själv fick jag ihop 5,1 kilo soppa av receptet ovan.
Totalkostnaden blev 17,15 kr, vilket gör 1,35 kr per portion. Vill
man lyxa till det med senap och ett par skivor knäckebröd blir
det... fortfarande svinbilligt. Detsamma för den som av någon
anledning vill ha fläsk i ärtsoppan.
När jag tittar runt bland
ekonomibloggar och andra sidor för ekonomiintresserade ser jag mål
överallt. Någon vill bli skuldfri, en annan kunna leva på
aktieutdelningar och en tredje vill kunna köpa sin drömbil. Jag
blir lite avundsjuk. Inte på deras mål utan för att de
överhuvudtaget har sådana.
Utan en tydlig målsättning blir allt
ett planlöst irrande, sägs det. Det låter vettigt, vet man inte
vart man ska blir det svårt att ens komma framåt. Man kanske bara
tror att det är framåt, fast egentligen är det bakåt eftersom man
ska åt andra hållet? Men nej, riktningen är given, ingen sparar pengar
för att bli fattigare.
Tränar jag inför ett maratonlopp har jag
en tydlig och mätbar målbeskrivning, så när det gäller annat än
ekonomi sätter jag upp mål. Kanske för mycket, jag är inte säker
på att resultatet skulle bli sämre om jag inte flera månader i förväg
bestämt en planerad sluttid. Och kanske hade loppet blivit
trevligare. För ärligt talat, jag kommer inte vinna nästa
mara heller.
Jag drar nog ytterst sällan igång ett
projekt utan mål, men när det kommer till privatekonomi tror
jag mig aldrig ha haft varken mål eller delmål. Jo, möjligen ”en
miljon”. Det är mätbart och bra. ”Ekonomiskt oberoende” är
för flummigt. Vem är egentligen det? En del kan köpa drömbilen utan att grubbla,
men kan någon vakna upp en morgon och tänka att ”idag vill jag
köpa en söderhavsö”?
Man kan invända att man aldrig kommer
vilja köpa ett större landområde eller en egen flygplats, men i så
fall skulle man teoretiskt kunna vara helt pank och ändå ekonomiskt
oberoende. Nej, om enda alternativet är icke mätbara mål föredrar
jag att inte ha några alls.
Och jag har aldrig känt behov av
privatekonomiska mål. Jag bränner inte mer pengar för att jag inte
bestämt exakt vad jag ska göra med dem istället. Det är nog ett
mycket ovanligt sätt att tänka, men jag skulle känna mig som en
missbrukare om jag inte tänkte så. Varför köpa skit bara för att
jag kan? Lite självdisciplin måste man väl ändå ha.
Vad säger läsarna, har ni tydliga mål
för ert sparande? Har ni i så fall alltid haft det? Och om inte,
har upprättandet av mål förändrat eller intensifierat sparandet?
Här är en kille som direkt visste vad
han ville göra när han fick chansen: